söndag, juni 25, 2017

2 veckan efter Trefaldighet

Mark 2:13-17

Det är inte bara att få en kallelse eller en livsuppgift utan det gäller också att förbli i och förverkliga den. Hur gör man det?

  1. Alla människor kom till honom
a)      När Jesus gick utefter sjön såg han inte bara en vacker natur, utan han såg människorna. Kanske mediterade han över skapelseberättelsen? Över 1 Mos 1:27: ”Skapade till Guds avbild”.
b)      Det heter i evangeliet att alla kom till honom. Alla fick lyssna till och ta emot hans undervisning om Guds rike. Gud vill inte att någon enda människa ska gå förlorad. Jesus vill visa varje människa vad det är att leva i gemenskap med Gud.
c)      Men varje människa har två om inte minst tre kallelser. Den första är allmän och handlar om skapelsens återupprättelse. Den andra är personlig, det vill säga kallelsen når individen, genom en tanke, överbevisning om synd, rättfärdighet och dom, ett ord eller en oväntad handling. Kallelsen vänder sig till hela din personlighet och till alla områden i ditt liv.  

  1.  Och Levi steg upp och följde honom
a)      Jesus behövde bara säga två ord till Levi: Följ mig och genast förstod Levi att det handlade om honom. Han kom inte undan kallelsen att följa Jesus och att ta emot Guds rike.  
b)      Vi är många som har kallats. Vi är många som har blivit döpta och många som börjat följa Jesus. Vi har nåtts av orden:”Jesus Kristus den korsfäste och uppståndne kallar dig nu att vara hans lärjunge” Men vi har också frågat oss; vad innebär det att vara kallad? Vart är vi på väg? Vad var meningen med det som hände? Vad kan vi veta om framtiden? Hur ser målet ut? Och så brottas vi.
c)      Jag tror att det finns ett skäl till att vi inte alltid eller omedelbart får svar på våra frågor. Men när vi frågar Herren själv får vi svaret i Joh 14:1-6. Lösningen handlar inte så mycket om vad vi ska bli som vad vi är. Relationen till Jesus, nu:et, är start, väg och mål. Hela livet och evigheten handlar om detta enda.

  1. Jag har kommit för att kalla syndare
a)      Jesus gör det klart för oss att han vänder sig till dem som behöver honom, det vill säga syndarna. Med syndare menas här sådana som förstår sitt beroende av Gud, som inte fullt ut litar på sig själva, kanske till och med är oroliga och ängsliga för sig själva. Synden är mer ett tillstånd än en brist på moral. De skriftlärda protesterade när Jesus åt med syndare. De såg till det yttre. De såg hedningar, laglösa och socialt utsatta vid bordet och ansåg utan att säga det att dessa är mindre värda. I stället hänvisade de till lagar och paragrafer.
b)      Det är lätt att se andras fel och brister också för oss, att tänka bort människor från det egna sammanhanget. Men Gud ser på ett annat sätt. Han ser till bön och längtan. Och han ser till Jesus.
c)  Hur förverkligar vi kallelsen i våra liv? Den som älskar Herren söker honom där han låter sig finnas. Det är i Ordet och sakramenten. I den heliga nattvarden får vi sitta till bords med Jesus och måltiden står för slutgemenskapen såväl i GT som NT. Att få sitta till bords med Jesus, jungfrun Maria, och alla de heliga är en av de bästa bilderna vi har av fulländningen.  

Hemma idag och i väg i morgon

Det blev en regnig vistelse i Skåne. Men gott att träffa barn och barnbarn. Elisabet och Claes firade 10 års bröllopsdag genom att ta en långhelg i Barcelona. Det betydde att de lämnade William, Linn och Elliot och kusinerna i Skåne som William brukar säga. Det vill säga hos Elena, Elia och Mirjam. Då kan ni räkna själva Kari och jag hos Jakob och Maria. Fyra vuxna och sex barn mellan 15 och 0 år. Regn ute och inne lite hög ljudnivå emellanåt. Det är naturligtvis fantastiskt roligt att träffa dem alla, men också skönt att komma hem.

Väl hemma blev det högmässa i Mariakyrkan. Där infann sig ett tiotal barn trots att det inte var någon söndagsskola idag. Det var som att de inte brydde sig. De skulle till kyrkan. Punkt slut. Som väl var fanns Kerstin där och hon fixade söndagsskola per omgående. Bra jobbat, Kerstin. Jag tror hon tycker som jag att det ska vara söndagsskola varje söndag året om. Barnen ska vara en självklarhet i kyrkan. De flesta av de här barnen har ingen aning eller liten om var de befinner sig, men nu är det inte tid att irritera sig på att det inte är tyst. Nu är det tid att "lära dem att hålla allt vad Jesus har befallt". De utmaningar vi står inför är inte små.

Det blir inte sent i kväll. Väckning kl 05.00 och bilresa till Alvesta för vidare tågresa till Stockholm. Enligt tidtabellen ska vi vara framme 09.39 och så promenerar jag till Sibyllegatan 13 där Herrnhutare församlingen har sitt och där gode vännen Klas Lindberg är präst. Jag ska under hans ledning skaffa mig en översikt av herrnhutarnas arkiv. Där lär finnas papper från 1700-talet som intresserar mig mycket. Jag ska under morgondagen skaffa mig en översikt och sedan fortsätta till Dr Hans Sundberg för att tala kyrkohistoria innan jag åker hem med sista tåget på tisdag.

Det blir några spännande dagar som jag gärna kan berätta mer om senare. Nu går vi in i andra veckan efter Trefaldighet. Det var Johannes döparens dag i dag men samtidigt är det andra veckan efter Trefaldighet. Jag tror jag lägger ut en betraktelse på nästa blogg till er kära läsare. Håll till godo.

fredag, juni 23, 2017

Glad Midsommar

Nu åker vi till Skåne över helgen så jag ville bara önska er alla en glad sommar. Passa på och njut av helgen för sedan går vi mot mörkare tider. Bra att vi har ljus i mörkret. Vi ska vara hos Jakob och familjen, men kommer hem på söndag. Kanske ses vi i Mariakyrkan på söndag. Där firas Högmässa kl 16. Tänk att jag redan kan se fram emot något sådant. Här gäller det att upprätthålla perspektiven.

Glad Midsommar!

torsdag, juni 22, 2017

Ny bok!

Härligt. Nu är min bibelteologiska kommentar till Jakobs brev tillgänglig. Biskop Biörn skriver på bokens omslag:

Under femton års tid höll prästen Håkan Sunnliden bibelförklaringar i Värnamo kyrka. Genom åren hann flera bibelböcker bli behandlade. Bibelkommentarer är inte lätt att få utgivna i vår tid. De ”lönar sig” inte. Bättre gick det under den bibelteologiska förnyelsen i början på 1900-talet, den som sammanföll med ekumenikens och liturgins förnyelsetid.
Nu har Håkan Sunnliden beslutat sig för att ge ut en lättbegriplig bibelkommentar till S: t Jakobs brev, resultatet av hans mödor.  Han tar fasta på Apostlagärningarnas välkända sammanfattning av förhållandena i den allra äldsta kristenheten: ”De höll fast vid apostlarnas undervisning och församlingsgemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna”. Att apostlarnas undervisning prioriterades framgår på flera vis. De hade ju lärt från Herren själv under åren tillsammans och inte minst en slags repetitionstid efter Uppståndelsen och Himmelsfärden.
Det sista är viktigt för Håkan Sunnliden. Han använder sig av den moderna bibelforskningens resultat, men menar att utan de första kristnas självklara utgångspunkt, Uppståndelsen och Himmelsfärden, förlorar Jakobsbrevet sin must. Det är just rotfästet i den första tidens undervisning, som är viktig: ”Jesu Kristi lära”, som det heter i brevet. Återspeglingar av den finns i Bergspredikan och i Matteusevangeliet i sin helhet.
Håkan Sunnliden tar oss med ner i det äldsta kristna skiktet, det som ligger nära judisk samtida fromhet och före den kontrovers som fick S: t Paulus att formulera som han gjorde om trons rättfärdighet. Vi får en doft av tidigt församlingsliv.
+ Biörn Fjärstedt


Jakob, Jesu Kristi halvbror, var inte apostel.
Boken kommer ut på Recito förlag och du hittar den genom att klicka här. Där kan du också beställa den. Efter att ha arbetat med Jakobs brev ett antal år har jag förstått att brevet (som inte är något brev för övrigt) är högintressant redan av det skälet att Luther inte gillade det. Lämpligt med andra ord att ge ut detta år då vi firar reformationen. Luther fick för sig att Jakob skriver om gärningar i polemik mot Paulus. Fel, fel, fel. Jakob knyter an till Jesus och hans undervisning på berget. Paulus kommer senare och skriver inte i polemik mot Jakob och de judar han skrev till, utan vänder sig till hedningarna. Det är dem som blir rättfärdiggjorda utan laggärningar. Nu ska vi försöka sprida den här informationen och få folk att studera Jakobs undervisning i nytt ljus.

