söndag, juli 28, 2013

SEMESTER

O, vad skönt. Vi befinner oss på hotellet vid Landvetters flygplats. Tidigt i morgon bitti bär det iväg till Grekland. Så ni lär inte få någon blogg förrän tidigast 12 eller 13 augusti.

Vi kommer hem den 12:e mitt på dagen. Tack och lov, därför att på kvällen kommer Hammarby till Värnamo för att spela match i Superettan. Nu hoppas jag att det vänder för Bajen. Vi har har ju mest spelat oavgjort och det håller inte om vi ska upp i Allsvenskan. Nu har vi försatt oss i det läget att vi måste vinna de flesta matcher som återstår, men varför inte? Jag tror det var helt rätt att byta ut Gregg Berhalter mot Dennerby. Nu får vi se om det ger önskad effekt. Den där Andreas Haddad verkar farlig så kanske det ordnar sig till slut ändå. Det blir en spännande höst.

Någon lägger märker till att jag skriver "vi" och det är helt rätt. Det är "vi" som är Hammarby, inte spelarna. De representerar bara "oss". De kan bytas, ut liksom tränaren kan bytas ut, men Hammarby som förening kan inte bytas ut. Den klubbkänslan skulle flera klubbar må bra av. Det är klubben som är det viktiga, inte resultatet eller tabellen. Visst mår vi dåligt när vi förlorar, men lika sant är att vi mår väldigt bra när vi vinner. Hur som helst är Hammarby laget i mitt hjärta - oavsett om vi spelar i div 4 eller Allsvenskan. Visste du att när Nacka som tonåring började spela i Bajen låg vi i fyran, men han fick var med om att ta oss upp i Allsvenska. Så kan livet vara.

Jag har räknat ut att jag hinner hem till matchem och jag tror att jag får med mig Kari också den kvällen. Vilken mäktig avslutning på vår gemensamma semester!

Sedan har jag ytterligare två veckor, men väl hemma kan jag blogga igen.

lördag, juli 27, 2013

Europakonferensen

Vi flyttade från ett ComHem-hus till ett annat. Som hos alla distributörer av TV-kanaler finns det alltid olika erbjudanden att välja mellan. Vi valde något som kallas för 8 favoriter. Det betyder att man fritt kan välja åtta kanaler utöver de som redan finns i huset. Det är också möjligt att byta kanaler varje månad. Vi har några specialkanaler som NRK1, Mezzo och Axess. Det var på det sättet vi valde Kanal 10, den kristna kanalen som sänder från Älmhult. Programmen på Kanal 10 håller inte alltid den höga kvalité som SVT och andra mer professionella kanaler kan göra. Men det är begripligt. Det som gör Kanal 10 intressant för mig är att jag är i branschen om uttrycket tillåts. På Kanal 10 möter jag ofta förkunnare och bibellärare jag känner personligen och att lyssna till dem kan vara berikande.

Så häromdagen zappade jag över till Kanal 10 och får se att de direktsänder Europakonferensen. Fantastiskt. Stundens predikant är ingen mindre än f Raniero Cantalamezza, påvens egen huspredikant. Den som vill lyssna till honom kan klicka här. Låt mig göra några reflektioner.

För det första måste det vara en historisk händelse att en Romersk-katolsk präst predikar, undervisar och profeterar på Europakonferensen. Och det är inte vilken präst som helst utan i den Romersk-katolska kyrkan en högt uppsatt officiell sådan. Det är inte anmärkningsvärt att det finns karismatiker inom den Romersk-katolska kyrkan. De flesta karismatiker finns just där. Men det är beaktansvärt att det slås broar mellan Livets Ord och den Romersk-katolska kyrkan. Och glädjande. Såväl Cantalamezza som Ulf Ekman var måna om att peka på den gemensamma tron på Herren Jesus Kristus. Och båda var måna om att påtala att den Helige Ande är ekumenisk.

För det andra kunde jag inte låta bli att reflektera över övriga kyrkor och samfund i Uppsala, inte minst Svenska kyrkan som har sitt högsäte där. Borde inte Cantalamezza ha predikat i Uppsala Domkyrka? Cantalamezza har tydligen en gång tidigare tagit emot den svenske ärkebiskopen i Rom då de gemensamt skrev under dokumentet om rättfärdiggörelsen. Det som enligt kyrkomötet numera ska räknas in bland våra bekännelseskrifter. Det hade kanske varit passande att återgälda detta dessa dagar? Och så tänkte jag på hur vi svenskar har behandlat Livets Ord under de gångna 30 åren. Hur ska vi nu hantera denna händelse? Uppsala Nya Tidning ondgjorde sig över Livets Ord i samband med att församlingen firade sitt 30-års jubileum och den som vill kan klicka här och läsa om hur det uppfattades. Är det dags att erbjuda Ulf Ekman en plats i Sveriges Kristna Råd? Eller måste det till något slag av offentlig försoning?

