måndag, december 11, 2017

Stockholm nästa

I morgon tisdag blir det Stockholm fram och tillbaka, en lång dag med andra ord. Jag kan inte skriva så mycket om det men sedan några år tillbaka samlas ett antal andliga ledare, biskopar, präster och andra för att att be för landet. Angeläget. Tyvärr har jag inte kunnat vara med tidigare men i moirgon blir det alltså av. Kanske kan jag beräötta mer på onsdag.

Under tiden ska ni få del av Bajens spelschema för våren 2018. Håll till godo, anteckna och planera resan till Stockholm.

Omgång 1 (1 april)
Hammarby – IK Sirius

Omgång 2 (8 april)
IFK Göteborg – Hammarby

Omgång 3 (15 april)
Hammarby – Brommapojkarna

Omgång 4 (18 april)
Hammarby – IFK Norrköping

Omgång 5 (22 april)
BK Häcken – Hammarby

Omgång 6 (29 april)
Djurgården – Hammarby

Omgång 7 (6 Maj)
Hammarby – GIF Sundsvall

Omgång 8 (13 maj)
Örebro SK – Hammarby

Omgång 9 (20 maj)
Hammarby – AIK

Omgång 10 (23 maj)
Hammarby – Malmö FF

Omgång 11 (27 maj)
Kalmar FF – Hammarby

Omgång 12 (8 juli)
Hammarby – Östersunds FK

Omgång 13 (15 juli)
Elfsborg  – Hammarby

Omgång 14 (22 juli)
Hammarby – Dalkurd

Omgång 15 (29 juli)
Trelleborgs FF – Hammarby


Så såg det ut förra året.

söndag, december 10, 2017

Eternal love

Efter senaste bloggen var jag bara tvungen att lyssna mer på Magnus Carlsson. Och jag hittade den här, - helt underbar. Enastående. Vill du lyssna så klicka här.

Weeping Willows och FA

Förra hösten tror jag det var, var Kari och jag och lyssnade till Weeping Willows. Jag vill minnas att jag bloggade om den konserten. Det var en lysande konsert som fick mycket ros. Nu är bandet tydligen på landsturné och här om dagen var de i Helsingborg.

Till saken hör två faktum.

För det första är Jakob numera engagerad i Frälsningsarmén. Jakob kanske är trött på etablissemanget? Jag vet inte. Men jag vet att han och hans familj har ett stort hjärta för utsatta människor och att det sannolikt hör till bilden. Så den här helgen har han varit en av dem i den lilla kåren som har hållit grytan kokande.

För det andra är Magnus Carlsson, sångaren i Weeping Willows, dels Bajare och dels skyldig till att endast Frälsningsarmén och Läkare utan gränser är de enda som får dra nytta av deras konserter.

Om du nu kan lägga ihop två och två förstår du vad som hände under konserten.Bilden nedan talar sitt tydliga språk.

Från vänster: Jakob Sunnliden, Magnus Carlsson och Elia Sunnliden.
Vill du höra underbar sång av Magnus Carlsson ska du klicka här. Det är nästan så att man blir religiös.

2 veckan i Advent

Idag har jag haft förmånen att celebrera högmässan i Rydaholms kyrka. Det är verkligen en förmån att som icke-anställd få göra vad Gud själv kallat en till. Det är en sådan glädje att det inte tjänar till att beskriva med ord. Det händer med andra ord att man då och då tas till vara. Om inte på hemmaplan så på andra platser.

Predikan är ett inslag i högmässan och ska närmast förstås som en utläggning av evangeliet. Den här veckan är evangeliet hämtat från evangelisten Sankt Lukas, kapitel 21 där Jesus tar upp lärjungarnas ständiga frågor. När kommer Guds rike? Hur kommer det? Vilka tecken kan vi få och så vidare?  Mitt utkast såg ut som nedan:

Lärjungarna väntade ivrigt på Guds rike. Jesus avvisar dem inte men talar om den yttersta tiden i allmänna ordalag.Jesus talar till sina lärjungar, inte till allmänheten. Guds rike bryter in med honom, nu och då. Nu genom tron då synligt för alla.

1. då förstår ni av er själva
a) Det är skillnad mellan människor. Många förstår ingenting. Andra gör allt de kan för att förstå och dit får man räkna lärjungarna. Sedan finns dem som redan nu fått del av Guds Ande och det är dem som ”förstår av sig själva”.
b) Dagens människor ställer knappast frågan om Guds rike ska komma nu eller sedan. Underligt eftersom frågan är existentiell. Alla borde förstå att allting som är till, i tid och rum, har ett slut. Jorden slits ut som en mantel. Dess resurser är inte oändliga. Kulturer kommer och går och ett människoliv vara 70 eller 80 år. Men människorna verkar mest vara upptagna med att hur de ska klä sig, äta eller vad de ska köpa för julklappar.
c) En kristen människa förlitar sig på Jesus. De tror att han är den andre personer i gudomen och att han ger sig själv i Ord och sakrament.  Genom att själva vara delaktiga av Hans Anden vet de att han kommer ¨åter och de väntar tålmodigt. Men vad gör de medan de väntar?

2.  Var på er vakt, säger Jesus.
a) Frågan kan missförstås. Att vaka handlar inte i första hand om vad vi gör. Aristoteles lär ha sagt ”Vi blir vad vi regelbundet gör” och Augustinus: ”Vi blir vad vi tillber”. Konferenstemat: ”Du gör vad du älskar”. Det handlar om ditt innersta.
b) I texten heter det att hedningarna grips av ångest och rådlöshet …
c) men de kristna vakar hela tiden. Jesus säger: ”Var på er vakt så inte era sinnen fördunklas” eller som aposteln Johannes skriver i Upp: ”Låt inte den första kärleken kallna”. Den första kärleken är fästad vid Jesus som först har älskat oss. Allt han gjort och som evangelierna vittnar om ska en den dag han kommer åter bli begripligt för alla. Allt det han gjort för oss får vi redan nu glädja oss över.

3.  Er befrielse närmar sig
a) Jesus låter oss veta att en dag blir hans härlighet uppenbar för alla. Han påminner om Människosonen i Daniels bok som kommer på ett moln för att befria oss. Det är befrielsen, inte molnet, som står i centrum.
b) När det talas om hedningarnas rädsla och ångest är den lätt att förstå. Det finns så mycket som binder oss människor till det jordiska. Våra liv är begränsade, ömtåliga och korta. Skulle det vara så att vi inte bryr oss om det blir vi påminda i den yttersta tiden då vi förlorar all kontroll.  Också om vi har del av Guds Ande kan vi ”sucka och våndas” men av andra skäl.
c) Vi ”suckar och våndas” därför att vi vet att något bättre väntar. Under vår väntan på befrielse håller vi kärleken till Jesus levande genom att bära fram våra kroppar som levande offer och genom att inte låta våra sinne fördunklas.

Efter högmäåssans slut kunde vi som var med dricka en kopp kaffe och samtal med varandra. Förutom f Thomas själv var också f Andreas och f Dag där. F Andreas och ja ska återkomma till varandra eftersom han nu bygger ett kapell på Österlen. Det ska invigas i april och jag förstår att Guds rike inte tar tvivelaktiga hänsyn till Kyrkoordningen. Det ska bli spännande att se hur det utvecklar sig.

Se till att få bort antisemitismen

Efterspelet till president Trump är avskyvärt. Trumps erkännande av Jerusalem som Israels huvudstad fortsätter att utlösa reaktioner, särskilt från palestinskt håll, men också från antisemiter generellt. Jerusalem är Israels huvudstad sedan 1949 och problemet är att FN, för att inte tala om Arabförbundet, aldrig erkänt detta utan valt att blunda för sanningen. Israels armé kontrollerar Jerusalem helt och hållet. Att sedan FN i allmänhet och Sverige i synnerhet inte tagit till sig detta komplicerar saken. Jag tycker det är bra att Trump äntligen fått saken att röra sig, - förhoppningsvis framåt.

Det verkar som att allt fler analytiker börjar anpassa sig till Trumps beslut. Läs gärna vad Mohamed Omar skriver i sin mycket läsvärda ledare genom att klicka här.

Kari och jag har varit borta ett par dagar och när vi kommer hem förstår vi att reaktionerna fortsätter. I Malmö har personer ropat på gatorna att de ska döda alla judar. Någonstans läste jag att det främst handlar om palestinier som flytt till och fått uppehållstillstånd i Sverige, Kan det vara sant? Se i sådana fall till att de begriper att i Sverige gäller svenska lagar. Tror de att svenskarna är neutrala eller kanske till och med att regeringen är pro-palestinsk? Och därför kan de göra som de vill.

Det verkar som att utländsk media nu fått upp ögonen för vad som sker i Sverige. Det rapporteras till exempel i USA om antisemitismen i Sverige.

När jag var i Israel för endast några veckor sedan berättade guiden att de flesta som invandra till Israel numera kommer från Frankrike. I Frankrike har flera antisemitiska dåd ägt rum och judar känner sig otrygga. När hon berättade det bad jag tyst för mig själv" O, Gud, låt inte nästa invandringsvåg komma från Sverige på grund av antisemitism." Det verkar inte som att min bön blir hörd, men vad kan man förvänta sig av ett sekulärt land, ett land so inte varit i krig på över 200 år och som ingenting begriper av vad det innebär, frågar jag som är gift med en norska.