Kyrkoherden emeritus Leif Andersson har varit mig till mycket god hjälp.Han är lärjunge till framlidne professorn Hugo Odeberg som visste att förstå Jakob och hans undervisning. Leif menade att det är svår att ha bibelstudiegrupper nu för tiden därför att sådana som han och jag är så duktiga. Våra kunskaper hämmar deltagarna, menar Leif. I stället, fortsätter han, skulle mer likasinnade träffas, läsa Jakob och sedan samtala fritt. Jag tror det ligger mycket i det och vill därför uppmuntra er bloggläsare att komma samman tre, fyra personer och möjligen använda er av de frågor jag skickar med på bokens omslag.

Även om dagen inte började så bra slutar den mycket bra. Det är underbart med en Gud som vänder allt till det bästa.

Stefan Löfvén är inte troende

Jag har precis läst Kyrkan Tidning, 25-26/17, om än inte så noga eftersom jag fastnade för intervjun med Stefan Löfvén. En intervju som är helt otroligt avslöjande. Tydligare än så här kan det inte bli.

Kanske ska jag inte skriva spontant eftersom jag har en böjelse för starka ord. Sedan finns det ett annat skäl också; det att intervjun borde styckas upp i ett antal bloggar där olika fullständigt horribla påståenden kan behandlas var för sig. Jag nöjer mig därför här med att länka till intervjun och med att återge två citat så kan du läsare själv tycka till.

På första sidan säger Löfvén:

Kyrkan kommer att vara en intressant arena för socialdemokratin inom oöverskådlig tid, jag kan inte se slutet på det engagemanget.

Det är knappast så att Löfvén har satt rubriken på intervjun som sträcker sig över två hela sidor, men rubriken anges som ett citat:

"Alla präster ska viga samkönade par"

Själva intervjun kan du läsa genom att klicka här men jag varnar känsliga kristna. Och tänk på att Löfvén inte är kristen, i alla fall inte utifrån en klassisk definition. I intervjun bekänner han sig i stället till otron. Jag återkommer till intervjun i några bloggar i nästa månad då jag hunnit smälta något av eländet. Då bör jag också ställa frågan: Vilka följder får kyrkopolitiken för mig som en vanlig kyrkbesökare? Hur kan jag känna igen antikrists engagemang inom Svenska kyrkan och hur förvaltar hanterar jag som en ordinär kristen det kristna arvet? 

tisdag, juni 20, 2017

Domkapitlets beslut

Brevet från Domkapitlet var en glad överraskning. Inte att jag blev frikänd. Det hade jag förväntat mig. Det som överraskade mig var att beslutet togs redan i juni sammanträdet och inte först i augusti som jag var inställd på. Man tackar.

Det gick åt sex A 4-sidor, förutom själva förundersökningen förstås, för att allt skulle bli rätt och riktigt. Första sidan är ett utdrag från sammanträdets protokoll. I det hänvisas till bilaga 7. På nästa sida står så beslutet som jag återger i sin helhet.

Domkapitlet beslutar med stöd av 31 kap. 12 § kyrkoordningen att avskriva ärendet från vidare handläggning.

Sedan kommer texten som innehåller bakgrund och en redogörelse för ärendet. På tredje sidan återges 31 kap § 12 där det talas om olika grader av bestraffningar. Den kommenteras med hur viktigt det är att prästen ska agera med trohet och klokhet och att prästen ska ge Guds folk vad det behöver för att renas och mogna i tron, så Guds kärlek blir synlig i världen. Sedan, på sidan 4, berättas att jag är prästvigd och att jag lovat att efterleva kyrkans lag och ordning och så vidare. Men här finns också en kortare utläggning som säger att svensk lag tillförsäkrar varje svensk medborgare rätt att i tryckta skrifter och tekniska upptagningar offentlig få uttrycka sina åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst, allt för att säkra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt skapande. Jo, jo. Längst ner på sidan kommer så Domkapitlets bedömning. Jag citerar:

Han uttrycker sina åsikter med starka ord och med jämförelser som kan uppfattas på olika sätt beroende på vem det är som läser. Även med beaktande av Håkan Sunnlidens rätt att yttra sig i text så bedömer domkapitlet att vissa avsnitt i bloggtexten är olämpliga ur ett pastoralt perspektiv. Det bör ha varit uppenbart för Sunnliden att vissa formuleringar skulle kunna uppfattas som stötande av någon läsare. Vid en proportionalitetbedömning och med hänsyn tagen till ovannämnda bestämmelser och praxis finner Domkapitlet att formuleringen i bloggtexten, Re-formatio från den 7 mars 2017, inte kan bedömas vara av sådan allvarlig art, att Håkan Sunnliden därigenom ska anses ha brutit mot 31 kap §12 kyrkoordningen, Domkapitlet beslutar därför inte någon ytterligare åtgärd i ärendet.

Sedan är det högtidligt underskrivet av biskopen och stiftsjuristen. Och så kommer en sida där det står hur jag ska göra för att överklaga. Men det kan väl inte vara meningsfullt för mig att överklaga. Jag får vara nöjd.

Men det finns en hel del att kommentera i domkapitlets bedömning. Det är fritt fram för er kommentatorer. Själ är det nog bäst att lägga detta bakom mig. Det kommer säkert nya prövningar framöver så jag får spara på krutet. Jag går och lägger mig och sover gott med domkapitlets beslut.

måndag, juni 19, 2017

om Herrnhutismen

Nu har jag ägnat några dagar åt att läsa tre böcker om herrnhutismen.Jag hittade dem på Bodafors Antikvariat, ett antikvariat som rekommenderas när det kommer till teologisk litteratur. De tre böckerna är:

Bayer, Sigfried. Greve Nikolaus Ludwig von Zinzendorf, Jönköping: Halls förlag 1950.

Jacobsson, Nils. Den svenska Herrnhutismens uppkomst – bidrag till de religiösa rörelsernas historia i Sverige under 1700-talet, Uppsala: W Schultz 1908.


Römer, Hermann. Grefve Nik. Ludvig v Zinzendorf – hans lif och verksamhet, Stockholm: Evangeliska Fosterlandsstiftelsen 1913.

Jag har inte hunnit läsa alla tre än, men två av dem, de två först nämnda. Av dessa är Jacobssons bok den utförligaste. Han disputerade på Herrnhutismen 1908 tror jag och hans avhandling används flitigt vad jag förstår av Hilding Pleijel som också disputerade på herrnhutismen. Det är också Pleijel som skrivit 70 sidor i band V av Svenska kyrkans historia, 1935. Men tänk att jag kunde få tag på Jacobssons avhandling!

Det är särskilt herrnhutismens intåg i Stockholm som intresserar mig eftersom jag har upptäckt att mycket av det jag lärt om cellkyrkan fanns redan på 1700-talet inom herrnhutismen. De mest grundläggande markörerna inom cellkyrkorörelsen är Jesus som cellens DNA, evangelisationen, träning av lärjungar och ledare till de olika grupperna. När jag läser om detta Jacobssons bok fascineras jag samtidigt som jag få¨r en rad nya frågor. Till exempel undrar jag var Zinzendorf fick sina tankar om organisationen i från. Fick han dem från radikalpietisterna? Från de reformerta? Eller fick han den från Martin Luthers inledning till Tyska mässan? Så här långt tror jag att det var Luther som inspirerade honom och att Luther i sin tur fick den från de böhmiska och märhriska bröderna och systrarna som under ledning av Johan Hus (1369-1415) gjorde vad de kunde för att skydda sig mot den Romersk-katolska terrorn. Det verkar som att organisationen fötts under förföljelsetider. Så var det ju också i Kina på 1900-talet.

Förföljelsetiderna har också påmint om de kristnas situation under de första århundradena. Skälet till att de kristna samlades i hemmen var först att de inte var tillåtna i den judiska miljön och sedan att de understundom inte heller var tillåtna i den romerska miljön. 

I hemmen kunde de kristna fira gudstjänst utifrån sin tro på Kristi reella närvaro. Den mest naturliga plats som kunde tänkas var en del av hemligheten till de första kristnas snabba expansion. Ta Rom ett exempel. Vid tiden för Konstantins edikt och innan de första kyrkorna byggdes fanns sannolikt tusentals kristna i Rom. Gör följande tankeexperiment: Det fanns låt säga 2 000 kristna år 250 e Kr (vilket är långt under den faktiska siffran som kan ha varit 20 000 kristna och mer) och anta vidare att varje husförsamling "omsatte" 100 personer. Det skulle i exemplet betyda att det fanns 20 husförsamlingar i Rom (mer sannolikt 200 husförsamlingar!). Kanske finns här något vi behöver upptäcka?

Just när jag sitter och funderar och räknar på detta kommer posten med Domkapitlets friande dom. Mer om den i morgon. 

lördag, juni 17, 2017

1 veckan efter Trefaldighet

Den vecka som nu ligger framför oss är 1 efter Trefaldighet och veckans evangelium är hämtat från Matt 3:11-12. Texten är uppbyggd kring Jes 40:3 och Mal 3:1. Johannes döparen är den Elia som förbereder för Messias. Detta skedde i öknen som är en plats där frälsningen uppenbaras.