För det tredje berättade Ulf Ekman efter Cantalamezzaz föredrag att han hade ändrat sig genom årens lopp. Han har naturligtvis uppmanats tusen gånger att ta avstånd från den ena och den andra läran och hundratals gånger fått frågan om han har ändrat sig. Är det ett bra sätt att kommunicera med en broder? Cantalamezza talade två gånger och jag är osäker på om det var efter första eller andra gången Ekman berättade att han ändrat sig. Men han använde just de orden samtidigt som han menade det vara en självklarhet. Finns det någon som inte har ändrat sig under de senaste 30 åren?

För det fjärde. Redan när vi samlades på Bjärka-Säby och den ekumeniska kommuniteten, som du kan läsa om genom att klicka här för att samtala om Kyrkans ämbete, ryktades det om att Ulf Ekman var på väg till Rom. Var det en önskan eller ett illvilligt rykte som spreds? Jag är ganska övertygad om att Livets Ord är ointresserade av att ansluta sig till Rom, att gå från att vara ett samfund till att vara ett annat. Men de är väldigt intresserade av att ha gemenskap med alla dem som bekänner sig till Herren Jesus Kristus, förmodligen också med oss inom Svenska kyrkan. Här ligger nu utmaningen, inte så mycket hos Livets Ord, som hos övriga kyrkor och samfund. Hur kommer svenska kristenhet fortsättningsvis att relatera till Livets Ord? Det ska bli spännande att följa i synnerhet om det som nu sker är ett verk av den Helige Ande vilket jag tror.

Till sist; Marianne Kronbäck skrev den sista motionen till årets kyrkomöte. I den ber hon kyrkomötet uppdra till kyrkostyrelsen att utreda behovet av evangelister inom Svenska kyrkan. Du hittar motionen genom att klicka här. När framlidne biskopen Jan-Arvid Hellström fick veta att jag ville sluta min prästtjänst i Hjälmseryd 1994 undersökte han möjligheten att anställa mig som evangelist. Det visade sig inte vara möjligt utan han fick konstatera att detta var ett ärende för kyrkomötet. Jag glömmer aldrig hans omtanke så länge jag lever. Jag har tänkt på andra som till exempel Eva Spångberg, Sven Reichmann eller varför inte Hans Weichbrodt som evangelister betalade av Kyrkans Hus i Uppsala. Hur det hade sett ut om man redan från början gett erbjudandet till Ulf Ekman får vi aldrig veta.

fredag, juli 26, 2013

Frimodig kyrka motionerar

Häromdagen gick tiden ut för att lämna in motioner till kyrkomötet 2013. Idag gick jag ut för att se hur många och vilka som kommit in. Du kan själv hitta dem genom att klicka här. Det visade sig att det har kommit in 102 motioner, ovanligt många? Nu har jag gått igenom dem och alla är väl inte riktigt lika viktiga, om jag säger så.

Frimodig kyrkas ledamöter har arbetat fram 13 motioner. De fyra första av de 102 kommer alla från Frimodig kyrka och väcker tankar omkring själva uppdraget som beskrivs med orden gudstjänst, undervisning, diakoni och mission. Tidningen DAGEN gjorde en intervju med författaren kyrkoherden Berth Lönndahl och du kan läsa intervjun genom att klicka här. Bakgrunden var att vi var samlade några dagar i mars månad och gick igenom hela Kyrkoordningen och gav idéer på ändringar i samtliga avdelningar och kapitel. Efter dagarnas slut fanns material för en helt ny Kyrkoordning. Vi var frestade att också lämna in en sådan som motion. Det hade varit roligt, men kanske inte rätt i tiden. Hur som helst blev det fyra motioner som alla Frimodig kyrkas ledamöter kunde skriva under.