I SvD läser jag idag ledaren av Tove Lifvendal. Den bär rubriken De sade att de skulle skjuta judarna. I den återger hon svenska politikers förakt för antisemitismen, men också att Sverige missköter skyddet för religionsfrihet. Du kan läsa ledaren genom att klicka här. I sin ledare ger hon flera fruktansvärda exempel på svenska antisemitism. Det handlar mycket påtagligt om att döda judar och jag skäms när jag läser det och jag skäms när jag ser hur hur en tafatt och naiv svensk regering gör sitt bästa för att tala mot antisemitismen. Det enda som gäller nu för den svenska regeringen är att se till att det här upphör. Allt annat ger underkänt! Hantera antisemiterna som om det vore krig. Visa nu vad svenska polis kan åstadkomma.



Den svenske statsministern citeras i SvD: "Vi kommer aldrig någonsin att tolerera hatbrott, intolerans och antisemitism i vårt land. Här ska man kunna vara säker, oavsett vad man tro på eller om man inte tror på något alls." Det där sista var kanske inte så genomtänkt, men ändå: Se till att få bort antisemiterna. Är några som ska utvisa ur landet är det antisemiterna.

torsdag, december 07, 2017

Fler länder erkänner Jerusalem

När jag i morse läste SvD fanns där en krönika av Jesper Sundén. Du kan läsa den genom att klicka här. Han skriver där: "Det är inte omöjligt att gårdagens beslut, som väcker oro för nya konflikter i Mellanöstern, är ett led i et försök att tvinga palestinierna till en uppgörelse." Det är första gången på mycket, mycket länge jag har kunnat läsa något positivt, något löftesrikt om president Trump. Han kanske har några förtjänster någonstans trots allt.

Jag har ofta frågat Kari om hon kan dra sig till minnes om Rapport eller Aktuellt i något inslag, någon gång, har sagt något positivt om presidenten. Är det inte helt otroligt att journalisterna kan köra en linje så totalt utan att bli motsagda? Sundéns krönika tror jag är det första jag läst som ifrågasätter den svenska linjen.

När vi var till affären såg jag eftermiddagens löpsedlar. Nu minns jag inte de exakta ordalydelserna men DN var negativa och SvD om inte positiva så ändå klart ifrågasättande. SvD påminde om att flera länder nu följer USA:s linje. Jag hoppas inom några dagar få höra vilka länder det är. Det är modiga länder med tanke på att FN mest ägnat sig åt att skriva sanktioner och med tanke på att FN tror sig vara hela världens röst.

Margot Wallström har uppenbarligen diskvalificerat sig själv. Genom att tala om USA:s beslut som en "katastrof" står det helt klart på vilken sida hon står. I och för sig inte någon nyhet, men nu såååå tydligt. Det är samtidigt rätt skönt. Nu vet vi hur vi ska bedöma den svenska regeringen i fortsättningen. Nu ska det bli spännande att se hur gammelmedia beter sig fortsättningsvis.

Rapport började kvällens sändningar med att berätta om alla protester. Vi fick se hur de brände flaggor och betedde sig allmänt ociviliserat. Rapport sände uttalanden från palestiniernas ledare som har lovat en ny intifada. Så fick vi veta vad palestinierna går för. Israelerna visste det sedan tidigare. Hur ska man kunna förhandla med människor som bara vill döda?

I bästa fall har president Trump ruckat på läget. Uppmanat israelerna och uppmanat palestinierna att komma till förhandlingsbordet. Det har varit dödläge i många år, men nu kanske det rör på sig. Förhoppningsvis åt rätt håll vilket inte i och för sig är självklart. Vi får fortsätta be för och välsigna Israel och be för att palestinierna fortsättningsvis visar upp en annan sida.

Det är en spännande tid vi lever i. Kan det vara den yttersta tiden? I så fall har Bibeln något att anföra inte minst vad gäller Jerusalem.


onsdag, december 06, 2017

Jerusalem - Israels huvudstad

Detta är en glädjens dag av flera olika skäl. Alla ska inte redovisas här, men visst måste jag kommentera det faktum att Jerusalem erkänts som Israels huvudstad, - åtminstone av USA. Inte av Sverige. Sverige har redan tagit ställning genom att erkänna Palestina och ensidigt driva palestiniernas sak, så det är klart att Margot Wallström är bekymrad och att de svenska journalisterna turas om att profetera olycka. Vi får se hur det blir med den saken.

Problemet med Israel är inte nytt. Varför Israel är ett problem finns det delade meningar om. Vad jag förstår är det särskilt fem områden som bekymrar israelerna förutom FN:s alla konstiga resolutioner. Förresten tror jag inte Israel bryr sig särskilt mycket om dessa resolutioner. Men som sagt fem områden.

1. Gränserna. Redan samma dag som Israel utropades som egen stat anföll araberna, muslimerna som en man. Israels gränser var alldeles för snäva för att de skulle kunna försvara sig. Men med Guds hjälp (?) lyckades de försvara sig och överleva. på våren 1949 lyckades de få till ett vapenstillestånd. Men då var inte gränserna fastställda och det är de fortfarande inte. De gränser som nu finns är preliminära så länge de inte är erkända. Men Israel har sina gränser som de försvarar. Till exempel är Jerusalem Israels huvudstad.

2. Säkerheten. Det finns ingen anledning för israelerna att räkna med arabländernas stöd, inte ens med FN:s stöd. Israel lever med osäkra gränser och palestinierna vill inte ens erkänna Israels rätt att existera. Israel måste med andra ord bevaka och försöka säkra sina gränser. Idag och i morgon.

3. Bosättningarna. De mest engagerade israelerna har bestämt sig för att bosätta sig på de befriade områdena. Det som somliga länder kalla för ockuperade områdena. Det är självklart att här råder en konflikt. Staten Israel har understött bosättningarna och gett bosättarna tillåtelse att bosätta sig. Bosättningarna hart blivit ett politiskt vapen.

4. Flyktingarna. Då talar vi inte om flyktingarna från Syrien utan om de som "dröjt sig kvar" i landet. De får visserligen vara kvar och har samma rättigheter som andra medborgare vad jag förstår, men de får inte göra militärtjänst. Israels motståndare har uppmuntrat flyktingarna att stanna och bett dem att utgöra brohuvuden för militära insatser. Sedan muren byggdes har det blivit svårt för självmordsbombarna att komma in i Israel, men som sagt det finns folk också inne i landet som är beredda att kämpa.

5. Jerusalems status. Israelerna har sedan sexdagars-kriget betraktat Jerusalem som en odelad stad, som sin huvudstad, men mött motstånd. FN har bestämt sig för att staden ska vara delad och driver en så kallad två-statslösning. I och med detta har positionerna blivit låsta. Helt låsta. Två-statslösningen har inte fungerat och allt färre tror att den kommer att fungera. Margot Wallström med flera tror att det är den enda vägen. Men som sagt allt färre tror så. Den lösningen har inte fungerat på decennier och nu ligger väl de så kallade fredssamtalen helt nere.

USA:s president meddelade idag att USA erkänner faktum. Israel har bestämt att Jerusalem ska vara dess odelade huvudstad till evig tid. Och så är det. Israel kontrollerar sedan länge staden. Kanske skulle förhandlingarna därför utgå från detta faktum. Men om samtalen ska komma igång igen får nog palestinierna börja med att erkänna att Israel existerar och har rätt att existera. Frågan är om Palestina kommer att kunna existera som egen stat. De har inte någon vidare koll ens på den egna staten även om Sverige gör vad det kan för att hjälpa till.

Fortsättning lär följa.


tisdag, december 05, 2017

Bakgrunden till boken

Bakgrunden till att jag skrivit boken Motståndsrörelser i kyrkans historia är att jag uppmuntrats av några av varandra oberoende personer att göra färdigt min forskning om cellkyrkan, det vill säga doktorera. Efter lite betänketid skrev jag en ansökan till Menighetsfakultetet i Oslo eftersom jag något lärt känna professorn i kyrkohistoria där. Jag skickade in en ansökan i våras men det tar tid att få besked.

Under sommaren uppdaterade jag mig själv på Ralph W. Neighbour och cellkyrkan. Det har hänt en del sedan jag skrev min licentiatavhandling för tio år sedan. Jag läste vidare särskilt på om greven von Zinzendorf och herrnhutismen, 1700-talets cellkyrka. Och så läste jag Hans Küng och hans berömda bok The Church, och om Zwingli och hans efterträdare Calvin och anabaptismen eftersom Neighbour i grund är baptist. 

När det sedan stod klart att min ansökan inte kunde godkännas i det skick jag sänt in den utan måste göras om, släppte jag tanken på att doktorera. Det var faktiskt befriande och jag bestämde mig för att inte skriva om min ansökan. I stället skrev jag boken Motståndsrörelser i kyrkans historia. Jag har lovat att skicka ett ex till Oslo! Inte därför att boken håller vetenskapligt, men det professorn kan läsa i bokens andra del om cellkyrkan kan han inte läsa någon annanstans.

Jag skulle sätta in Neighbour i sitt kyrkohistoriska sammanhang. Hans anfäder kommer från England. Där hade reformationen tagit andra vägar än i mellan-Europa och i Skandinavien. Gemensamt för vad som kallats för den tredje reformationen var de kraftiga förföljelserna. Jag fördjupade mig i dessa och skrev om dem så det blev en hel liten bok i sig. 

Carl-Erik Sahlberg tyckte att jag skulle göra boken till två böcker, en om motståndsrörelser i kyrkans historia och en om cellkyrkan. Det kan jag tänka mig men inte just med denna upplaga. Men kanske i nästa. Och eftersom "vanliga" läsare oftast inte vet särskilt mycket om motståndsrörelserna i kyrkans historia var det värt att ge ut det jag skrivit.

