söndag, oktober 02, 2016

Kyrkomötet igen och något om Israel

Puh, det blev en lång dag men innehållsrik.

Eftersom jag inte måste läsa alla motioner till kyrkomötet denna gång har jag inte heller gjort det. Men den där om att tvinga kandidater till att förrätta vigsel av par av samma kön tar väl ändå priset. Hur kan man ens komma på tanken? Jo, därför att vigselförordnandet är ett statligt uppdrag. Det skickas ut från Kammarkollegiet och det måste sticka rejält i ögonen på politikerna att det för närvarande finns präster som är undantagna från svensk lag. Äktenskapet är enligt lag könsneutralt och den präst som inte godtar det bör naturligtvis inte heller ha något förordnande eftersom denne inte kan följa lagen. Naturligtvis måste kyrkomötet på sikt justera detta hur okristligt det än kan uppfattas.

Varför är då Svenska kyrkan så mån om att tillgodose statens behov? Och varför är staten så mån om att behålla en särskild lag om Svenska kyrkan? Är det inte så enkelt att svenska folket tydligen vill ha det så? Det spelar då ingen roll vad Bibeln eller bekännelsen säger. Men det stora mysteriet tycker jag ändå är, inte att staten vill kontrollera Svenska kyrkan, utan att staten samtidigt som den ska vara sekulär samarbetar intimt med Svenska kyrkan. Samarbetar? Ja, vigseln är ett bra exempel, men också begravningsväsendet. Kyrkbyggnader, kyrkogårdar för att inte tala om krishantering av olika slag. Det är klart att det är skönt för staten att slippa sådant!

Förutom att de kristtrogna bör ge sig på staten kanske de skulle samarbeta med Humanisterna. Christer Sturmark kan väl inte vara främmande för att verka för civiläktenskap, göra kommunerna till huvudmän för begravningsverksamheten eller läsa dikter när det krisar? Hur som helst kan inte jag se annat än att här behöver göras några rejäla omtag. Vi lever faktiskt inte på 1900-talet, än mindre på 18-, 17-, eller 1600-talet.

---

Jag hade tänkt publicera en artikel från Claphaminstitutet men det visade sig bara vara arbetsmaterial än så länge. Så det får anstå. Jag vet inte om du känner till Clapham, men från och med idag länkar jag till hemsidan här i högerspalten sedan återkommer jag när artikeln blir offentlig.

---

För övrigt har Kari och jag tillsammans med diakonissan idag firat högmässan i Rydaholm. Där celebrerade f Thomas som assisterades av f Stefan Sträng. det blev ett kärt möte för det var länge sedan jag träffade Stefan. Han har nu gått i pension från sin kyrkoherdetjänst så kanske blir det fler tillfällen att ses.

Sedan på eftermiddagen har jag haft Bibelförklaringar över Romarbrevet. det är Missionskyrkan och Pingstkyrkan i Rydaholm som har bett mig att under fem söndagar gå igenom kapitlen 9-11. Det är kärt arbete och verkar uppskattas eftersom det var mycket folk samlade. Roligt. Dessa kapitel om Israel och dess utkorelse är högaktuella i dagsnyheterna men nyheterna speglar självklart inte ur ett bibliskt perspektiv. Men människorna lyssnar när jag går igenom det bibliska perspektivet. Paulus erkänner Israels företräden men håller det också ansvarigt för att inte ha levt upp till dessa. Men det är tveklöst så att Israel enligt Paulus har en viktig plats i Guds frälsningsplan för mänskligheten.

Förvirringen på grund av okunskap om vad Bibeln lär om Israel är numera vida utbredd också i kristna sammanhang. Det finns två diken som jag ser det. I det ena diket bortser man helt från Israel och i värsta fall tillämpar man någon variant av ersättningsteologi. I det andra diket missförstår man Israels företräden och inbillar sig att Israel skulle ha något slag av genväg till Guds hjärta.

Nu dröjer det två veckor till nästa jag får tillfälle att fortsätta genomgången. Då ska vi ta oss an den andra delen, 9:30-10:21. Tänk jag ser redan fram emot det!

Förresten hade inte kyrkomötet att besluta något om Israel denna gången? Jag tror det. Ska kolla.

3 kommentarer:

Kerstin Carlsson, Värnamo sa...

Ok. Att staten har nytta av kyrkan kan jag förstå. Men Svenska kyrkan sitter ju i tvångströja.

Är det sant att det står i Bibeln att det ska komma en tid när människor ska längta efter att få höra ordet, men inte få det?

I så fall känns det ju som att det så att säga "drar ihop sig". För ambitionen att hjälpa oss fram till korset verkar liksom ha kommit i bakgrunden med tanke på vilka kriterier som verkar ha blivit viktigast när man gallrar kandidater för prästvigning.

Det ser mörkt ut, faktiskt.


Lepold Holtter sa...

Jag vill varna för att alltför hårt binda upp sig vid vad Svenska kyrkan gör eller inte gör. Svenska folket har alla möjligheter att höra ordet om det skulle bli så (vilket det till stor del redan är), att Svenska kyrkan inte vill sprida ordet.
Det finns mängder av kyrkor som glatt och villigt bekänner Jesus!

Kerstin Carlsson, Värnamo sa...

Fast vi - Svenska folket - vet ju inte det. Vi må vara döpta utan att minnas och eventuellt konfirmerade som en slags kulturmarkör. Så är vi medlemmar i en nationalkyrka och det logiska blir ju att söka sig dit. Det är inte lätt att navigera rätt. Vi är helt enkelt för dåligt rustade.

Igår pratade de på radion om drop in-dop. Förstod inte riktigt, grejen verkade vara att det går snabbt. Nu vet jag inte vad man drar in på i hastigheten men bekymret var att KYRKAN tappar medlemmar. Kyrkan som varumärke tappar ...

Svenska folket mår dåligt. Och hittar inte rätt. Det är dags att fundera på varför. Inte att oroa sig för stålarna.