Vår gruppledare Bertil Murray skrev motionerna 44, 45 och 46. De handlar om att kyrkostyrelsen bör tillsätta en utredning för att se över hur demokratin är tänkt att fungera i kyrkan. Det finns olika slag av demokratier som till exempel den vi har nu representativa demokratin. Men hur representativ är den? Är den ens önskvärd? Hade det inte varit bättre med en kyrklig demokrati? Motionen som jag också är med på hade sitt ursprung i Maria Ludvigssons ledare i SvD om mer Gud i kyrkan. Murray vill också i en andra motion att valsedlarna distribueras på annat sätt. Om ni bara visste hur det går till. Läs gärna den motionen. Den är rolig. Kanske kan de gå igenom? Hans tredje motion handlar om utlandssvenskarnas relation till Svenska kyrkan.

Kjell Petterssons två motioner, nr 62 och 63 handlar om valen till utskottsarbetet. Som det är idag kan en person sitta i flera utskott samtidigt (?) hur det nu går till samtidigt som andra inte får vara med alls. Det är dålig demokrati men representativ. I den andra vill Pettersson få ordning och reda på alla olika titlar på prästtjänster som nu gör sig gällande. Det finns ytterligare personer som vill detsamma.

Dan Sarkar har skrivit tre motioner, nr 83, 84 och 85. I den första önskar han att Svenska kyrkan utreder sin relation till polygami. Skälet är att ärendet kan komma på agendan och det ska vi vara lite beredda. Bra tanke! Hans andra handlar om att Svenska kyrkan ska lyfta döden som fenomen. I samband med begravningar reses många frågor men var finns svaren? Låt Svenska kyrkan presentera vad den står för och distribuera det gärna i bokform. Hans tredje motion handlar om att kyrkostyrelsen ska utreda lokalanställningarnas följder. O, vad viktigt. Tidigare var prästerna anställda av biskopen men idag är vi anställda av kyrkopolitikerna på respektive ort. Det har i många fall fått katastrofala följder för enskilda personer och kan knappast vara något bra sätt inför framtiden.

Sist, men inte minst har Dag Sandahl knåpat ihop en motion nr 90. Han vill ha tillbaka debatten och frågestunden. Sådana fanns tidigare i kyrkomötet. Nu får vi aldrig debattera. Ja, förutom diskussionerna i utskotten, men de är väl regisserade. För övrigt tycker jag du ska läsa Dags senaste bloggar. Riktigt bra analyserat. Hans har läst partiernas valprogram. Skrämmande läsning.

Det stod i DAGEN att det var många motioner i årets kyrkomöte men att inga var särskilt heta. Jag tror inte jag håller med om det när jag går igenom vad Frimodig kyrka åstadkommit. Vi får se hur vindarna blåser framöver, i valkampanjerna, om de finns och inför kyrkomötet.



torsdag, juli 25, 2013

Biskopen och domprosten

Pingis, film och fest - alla sätt är bra för att fylla kyrkan. Rubriken är hämtad från en intervju med biskopen i Stockholm, Eva Brunne och domprosten Hans Ulvebrand. Det är naturligtvis DN som har satt rubriken, men tyvärr är den inte helt missvisande. De båda intervjuoffren verkar inte ha riktigt koll på på Kyrkans uppgift eller också reserverar de vår allraheligaste tro för vissa utvalda. För när de talar om "vanligt folk" då är det pingis, film eller i bästa fall gemenskap och samtal som gäller.

Som präst har jag all anledning att ideligen tänka igenom mitt uppdrag och hur jag ska kunna bidra till att budskapet om Herren Jesus ska bli mer känt. Det är sannerligen ingen lätt uppgift och det har det för övrigt aldrig varit. Det kräver att budbäraren själv är ett med sitt budskap. Det är det minsta som krävs för att budskapet ska vara trovärdigt. Den som lyssnar och tar emot måste kunna lita på den som talar. SvD ledarskribent Maria Ludvigsson som skrev under rubriken "Mer Gud i kyrkan" har kort kommenterat intervjun i DN. Hon är inte särskilt tydlig förutom att hon sätter stora frågetecken kring intervjun. Hennes rubrik sammanfattar hennes tankar: Alla sätt att fylla kyrkan är inte alls bra. Hon menar att kyrkan borde kunna hitta sätt som är mer förenligt med hennes uppdrag. Det som är unikt för kyrkan måste väl vara det som är mest relevant? Hon redogör inte för vad "det som är unikt" skulle kunna vara, men tanken finns ändå där. Borde inte biskopar och domprostar kunna redogöra för vad som är unikt för kyrkan?