Det är lätt att i ett historiskt perspektiv se att historien upprepar sig. Det är också lätt att förstå att om inte motståndsrörelser av olika slag verkat hade inte kyrkan sett ut som den gör. Jag tror till och med att man kan det så långt att det går att säga att just motståndsrörelserna ligger bakom de ständigt pågående reformationerna. De är viktigare än vi vill tro och har ofta behandlats orättfärdigt.

Det är därför extra roligt att Richard Cruz, som själv verkar med konceptet Simple Church har läst boken och skrivit på baksidan. Richard bor i Helsingborg. Du kan läsa mer om Simple Church på www.simplechurch.se och Richards egen hemsida hittar du på www.rickardcruz.se. Därifrån kan du sedan gå vidare till liknande hemsidor.

Den första upplagan av boken Motståndsrörelser i kyrkans historia trycks endast i 100 exemplar. Så det är bäst att beställa på den här sidan jul. Jag vill inte och kan inte ta stora risker med att plötsligt ha en massa böcker i lager här hemma. 

Du kan beställa boken direkt av mig. 
Den kostar då 194;- plus frakt.
Beställ på hakan.sunnliden@telia.com


måndag, december 04, 2017

Motståndsrörelser i kyrkans historia

Jag såg att min senaste boken nu går att beställa på Adlibris (209;-), på Bokus (205;-) och på www.litenupplaga.se (189:99). Hur det är med fraktkostnaden vågar jag inte säga. Boken beräknas komma från tryckeriet i slutet av veckan. I morgon ska jag berätta mer om bokens något speciella tillkomst. Idag får du nöja dig med denna lilla blänkare och Carl-Erik Sahlbergs omdöme. Väl så spännande tycker jag det är att Rikard Cruz skrivit på baksidan. Men mer om det i morgon.


Det finns inte så många präster som vid sidan av ett intensivt församlingsarbete samtidigt tar sig tid att forska och skriva. Christian Braw är en, Håkan Sunnliden otvivelaktigt en annan. I boken får vi med honom som en mycket kunnig och beläst guide följa reformrörelser i kyrkans historia som montanisterna, novatianerna, valdensarna, reformatorerna, baptisterna, puritaner, kväkare, pietister herrnhutare och metodister till dagens olika försök, bl.a. cellkyrkorörelsen, att förnya de stora kyrkliga sammanhangen. Som något av ett genomgående tema i Sunnlidens bok är att den lilla gemenskapen är grundläggande för den stora kyrkan.

Carl-Erik Sahlberg,
präst, TD och docent i kyrkohistoria


Den som vill ta sig an framtiden behöver känna sin historia. Håkan Sunnliden beskriver utifrån sitt cellkyrkoperspektiv en rad olika motståndsrörelser och reformrörelser genom kyrkans historia. Läsaren får också möta en gripande och intressant skildring av Ralph Neighbour och hans viktiga bidrag till Kristi Kropp. Det här är en läsvärd bok för den som längtar efter att få se Guds rike bryta ny mark i vår tid.

Rickard Cruz
Församlingsplanterare och författare till boken Middag med Jesus
Antal sidor:165 st
Format (b x h):148 x 210 mm
ISBN:978-91-7765-172-7
Bandtyp:Danskt band
Utgivningsdatum:2017-12-06
Tillgänglighet:Ej utkommen. Exemplar beräknas 2017-12-06.
Moms:6%
Länk:http://www.litenupplaga.se/1767
Dela:

söndag, december 03, 2017

1 veckan i Advent

Matt 21:1-9

Jesus kom inte för att vi skulle ha en historia att berätta, utan för att visa oss att bli vår det Guds Lamm som offras för våra synders skull. Han är en Gud som kommer.

  1. Se din konung kommer till dig
a)      Jesus framställs som Konungen på åsnan, 1 Kon 1:38 (Salomo), Sak 9:9, mantlarna i 2 Kon 9:13 (Jehu) och palmbladen i 1 Mack 13:51, 2 Mack 10:7.
b)      Detta är ett viktigt motiv i en tid då Jesus allt som oftast endast framställs som den som kommit för att hjälpa oss. Det finns också många människor som söker hjälp hos Gud, som vill hans snarare än att lära känna honom. De talar om att söka Gud. De utgår från sig själva.
c)      Idag kommer han som Konungen till Kyrkan över hela världen. Han kommer för att ge upprätta sitt rike och för att regera. Han kommer för att väcka oss ur ovanor … och fånga in oss i sitt segertåg. Är vi beredda?

  1. Välsignad är Han som kommer
a)      De 100 000 pilgrimerna hälsades med ropet från Ps 118:25 f:, Hosianna (Davids Son) välsignad vare han som kommer i Herrens namn, Ps 118:25 f. Jesus är inte en av tusentals pilgrimer.
b)      Av texten förstår vi att folket ännu inte riktigt förstod vem Jesus är. Han är den världslige Konungens motbild. Han övervinner oss med hjälp av kärleken. Han lägger beslag på oss genom att ge sitt liv till oss. Det var inte lätt att ta till sig då och det är inte lätt nu.
c)      Men nu vill Gud att vi ska vakna upp ur vår sömn. Han vill visa oss vem Han är. Gud har inte kommit endast för att vi ska kunna tända ljus eller lyssna till underbar orgelmusik. Hans tanke var inte ens att vi skulle få goda och härliga berättelse att minnas eller meditera över, utan att ge oss del av sitt liv. Det dags att vakna upp. Du som har börjat ett andligt liv, men stannat upp kallas nu att fördjupa din gemenskap med Herren. Det blir många sådana tillfällen under tiden fram till jul.

3. I ringhet kommer han, ridande på en åsna

a) Han kommer i all ödmjukhet. Det gjorde han då och det gör han nu. Pontius Pilatus menade sig ha makt över Jesus, men allteftersom han talade med Jesus visade det sig vara tvärtom. Jesus är Konungen som erbjuder oss medborgarskap i sitt rike.
b) Nu vill han leda oss in i ett nytt kyrkoår. När vi nu går in i ett nytt kyrkoår ska vi inte glömma att Jesus står vid dörren och att han vill leda oss genom hela det kommande året. Tillsammans med honom ska vi vaka i advent, fira hans födelse och så vidare.
c) Låt Jesus vara din ledsagare under året som ligger framför oss. Det finns ingen som har ångrat det, men många har ångrat att de inte lät Jesus regera i deras liv. Han kommer i ringhet. Han kommer genom evangeliets ord. I Upp 3:20 heter det att han vill hålla måltid med oss. Att äta tillsammans betyder att få del av samma livskraft. Det är vad som sker vid nattvardsbordet. Där föregrips saligheten.

lördag, december 02, 2017

Jordan B. Peterson

Vill du göra en ny bekantskap? Känner du Jordan B. Peterson? Jag inbillar mig att de flesta av mina läsare inte vet vem det är. Och då har han ändå 150 miljoner följare på YouTube. Ärligt talar visste inte heller jag vem han är förrän Victor berättade för mig. Och det är något eller några år sedan.

Jordan B Peterson är född 1962 i Kanada. Han är numera professor i klinisk psykologi och filosof. Han talar länge, engagerat och väl om hur vi ska kunna leva bättre liv. Hur vi ska kunna orientera oss i relation till mål vi sätter upp. Han är med andra ord motståndare till alla pessimister och menar att var och en av oss kan göra våra bästa. Hans filosofi grundar sig på Bibeln och den visdom vi finner där även om han själv inte, vad jag förstår, är någon bekännande kristen.

När Victor berättade om Jordan Peterson bad han mig lyssna till ett föredrag Jordan hade hållit om Jesus - snickaren. Där fick jag veta att det var Guds mening att Jesus skulle vara son till en snickare. Snickarlärlingen fick lära sig den exakta vetenskapen. Han visste att det inte gick att fuska utan att man måste följa reglerna om bygget skulle bli bestående. Varje träbit måste vara exakt för att passa in. Varje vinkel likaså. Jesus lärde sig hur man skulle bygga. Det var fascinerande att lyssna till honom.

Idag har skribenten Ivar Arpi skrivit en ledare i ämnet livsåskådning och då om Jordan B Peterson. Du kan läsa ledaren genom att klicka här. Den har rubriken "Det finns inget farligare än en svag man" och ämnet är i våra dagar brännhett.

Peterson ställdes mot väggen och uppmanades att bejaka den postmoderna synen på flytande kön. Peterson vägrade i det att han i och för sig kunde bejaka att kön är socialt konstruerat, MEN inte bara det. Det är också biologiskt konstruerat, sa han. Det kan för oss kristna tyckas som självklart men universitetsvärlden gick i taket. Peterson tillade att han inte kommer att ge upp sitt språkliga territorium till postmoderna neomarxister.

Det viktigaste för Peterson lär vara yttrandefriheten. Bara om en människa kan och får säga sanningen kan vi bevara friheten. När sanningar inte längre får sägas går vi in i en mörk och farlig värld.

Peterson varnar för postmoderna neomarxister eftersom de ger intryck av att respektera och vara tolerant, medan de i själva verket är intoleranta. Jag tänker på metoo-kampanjen som är bra, men vars baksida tycks bli att utmåla alla män som kvinnomotståndare, fundamentalistiska homofober, på en gång svaga och våldsamma. Det är dessa tankar som ligger bakom rubriken i SvD, Svaga män är farliga.

I stället predikar Peterson att män är starka. De ska sträcka på sig. Ge sig ut i världen och lära sig att ta ansvar. Stärka sig själv och sluta gnälla.

Peterson anser att tillvaron är ett lidande som vi ska lära oss att hantera. Identitetspolitiken talar om rättfärdiga strukturer, någon förtrycker dig, men Peterson säger att lidandet hör till livet. Vi kan lära oss att hantera lidandet.