 I. Jag döper er med vatten

a) I GT satte man en ära i att vara upptagen i förbundet. Men hur kunde man veta att man var i förbundet? Allmänt var det så att man kunde få syndernas förlåtelse, men det fanns olika riktningar. En av dessa var esséerna. De krävde en radikal omvändelse. En gång om året döpte de varandra som en bekräftelse på syndernas förlåtelse och omvändelsen. I denna tradition uppträder Johannes döparen
b) Det är många som förväxlar döparens dop med det kristna dopet. Johannes döparen var oerhört radikal, men han byter inte ut hjärtan! Det kan bara Gud själv göra. Och det är ”det nya”. Så långt har Johannes.döparens dop ingenting med Kristus att göra. Han säger också detta: ”Jag är inte värdig att …”
c) Det kristna dopet stannar inte vid utsidan, utan Jesus tillför sitt verk, sig själv. 1 Petr 3:21. 

II. Han skall döpa er med Helig Ande

a) Andens utgjutande ett tecken på Messias närvaro och gärning. Den specifikt kristna gärningen handlar om det Gud tillför, en helig handling
b) Många kristna sätter stor tillit till att de är döpta eller konfirmerade. Eller till sin egen fromhet. Det är visserligen vår tro att varje döpt människa i sanning är upptagen bland Guds folk. Men därmed inte sagt att hon per automatik växer upp och bär sådan frukt som Jesus har bestämt.
c) Det nya livet kan inte härledas ur det gamla. En kristen vet att hon har ett väsensskilt nytt liv. Att det nya livet bara kan växa fram ur gemenskapen med den levande och uppståndne Kristus.

III. Han har sin kastskovel i handen

a) Så skiljs agnarna från vetet. Ett ord till förbundsfolket. Det räcker inte med att vara upptagen bland Guds folk. Det nya livet ska bära frukt. Förra veckan talades om vinträdet och grenarna som bär eller inte bär frukt. Elden i vår text handlar inte om rening eller luttring av den gamla människan, utan om dom. Domen ska börja med de rättfärdiga.
b) Därför är det viktigt att förstå vad det innebär att Gud ingått ett personligt förbund med oss. Han är intresserad av ditt liv.
c) Dopet är nytt liv och en kallelse att leva detta nya liv som är ett liv i gemenskap med Gud. Det leder till ny livsstil. Relationer är viktiga. De tar tid. De är en uppgift. Relationen är en gåva som ska förvaltas. (Matt 25). Johannes döparen talar till dem som satt sin förtröstan till förbundet, men vi ska sätta den till vår relation Gud (Se Mal 3-4)
  

Det är vår bön att relationen ska hållas levande så vi inte vissnar eller skärs bort. Idag vill Gud låta oss få del av saven från det sanna vinträdet. Du inbjuds att komma till nattvardsbordet.

fredag, juni 16, 2017

Sanningens Ande

Sanningens Ande bor i kyrkan. Den kan inte ta miste utan leder oss alltid rätt. "Han leder mig på rätta vägar för sitt namns skull", skriver David. Se också Jer 31:34, Joh 14:26, 16:13 och 1 Joh 2:27. Anden är kompassnålen i samvetet. Anden bor i Kyrkan och i den kristne och leder oss till en allt innerligare gemenskap med Herren Jesus. Det sker genom nådemedlen och vi växer genom trons lydnad, Rom 1:5.

När ekklesian antar institutionella drag är det viktigt att de kristna ändå fortsätter att komma samman. Ekklesian består av människor som regelbundet kommer samman. När en människa genom dopet och tron på Kristus kommer in i ekklesian får hon nya relationer, 2 Kor 5:17 och befinner sig i en ny dimension utan att för den skull ha lämnat sin plats i samhället. Härav kampen.

Hos de nytestamentliga författarna används också andra uttryck för ekklesian. Ett vanligt sätt att tala om de kristna är ”de heliga”, Apg 9:13, 32, 41 och 26:10. Paulus använder det 38 gånger. Det är ett gammaltestamentligt uttryck som visar att ekklesian är fullbordandet av löftena. Ekklesian är det (sanna) frälsta Israel. Uttrycket syftade först på församlingen i Jerusalem, Apg 9:13 1 Kor 16:1 men när evangeliet spreds och det uppstod små grupper av kristna på andra platser användes ordet också om dem.

Det är framför allt Paulus som använder och fyller ordet ekklesia med kristet innehåll. Han lägger till en början vikt vid att de kristna samlas. De som samlas är sammankallade, Bland dessa är också ni skriver han i Rom 1:6f, se också 8:29f, och 1 Kor 1:2. De som kommit samman lever i gemenskap med Gud, 1 Thess 1:1f, 2 Thess 1:1f.  1 Kor 1:2, 11:16, 22, 2 Kor 1:1, Gal 1:13. 1 Thess 2:14, 2 Thess 1:4. En kyrka och församling kan bara förstås som gemenskap med Gud.

Det är inte svårt att se hur Paulus använder sig av ordet qahal. Gud har kallat samman sin ekklesia och vill vara tillsammans med den. Det är en stor händelse. Det som händer är att ekklesian kommer samman regelbundet och kommer att fortsätta samlas till gudstjänst, ”till dess han kommer åter”.  Här finns en kontinuitet. 1 Kor 11:18

Paulus använder sig av en rad olika bilder när han talar om ekklesian. Någon har räknat ut att det finns 96 olika sätt att beskriva ekklesian. Men de kan koncentreras till tre huvudkategorier. Ekklesian är
  1. Guds folk 
  2. den helige Andes byggnad
  3. Kristi kropp. 
För samtliga bilder gäller att Jesus Kristus är aktivt närvarande, att frälsningen blir närvarande och ekklesian blir en eskatologisk realitet. När Paulus i Rom 16:5, 1 Kor 16:19, Kol 4:15 och Filemon v 2 talar om de små grupperna förstår vi att platsen eller antalet närvarande inte är det viktiga för ekklesian utan Kristi närvaro. Stora eller små samlingar, en eller många gör ingen skillnad. Där Kristus är, är ekklesian, jämför Matt 18:20.

Simon Petrus använde en rad gammaltestamentliga uttryck när han i 1 Petr talar om ekklesian. Han talar om de utvalda, 1:1, de heliga 1:15, de troende på Gud 1:21, ett heligt prästerskap 2:5, Guds eget folk 2:9. Han talar om äldste i 5:8 och använder den gammaltestamentliga bilden av herden och hjord. Petrus vill onekligen stryka under att ekklesian inte är något annat än uppfyllelsen av de löften och det hopp som gavs till Israel. När en jude kom till tro på Herren Jesus övergick han inte till en ny tro, men han blev delaktig i det nya förbund, Jer 31:31f, Jesus beseglade med sitt blod.

Vi kan inte säga att de inte var organiserade. Tvärtom är organisation en del av förklaringen till kyrkans snabba expansion. Samarbetet med synagogan samtidigt som de var autonoma är en del av förklaringen. Det fanns till en början inga lokaler förutom hemmen, inga anställningar. Apostlarna var de självskrivna ledarna. Det finns i Apostlagärningarna tendenser till medhjälpare (diakoner) och efterträdare (biskopar), men så långt kommer vi inte idag. Avsikten med denna dag är att komma kyrkans väsen så nära som möjligt.

Ekklesian blir med tiden formaliserad, först med äldste och sedan med biskopar. Den växer med andra ord fram underifrån. I Joh Upp syftar ordet ekklesia på sådana formella församlingar. Av Uppenbarelsebokens kapitel 2 och 3 förstår vi att dessa inte är fullkomliga.Kyrkan är en organisatorisk fråga och hon blir mer och mer organiserad, men det betyder inte att vi får tappa boret hennes väsen.

När det heter att de höll fast vid .... menar jag att det också betyder att de höll fast vid Anden, eftersom utan Anden är bokstaven död.

torsdag, juni 15, 2017

Välkommen med till Israel

Som jag tidigare annonserat har jag lovat att följa med på en resa till Israel 21-29 oktober. Nu såg jag att de vill ha in fler anmälningar. På hemsidan står det att det finns tre platser kvar från Göteborg och mer än åtta från Stockholm. Så det börjar bli dags att bestämma sig.


Så här såg informationsbladet ut. Det finns på KingTours hemsida som
du kan komma till genom att klicka här.

Det här är en modell över Jerusalem på Jesu tid. Där får man en god översikt.


Bästa sättet att anmäla sig är att klicka här.
Vill du hellre ring och tala med någon så ring  0431 830 89
Landet Israel upphör aldrig att fascinera. Vi är många som har varit där flera gånger. Och att åka så här på hösten, oktober månad, är mycket bra med tanke på klimatet. Den här resan lämpar sig särskilt för dem som aldrig varit i Israel eftersom vi kommer att under begränsad tid besöka de vanligaste platser.

Välkommen med till Israel!


onsdag, juni 14, 2017

De höll fast vid ...

Startpunkten är Ordet, ek- kaleo som inte bara betyder de ut-kallade utan lika gärna kan betyda de sammankallade, de församlade.