Biskopen i Västerås stift Einar Billing (1871-1938) var den som först använde sig av begreppet folkkyrkan, ett begrepp som jag tror vi måste ha kvar men ge ett tydligare innehåll. Han beskrev folkkyrkan utifrån dess centrum, inte utifrån dess gränser. Kyrkans centrum är Jesus Kristus, Guds människoblivande, förkunnelsen om Guds rike, försoningen, uppståndelsen från de döda, rättfärdiggörelsen,  himmelsfärden och utgjutandet av den Helige Ande, omvändelsen, barnaskapet, efterföljelsen ... Ska det vara så svårt att tala om detta? Hur kan det komma sig att företrädare för Svenska kyrkan sällan eller till och med aldrig talar om detta centrum? Detta är det unika med Kyrkan, en fantastisk berättelse för alla människor. Det är obegripligt att detta inte ljuder rent, klart och innerligt. Jag tror som Maria Ludvigsson att vi behöver ta tillvara det för kristen tro unika.

Nu ligger i folkkyrkans sätt att tänka också den tanken att många människor befinner sig långt ifrån centrum, i periferin och sannolikt inte alls är intresserade av kristen tro. Det kan kanske vara bra att börja med pingis, film eller fest. Det finns ingen anledning att vara emot sådant. Men det är knappast dem som sitter i kyrkbänkarna eller som trängs i kyrkans lokaler. Musik, teater, föreläsningar eller studiecirklar kan vara andra sätt att förmedla trons hemligheter till dem som är intresserade. Vidare behöver vi bättre använda våra hem. Inte överlåta "all verksamhet" till församlingshemmet som enligt mitt tycke i stor utsträckning spelat ut sin roll. Den mindre gemenskapen, det förtroliga samtalet eller den personliga förbönen hör hemma vid köksbordet eller i vardagsrummet. Varför talas det så sällan om detta? Varför känner präster och pastorer sig så lätt hotade när folk samlas i hemmen?

Domprosten i Stockholm talar om att vi måste nå UT. Jag tar mig för pannan. Var befinner han sig om dagarna? Går han inte på Stockholms gator? Handlar han inte i affärerna? Besöker han inte stadens? samlingsplatser? Besöker han inte hemmen? Vi är väl ute bland folk hela tiden! Jag har aldrig begripit mig på dem som talar om att vi måste nå ut. Det räcker med att du går hemifrån så är du ute bland folk. Men vi kanske måste träna oss, just träna oss, i att räcka evangelium till andra människor. Vissa saker lär man sig bara genom att göra dem.

Nu har motionstiden gått ut för kyrkomötets ledamöter. Frimodig kyrkan har i år skrivit flera motioner som handlar om det för kristen tro unika. Hur tror du dessa motioner kommer att behandlas?

I år blev det 102 motioner. Du hittar dem genom att klicka här. Får återkomma till dem.



torsdag, juli 18, 2013

N.P. Wetterlund

Är det inte märkligt hur saker och ting kan samverka. Ni minns kanske att jag skrev två bloggar om dopet i den Helige Ande. Exegeten James Dunn visar med tydlighet i sin bok med samma namn att dopet i den Helige Ande är detsamma som det Guds verk i en människa som gör henne till kristen. Den som önskar läsa bloggarna kan klicka här. En månad senare läser jag N.P. Wetterlunds häfte om Guds tempel och hedningarnas förgård, från 1903, inte 1913 som jag tidigare felaktigt angett. N.P. Wetterlund säger egentligen detsamma som Dunn även om han använder ett annat språkbruk. Wetterlund talar helst om hur det första budet, det dubbla kärleksbudet, tar en människa i besittning som svar på bön. Dessa människor beskriver han sedan bland annat som tempelmänniskor medan "alla andra kristna" beskrivs som förgårdskristna, människor som i bästa fall är på väg in i templet. Det är ute på förgården som statskyrkan regerar enligt Wetterlund. Här predikas inte första buds kristendomen utan allt möjligt annat. Jag ställde frågan men vad med oss som lever och verkar på förgården? Och här kommer några påståenden.

För det första talar vi inte om territorier när vi talar om templet och förgården, utan om herravälden. Vem regerar i ditt och i mitt liv? Även om Jesus är Herren finns det ingenting som hindrar att vi lever och verkar på förgården. Wetterlund nämner Ansgar som en första buds missionär som verkat på förgården, men efter honom har hundratals, ja tusentals verkat i hans efterföljd. Men det förnämsta budet har alltid varit föraktat av de många. Och så är det än idag. Många av de vilseförda "glöder av nit för statskyrka och kristendom". Hur var det då profetordet ljöd?

Men templets yttre gård ska du lämna därhän och inte mäta, ty den har getts åt hedningarna ...