Jag nöjer mig med detta och hoppas att detta tips gör att du själv tar reda på mer. Läs SvD-länken och gå ut på YouTube.

onsdag, november 29, 2017

Missionen i Albanien

Häromdagen såg jag igenom några av mina länkar. Bland annat den till Albanien där Värnamo koinonia engagerat sig i mer än ett decennium. Då har vi framförallt stöttat genom att jag har haft grundläggande undervisning för ungdomar i Pogradec. Den framväxande församlingen i Tirana har sitt konferenscentrum där. Koinonian har framför allt bidragit ekonomiskt. Nu när pastoratet har dragit sig ur missionen har koinonian också svarat för min resa, lägerdeltagarnas kostnader och inte minst med sina förböner. Församlingen i Tirana är nu i princip självgående.

Men så för ett år sedan kom den lutherske prästen Jimmy Svenfeldt från Finland med sin familj till  Tirana. De är utsända av Laestadianernas Fridsföreningars Förbund som är en mission i Österbotten.
Jag har lärt känna familjen dels genom mina resor i Finland och dels genom att jag har besökt dem i Tirana. Jag uppskattar gemenskapen med dem mycket även om vi inte träffats så ofta.

Nu har jag uppdaterat länken och gå gärna in där och läs om missionen. De började med att ge engelskakurser bland ungdomarna i Durres som ligger på den albanska västkusten inte långt från Tirana. Nu har de bostad och församlingslokal i Tirana där de firar högmässa varje söndag.

Av ett nyhetsbrev från september månad framgår att de också firat högmässa i Durres och ett par gånger i i just Pogradec. I Pogradec har Jimmy också ketekesundervisning med ett sökande äkta par. Nu reser han dit en gång i månaden. Missionen går sakta men säkert framåt. Det är roligt att få känna sig delaktig i arbetet där och hjälp gärna till att be för dem alla och för arbetet.


Jimmy förbereder högmässan.
Det är osäkert vart bilden är tagen. Kan den vara tagen i Pogradec?
Knappast i Tirana för där har jag varit och jag känner inte igen rummet.

tisdag, november 28, 2017

Gästblogg: Anders Gerdmar

Den trettioåriga kvinnan i den lilla tanzaniska staden förra veckan berättade hur hon under ett bönemöte för Sverige gått så djupt in i bönen, att när hon efter lång tid öppnade ögonen var det tomt i kyrkan.
Under bönekonferensen i Tan­zania, som varade måndag till fredag, hade vi sjutton möten – flera av dem fyra timmar långa, det första klockan fem på morgonen. Av dessa ägnades 14 åt – Sverige!
Kvinnan är typisk för de hundratals bedjare som var samlade. Det var påtagligt att alla bad, inte bara några specialister eller pastorer.
Men varför dessa böner?
Ett skäl är att dessa troende känner en tacksamhetsskuld gentemot Sverige eftersom de är frukten av svensk mission. Missionspionjären Ingegerd Hedström ledde resan.
Ledare för den växande bönerörelsen, pastor Jackson Sangiza, beskriver Sverige: "Sverige var en fantastisk åker, med levande församlingar i varje stad och by, som skickade missionärer till Indien, Afrika, Sydamerika. De predikade Ordet, sjuka blev botade och det blev en stor skörd.”
"Men den åkern är förstörd", fortsätter pastor Sangiza.
Därför känner tanzanierna en djup nöd för vårt land och jag fick en tydligare bild på ”varifrån vi har fallit”. De ser ärligt talat klarare än vi, både hur läget är och vad det beror på.
När vi berättar för dem att varje dag dödas 104 barn i abort, blir de skräckslagna och ber under rop och tårar att Gud ska förlåta denna blodskuld.
När vi berättar om könsförvirringen som breder ut sig, om homosexualitet i kyrka och frikyrka, om ”andliga” ledare som lever i uppenbar synd, har de svårt att ta in det och ber emot förvirringen som drabbar barn och unga.
När vi berättar om behovet av andliga ledare som står upp för sanningen och för den andliga nivån, stiger ropen.
Men så kommer också profetiska tilltal: "Jag ska börja ett nytt arbete, något helt annorlunda i Sverige!”; ”Guds Ande ska falla igen; Herren ska göra något nytt, glöm det som har varit!"; "Den sådd svenska församlingar och missionärer sådde ska ni få skörda i Sverige; Herren kommer aldrig att glömma den sådden."
Den kanske mäktigaste bönen var för väckelse i Sverige, och då upplevde vi ett genombrott i bönen – plötsligt började hela kyrkan jubla!
Tänk att Herren mobiliserar hundratals bedjare drygt tusen mil härifrån och att de har en helt annan styrka i bönen än jag sett någon annanstans.
Bönen begär väckelsens Sverige tillbaka! I bönen bär de afrikanska syskonen fram Sverige till Jesus, såsom vännerna bar fram den lame mannen och firade ner honom genom taket. För de tror att Jesus kan: Sverige ska bli ett nytt Sverige och satan kan inte hindra våra böner, säger de.
Och vi behöver hjälp för att kunna stå emot de andemakter som vill ta över i vårt land. Könsförvirring, islamism, den dödens ande som fortsätter att döda ofödda.
Jag tror tanzaniernas böner är ett profetisktwake-up callför att säga: Svensk kristenhet, res er upp och ta ansvar i uthållig bön för Sverige! Men deras bön är bara tänkt som startmotorn i bilen, för att få i gång bönemullret från alla oss troende i landet. Att be varje dag, enskilt och tillsammans hemma, i församlingar och bönegrupper – och så se vårt land botas igen.
För Sverige är ett kristet land och ska så förbli.

Bibelkommentaren

Som ni kanske redan känner till har jag valt att ge ut en bibelteologisk kommentar till Jakobs brev på ett Book-on-demand-företag. Det finns flera fördelar med detta. För mig är det viktigaste att få hjälp med marknadsföringen så att informationen om boken når ut ordentligt. Recito, som förlaget heter, skickar ut informationen till bokhandlare och bibliotek. Jag har också lagt märke till att några av mina böcker, bland andra den här, går att beställa och köpa på nätet, till exempel Adlibris och Bokus. Det är jag verkligen glad för.

Nu har kommentaren sålt bra enligt  mitt tycke. Jag lät trycka 200 exemplar och idag återstår endast 37 exemplar. Dessa exemplar kommer att hamna hemma hos mig och kan följaktligen beställas hos mig. När det nu inte finns fler än 37 exemplar kvar vill jag bara meddela detta. Jag kommer till våren ut med en ny bibelteologisk kommentar. Den här gången har jag arbetat igenom och kompletterat mitt arbete med Galaterbrevet. Om Gud ger mig nåd ska jag fortsätta med de fler böcker.





Kan beställas via min epost hakan.sunnliden@telia.com Boken kostar 150;- plus frakt.  

måndag, november 27, 2017

Bibelläsningscirkel?

I min privata bibelläsning följer jag den plan som finns i Folkbibeln 2015. Jag tror jag har nämnt om den förut, men vill göra det igen.

Det är nu många år sedan jag började läsa bibeln regelbundet och det som gjorde att jag fick denna regelbundenhet till en början var förutom att Herre Jesus visade sig för mig det att jag fick en Bibelläsningsplan i min hand. Jag minns inte vad den hette om den hette något alls. Det är möjligt att det var Strängnäs stift som gett ut den. Det jag minns är att det handlade om att läsa typ 5-10 verser per dag. Och jag är säker på att jag läste Matteus-evangeliet. Planen var inte övermäktig. Den var lätt att följa och hjälpte mig att läsa regelbundet.

Under åren har jag försökt att göra mina egna planer. Ett tag följde jag f Gunnars Den bedjande kyrkan men den är ganska ambitiös. f Gunnars plan relaterar till kyrkoåret.

Några andra år följde jag veckans texter i Den svenska Evangelieboken. Numera har vi 10 texter varje vecka, men då missar jag en massa texter som inte är medtagna i Evangelieboken. Dessa texter har sorterats in under ett tema och ibland undrar jag hur det urvalet har gått till. Det har sina fördelar om man som jag gjort lever med kyrkoåret, men jag får inget historiskt sammanhang genom att läsa på detta sätt. Det får jag inte heller genom att följa Tidegärden och dess förslag.

Ibland har jag tänkt som sagt att göra min egen men varje gång har de kommit att likna redan befintliga. Och då kan jag lika gärna använda dem trots att de alla har sina svagheter. Men nu ...

Folkbibeln 2015 har en mycket bra bibelläsningsplan och jag har dessutom för egen del lyckats förbättra den ytterligare. Vilka är då förtjänsterna?

1. Du läser hela Bibeln på ett år. I den första spalten läser jag Matteus, Markus, Lukas eller Johannes. Jag fortsätter sedan med alla de andra böckerna och när det är klart börjar jag om från början med Matteus, Markus .... Ett kapitel om dagen, 365 dagar. Den som till en början endast vill läsa ett kapitel om dagen kan läsa Nya testamentet och evangelierna två gånger på ett år.

2. I den andra spalten läser jag Gamla testamentet i kronologisk ordning. Två kapitel om dagen med början i 1 Mos och fortsättning med 2, 3, 4, 5, Josua, Domarboken och så vidare. Sedan läser jag böckerna som leder fram till fångenskapen i Babylon, om fångenskapen och om återtåget ... fortfarande i kronologiska ordning så att jag får med mig hela historien och dess sammanhang. I denna historiebeskrivning har Folkbibeln lagt in motsvarande händelser från 1-2 Kon och 1-2 Krön. Dessa är då lite sönderstyckade men instoppade i sitt rätta profetiska sammanhang. Det är lysnade, spännande och ärorikt att läsa Bibeln på detta sätt.