Ekklesian kan bara förstås i relation till Herren Jesus. Församlingen består av människor som kallats samman för att höra Herrens ord, för att få del av hans undervisning. Vi nämnde om Jesu predikan, men vi har också tillgång till hans undervisning eller lära. Apostlarna fick del av den och tog emot den som ”ande och liv”, Joh 6:63. De gjorde Jesu lära till norm i sitt eget liv.

Hur är det? Håller du Guds ord för sant? Eller inrättar du ditt liv efter det? Rom 1:5

Efter Jesu uppståndelse från de döda sker en förändring. Jesus som predikade budskapet blir själv budskapet. Och även om de första kristna predikade som Jesus om Guds rike kom det så småningom att ske en förskjutning så att Paulus till exempel sällan predikar Guds rike. Han predikar Kristus och honom som korsfäst. Apg 13:5,44, 49, 14:1, 9, 21 … 1 Kor 2:1ff och människor tog emot Ordet. Så uppstod församlingen.

Ganska snart, låt säga cirka 20 år senare, kommer de som har tagit emot Jesus som HERREN att knoppas av från det etniska Israel, från det judiska edah. Det började med att de ”höll fast vid apostlarnas undervisning”, ”samlades i hemmen” och ”bröd brödet”. Förutom dessa tre tillägg kan beskrivs avknoppningen i Apg i fyra steg. Först märks den när juden Stefanus predikade och sedan blev de kristnas första martyr, 7:1-3, 54-60. Nästa steg blir tydligt när Petrus predikar i Kornelius hus, 11:2f och hedningarna får vara med om sin Pingstdag. Vidare När Paulus grundar församlingar helt fristående från lagen och dess bruk. Slutligen använder Lukas fem och ett halvt kapitel åt den definitiva brytningen med judisk tro och tradition, 21:17-28:32. Paulus kommer till Jerusalem med kollekten men judarna ser till att han överlämnas till kejsaren. När avknoppningen sedan är ett faktum, syftar ordet ekklesia endast på de kristna. 

Paulus startade inga församlingar men han predikade evangelium om Jesus Kristus så att församlingar uppstod. Han lade grunden, 1 Kor 3:10f och han lärde de nykristna att hålla fast vid apostlarnas undervisning, grekiska didache, se Rom 6:17, 16:17, 1 Kor 11:2, (23), 14:26, 2 Tim 4:2, Tit 1:9, Hebr 6:2, 13:9, 2 Joh 9, 10, Upp 2:14 och 24.

Men nu vill jag påminna om det viktigaste; den helige Ande och påminna om Piltz ord. Hans burdusa ord kunde göra oss rädda men i vår tid måste vi lära oss att skilja mellan andarna. Det är visst möjligt att vara ledd av Guds Ande också idag och i relation till vår kyrka och våra församlingar. Men det får bli nästa blogg. 

tisdag, juni 13, 2017

Det eskatologiska perspektivet

Jesus förkunnade Guds rike och de som tog emot förkunnelsen och tog emot Jesus som Herren kom att utgöra kyrkan i ordets rätta bemärkelse. Jesus såg dem som kärnan i det frälsta Israel. De profetior vi läser om i Jer 31:31ff om det nya förbundet och dem i Hes 36:26ff om det nya hjärtat gick nu i fullbordan.

Apostlarna fortsatte till en början att som Jesus predika Guds rike, Apg 8:12, 19:8, 20:25, 28:23 och 31 och förväntade sig att människorna skulle ta emot Anden.

Guds rike kommer från Gud och när människor tar emot uppstår Guds fullbordade qahal, det nya förbundet i syndernas förlåtelse, beseglat med Jesu eget blod. Det betyder att Guds verk uppenbaras i den här världen. Guds qahal, ekklesia eller kyrka, är ett verk av Gud i den här världen. Två tidsåldrar möts i en spänning och konflikter var och är oundvikliga.

Strängt taget kan man säga att kyrkan föddes på Pingstdagen. Först kom Anden till det judiska folket, Apg 1:5 och 2:38. Sedan kom Anden till samarierna, 8:17 och till hedningarna, 10:44. Det var viktigt att alla Jesu lärjungar fick del av Anden. Ett för många forskare besvärligt bibelställe är 19:5, men det får nu sin enkla förklaring. Utan Anden finns inte kyrkan. Jag läste i boken Som regnet och snön av Anders Piltz följande ord:

Vad andningen är för kroppen är Anden för Kyrkan. Utan den helige Ande skulle kyrkans kropp vara en död kropp, ett ruttnande lik. … Utan Anden är vi utlämnade åt det som Bibeln kallar köttet. I bibliskt bildspråk betyder det en kropp avskuren från andningen och stadd i upplösning. Köttet luktar redan. Det manifesterar sig i en rad fenomen, som aposteln räknar upp. Vi kan med lite modernare språk kalla det slaveri under lidelserna, vilja att manipulera andra …
sid 102
Kan det sägas mer burdust?

Innan Pingstdagen var kyrkan som ett foster som väntade på sin födelsedag och där den historiske Jesus utgjorde navelsträngen. Men på Pingstdagen hade de 120 blivit en kropp och nu inblåste Gud sin Ande, jämför 1 Mos 2:7. Från och med den här dagen skulle den nyfödde komma att andas med egna lungor och Herren ge dem näring på ett annat sätt, nämligen genom sitt Ord och sina sakrament.  På annat sätt kan hon inte leva. Vi är delarna i kroppen, en kropp som hålls samman av tron … Allt det Jesus gjort kommer till oss i gudstjänsten.

De första kristna förstod att de levde i denna tidsålder och att ekklesian inte är identisk med Guds rike. Kyrkan består av syndiga människor, ställda under historiska villkor. De första kristna tänkte inte att Jesus hade grundat en organisation. Naturligtvis visste de att anden alltid har en kropp och i grund var de bättre organiserade än andra, men det var livsgemenskapen med Herren Kristus och med varandra som stod i centrum.

De kristna visste att ekklesian var ett föregripande av ”det som ska komma”, att kyrkan är eskatologisk. För att komma med behövde människor omvända sig, tro och bli döpta. Det var och är också att få del av Anden och så bli en del av gemenskapen, Utifrån den levde de sedan sina liv.

Jesus hade etablerad en ny ordning.

måndag, juni 12, 2017

Nu vet vi var United är

Innan jag fortsätter att lägga ut undervisningen om kyrkan och församlingen ur ett eskatologiskt perspektiv måste jag lägga ut det många av er kanske redan vet. United i Malmö har genom sin pastor Magnus Persson börjat återerövra re-formationen. Församlingen har på ett tydligt sätt införlivat Confessio Augustana, denna ekumeniska bekännelse, i sin grundval. Jag har själv hört och sett det. Det är en stor förändring för en församling som föddes inom pingst- eller till och med trosrörelsen.

Nu har man tagit ytterligare steg. Om de har köpt eller hyrt Mariakyrkan i centrala Malmö vet jag inte. Men där ska de vara. Jag visste att det var på gång men det är först nu det är offentligt.

På bilden ser vi pastor Magnus predika.Bakom ser vi altarbordet och bilder på Facebook
visar hur han eleverar, något som tidigare användes som ett tillmäle mot oss högkyrkliga präster.
Vad är det som händer?
Jag vill gärna tro att det som sker i Malmö är profetiskt. Svenska kyrkan säljer ut sin övertaliga kyrkor. Men kanske ska de inte bli museer, bingohallar eller gallerior. Kanske ska de återerövras av nyväckta kristna. Kyrkorna ska inte tömmas. De ska fyllas.

Må Gud välsigna United och låta kyrkan fyllas gång efter annan. Må människor växa i gemenskapen med den Treenige Guden och med varandra. 

söndag, juni 11, 2017

Guds rike och kyrkan

Nu måste jag fortsätta på undervisningen från i lördags när Värnamo koinonia var för-samlat. Nu gäller det att skilja mellan Guds rike och kyrkan. Tänk efter; vad var det Jesus predikade? Vilket var hans budskap? Svaret finns i Mark 1:14f. Jesu predikan kan sammanfattas i fyra punkter:
  1. tiden är inne
  2. Guds rike är här
  3. omvände er
  4. tro evangelium

Det känns lite märkligt att komma med påståendet att Jesu predikan kan sammanfattas i fyra punkter. Men det är rätt och riktigt eftersom vi måste skilja hans predikan från hans undervisning. Men vi stannar tills vidare vid hans predikan. Långt ifrån alla tog emot hans budskapet, men en del gjorde det och de kom att utgöra kärnan i det frälsta, det eskatologiska, Israel. Plötsligt infaller sig en spänning. Här finns de som lyssnar och tar emot hans ord. Och här finns de som lyssnar men inte tar emot hans ord. Tänk så det kan bli!

Jesus undvek ordet ekklesia, det ord som skulle komma att beteckna det "frälsta" Israel. Ordet förekommer inte alls i evangelierna. Jo, två gånger nämligen i Matt 16:18 och 18:17. Hur ska vi förstå det? Byggde inte Jesus sin församling? 