Orden lämna därhän kan också översättas utelämna eller med ett starkt kasta ut. Wetterlund exemplifierar med Jesu agerande när han stötte omkull månglarnas bord och kastade ut dem från templet. "Tempelfolket", som Wetterlund kallade dem, kan gärna uppträda på förgården positivt och aktivt. Gå hedningarna inpå livet, avslöja och angripa "horeriet" så att det också kastas ut som oduglig kristendom. Kan det lyckas, frågar Wetterlund. Nej, Jesus lyckades inte med det, men genom att tala ut första buds kristendomen

1) tvingades människor till omvändelse eller förhärdelse
2) räddar tempelmänniskorna genom sin frimodighet sina egna liv
3) säkrades förgården för fortsatt Guds verk där

Jag citerar:

Gud kräver icke att tempelfolket ska kunna utrota statskyrkans horerigård, utan blott att det ska oförskräckt  och med risk av förföljelse och ihjälpinande skoningslöst avslöja, angripa och utkasta densamma ... Härmed vinnes också det, att tempelfolket frälsar sina själar. Ty kastas icke horeriet ut, ut, så tränger det in, in i dem och sätter sig fast i dem till själarnas undergång.

Jag hittar också en passus riktad till kyrkomötet och kan inte låta bli att citera också den:

Och att flertalet i kyrkomötena icke finner det skamligt och förödmjukande att stå och bocka inför den världsliga tronen för att lämna högsta styrelsen över Guds hus åt den världsliga överheten och därmed åt vilddjuret, det är ju helt naturliga ting av en världs- och hednakyrka.

Som ni förstår skräder inte Wetterlund orden. Jag har inte citerat de värsta delarna. Tvärtom har jag till dels censurerat orden. Jag förstår att han inte var populär bland den tidens biskopar och kyrkomötesledamöter. Men han har onekligen något att säga också in i vår tid.

I slutet av det lilla häftet finner jag ett hopp. Det består däri att folket kommer att tröttna på horerikyrkan. Det kommer en dag när folket ser och ångrar sin ohörsamhet och folkfrälsningen blir möjlig. Med de orden slutar jag den här bloggen. Jag tackar Magnus Olsson för kortet på N.P. Wetterlunds och hustrun Marias grav som står på Sandsborgskyrkogården i Stockholm. Wetterlund dog 1928.








måndag, juli 15, 2013

Mer Gud i kyrkan

Maria Ludvigsson skrev en ledare i SvD i söndags som har väckt uppmärksamhet i kristliga kretsar. Ledaren fick rubriken Det behövs mer Gud i kyrkan. Ledaren var nyvaket klarsynt, underbart välgörande och en fröjd att läsa. Äntligen, sjöng det i mitt inre. Ludvigsson skrev om religionens roll i samhället och ifrågasatte demokratins ställning inom Svenska kyrkan. Hon skriver till exempel att

... det svenska förhållningssättet var länge att stoppa in (stats-)religionen i en egen politisk enhet för att via gängse demokratiska procedurer helt enkelt hantera "det där med Gud." 

Vi som har försökt förstå hur Svenska kyrkan kunde bli styrd av kyrkopolitiker kände naturligtvis till att det har varit socialdemokratisk politik i decennier, men att nu få läsa det i Svd får mig att häpna. Hon fortsätter att kommentera skiljandet mellan stat och kyrka:

Med den partipolitiska ordningen blev naturligt nog även politiken kvar. Svenska kyrkan har exempelvis åsikter om miljö, socialförsäkringar (minns Påskuppropet), Israels säkerhetspolitik och biståndspolitik. Vill man däremot veta vad samma kyrka anser om synden och förlåtelsen eller livet efter döden blir det svårare.

Vidare:

Svenska kyrkan står mitt i en värld där det religiösa intresset är tydligare än på länge, där samfund som håller sitt budskap högt blir de mest relevanta och växer, och där människor precis som i alla tider söker något att tro på. Då utlyser hon kyrkoval.

Sedan avslutar hon med följande förslag:

Kanske är helt andra organisatoriska former att föredra framför demokratiska processer i kommunal mening. Varför inte se den relativt nyvunna friheten som en möjlighet att organisera sig på annat vis?

Jag trodde ärligt talat aldrig att jag skulle få läsa något sådant så länge jag lever. Och det ska vara en journalist på SvD som skriver, inte en biskop som säger ifrån! Nu hoppas jag av hela mitt hjärta att denna artikel sprider sig som en löpeld, att den sätter igång en debatt som når ända in i kyrkomötet och att vi får se en annan organisation växa fram, - gärna under min livstid.