3. I den tredje spalten läser man ett kapitel ur Psaltaren och efter 150 dagar fortsätter man med ett kapitel från Ordspråksboken, 31 dagar och därefter börjar man från början med Psaltaren. MEN, och här kommer min förbättring; I stället för att läsa Psaltaren två gånger har jag ersatt den andra gången med de gammaltestamentliga apokryferna. Tänk det stämmer så när som på ett kapitel!

Summa summarum läser jag nu hela Bibeln inklusive apokryferna på ett år! Det betyder fyra-fem kapitel per dag, men vad då? Jag har tid.

Till sist vill jag påminna om, när vi nästa vecka börjar på ett nytt kyrkoår, att det kan vara en fördel att läsa Bibeln tillsammans med andra. Utan någon bibelstudieledare eller än värre någon predikant. Bara vara två, tre eller fyra som läser tillsammans och sedan berättar för varandra vad de särskilt lagt märke till.

söndag, november 26, 2017

Veckan efter Domsöndagen

Matt 13:47-50

Veckans evangelium är den sista av sju liknelser om himmelriket. Denna text har ofta tolkats som vore den en allegori, men det är den inte. Det är en liknelse. Den vill säga oss något. Den har en poäng. Vilken är poängen? Det finns två liknelser, den om såningsmannen och denna om noten, som talar om åtskiljandet. Åtskiljandet utgör sannolikt poängen och därför passar texten bra på Domsöndagen.

1. Med himmelriket är det som … när man samlar goda fiskar                           
a) Bakgrunden till liknelsen är Jesu förkunnelse om himmelriket. Många lyssnade och ville tro att  riket snart skulle bryta in. De fick se tecken och under men ändå var det knappast tillräckligt för att de skulle kunna tro att de befann sig i himmelriket. Varför ser vi så lite? Varför finns det fortfarande så mycket ondska? Nu hade tvärtom motkrafterna börjat verka med förtal, trakasserier …
b) Situationen är densamma idag. Jesus förklarar då detta faktum med hjälp av två liknelser. Den ena visar hur såningsmannen sår och sår och sår … överallt. Den andra pekar på det faktum att det kommer ett åtskiljande. Gud ska göra på samma sätt som fiskaren som tar hand om de goda fiskarna men kastar bort de odugliga.
c) Det kommer en dag då allting ska fulländas. Kyrkan sår oförtröttligt dag efter dag, vecka efter vecka. Också vi måste uthålligt föra den goda kampen, kampen mot motkrafterna. Det är bara möjligt att "segra" genom att låta Segraren härska i våra liv. Vi kan vara delaktiga i hans seger. Endast så kan vi höra till "de goda" fiskarna.

2. Så skall det bli vid världens slut
a) Jesus har mycket att säga oss om himmelriket. Matt 13 innehåller sju beskrivningar av himmelriket. Det är som det största av alla träd. Det är som ett stort bröd som räcker åt alla och det består av en sådan glädje så att man är beredd att sälja allt vad man äger och har för att få leva i det. Och det verkar åtskiljande.
b) Det faktum att inte alla ville tro på Jesu ord visar att förkunnelsen verkar åtskiljande. Kanske är det därför motkrafterna blir så hätska? Förföljelserna så svåra?
c) Än finns det tid att ändra sig. Det är fortfarande möjligt att söka Gud, att be om nåd och att knacka på porten. Om man vill. Den helige Ande vill föda oss till nytt liv i samma stund vi låter Jesus bli Herren.

3. Änglarna ska skilja de onda från de rättfärdiga    
a) Jesus var väl medveten om hur svårt det var för människan att ta emot budskapet, men han gjorde verkligen allt vad som stod i hans makt för att gå dem till mötes. Han berättade initierat om himmelriket, han talade om Gud som en himmelsk far, visade i handling Guds längtan efter dem han skapat, lyfte av skuldbördor …
b) Gud är likadan idag. Genom sin församling på jorden lever budskapet vidare. Visserligen tror jag det frestar hans tålamod när vi lägger till och drar ifrån, när vi vanställer och lurar människor genom att tolka och tillämpa budskapet fel, men Guds tålamod verkar närmast gränslöst.

c) Jesus hade inte kunnat göra budskapet tydligare än genom att tala om "onda" och "goda". Det är närmast självklart för en pånyttfödd kristen att hans/hennes "godhet" är ett resultat av den gemenskap vi har med Herren Jesus. Utan honom är vi som alla andra, reducerade till köttslig natur, till människor som inte kan frälsa oss själva. 

I andra kyrkotraditioner kallas denna dag för Kristi Konungens dag. Det har motionerats i kyrkomötet om att också vi skulle byta namn på dagen. Kanske skulle det göra större rättvisa åt dagen? Eller kanske inte. Klarspråk är viktigt i en tid som vår. Denna vecka blir en omvändelsens vecka och nästa vecka börjar Kyrkan återigen ett nytt År. Tänk att vi alltid får och kan lyfta blicken mot Honom som kommer!

Församlingen i Värnamo, del 7

Väl hemma efter några dagar med kyrkomötet gick jag direkt till koinonians storsamling i fredagskväll. Vilken glädje det var - och är. Ibland tänker jag att den här gemenskapen kommer inte att mäkta med att bestå. Den lever mitt i en "svenskkyrklig miljö som omger den på alla sidor". Och ändå - år efter år. I fredags var 27 personer samlade hemma hos syster Kerstin. Mitt tåg kom 20.09 till Värnamo så samlingen var i princip slut när jag anlände men jag hann känna av glädjen över att komma tillsammans.

När jag alldeles nyss läste en kommentar till förra bloggen bekräftades vad jag redan insett. Det är sant att det inte finns plats, inget beskydd, för gemenskaper som vår koinonia i Kyrkoordningen (KO). Det är egentligen inte möjligt att bilda nya församlingar enligt KO, men enligt Bibeln är det både möjligt och lovvärt. Det har många redan insett och handlat därefter. Jonas M nämner Östanbäcks kloster, Alsike kloster och menar att man nog ska strunta i KO i det här avseendet. Och det är just vad vi gör.

Vad gäller gemenskapen i Värnamo är den ändå inte helt skyddslös eftersom jag som prästvigd är kaplan och står under biskopens beskydd. Men biskopligt beskydd, har vi lärt efter år 2000, är inte värt så mycket om det hettar till. "Jag kan ingenting göra", har jag hört mer än en biskop säga. Och det är så riktigt så. Det är de lokala kyrkopolitikerna som är arbetsgivare numera, inte biskopen som det var innan år 2000. Men då hör till saken att prästvigd som jag är är jag ändå inte anställd av de lokala kyrkopolitikerna i Värnamo. Det finns inga skäl för dem att ha några synpunkter på Värnamo koinonia, Det skulle i så fall vara om kyrkoherden känner sig förbigången. Men ärligt talat är det inte i så fall hans personliga bekymmer?

Det är inte bara fantastiskt att leva med i en gemenskap som Värnamo koinonia utan också väldigt spännande. Det är spännande att se om det kommer några på våra samlingar. Jo, och det är spännande att se hur bröderna och systrarna växer i insikt. Det är lätt för dem att jämföra gemenskapen hemma hos syster Kerstin med den gemenskap pastoratets anställda lyckas ordna med, Och även om det är två olika slag av gemenskap talar det ändå starkt. Tråkigt bara för dem som inte har möjlighet att jämföra eftersom de inte deltar i någon mer stabil kristen gemenskap än den i högmässa, den gemenskap som biskopen talar om som tillfällig.

Min dröm är att alltfler en dag ska kunna delta på båda nivåerna. Varje kristen ingår i en mindre gemenskap, oftast helt omedvetet, och varje kristen behöver hålla ut med den större svenskkyrkliga gemenskapen. Det är svårt för dem som endast håller sig till det ena. I det ena eller det andra finns ingen dynamik. Båda behövs.

Med det här perspektivet ser jag fram emot fortsättningen med Värnamo koinonia och med kyrkomötet. I det senare ska jag göra vad jag kan för att bidra även om jag inser att 99% av alla motioner röstas ner. Men jag, liksom alla ni andra, ska göra vad vi kan. Först och främst vara trygga med att vi går efter den helige Ande, sedan vara frimodiga för att slutligen låta allt ligga i Guds händer.

Idag är det Domsöndagen. Domen handlar om att Gud urskiljer och åtskiljer. Och domen har börjat på Guds hus så låt oss vara lyhörda och inte förhärda våra hjärtan.

onsdag, november 22, 2017

Kyrkomötet 2018-2021


I morgon reser jag till Uppsala för att delta i kyrkmötet. Jag har inte kommenterat det hela, men saken är den att jag blev invald att representera Frimodig kyrka, Växjö stift i kyrkomötet under åren 2018-2021. Kanske visste jag inte riktigt vad jag skulle tycka att bli invald på Dag Sandahls bekostnad. Han är nu min ersättare,

När jag beklagar mig, för det händer, för min kära hustru s'äger hon bara: "Du får skylla dig själv när du ställer upp". Jo, men ...

Det är naturligtvis hedersamt att få förtroendet från så många Växjöstiftare och härmed säger jag tack till er alla. Jag ska göra mitt bästa. Jag har en liten fördel på det sättet att jag suttit där en gång tidigare, mellan åren 2010-2013. Det gör att jag vet ungefär hur det fungerar eller kanske skulle jag säga hur det inte fungerar eftersom jag menar att själva grundförutsättningar för att driva ett kyrkligt sammanhang vidare saknas. Det finns mig veterligen ingen kyrka i historien som utgår från att den är "territoriell, demokratisk och öppen", men så ser det nu ut i Svenska kyrkan. Kyrkans Bibel och bekännelse är underordnad.