Jag tror vi måste förstå att Jesu ord ligger i linje med hans undervisning. Han talar inte om en ny organisation eller en institution utan om att fullborda Skriften och ta upp människor i sin gemenskap, i sin frälsta ekkklesia. Det betyder att de som låter honom vara HERREN utgör hans församling. Församlingen är en gemenskap av människor som bekänner Jesus som HERREN.

Matt 16:18 är rikt på tolkningar men lägg märke till att Jesus ska bygga sin ekklesia. Jesus fullbordade först Guds qahal. Som en bieffekt beredde han marken för en fullbordad qahal, en qahal där synden burits bort av honom själv och syndernas förlåtelse var tillgänglig. Detta är något han ska göra. Grunden lades först när han lidit, dött och uppstått. Hans ekklesia blir till efter hans uppståndelse från de döda. Ordet ekklesia börjar användas först efter Jesu uppståndelse från de döda även om det dröjde. Det är beteckningen på den nya tidsålderns folk.

Hans ekklesia svarar mot Skriftens qahal eftersom Jesus är den HERREN det talas om i Skriften. Han är andra personen i gudomen. Denna qahal samlas för att lyssna till och lyda Honom. Jesus blir genom sin uppståndelse från de döda hörnstenen i den nya tempelbyggnaden.  

Jesus såg de sina som det frälsta, det eskatologiska, Israel. Under hans tid växte de i antal från 3 personer, vidare till 12, 70 och 120 personer. Detta var den helige Andes verk. Innan Pingstdagen trodde lärjungarna att Gud skulle återupprätta det etniska Israel, Apg 1:6, men Jesus påminde dem om Johannes döparen, Apg 1:4. På Pingstdagen blev de döpta i (och fyllda med) den helige Ande.  Petrus säger att Joel 2:25ff nu går i uppfyllelse. Det är Jer 31:31ff som går i uppfyllelse, ett fullbordat förbund och ett fullbordat qahal.

Men här uppstår, som sagt, en spänning och en knoppning blev ett faktum, se Joh Upp 2:9 och 3:9. Men det får bli nästa blogg.

1 Mos 18:1-8

I dag firar vi den heliga Treenighetens dag.  

Låt oss aldrig glömma att Gud är gemenskap, salig gemenskap.

lördag, juni 10, 2017

Från qahal till ekklesia

Nu var det ett tag sedan jag bloggade även om det har funnits anledningar. Inte minst efter gårdagens fenomenala seger över Frankrike. Men min tid har ägnats åt annat. Bland annat åt att fördjupa mig i synen på kyrkan och församlingen som samtidigt varit ett sätt att förbereda Värnamo Koinonias inspirations- och undervisningsdag. Men nu är jag hemma igen och mycket glad. Jag är så glad över att ha hittat en väg framåt i det märker vi omges av. Inte bara jag utan hela koinonian, åtminstone delar av den, börjar förstå vikten av att återerövra Kristi kyrka. Återerövra? Jag, kanske hellre skriva på nytt ta emot eftersom kyrkan är en gåva. Men låt mig ta det från början.

Vi ska gå bakom kulisserna, tränga bakom fasaden. Vi ska söka oss ner på djupet. Gå förbi Martin Luther och reformationen, till och med bakom ökenmässan från 300-talet e Kr. Vi ska förbi Paulus och alla hans brev, ner till Herren Jesus själv. Och vi ska ställa frågan; Kan Jesus lära oss något om kyrkan? Något av betydelse? Jag tror det även om jag därmed kallas för fundamentalist, bokstavstroende och annat. Jag tänker återge mina anteckningar från den här dagen.

Vi har tidigare studerat kyrkans väsen.Inte bara de sju lutherska kännetecknen utan också de substantiella kännetecknen. De är fyra; kyrkan är en, helig, katolsk eller allmännelig och apostolisk. Vi har talat om kyrkans beståndsdelar som är Ordet, Sakramenten, Ämbetet och församlingen. Och även om vi inte talat så mycket om det så kommer vi att komma in på vad som kallas de fem grundkvalitéerna; kerygma (budskapet), koinonia (gemenskapen), leitorugia (gudstjänsten), martyria (missionen) och diakonia. Men vi får erövra en bit i taget och idag har vi så att säga börjat från början.

Församlingen är inte ett geografiskt område. Kristi kyrka är inte en byggnad. Dess beståndsdelar är inte heller de anställda. Långt därifrån vill jag tillägga. Församlingen är inte ett organisationsnummer även om den kan ha det. Kyrkan eller församlingen bestäms inte heller av olika sorters teologier, det må sedan vara Svenska kyrkan, Pingstkyrkan, Romers-katolska kyrkan eller Pingstkyrkan. Tyvärr är det många (alla?) som associerar så och därför har vi ett ekumeniskt problem. Det är till och med så att kyrkan för många är ett hinder att möta Gud. Då kan man fråga sig: Måste inte kyrkan moderniseras? Det kan vara sant när det kommer till formen men inte till essensen eftersom Jesus Kristus är densamme igår, idag och i evighet. Vi ska inte falla in i modernisms fälla där opinioner och trender styr. 

Men vi ska inte heller falla in i traditionalismens fälla där vi tror att allt hela tiden måste göras på samma sätt. Det finns mycken oförståelse när det kommer till kyrkan. So om denna besvärlighet inte räckte har kyrkan genom sin jättelika byråkrati blivit fånge i sig själv. Hur kan vi då veta att vi själva går rätt? Finns det några kriterier? Vad ska vi göra? Min tes är att vi kan ta lärdom av Herren Jesus. Argumentera emot den om du kan! Hur såg då Jesus på den blivande kyrkan och församlingen? Låt oss tränga bakom fasaderna.

I 2 Mos 12:3 använda för första gången i Skriften ordet församling. På hebreiska används ordet edah. Ordet syftar på ett folk och en nation. Det syftar ofta på armén som representerar folket. Edah är ett samhälle förenat genom en gemensam kallelse.  Men när vi kommer till v 6 används ett annat ord, hebreiska qahal, som är mer religiöst laddat. Det ordet kommer från hebreiskans qal som betyder röst och snart ska vi förstå vad det betyder.

När århundraden gick kunde de båda orden sammanblandas och därför kan vi dra slutsatsen att kallelsen inkluderar hela folket, också kvinnor och barn. Men qahal kom snart att mejslas ut som det heliga folk, det utkorade folk, det som kommer ur förbundet, se 5 Mos 9:10, 10:4, 18:16. Här är folket de som kommer samman för att lyssna till Rösten (från himmelen). Det är Guds röst, ordet och gudstjänsten tillsammans med folkets lydnad som ger qahal dess särskilda betydelse. I 5 Mos 23:1ff blir det än tydligare när ordet kopplas till HERREN. HERREN med stora bokstäver är Guds namn, se också 1 Kon 8:14, 2 Krön 30:2 , 4, 13 och 17 och Ps 22:23, 89:6. I LXX (Septuaginta) som är den grekiska översättningen av Skriften, översätts qahal med grekiskans ekklesia. Så är fallet ett hundratal gånger och varje gång endast då qahal står för det folk som kallats samman för att lyssna till och lyda HERRENS ord. Nu har vi förstått vad qahal är. Det är Guds folk eller dem som tillhär HERREN. I östkyrkan knöt man an till detta genom ordet "kyrike". Detta ord gick vidare i de germanska språken och därför heter det kirche (ty), kyrka (sv), kirke (no) eller church (eng). I östkyrkan knöt man an till grekiskan och de latinska språken, se nedan. 

Om, säger om, det hebreiska ordet qahal, skulle han en annan betydelse använder inte LXX ordet ekklesia utan ordet synagoge. Det visar att ekklesia är knutet till det qahal som betecknar "dem som kallats samman för att lyssna till HERRENS röst och för att lyda Honom). Om så inte är fallet används som sagt ordet synagoge som har en mer socio-politisk betydelse.

Men ordet synagoge är ändå intressant eftersom det också kan ha en eskatologisk betydelse. En dag, i framtiden, ska Herren samla sitt folk, se Jes 11:12, 43:5, 60:22, Jer 31:8, Ordet synagoge används till en början inte mindre än 56 gånger i Nya Testamentet. Och jag frågar mig varför? Ordet ekklesia som är Guds qahal  undviks. Varför? Sannolikt därför att de inte ville skilja sig från sitt folk Israel. Hur var det med Jesus? Han ville inte skilja sig från sitt folk. Tvärtom. Han kom till sitt folk för att rädda det och fullborda förbundet, se Matt 2:6, 9:36, 10:6 och 15:26. Han kom till den heliga resten, till kvarlevan för att svara på deras böner. Han är den gode herden som säker de förlorade fåren av Israels hus, se Luk 12:32 (Jes 40:11). Han samlar in sitt folk för att han har ett ärende till dem , se till exempel Matt 12:30, 13:2, 25:32, Mark 2:2, 4:1, 5:21, 6:30, 7:1, Joh 11:52 och Apg 4:31, 15:6, 30 och 20:7. Han kom till "sina egna", inte för att starta en kyrka utan för att fullborda de löften som getts Guds qahal. Han skulle ta bort synden, ge dem ett nytt hjärta och ge dem del av sin Ande. Den som tog emot Jesus kom att bli en lem i hans kyrka.