Men det finns andra som uttalat sig långt tidigare. Jag tänker på N.P. Wetterlund (1852-1928). Han var präst i Dalarna, var inspirerad av väckelsepräster som M.F. Roos och en radikal pietist som Svenska kyrkan gjorde vad man kunde för att tiga ihjäl. Jag kan förstå det för han var starkt kyrkokritisk. Under senare delen av sitt liv kom han till Stockholm där han närmade sig den så kallade Flodbergskretsen.

Wetterlund skrev häftet Guds tempel och hedningarnas förgård 1913. Titeln är hämtad från Joh Upp 11:2 där rösten säger:

Stå upp och mät Guds tempel och altaret och dem som tillber därinne. Men utelämna templets yttre gård och mät den inte, eftersom den är given åt hedningarna ...

I all korthet menade Wetterlund att det första och förnämsta, det viktigaste och enda nödvändiga budet är att "älska Gud av hela sitt hjärta, av hela sin själ och av hela sitt förstånd". Det är denna längtan som griper tag om Kristus och tillgodogör sig Kristus. Det är denna tro som gör att Gud kan förklara oss rättfärdiga och föda oss på nytt. Finns inte detta Guds verk hos människan faller allt annat. Dessa "tempelmänniskor" håller måttet. Inga andra. MEN, och det är viktigt, det finns en hedningarnas förgård till templet. Där vistas de religiösa. De som i och för sig kan vara allvarliga sökare men oftast har sig själva i centrum. Om dessa säger rösten: Mät det den inte och mät inte hedningarna eftersom de inte håller måttet. Låt förgården vara tills vidare. Den ligger under Guds tålamod.

Wetterlund är tydlig med att statskyrkan svarar mot hedningarnas förgård. Här finns de hedningar som har lagt beslag på kristendomen. Här lever man kristendomen utan att vittna om, förkunna eller undervisa om det enda nödvändiga, det första budet. Här behövs inte heller begrepp som synd, frälsning eller nyskapelse. Här duger det med demokrati. Statskyrkan, läs Svenska kyrkan, blir därför folkens förförare. "Hednafolken gjorde kristendomen på varje punkt "förstabudslös" och därmed till ett horeri", för att citera Wetterlund.

Jag återkommer gärna till Wettelund som genom sina skrifter talar än idag. Men här nöjer jag mig med att konstatera att ledarskribenten i SvD utan att förstå det ligger nära Wetterlund i sin tankar. Hur vi som till stora delar befinner befinner oss på hedningarnas förgård ska hantera situationen är en annan historia som jag kanske kan återkomma till.


söndag, juli 14, 2013

I rättfärdighetens tjänst

Är det inte märkligt hur olika händelser kan samverka med varandra. Som om de vore styrda av Gud själv? Jag tänker på hur jag upplevt Guds närvaro i mitt liv under de senaste veckorna. Den mynnade ut i dagens predikan som jag här kort kan återge.

Kristi Förklarings dag är inte något extraordinärt. Möjligen i så måtto att Jesus förvandlades och sken som solen, men det som sker i sak är något Gud vill göra för varje människa; nämligen att förklara vem Jesus är.

1. "Han förvandlades inför dem", det vill säga Petrus, Jakob och Johannes. Varför just dem? De utgjorde själva kärnan i den första lärjungacellen. De hade ett särskilt förhållande till Jesus. Jag tror att Gud älskar alla människor lika mycket men också att den som tar emot Guds kärlek tror sig vara mer älskad än någon annan människa på jorden. Petrus, Jakob och Johannes hade genom sin längtan kommit närmare Jesus än många andra. Därför var det nu dags för Gud att förklara för dem vem Jesus är.

Tänk om människor i allmänhet kunde sluta utmana Gud genom att säga att Han ska visa sig. Han ska förklara sig. Börjar det inte i stället med att människan behöver ta sin egen längtan på allvar? Sök och du ska finna. Klappa på och det ska öppnas ... Tänk om Jesus fick väcka de existentiella frågorna till liv hos människor i allmänhet. Om de kunde be, söka, klappa på, längta, tränga in i mysteriet, fråga Gud om vägledning - då skulle många få vara med om ur Gud förklarar för oss vem Jesus är.

Gud vill förklara för alla vem Jesus är och vad hans verk betyder för oss.