Förutom att jag varit med en omgång tidigare kan jag redan nu berätta vad jag ska arbeta för. Efter att jag läst biskop Fredrik Modéus avhandling två gånger har jag plockat upp mina eller hans (?) motioner. Hans avhandling handlar om gudstjänstgemenskapen och det är särskilt två aspekter jag vill ta fasta på. Det första är hans sätt att tala om gemenskap. Det finns dels många och dels olika gemenskaper. Det är en vetenskapligt belagd utgångspunkt och därför är det märklig, onödigt och direkt felaktigt att tala om kyrkan som en gemenskap om man inte verkligen förklarar vad man menar. Det är i biblisk-teologisk mening självklart bara en gemenskap, men i sociologisk mening består kyrkan av en mängd gemenskaper. Och fler behövs! Det är därför jag vill arbeta för nya gemenskaper eller som det heter i Skriften nya ekklesior, platser dit människor kommer för att tillsammans idka gemenskap med Herren Jesus. Om jag vill uttrycka mig lite trendigt skulle jag säga att vi behöver Fresh Expressions of Church, nya sätt att vara kyrka. Det kan väl inte biskopen vara emot?

Det andra är biskopens konstaterande när han sammanfattar sin forskning. Han konstaterar att det finns inte utrymme för nya gemenskaper i Kyrkoordningen. Om Svenska kyrkan skulle vilja se nya församlingar växa fram, vilket man argumenterade för när man drev Strukturutredningen, måste Kyrkoordningen ändras på minst fyra punkter. Och så redogör biskopen för dessa. Här har nu mitt program serverats på silverfat! Det är naturligtvis i anslutning till dessa punkter jag ska motionera. Kanske blir det fler än fyra motioner. Kanske ska jag gå sakta och varligt fram med små steg? Det är sådant jag får diskutera med vännerna i kyrkomötet. Eller kanske med biskopen själv?

måndag, november 20, 2017

Församlingen i Värnamo, del 6

Rubriken har blivit en samlingsrubrik eftersom jag vill att det jag nu skriver ska vara konkret och vardagligt. Ortsnamnet kan ersättas med andra orter där församlingen är närvarande.

Tesen som jag förfäktar sedan ett tag och förmodligen under lång tid framöver är att många kristna längtar efter och behöver fördjupning. Det gäller framför allt på fyra grundläggande områden, grundläggande eftersom de konstituerar församlingen. Saknas en av dem finns inte församlingen.

Nu är inte min längtan att kritisera Svenska kyrkan inte längre särskilt stark, men för att vinna klarhet behöver jag jag göra det. Det är naturligtvis ett jätteproblem att den kristna tron ersäatts med en civilreligion, en MTD-religion som Dag Sandahl brukar kalla den. M är moralistisk, T är terapiinriktad och D står för deism. Här har vi det grundläggande skälet till att vi behöver nya gemenskaper. De första kristna höll fast vid

1. apostlarnas undervisning. Denna undervisning är i stort sett borta vågar jag påstå. Det sätt som besluten om till exempel om ämbetet och äktenskapet togs på är tydliga exempel på politikerstyrning. En följd, inte av apostlarnas undervisning utan av lagen om Svenska kyrkan. Det sätt på vilket vi praktiserar dopet, etiken eller för teologiska samtal är under all kritik. Arbetet med  Kyrkohandboken splittrar Svenska kyrkan i grund och så vidare. Det här märks naturligtvis också på lokalplanet.

2. bönerna. När anordnades det bönemöten i Svenska kyrkan? Bönelivet har reducerats till det privata och bönerna beds till "gud". Så är det i alla religioner vad jag vet. Förståelsen av Guds vilja med oss idag talas det sällan eller aldrig om. Har Gud en vilja för församlingen i Värnamo? Självklart, men frågar eller söker vi efter den? Inte vad jag vet.

3. gemenskapen i högmässan är dokumenterad av biskop Fredrik som "tillfällig" och det räcker inte för längtande människor. Här är de mindre, Jesus-centrerade gemenskaperna enda lösningen. Kristet liv delar man med varandra till vardags. Paulus talar om Guds närvaro så påtagligt att "otroende" talar om de kristna som att de älskar varandra. De faller ner på sina knän och säger: "Gud är verkligen ibland er".

4. nattvarden är förflackad eftersom helt saknar måltiden. Det har gått så långt att olika kristna samfund inte delar brödet och kalken med varandra.

Det är alltså på de här punkterna, alla tillsammans eftersom de utgör fyra aspekter på en och samma församling, vi behöver få en reformation. Det har varit och är tabu att tänka, tala och arbeta för nya församlingar. De anses konkurrera med befintliga verksamheter och anklagas för stöld av fåren. Detta är inskränkt och felaktigt. Det var motsatsen som gällde på Nya testamentets tid och vi behöver upptäcka och återerövra de bibliska perspektiven.

Men för att inte dra på sig onödig kritik så låt oss tala om hur vi fördjupar oss i de fyra aspekterna. Låt oss tala om sådant som är verkligt viktigt. Hur gör vi till exempel i församlingen i Värnamo?

onsdag, november 15, 2017

Meddelande

Nu reser Kari och jag bort några dagar. Vi kommer hem på söndag. Då, eller möjligen på måndag blir en ny blogg.

jag önskar er alla en god helg!

tisdag, november 14, 2017

Församlingen i Värnamo, del 5

De bloggar som jag har skrivit under rubriken Församlingen i Värnamo hör ihop och utgör samtidigt en grund för fortsättning. Förutom strävan efter ett mer ekumeniskt tänk, inte bara på global eller samfundsnivå strävar jag efter ett bra tänk för det lokala sammanhanget. Därav rubriken. Jag måste bli konkret.

Till denna strävan måste läggas ännu en nämligen den om missionen. Det talas alldeles för litet om mission på lokal nivå. I bästa fall har vi börjat tänka om när det gäller mission i andra länder, men hur ser strategierna ut för den lokala nivån? Alfa-kurserna får räknas även om de numera mest verkar bestå av gammel-kristna som tycker det är trevligt. I inte så få sammanhang har man lagt ner kurserna  av olika skäl, som till exempel i Värnamo trots att ett 30-tal personer kom till tro. Förre biskopen i Linköpings stift kallade kurserna föraktfullt för "förmedlingsteologi", något han ogillade. Folk måste få tänka själva. Han är förmodligen inte ensam i den villfarelsen.

Min erfarenhet säger mig att att själva begreppet mission har omdefinierats så kraftigt lokalt att alla verksamheter numera räknas som mission. Om de anställda bedriver barnverksamhet, körverksamhet eller håller musikgudstjänster kallas de oreflekterat för mission. Jag ogilla sådant struntprat.

Hur ska vi förstå missionen? Den tar sin givna utgångspunkt i Guds kärlek, gemenskapen i gudomen och Guds verk. Gud älskar osjälviskt. Fadern, Sonen och Anden utgör den fullkomliga gemenskap till vilken vi alla kallas. För att göra denna heliga gemenskap möjlig för oss sände Fadern sin Son att försona världen med sig själv.

Förutom att Sonen gav sitt liv till försoning för oss skapade han åt sig en ny kropp genom vilken han kan fortsätta sitt arbete att rädda människor.

Den helige talade till församlingen i Antiokia och sa: "Avskilj åt mig Barnabas och Saulus åt mig för den uppgift som jag har kallat dem till." Så sändes de ut för att fortsätta Jesu Kristi gärning. Eller kanske skulle jag vända på det och skriva att Jesus Kristus ville fortsätta sitt arbete genom sin nya kropp.

När jag läser Apostlagärningarna ser jag att Paulus hade två huvuduppgifter. För det första skulle han predika Guds rike och undervisa om hur vi blir delaktiga av det. För det andra skulle han organisera dem som kom till tro på Herren Jesus så de kunde rotas i Ord och Sakrament. Har detta uppdrag avslutats? Behöver det inte längre fortsätta i Sverige? Självklart behöver det fortsätta, men hur?

När jag fördjupar mig i läsningen om missionen i Apostlagärningarna kan jag se att det gick till på lite olika sätt. Den första församlingen i Jerusalem samlade i en rad olika lokaler, främst i hemmen. Där höll de fast vid apostlarnas undervisning, bönerna, gemenskapen och firade nattvarden. Begreppet, grekiska ekklesia, församling syftade på alla dessa grupper i staden Jerusalem. Men varje grupp skulle också i sig kunna kallas ekklesia. Jag citerar från biskop Bertils kommentar till Galaterbrevet:

En liten lokal husförsamling, Rom 16:5, kan också representera hela kyrkan. Detta betyder att  varje liten församling, liten eller stor, ansågs representera helheten kyrkan, 1 Kor 1:2. 

Församlingen i Jerusalem och jag förmodar i Rom och Korint också producerade hela tiden nya grupper/församlingar. Denna första strategi kallas "avknoppning".

Församlingen i Värnamo behöver därför på Guds befallning se till att det uppstår "nya församlingar".