Detta var den första delen i dagens undervisning. Men vi hann med mer än så. Det betyder fortsättning följer.

Veckan efter Heliga Trefaldighet

Joh 11:18-27 

  1. Jesus var på väg
a)      Jesus befann sig i Galilén när han fick höra att Lasarus var svårt sjuk, döende. Han dröjde i två dagar innan han gick mot Betania. Marta menade att han kom för sent.
b)      Det finns många som menar att Gud är sen, inte ens på väg. Jag tror att vi är alltför begränsade i vårt sätt att vara, tänka och förstå. Jesus är inte bara på väg. Han ÄR vägen. Att leva i gemenskap med honom är att vara på, leva och gå vägen.
c)      Gud kommer aldrig för sent. Det kan tyckas så för oss som är fångna i tid och rum. Ps 31:16 (Min tid står i dina händer ….)  Men Jesus är inte fången på samma sätt, i synnerhet inte efter sin uppståndelse och himmelsfärd. Han är den andra personen i gudomen och frågar oss: ”Har inte dagen tolv timmar? Den som vandrar om dagen snavar inte, eftersom han ser denna världens ljus.” Joh 11:9. Våra liv ligger i Guds händer och Jesus visste det, Ps 145:15 (Allas ögon väntar …).

  1. Jag är uppståndelsen och livet
a)      Marta visste att Lasarus var död. Men hon hade ett hopp. Hon säger/hoppas att Lasarus skall uppstå på den sista dagen.
b)      Det finns många människor som vill att det ska vara så. När vi talar om att mötas i himlen är det oftast ett mänskligt önsketänkande. Eller är det något mer?
c)      Jesus lär oss att det inte är ett önsketänkande utan en verklighet. Han talar i och för sig inte om att vi ska komma till himlen. Han uttrycker sig inte så, utan säger att han är uppståndelsen och livet. Att leva i gemenskap med honom är att leva uppståndelsens liv. Det är det eviga livet, ett liv som inte kan dö.

  1. Marta svarade: Ja, herre, jag tror du är Messias
a)      Marta gick honom till mötes. Av texten framgår inte direkt att hon var upprörd. Kanske ville hon bara skyndsamt informera Jesus eller gick hon honom till mötes därför att hon lärt sig att älska honom? Hoppades hon? Trodde hon?
b)      Jesus lever inte självständigt utan i full gemenskap med Fadern. Han lever av Honom. Det är hans väg och det kan vara vår väg. ”Om du hade varit här …” Han var där, i gemenskapen (genom tron) var de förenade med varandra.
c)      Idag lär vi oss att Jesus inte lever självständigt. Han är förenad med Fadern och Anden. Men han är också förenad med Lasarus, Marta och Maria. De tre syskonen är förenade med Jesus genom tro, hopp och kärlek. Här får vi människor vägledning.

Sammanfattning och tillämpning: Se det kursiverade och avsluta med att vi idag får en livsinriktning som leder oss genom tid, rum och död till salig gemenskap med Fader, Sonen och Anden.

måndag, juni 05, 2017

En småländsk väckelsepräst och en engelsk

De senaste dagarna har jag läst två böcker. Nåja, jag har lite kvar i den andra.

Den första heter Peter Lorenz Sellergren - en småländsk väckelsepräst. Författaren Olle Madeland är känd präst här i Växjö stift. Han är pensionerad sedan några år och har inte minst därför att han tjänstgjort i Hälleberga där Sellergren verkade hunnit samla på sig rejält med material. Boken är en avhandling ordets bästa mening och här lär jag känna Sellergren. Jag kan inte utgå från att mina läsare känner till Sellergren så väl men han levde mellan åren 1768-1843. Det är inte min avsikt att närmare presentera honom här men bara säga att han också efter sin prästvigning var en suput. Han anmäldes till Domkapitlet, förflyttades elva gånger men var samtidigt en allvarlig man. Han befriades från sitt missbruk och blev en Andens man. Man brukar ange 1814 som ett viktigt år för honom. Det uppstod en stor och varaktig väckelse som utvecklades som gammalkyrklighet,

Skälet till att jag läst honom är att jag börjat forska något om herrnhutismen. Herrnhutismen kom till Sverige redan på 1720-talet och påverkade många präster. Så också präster i Småland även om den inte kom att bli förhärskande. Ett skäl till misstänksamheten mot herrnhutarna var att dessa inte särskilt betonade lagen. Och just lag och evangelium var viktigt för lutheranerna.Till saken hör också att herrnhutarna kom att råka i kris under den så kallade sållningstiden då man på ett överdrivet sätt talade om Jesu blod och hur vi kunde uppleva Jesu blod. Sellergren bröt senare med herrnutismen.

Men det som jag tar med mig är Sellergrens hållning till Svenska kyrkan. Han var som sagt en väckelsepräst och sådana hade att gå en balansgång i en tid då det ansågs viktigt att tala om synd, vrede och straff. Det var flera väckelsepräster som inte klarade balansgången m,en det gjorde Sellergren som i och för sig var för konventiklar, samlingar i hemmen, samtidigt som de skulle ske med ordning och reda. Han tolkade konventikelplakatet på ett sätt som många andra inte gjorde. När han senare i livet skulle ge råd i saken manade han till försiktighet.

Den andra boken heter kort och gott John Wesley och är skriven av Laura Petri. Också den boken liknar en avhandling även om den går att läsa som skönlitteratur.Den är skriven 1929 och författarinnan har under tre års tid ägnat sig åt att studera John Wesley´s Journaler. Wesley var också en väckelsepräst, men i England. Han levde 1703-1791 och levde i ett intensivt och nära förhållande till Gud. Först får man nog säga mycket lagiskt. Han vill bli en helig människa och reste med båt till Amerika för att verka som missionär. På båten mötte han herrnhutare på väg till Amerika och imponerades av dem. När Wesley några år senare återvände till England kände han sig riktigt misslyckad och vågar inte längre ens kalla sig kristen. Tillbaka i London möter han herrnhutaren Peter Böhler som kunde hjälpa Wesley till frid genom att förklara rättfärdiggörelsen genom tron på Herren Jesus Kristus. Herrnhutarnas inflytande på Wesley var stort och förutom Guds kärlek, nåd och sätt att förklara oss människor för rättfärdiga genom tron, påverkades Wesley av deras sätt att organisera alla dessa tusentals som kom till tro genom Wesleys arbete. Wesley inbjöd alla som kom till tro att komma med i en cell. Här lägger jag märke till att någon färdig tro avkrävdes inte av de blivande medlemmarna, bara en vilja att söka Kristus. Däremot stadgades snart nog regler för levernet.

Wesley var en reformator av stora mått. Han föddes in i Engelska kyrkan och levde där hela sitt liv. Han hade inte en tanke på att starta egen kyrka eller församling. Han syfte var att hjälpa människor till ett heligt liv. Men engelska kyrkan ville inte ta vara på hans tjänster. Känns mönstret igen? Han dog 1791 och var då fortfarande med i Engelska kyrkan trots att hans syn på kyrkan förändrades. Han såg i Bibeln att kyrkan och församlingen är något annat än vad han upplevde i engelska kyrkan.

Ja, det är riktigt spännande att fördjupa sig i detta och det ska jag fortsätta med framöver. Idag har jag beställt tre böcker från Bodafors antikvariat (rekommenderas) och de handlar alla om herrnhutismen. Om du vill kan du gå till www.bodaforsantikavariat.se. 

Reformationens syfte

I går slog mig en tanke i all sin enkelhet.

Det är stort på mer än ett sätt att till exempel pingstpastorn Magnus Perssson och United i Malmö upptäckt sin gemenskap med Martin Luther och reformation. Luther upptäckt fortsätter med andra ord att reformera. I Uniteds fall har det inneburit en radikalt förändrad inställning till  liturgins betydelse. Det är en viktig förändringsprocess United befinner sig i och om jag nu är rätt underrättad har församlingen i Malmö återtagit en av Svenska kyrkans kyrkobyggnader i centrala Malmö. Också detta är ett tecken i tiden. Kanske handlar det inte längre "bara" om att kritisera etablissemanget och strata nytt utan om att återerövra vad som har förskingrats av liberaler och karriärister. Jag tror faktiskt det.

Sedan en tid tillbaka har jag också fascinerats av att pingstpastorn Peter Halldorf och Bjärka-Säby i en mycket radikal anda upptäckt det fornkyrkliga arvet, Detta är ingen nyhet men förmodligen något vi kommer att behöva reflektera över stund efter annan eftersom det faktiskt är tecken på någonting. Det är en stor förändring kommuniteten gått igenom. Och kanske är den förändringen inte färdig än eftersom Bjärka-Säby envisas med att inte kalla sig för församling. Självklart är de en församling, men inte i den gamla, 1900-tals, bemärkelsen. Församlingsbegreppet håller i vår tid på att radikaliseras. Det duger inte längre att tala om församlingens som ett territorium eller som en kyrkorättslig organisation. Även om församlingen kan vara det är inte detta hennes grundval och nu är det tid att göra upp med de gamla definitionerna och omdefiniera dem. Bjärka-Säbys förändringsarbete har inte bara bestått av litteratur utan också det har förändrat liturgin. Nu firas om än inte just på Bjärka den så kallade ökenmässan, en liturgi från 300-talet. Till och med i Värnamo har firandet av ökenmässan iscensatts.