2. "Han förbjöd dem att berätta vad de hade sett ..." Det kan tyckas gåtfullt och det kan finnas olika förklaringar till varför Jesus förbjöd dem att berätta vidare. Min tes är att Jesus ville kalla Petrus, Jakob och Johannes till rättfärdighetens tjänst. Men då måste de vänta tills efter pingsten och himmelsfärden. Jesus ville hindra dem från att utöva fördömelsen tjänst, den som Paulus talar om i episteltexten.

Ingen människa kan övertyga någon, överbevisa eller förklara för någon annan om vem Jesus är. Det kunde inte ens Moses. Moses som hade Lagens tjänst kunde tala om vad som var rätt och riktigt. Han kunde göra det i detalj, men han kunde inte befria eller frälsa någon från Synden. Han kunde inte återupprätta eller förklara någon för rättfärdig. Det är bara Gud själv som kan utöva rättfärdighetens tjänst. Gud har visat sig rättfärdig genom att låta Jesus dö på Golgata kors och Gud ensam kan på den grundvalen förklara dem som tror på Jesus för rättfärdiga. Det var den tjänsten Jesus ville leda in Petrus, Jakob och Johannes in i.

Lagen kunde inte frälsa då och den kan det inte heller nu. Rättfärdighetens tjänst är Guds och ingen människas. Men Gud kan leda oss in i Jesus Kristus för att sedan använda oss som redskap. Det var vad Paulus fick vara med om.

3. "Vi skådar Herrens härlighet", skriver Paulus i episteltexten. Paulus hade mött den Uppståndne på vägen till Damaskus men på den vägen hade Gud förklarat för Paulus vem Jesus är och vilken betydelse hans verk har för oss människor. Paulus fick sitt liv helt förvandlat. Han fick helt enkelt en annan världsbild.

Paulus förklarar för oss att när en människa omvänder sig till Herren så tas slöjan bort och hon kommer att skåda Herrens härlighet. Hon kommer att se Jesus allena som det stod i den gamla översättningen av dagens evangelium. Det var vad som skedde med Petrus, Jakob och Johannes, senare med Paulus och eftersom han skriver "vi" kom han att inkludera sina medarbetare, korintierna och i förlängningen alla kristtrogna. Och så skriver han i presens. Vi skådar Herren, vi förvandlas till hans avbild och vi förhärligas.

Plötsligt är resten av ditt och mitt liv en enda förklaringsdag. Kristi förklaringsdag är inte extraordinär. Gud vill förklara för varje människa som omvänder sig vem Jesus är. Det är bara efter den förklaringen vi kan stå i rättfärdighetens tjänst. Vi försöker inte övertyga någon enda människa om vem Jesus är eller slå någon i huvudet med bibelord. Vi utöver inte fördömelsens tjänst. Vi väntar på förklaringen och står sedan i rättfärdighetens tjänst, den som kan förmedla försoning och leda till att människor förklaras rättfärdiga.

---

Det händer alltför ofta att präster och pastorer utövar fördömelsens tjänst. I den egna kraften kan ingen göra på annat sätt. Kristi Förklarings dag är helt nödvändig. Under de senaste veckorna har jag läst N.P. Wetterlund och hans bok Guds tempel och hedningarnas förgård, skriven 1913. I den visar den Wetterlund hur statskyrkan med nödvändighet utgör hedningarnas förgård och hur Gud har prisgett den åt hedningarna. Mycket klargörande läsning, men det får bli en annan, kanske nästa blogg.



tisdag, juli 09, 2013

En sann präst

Nu håller krafterna på att återvända. Jag har börjat läsa igen. Var på arbetet igår men inser att jag nog behöver ta vara på de två sista sjukskrivningsdagarna, idag och imorgon. Men nu kan jag inte längre hålla mig borta från bloggen. Jag har väntat på att få skriva en fortsättning på bloggen med de 41 kännetecknen på en sann präst medveten om utmaningen i form av en rad tänkta invändningar. Kanske kan vi ändå inledningsvis vara överens om att det hänger samman med vilken syn vi har på tjänsten / ämbetet. Om vi nu alls har någon syn på ämbetet. Ärligt talat tror jag att de flesta nu verksamma prästerna ser sig själva som tjänstemän i en organisation som kräver lojalitet. Sedan kan de alltid prata om sitt ämbete och känna stolthet över det. Men då har vi kommit långt ifrån den allmänneliga kyrkans sätt att förstå ämbetet. Låt mig få svara på tänkta invändningar genom att hänvisa till samme Paulus som jag utgick ifrån.