Det vill jag medverka till. Missionen fortsätter.

måndag, november 13, 2017

Församlingen i Värnamo, del 4

Vi är uppenbart flera som ömmar för en sann enhet - kristna emellan. Det är verkligen paradoxalt att de som är ett ska behöva upptäcka och arbeta på sin enhet eller kanske vore det bättra att säga "på sin endräkt". I det senaste numret av Kyrka & Folk, nr 45/17 skriver kollegan Fredrik Sidenvall en ledare om denna enhet. Han adresserar särskilt den Romersk-katolska kyrkan, skriver den i ljuset av vår lutherska bekännelse och i ljuset av den yttersta tiden. Jag citerar:

I den yttersta tiden kan kristna som ännu skiljer sig åt i många lärofrågor, känna igen varandra som medkristna. När de ser att de delar tron på att Gud har uppenbarat sin sanning i Bibelns ord, när de inser att vi alla går evigt förlorade om vi inte finner en Frälsare och när de har upptäckt att Jesus Kristus är just den frälsare alla behöver, då har det en tillräcklig grund för dela trons sanningar med varandra och söka den fulla enheten med varandra och den Treenige Guden. I den enheten ska de kunna stå fasta under förföljelser och förförelser från vilseledda kristna och från kyrkans fiender.


Församlingen är till sitt väsen en, helig, katolsk och apostolisk kyrka. Det är närmast självklart att det kan finnas olika tolkningar om begrepp som helig, katolsk och apostolisk. Men det kan väl knappast finnas olika tolkningar om räkneordet en (1)? När påven Fransciskus för någon månad sedan var i Lund sa han det självklara nämligen att utgångspunkten för all ekumenik måste vara enheten i Kristus. Det är denna enhet vi behöver bejaka inte bara i ord utan också i handling. Vi måste sluta tala om splittring eftersom någon sådan inte finns i Kristus Jesus. Det finns olika åsikter, tolkningar och meningar, men det finns bara en Jesus Kristus och antingen är man infogad i honom eller också inte. Hur svårt kan det vara?

Häromdagen nämnde jag om kollegan och brodern som påminde mig om Kyrkornas Världsråds möte i New Dehli 1961. Det är 16 år sedan!

Vi tror att den enhet som både är Guds vilja och hans gåva till kyrkan, när alla som är döpta till Jesus Kristus och som bekänner honom som Herren och Frälsaren, på en och samma plats, blir synlig när den helige Ande för dem samman till en helt överlåten gemenskap, bryter brödet, deltar i gemensam bön och gemensamt når ut i vittnesbörd och tjänst till alla och som samtidigt är förenad med hela den kristna gemenskapen på alla platser och med alla åldrar på ett sådant sätt att tjänare och medlemmar erkänns och alla tillsammans kan handla och tala när situationen kräver det Gud kallat sitt folk att göra.

(min översättning)

Det är synden som får oss att se splittringen och den är som mest smärtsam på lokalplanet. Andliga rörelser har aldrig beslutats eller organiserats fram vid något sammanträdesbord. Det går inte att införa något som redan finns, men vi kan lokalt be och arbeta för endräkten. Om utgångspunkten är att vi endast i och genom Jesus Kristus har gemenskap med Gud och med varandra är vi skyldiga att be och arbeta för gemenskapen.

Det gäller inte minst församlingen i Värnamo.

söndag, november 12, 2017

Församlingen i Värnamo, del 3

Församlingen i Värnamo möts på flera olika platser. Förutom i den Romersk-katolska kyrkan på Jönköpingsvägen möts pingstvännerna i Arken. Svenska kyrkans folk firar sin gudstjänst i tre olika kyrkbyggnader i staden, men har också två kyrkor utanför 40-skyltarna. En i Fryele ny och sedan den mer kända Nydala klosterkyrka. I centrum av Värnamo ligger också Missionskyrkan. Där tror jag mig veta att de är lite kluvna inför det faktumet att de har anslutits till Equmeniakyrkan, men där samlas ganska många till en väl sammanhållen församlingsverksamhet. I centrum ligger också Allianskyrkan med fina och ändamålsenliga lokaler. Sedan får vi inte glömma bort Smyrna som också ligger i centrum. Smyrna. Den församlingen hör till Evangeliska frikyrkan.

Förutom de ovan nämnda institutionerna finns ett antal missionshus runtomkring som också rätteligen hör till Värnamo kommun. Ja, till kommunen hör faktiskt också till exempel församlingen i Rydaholm.

Till detta ska också läggas mindre gemenskaper som till exempel Värnamo koinonia som oftast samlas i hemmen. Inte så få av bröderna och systrarna i koinonian går regelbundet till högmässan i Värnamo kyrka, Johanneskyrkan eller Mariakyrkan. Några firar högmässa i den romers-katolska kyrkan och någon i Missionskyrkan. Sedan finns det faktiskt några mindre grupper som samlas i hemmen varav en, den jag själv tillhör, firar gudstjänst på onsdagseftermiddagarna.

På 1900-talet ondgjorde sig många över splittringen och av de som var med redan under förra århundradet ondgöra sig nog de flesta fortfarande över splittringen. Men riktigt vad den består i tror jag de flesta är ovetande om. Möjligen vet de många att pingstvännerna inte godtar vårt dop och att romarna inte låter oss få del av nattvarden. Pingstvännerna tror eller trodde åtminstone att deras syn på dopet var den enda rätta. Och romarna tror att bara deras nattvard är den riktiga. Det här har inte den yngre generationen någon koll på och uppriktigt sagt tror jag inte de bryr sig heller. Spelar roll, skulle de fråga. Förresten har jag hört att Missionskyrkan, som numera har de flesta konfirmanderna, även om de inte riktigt vet vad konfirmation är eller de definierar det annorlunda än den allmänkyrkliga tradition gör, inte kan behålla dem som de "konfirmerar" som medlemmar. Det är visst lite frustrerande för dem. Jag hörde till och med en pastor önska att de gick tillbaka till Svenska kyrkan eftersom ett stort konfirmandarbetet kräver ganska mycket av de anställda. Ja, det är inte lätt att driva församlingsverksamhet nu för tiden. Det är krävande.

Nu lever vi på 2000-talet. Verkligheten har ändrats mycket, men inte synen på de så kallade församlingarna. Jag skriver så kallade eftersom få egentligen vet vad en församling i mer biblisk a mening är.

Min Kyrkoordning är från 2010 men jag tror den i vissa stycken fortfarande är riktig. Kap 1 handlar om "Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära, är grundad i Guds heliga ord", heter det inledningsvis. I det andra kapitlet får jag veta vad en församling är. Jag citerar: "Församlingen är det lokala pastorala området". Om det första kapitlet till viss del är obsolet så är det andra kapitlets definition av "församlingen" så långt ifrån Bibeln man kan komma. Men definitionen kom till under staskyrkans tid. Här finns mycket att ställa i ordning, att re-formera.

En kär kollega och broder tipsade mig häromdagen om Kyrkornas Världsråd möte i New Delhi 1961. Sagt och gjort. Jag letade upp rapporten på nätet och läste om kyrkans enhet. Den ska jag beräötta om senare under veckan.

Nu lever vi på 2000-talet. Det är dags att återupptäcka vad en församling är för något. Ska vi ta oss fram på den vägen är jag tämligen säker på att vi måste 1) utgå från att kärleken till den Treenige Guden är enhetens källa och mål. 2) omdefiniera själva begreppet församling som har väldigt lite att göra med "territorium, demokrati och öppenhet" att göra 3) gå från tanken om splittring till tanken om mångfald och 4) arbeta tillsammans med hela församlingen i Värnamo. Här finns sannerligen mycket att arbeta vidare med.

Fars dag




torsdag, november 09, 2017

Hur fördjupas vi?

Förmodligen är fördjupning ett nyckelord.

Så långt jag förstår konstitueras församlingen av fyra beståndsdelar. De höll fast vid:


  • apostlarnas undervisning
  • bönerna
  • brödragemenskapen
  • brödsbrytelsen


Det är sålunda dessa vi ska inte bara hålla fast vid utan också fördjupa. Låt oss ta en del i taget. Först apostlarnas undervisning. Tyvärr är det nog så, om vi ska vara ärliga, att Svenska kyrkan inte håller apostlarnas undervisning särskilt högt. De vanligaste exemplen på det är att kyrkan kommer allt längre ifrån apostlarnas syn på försoningens nödvändighet, "kravet" på omvändelse, förtröstan på Guds verk i och genom Jesus Kristus, bort från Treenigheten, förvrängning av budskapet, slarv, i bästa fall, med liturgin och en anpassning till världen när det kommer till etiken. Exemplen på det senare är förstås synen på abort, fostran av nya generationer, slarv med de kyrkliga handlingarna som praktiserande av dop, äktenskap och prästvigning. Tyvärr kunde exemplen mångfaldigas.

När det, för det andra, kommer till bönerna är dessa starkt formaliserade. Kyrkans allmänna förbön är rätt och riktigt, men den ska naturligtvis ske till Fadern, genom Jesus Kristus och i den helige Ande och inte till någon "okänd" gud. Bönelivet är inte särskilt utvecklat. de flesta församlingar har inget regelbundet böneliv, typ Tidegärden, att erbjuda, och böneskolor eller instruktioner för bönen är sällsynt.

För det tredje är den bibliska gemenskapen satt på undantag. Det är en sak att vi har tillfälliga gemenskaper i våra gudstjänster eller i syföreningar, konfirmandsamlingar, syföreningar eller i körverksamheten. Men var delar vi våra liv med varandra? Det går bara att göra i vardaglig och stabil gemenskap. Det är i den lilla gemenskapen förtroenden uppstår, liv delas och förbönen blir konkret.

När det kommer till brödsbrytelsen har den inte bara sakramentaliserats utan också förytligats. Själva måltiden är borta och den var/är den djupaste gemenskap. Det är där vi är bröder och systrar med varandra. Där äter familjen. Det är bra att vi firar nattvarden vertikalt men minst lika viktigt är den horisontala gemenskapen. Ur nattvardsfirandet växer en ny social gemenskap fram och relationer stärks.