MEN behöver vi inte gå än längre tillbaka? Behöver vi inte på nytt upptäcka vad Jesus faktiskt sa och gjorde. Jag vet att det kan låta som en självklarhet och det är det kanske när det handlar om Guds kärlek eller om din och min frälsning. Hela vår tro bygger just på vad Jesus sagt och gjort, men det finns mer att upptäcka i Jesu Kristi ord och gärning. Sådant som kan ha avgörande för vår tid. Jag tänker särskilt på vår relation till det judiska folket. Vad sa Jesus om det? Och jag tänker på hur Jesus fullbordade Guds qahal, sin församling. Här finns sanningar och perspektiv om församlingen som vi verkligen behöver upptäcka, förnya och förverkliga. Jo, jag har tänkt mycket på det och till kommande lördag ska jag ta upp något av dessa på Värnamo Koinonias inspirations- och undervisningsdag på Lidnäs. Det kan bara bli en introduktion men ändå. Jag återkommer i saken. Vi kan naturligtvis lära oss mycket mer av Jesus själv. Det var väl och är väl också vad reformationen syftar till.

söndag, juni 04, 2017

Derbyspöke

Det var den dagen. Högmässa i Värnamo kyrka. Ett barnbarn som fyllde 5 år och så matchen. Och vilken match. Bajen har nu besegrat Djurgården  i varje match - tio år i rad. Det är kanske inte så konstigt att det talas om
att Djurgårdarna blivit skrämda av ett derby - spöke. Men den här gången var matchen en bragdmatch. Bajen låg under med 1-0 i halvtid, men lyckades vända. Som det stod i Text-TV "en makalös vändning". Och 30 000 åskådare jublade (utom de som var djurgårdare förstås). Bajem gjorde först 1-1 och sedan 2-1. Det är alltid lite nervöst då man leder med 2-1 eftersom det i slutminuterna kan bli 2-2. Men så i sista minuten gör Pa Dibba 3-1 och jublet visste inga gränser.

 Ja, det var en fin dag. Efter matchens slut delades nedanstående masker ut. Några spelare och några i publiken klädde sig i dessa. Ibland är livet uppåt och ibland är det neråt.


Rolig bild även om vi denna dag främst har firat The Holy Ghost.

lördag, juni 03, 2017

Pingst

Joh 14:15-2

Den helige Ande är tredje personen i gudomen. Det är den helige Ande som gör oss till kristna. Jesus har genom sin död och uppståndelse lagt grunden men det är genom den helige Ande det blir personligt. I dagens evangelium försöker Jesus förklara detta för lärjungarna.

1.  Jag ska inte lämna er ensamma
a) Herre, vart går du? Frågar Simon Petrus. Jesus är på väg till Jerusalem för att lida och dö. Lärjungarna hade satt sin lit till Jesus, men nu var Jesus på väg bort från dem, eller …Nej, han ska sända en annan Hjälpare. Här ser vi Treenigheten i samverkan. Fader vill ge, Jesus ber och Anden är Hjälparen eller Tröstaren. Ni ska inte lämnas ensamma betygar Jesus i kap 14-16.
b) Världen kan inte ta emot honom men ni kan eftersom ni redan har gemenskap med mig. Gemenskapen ska bara fortsätta på ett annat sätt.
c)  Detta är en inomkyrklig text, Jag ska inte lämna er ensamma, Matt 28:20. Genom Anden är Jesus fortsatt hos oss och vi vet det. Vi erfar det.

2. Den dagen skall ni förstå
a) Vad ska de förstå? Jo, att profetiorna från profeterna Jeremia 31, Hesekiel 36 och Joel 2 går i uppfyllelse. Vi skapas på nytt, med ett nytt hjärta och Guds Ande, som det skedde redan med kung Saul. 1 Sam 10:6 ”Herrens Ande skall komma över dig och du skall bli … förvandlad till en annan människa.” Saul fick ett nytt hjärta, v 9.  
b)      Många människor kämpar med sin tro, sin relation till Gud och till sig själva. De förstår inte De ser hur kristna lider och till och med dödas utöver världen för sin tros skull och frågar sig var Gud finns. Regerar verkligen Jesus? Har han ”all makt i himlen och på jorden? De ser vad världen ser. Så tvivlar lärjungarna i sina hjärtan.  
c)      Det är bara Anden som kan leda oss till Sanningen, 16:13. Det betyder inte att vi ska begripa allt men att vi ska ledas in i Jesus Kristus. Världen kan inte tro, men Anden vill ge oss tron, tron på det som för den naturliga människan kan verka både obegripligt och omöjligt. Tänk på hur det var för Simon Petrus när de var i Caesarea Filippi, Matt 16:16f. Denna uppenbarelse utgör själva grunden för kristet liv och kristna handlingar. Anden ska vara och kan utgöra grunden också när det gäller pastoratets pastoral, FIN. Det förstår vi av fortsättningen.

3.      Den som håller mina bud älskar mig
a) Jesus uppmuntrar sina lärjungar att hålla fast vid honom och allt det han har lärt dem. Det pratas ofta i våra sammanhang om kärleken. Jesus lär oss att kärleken blir synlig och verksam när vi håller hans bud. Det är helt logiskt och riktigt. Om jag älskar honom håller jag hans bud. Men är det verkligen möjligt? Hur?
b)      Många tänker att det enklaste sättet är att förklara bort buden, att sänka kraven. Men då är det lätt att gå vilse. Ofta ställs frågan fel därför att den riktar blicken på oss själva. Och inte på Anden. Det är den helige Ande som gör oss till kristna, föder oss på nytt och lär oss att se på Jesus. Att se på, hålla sig till och leva med Jesus är detsamma som att ”hålla buden”. Det är nämligen vad buden syftar till.
c)      Vi kan lyssna till Evangeliets ord om hur Gud blir människa, delar våra liv med oss, men det är Anden som ger oss nya hjärtan och låter evangeliet bli personligt. Julen och Påsken blir vår! Prisat vare Hans namn!

onsdag, maj 31, 2017

Ett rent samvete

I kväll har vi haft 16 personer här hemma för lovsång, bön och samtal. Men jag vill göra färdigt det där med samvetet.  

Prästen Anders Piltz sa vid ett tillfälle till mig några ord som fastnade för alltid. Han sa: ”Man ska följa sitt samvete” och jag uppfattade att man ska följa Anden eller anden. Jag kan nu inte bara bejaka det utan också förtydliga det. Vi behöver följa vårt av Guds Ord pånyttfödda hjärta eller upplysta samvete.

Alla människor har ett samvete. Paulus som genom ordet samvete knyter an till hedningarna talar om detta i 2 Kor 4:2. Men detta samvete kan fördärvas, se till exempel Rom 1:18ff, 28 och 13:5. Det är inte ofelbart, 1 Kor 3:4, 1 Joh 3:20.

Inom New Age talar man ofta om att ”följa sitt hjärta”. Och visst kan alla människor av god vilja tillämpa principen att följa sitt samvete. Det är därför tron på Jesus Kristus gör skillnad. Den kristnes samvete knyts till honom och hans undervisning. 

En kristen människa och då menar jag kristen bär levande tro på Jesus Kristus i ett gott samvete, 1 Tim 1:3, 19, 3:9. Hon har ett samvete som vandrar i helighet och rättfärdighet, 1 Kor 1:12, 1 Joh 3:19ff. Detta goda och rena samvete Guds verk, Hebr 9:9, 14, 10:22 och 13:8. Det är inte så att att en kristen människa i sig är godare än andra, men Jesus Kristus är hennes förtrogne. Han fullgjorde vad vi borde. Och det är det som räknas. Det är vad vi ska vara räkna med.

Den kristnes samvete renas med försoningsblodet och vi sätter vår lit till detta enkla faktum i syndabekännelse och förlåtelse. Men lyhördheten och lydnaden är mer väsentlig än vi först kanske tror. När vi förblir i honom, har fortsatt gemenskap med honom, vänder oss mot honom ökar vår känslighet. Det sker när vi lär känna hans ord, vilja och möter honom i vår kammare. Där samtalar vi, lyssnar, mediterar och tar emot våra liv. 

Kallelsen förverkligas i både korsets och uppståndelsens tecken. Korset och uppståndelsen är vår tolkningsnyckel. Allt i våra liv sorterar in under detta mönster. Det gäller skapelsens, frälsningens och helgelsens plan. Detta sätt är överordnat allt annat i våra liv.  