I 2 Kor 2:14-6:10 förklarar Paulus vad tjänsten/ämbetet, grekiska diakonia, innebär. Jag redogjorde för 41 kännetecken i bloggen från 15 juni. Han fortsätter sedan i kapitel 10 och 11, men där är jag inte ännu. Hur uppfattade då Paulus sig själv och den tjänst han fått från Gud? Han börjar redan i 2:14 med att tala om hur Gud hade övervunnit honom på vägen till Damaskus, tagit in honom i sitt triumf- eller segertåg, det vill säga gjort honom till sin fånge eller slav. Bilden av triumftåget är känd. När den romerska hären vunnit ett slag gick man i triumf hem till Rom. Under triumftåget sjöng man, triumferade och offrade rökelseoffer till gudarnas ära. Ju större, flera eller starkare fångar de hade med sig i triumftåget desto mer uppenbarades Roms styrka och desto större blev gudarnas ära. Väl framme i Rom avrättades, om inte alla så i alla fall de mest värdefulla fångarna. Den här bilden är utgångspunkten för Paulus. Han befinner sig i Kristi triumftåg och genom att Paulus är besegrad av Kristus går all ära till Kristus.

Den allra största äran till Kristus består i att Kristus använder sig av Paulus inklusive alla hans svagheter. Kristus använder sig inte av Paulus trots hans svagheter utan i och genom hans svagheter. Paulus behöver därför aldrig skämmas för sina motgångar, lidanden, eventuella sjukdomar eller andra svagheter. Kristus har besegrat Paulus med allt vad han är, har eller gör. Hela Paulus liv blir till ett offer, ett rökelseoffer. Hans oavlåtliga tacksägelser till Gud, hans vittnesbörd, förkunnelse och undervisning blir till Guds kunskaps väldoft.

Paulus kan inte se sig själv som skild från Kristus. Han skulle aldrig i sin vildaste fantasi kunna tänka på sig själv som en betald tjänsteman i i en religiös organisation. Han har förts in i Kristi död och det liv han nu lever är som tjänare/slav åt Kristus. Hans ofullkomligheter gör Herren Jesus så mycket större.

I 2 Kor 2:16 ställer han så frågan som också vi kan ställa oss efter att ha läst om de 41 kännetecknen: "Vem räcker till för detta?" Och han ger oss till en början åtminstone fyra svar utöver vad han skrivit inledningsvis.

För det första skriver han att han inte förfalskar Guds ord. Här måste vi präster i Svenska kyrkan rannsaka oss själva. Paulus går hårt åt alla dem som förfalskar Guds ord och jag menar med honom att det inte alls är nödvändigt. Det går att efter den förmåga Gud ger predika Guds ord rent, klart och innerligt. Och det är en förpliktelse för vare sann präst.

För det andra predikar han med rent sinne. Han är säkert medveten om att han inte är fullkomlig men också medveten om att han lever som försonad med Gud och att han alltid ber om att få orden ifrån Gud. Han ber, tar emot och förmedlar genom tron de ord han får ifrån Gud, se 2:17 men också Apg 23:1, 1 Tim 1:5, 19, 3:9 eller 2 Tim 1:3.

För det tredje är detta skälet till att han inte behöver några mänskliga rekommendationsbrev, 3:1. Det fanns dem som behövde det. Paulus behövde inte det vare sig från korintierna eller någon annan. Han var ju deras andlige far! De hade genom att ta emot hans evangelium själva bekräftat att Paulus var en sann tjänare.

För det fjärde vill jag ha med 3:5f där Paulus skriver att hans förmåga kommer från Gud. Och det är nog i ljuset av det senare som vi ska läsa och ta till oss de 41 kännetecknen. De "goda" kännetecknen är gåvor från Gud och dem som måste räknas till våra svagheter är tecken på att Gud använder också dessa. Det ligger så att säga i försoningens hemlighet.

Vi har som präster i Svenska kyrkan mycket att lära oss av Paulus. Om vi vill vara präster i ordets rätta och mer ursprungliga betydelse tror jag att vi måste börja på samma ställe, på samma sätt som Paulus - i Kristus. Det finns bara en tjänst / ett ämbete och det är Kristi tjänst / ämbete.

Det här är också skälet till att jag uppskattar vad som kalla den apostoliska successionen. Vi är insatta i den allmänneliga kyrkans sammanhang. Vi är inte ensamma i Kristi triumftåg. Vi utgör en väldig skara i Guds triumftåg, döpta till Kristi död och på väg mot vårt Golgata. Ära vare Gud!