Det är svårt att se hur dessa komponenter ska kunna få nytt liv i Svenska kyrkan. Strukturerna gagnar inte en sådan utveckling. Tvärtom genom fokuseringen på kyrkoherden och de anställda  försvårar kraftigt möjligheten att förverkliga biblisk kristenliv. Här ligger nu brottningskampen i den mån någon kämpar.

Frågan är hur vi som vill och åstundar ska kunna förverkliga en sann fördjupning.

Jag tror att det är möjligt just genom att tala om fördjupning i stället för att tänka konkurrens eller sekteriskt. Vi borde kunna agera självständigt som myndiga kristna i kraft av dopet. Tänka bort de förtroendevalda och de anställda om så krävs och ta eget ansvar. Men det kan vi återkomma till.

tisdag, november 07, 2017

Församlingens fördjupning

Under många år var vi många som bad och arbetade för församlingens förnyelse. Andlig förnyelse var ett nyckelord som förkunnades i vida kretsar. Den andliga förnyelsen stannade i bästa fall vid en personlig förnyelse. Det skedde i regel genom konferenser, seminarier och bibelskolor. Ganska ofta genom själavårdande inslag som i "Helhet genom Kristus". I mer karismatiska sammanhang kunde människor bli andedöpta och börja tala i tungor. Nu var det länge sedan jag var i dessa mer uttalade sammanhang men mitt intryck är att det hela har klingat av. Rätta mig om jag har fel.

Nu talade ändå de många om församlingens förnyelse. Men den blev det inte mycket av. I vart fall inte inom Svenska kyrkan om man nu inte menar att fler människor besökte gudstjänsten. På somliga platser kom så många att man verkligen menade sig se församlingens förnyelse. Men vad var det som hade förnyats? Det kunde slipas på liturgin men samtidigt blev systemfelen bara tydligare. Bokstaven var och är fortfarande överordnad Anden.

Sedan kom nästa fas om än inte överallt. Den handlar om församlingens förändring. När det postmoderna paradigmet gör sig alltmer gällande inser allt fler att det måste till förändringar. Systemfelen måste rättas till. Det är lättare sagt än gjort. Det gick inte att förnya systemfelen. De måste förändras. Kanske skedde tills dels för stunden där kyrkoherden vågade delegera något av sin tilltagande makt. Det finns exempel på det, men motsatsen är nog vanligare. Det räcker heller knappast med förändringar om det inte finns begåvade anställda, lyhörda och modiga tjänare.

Biskop Fredrik Modéus har i sin avhandling pekat på några av de systemfel som styr oss när det gäller framväxande gemenskaper, som till exempel den i Värnamo. Det finns helt enkelt inte plats för sådana inom gällande ramar. Dessa gemenskaper är knappast territoriella, demokratiska eller vidöppna. Men det är å andra sidan inte heller de evangeliska klostren, kommuniteter eller sällskap heller. Så något slag av lösning borde finnas. Det finns inte utrymme för församlingar i församlingen samtidigt som de faktiskt existerar. Som ett exempel kan nämna Gamla Hjelmseryd där det både bes Tideböner och firas mässa regelbundet sedan många år. Men de finns inte reglerade i Kyrkoordningen vilket naturligtvis är bra men också innebär att de i praktiken är skyddslösa, som Värnamo koinonia.

Efter att ha både bett och arbetat med saken i decennier vill jag nu lansera församlingens fördjupning. Det borde vara riktigt att kunna se fördjupning i och av församlingen. Människors som samlas för att fördjupa


  • apostlarnas undervisning
  • bönerna
  • gemenskapen
  • eukaristin


Det kommer fortfarande att vara skyddslösa gemenskaper men kanske gör det dem bara än mer beroende av den Helige Ande, något som knappast är att beklaga. I den gemenskap vi här kallar Värnamo koinonia är några av oss beredda att under den devisen förverkliga församlingens fördjupning, en församling i församlingen. Det slåt mig nu att nästa steg kanske kunde heta församlingens förverkligande.


fredag, november 03, 2017

Församlingen i Värnamo, del 2

Det är tveklöst så att jag ägnar väldigt mycket tid åt att fundera på Kyrkan och hennes gestaltning. Det stör mig att hon inte längre kommer till sin rätt i västvärlden, allra minst i national- eller folkkyrkorna. Det är en tröst att historiens största väckelser ändå pågår om än i andra delar av världen.

Under senare tid har det förts en lättare diskussionen om förhållandet mellan Skriften och Traditionen. Någon mer djupgående sådan har jag inte sett. Det är sannerligen inget nytt ämne att fundera kring. Jag minns väl när jag insåg något av problematiken under mina studieår. Men sedan har det liksom inte varit riktigt aktuellt. Anders Gerdmar tar upp samtalet i sin bok Guds ord räcker. Han gör det bra. Han avfärdar inte på något sätt Traditionen, men är väldigt tydlig med att traditionen alltid måste vara underordnad Skriften. Det finns med andra ord stort utrymme för att till exempelvis vörda Jungfrun Maria eller se upp till helgonen, men de kan aldrig sättas över Skriften. Jag tycker att det är ett sunt sätt att förstå Skriften som Kyrkans norm. Däremot tycker jag inte om alla dessa vänner som bortser från traditionen och säger sig hålla sig till Skriften allena, Det är för mig ett orealistisk synsätt.

Det här sättet att tänka använder jag mig också av när det kommer till kyrkan. I Skriften talas om kyrkan. Skriften använder enligt uppgift åtminstone 95 olika metaforer för att att om kyrkan. När vi läser Nya testamentet är bilden av kyrkan inte bara bildlig utan också principiell. Kyrkan är till exempel eskatologisk till sitt väsen. Hon har tagit emot framtiden, vittnar om framtiden och ska i bästa fall återspegla något av framtiden. Kyrkan ska inge hopp. Kyrkan ska inte vara självupptagen, utöva världslig makt eller se till sitt eget bästa. Hon ska vara en tjänare i världen.

Kyrkan är en enda. Det är förvisso sant att traditionen gjort att vi har fått många kyrkor och samfund. De går att räkna inte bara i hundratal utan tusental. Här finns inre motsättningar och en del av dem måste vi leva med. Kyrkan i väst vill jag i förstone inte tänka på, särskilt inte på den Svenska kyrkan. Vi lever med den och det är inte mycket att göra åt, MEN gäller inte det att Skriften är överordnad kyrkan? Och om jag vill, och det vill jag, sträcka mig så långt att jag tillmäter traditionen betydelse, kanske till och med kan förstå den som en förlängning av Skriften, så kan det väl ändå inte innebära att vi överger Skriften. Vi kan väl inte göra oss av med källan? Inte såga av den gren vi sitter på?

Nej, vi måste tillbaka till Skriften i tron att den har något att säga oss. Vi kan lära av Skriften och så studerar jag Skriften. Jag försöker förstå kyrkans väsen, beståndsdelar, principer och  kännetecken, både de inte kännetecknen och de yttre. Bilden jag får när jag jämför dagens kyrkor och samfund med Skriftens är skrämmande. Den är riktigt skrämmande. Och ändå om jag försöker förlika mig med den kan jag inte komma ifrån att jag har mycket att lära av Skriften.

Kyrkan är en enda. Kyrkan eller församlingen i Värnamo. Så, måste det heta. Det kan inte heta Värnamo församling som om Värnamo hade en egen liten församling. Vi måste radikalt ändra vårt sätt att tänka kring kyrkan och församlingen. Kyrkan är en. Det talas om församlingen i Jerusalem, i Korint och i Rom. Denna enda församling får nedslag i, tar gestalt i och uppträder i olika städer. Församlingen möts i olika hus och lokaler. Församlingen, den enda, möts i hemmen, läser jag. Har vi något att lära av detta enkla faktum? Där de kristna möts i Jesu namn där är församlingen!

I morgon reser Kari och jag bort över helgen, men efter helgen vill jag fortsätta på temat. Temat om församlingen utmanar mig.

torsdag, november 02, 2017

Församlingen i Värnamo, del 1

Den här månaden har jag tänkt blogga en del om "församlingen". Jag sätter ordet inom citationstecken med tanke på att ingen vet vad det är eller alla vet olika vad det är. Till och med i Kyrkoordningen är det oklart och ordet används huller om buller. Ibland syftar det på ett territorium och andra gånger på den gudstjänstfirande församlingen. Men så mycket är klart att vare sig Svenska kyrkan eller frikyrkorna i staden lägger någon större vikt vid det gammaltestamentliga ordet qahal eller det nytestamentliga ekklesia. De kristnas förståelse av "församlingen" är i regel fjärran från de bibliska begreppen och den bibliska förståelsen.

I vår tid, den konstantinska eran, är "församlingen" nästan helt knutet till något slag av organisation. Det är sällan eller aldrig som de kristna har med det mest grundläggande, nämligen det eskatologiska, perspektivet. Sällan eller aldrig talas om att "församlingen" utgörs av dem som kommer samman för att fira gudstjänst, dela liv och för att betjäna varandra.Regeln är snarare att det senare får de anställda sköta.

"Församlingen" är sällan en, helig, allmännelig eller apostolisk, mer än i teorin. De inre kännetecknen på en biblisk församling har stelnat i en dogm. Jag tror inte att de kristna uppfattar sig som en, helig, allmännelig och apostoliska gemenskap.

Eftersom det här skrivs i pausen av matchen mellan Bilbao och Östersund och andra halvlek börjar nu får jag avrunda.

Det borde inte heta Värnamo församling, lika lite som Pingstförsamlingen eller Missionskyrkan. Det borde heta församlingen i Värnamo. Församlingen i Värnamo samlas i fler olika lokaler. Men det får jag fortsätta med i morgon. Nu får vi se om Östersund klarar sig ur det här.