I Rom 12:1-2 konkretiserar Paulus när han talar om vår andliga gudstjänst, vår tempelgudstjänst. Vid den här tiden var prästerna fortfarande upptagna med att dagligen offra i Jerusalems tempel. Paulus visst väl vad som pågick och hur man bar fram de döda djurkropparna. Nu skriver han att vi ska bära fram våra egna levande kroppar. Det är vår vardagliga, grekiskan har här logikos, gudstjänst. Eftersom vi tillhör Kristus är det logiskt att vi också ställer oss själva till hans förfogande. Detta gör vi på två sätt, ett negativt och ett positivt. Det negativa är att vi inte ska anpassa oss till denna världen. Det positiva är att vi ska förnyas i våra sinnen. Resultatet blir att kan urskilja Guds vilja ... Så enkelt och så svårt. 

Genom att leva i vardagligt Kristus-mönstret får vi kraft till det goda livet. Jag beskriver detta liv med hjälp av följande sex punkter:

1. Vi äger ett hopp.
2. Vår gemenskap med varandra präglas av Kristus.
3.   Vi verkar alltid för det goda
4. Det nya livet får negativa följder.
5. Detta ingår i Guds vilja.
6. Vi är saliga i vår gärning

Men dessa punkter får jag nog kommentera vid annat tillfälle.

I morgon blir en ny dag i vår Herres gårdar. Då firar vi ökenmässan i Mariakyrkan. Välkomna!

tisdag, maj 30, 2017

De förtroendevalda

I dag har jag varit på Stiftsfullmäktige. Det är egentligen en ganska trist tillställning, men samtidigt inser jag att den är nödvändig. Men sammanträdets näst sista punkt fick mig att bli närmast nostalgisk. Gamla insikter blev som nya.

När jag var kyrkoherde i Hjälmseryd hade kyrkorådet, där kyrkoherden var självskriven ordföranden, fått i uppdrag att skriva en remiss till nationell nivå. Den gången handlade det om dop och kyrkotillhörighet. Vi tillfället hade Svenska kyrkan ungefär en halv miljon odöpta "medlemmar" eller kyrkotillhöriga. Detta faktum i sig är ett unikum. Det finns väl över huvud inte någon kyrka med odöpta!? Men så var det vid den här tiden och nu skulle det utredas och skrivas remiss. Följaktligen kom det åtminstone en riktig stor lunta som kyrkoherden skulle läsa igenom. Eller var det fler än en till och med? Jag har förträngt faktum. Det jag minns emellertid var att jag ägnade mycket tid åt att läsa in mig på ämnet, för detta, menade jag, var riktigt viktigt. Jag skulle komma väl förberedda till kyrkorådets sammanträde och jag skulle ha ett genomtänkt förslag till remiss och hoppades att kyrkorådet skulle gilla det.

Så kom dagen. Jag gjorde en ordentlig genomgång. Nu var det emellertid så att någon hade på gården utanför med sin bil backat på flaggstången. Ingen skada var i och för sig skedd men tanken hade ändå väckts om vi inte skulle ta och flytta flaggstången. När jag hade gått igenom ett utkast till remissen lämnade jag ordet fritt. Tystnad. Inga frågor. Så tog vi ett av Svenska kyrkans viktigaste beslut på mindre än minuten. Jag var förbluffad men tacksam. Det var bara att gå över till nästa ärende. Det om flaggstången. Plötsligt inte bara bröts tystnaden utan ett ivrigt samtal tog vid. Meningarna var delade. När argumenten ventilerats tvingades jag att ajournera sammanträdet för att vi skulle kunna gå ut och titta på flaggstången faktiskt stod och med egna ögon kunna se om den stod fel. Och om den stod fel vart vi skulle flytta den.

När sammanträdet var slut och jag kom hem till prästgården var jag inte bara konfunderad utan närmast chockad. Efter några år drog jag slutsatsen att att antingen var de förtroendevalda helt okunniga när det kom till teologiska spörsmål eller var de helt ointresserade. Kanske var det en blandning, men flaggstångens placering var oerhört viktigt, eller ...

Idag har jag varit på Stiftsfullmäktige och punkt 21 handlade om "Strategi för medlemsutveckling i Svenska kyrkan, Växjö stift". Det låter som något viktigt. Men någon vidare diskussion blev det inte eftersom stiftet redan genom Biskopens försorg hade framtidsplaner. Däremot när vi kom till punkt 23 "Ändring av datum för stiftsfullmäktiges sammanträde i november 2017"  blev det fart på ledamöterna. Ordförande hade nämligen på eget bevåg förmodar jag föreslagit att vi skulle träffas den 16 november i stället för den 17 som vi hade beslutat. Den 16:e är nämligen en torsdag och ingen vill väl behöva åka hit på en fredag!? Helgen börjar ju numera redan fredag vid lunch. Så argumenterades det lite fram och tillbaka. Sammanträdet ajournerades inte, men ärendet gick till votering. Hur det gick? Och hur jag röstade?

När voteringen var klar visade det sig att 21 röstade för att flytta sammanträdet till den 16:e. 24 röstade emot en flyttning. 6 ledamöter, bland dem jag, avstod från att rösta. Det finns gränser.

måndag, maj 29, 2017

Att följa sitt hjärta

Det är underbart att fördjupa sig i Skriften. En av de verkligt dyrbara upptäckterna jag gjort är hur konkret Paulus talar om att leva i och vandra efter Anden. Redan uttrycken har tidigare varit "för andliga" för mig. De har varit långt borta och svåra att få tag i. Inte kan väl detta vara något för mig? Så har jag allteftersom fått lära mig vad det är att vara i Kristus och sedan att detta att vara i Anden närmast är synonymt. Och sedan ytterligare hur Paulus använder ordet samvete, grekiska syneídesis.

I Rom 2:15 talar Paulus om hedningarna som inte har lagen men samvetet. Ordet samvete betyder ”samvetande” och är i grund inte ett bibliskt ord. Det kommer från den västerländska världen. På 5-300-talet f Kr syftade det på människans självmedvetande. Det syftade på människans förmåga att uppfatta sin omgivning och ordet hade ingen moralisk klang. Det visade bara att människan är medveten om fakta och tillstånd. 

På 100-talet f Kr sker en förskjutning när ordet används för att tala om och värdera människans gärningar och då praktiskt taget alltid när något blivit fel, när självinsikten visade sig felaktig. Då blev samvetet ”dåligt” eller ”ont”. Då kunde man tala om vad man ”borde” ha gjort och vad man ”faktiskt gjorde”. Nu föreligger två olika ”jag” och samvetet blir platsen från vilken etik och moral utgår. Men vi talar här om hedningarna, inte om judarna eller den bibliska traditionen. 

Ordet samvetet finns inte i Skriften (GT) även om det förekommer i svenska översättningar av 1 Sam 24:6 och 2 Sam 24:10. Förklaringen är att det hos juden inte är fråga om vad han eller hon tycker utan etik och moral utgår från Gud. Guds lag är normen, inte det egna samvetet. Det är med Gud juden ska ”samveta” och det är Gud som närvarar och talar sin lag, se Ps 16:7, 40:9, 119:11 eller 139. I Skriften används i stället det hebreiska ordet leb som betyder hjärta. Juden bär Guds ord eller lag i sitt hjärta. Hjärtat kan renas och förnyas, Ps 51:8-12, 24:4 eller 73:1. Människan kan känna glädje när hon gör Guds vilja.

Paulus är hedningarnas apostel och tar in ordet samvete i sin vokabulär. Paulus medarbetare evangelisten Lukas använder ordet i Luk 12:57, Apg 2:37. Paulus använder ordet 20 gånger

Rom 2:15, 9:1, 13:5
1 Kor 8:7, 10, 12, 10:25, 27, 28 och 2 ggr i v 29
2 Kor 1:12, 4:2, 5:11
1 Tim 1:5, 19, 3:9, 4:2
2 Tim 1:3
Tit 1:15

I 1 Kor (8 ggr) handlar det om att äta offerkött som av somliga betraktades som avgudadyrkan). Paulus knyter med andra ord an till sin samtids förståelse av samvetet. Men hos Paulus är Skriften norm. Samvetet eller hjärtat ska vara upplyst av Gud. Det är från Gud normen för våra liv utgår. Samvetet är inte självständigt utan knutet till uppenbarelsen i Jesus Kristus. Det kan vara knutet ”starkt” eller ”svagt” och de med ”starkt” samvete, medvetna om den stora frihet vi har i Kristus ska inte demonstrera med sitt samvete eftersom Gud är närvarande också hos ”den svage”, se 14:1ff. Gud har också insatt överheten, kap 13 och därför behöver den kristne underordna sig denna för ”sitt samvetes skull”. Hebreerbrevets författare använder ordet samvete i 9:9, 14, 10:22 och 13:18 och låter oss förstå att vi kan ha ”rena samveten” när vi låter Jesus försvara oss.

Att vandra efter Anden är att följa sitt hjärta eller för att tala lite mer hedniskt: att följa sitt samvete. Men kan inte alla människor av god vilja tillämpa dessa principer? Jo, men skillnaden är att vi gör detta i Kristus, i den helige Ande. Jag tror jag får skriva lite mer om detta i morgon.