Apg 2:22-36

2 ²² Israeliter, hör dessa ord: Jesus från Nasaret var en man som blev erkänd av Gud inför er genom kraftgärningar, under och tecken. Genom honom gjorde Gud detta mitt ibland er, som ni själva vet. ²³ Efter Guds bestämda plan och beslut blev han utlämnad, och med hjälp av de laglösa spikade ni upp honom och dödade honom. ²⁴ Men Gud har uppväckt honom och löst honom ur dödens vånda, eftersom det inte var möjligt för döden att behålla honom. ²⁵ David säger om honom:

Jag har alltid Herren för ögonen. Han är vid min högra sida för att jag inte ska vackla. ²⁶ Därför gläds mitt hjärta och jublar min tunga. Även min kropp får vila i trygghet ²⁷ att du inte lämnar min själ åt dödsriket eller låter din Helige se förgängelsen.

²⁸ Du har visat mig livets vägar, du ska mätta mig med glädje inför ditt ansikte.

²⁹ Bröder, jag kan öppet säga er att vår stamfar David är både död och begraven. Hans grav finns här hos oss än i dag. 30 Men han var profet och visste att Gud med ed hade lovat att sätta en av hans ättlingar på hans tron.³¹ I förväg såg han Messias uppståndelse och sade: Han ska inte lämnas åt dödsriket, och hans kropp ska inte se förgängelsen.³² Denne Jesus har Gud uppväckt, och vi är alla vittnen till det. ³³ Han har blivit upphöjd till Guds högra sida och fått den utlovade helig Ande av Fadern, och han har utgjutit det som ni ser och hör. ³⁴ David har ju inte stigit upp till himlen, men han säger:

Herren sade till min Herre: Sätt dig på min högra sida ³⁵ tills jag lagt dina fiender som en pall under dina fötter.

³⁶ Därför kan hela Israels folk veta säkert att denne Jesus som ni korsfäste, honom har Gud gjort till både Herre och Messias."

V 22-24 Med endast tre versar kunde Lukas sammanfatta hela evangeliet. Vi känner igen det som kerygmat. Det finns särskilt tre iakttagelser vi ska lyfta fram.

Den första är att Jesus kallas för nasaré. Det är oklart vad det betyder. Den vanligaste förståelsen är att han kom från Nasaret, på hebreiska NTSR. Men stadens namn har en dunkel betydelsebakgrund och i kommentaren till Matteus 2:23 konstaterade vi att ordet kunde gå tillbaka till Jes 11:1 där det talas om en telning (hebreiska netsär), en överlevare som kom att bli Israels räddning. Ordet nasaré kan också komma från ett hebreiskt verb som betyder hålla eller bevara som återfinns bland annat i Jes 42:6 och 49:6. Båda dessa ställen handlar om den lidande Tjänaren. Hur som helst var det viktigt för Lukas och andra att tala om Jesus som en nasaré.

Den andra iakttagelsen är att det är Gud som handlar genom Jesus. Det är viktigt för de första kristna att Jesus är Guds Son, andra personen i gudomen. Det förklarar kraften i Jesus ord och handlingar, senare särskilt döden på korset. Det betonas på samma sätt, att Fadern verkar genom Sonen i 3:15, 4:10, 5:30, 10:40, 13:30 och 17:31. Det är Gud som agerar och ingen annan som också framgår av v 23.

Den tredje iakttagelsen är att Petrus nu riktar sig till sina åhörare. Han talar klarspråk med dem när han anklagar dem för Jesu död, även om det var laglösa hedningar som slog i spikarna. Tillsamman gjorde de Jesus till en förbannad, 2 Mos 21:22 f.

Orden i v 24a talar om relationen mellan dödens våndor eller smärtor och Kristi uppståndelse. Den relationen går att förstå som att döden här liknar en kvinna som med smärta föder ett barn. När barnet väl är fött är smärtan besegrad och borta. Så besegrade Gud döden. Döden kan endast leda en kristen in i Guds rike.

V 25-36 innehåller skriftbevisen. Det första är hämtat från Ps 16:8-11. Psalmen är skriven av en profet, David och syftar därför framåt. Lukas skriver att David profeterar om honom, det vill säga Kristus. Ordet jag i Ps 16:8 syftar på Jesus.

Från och med v 29 argumenterar Lukas ytterligare för att profetian verkligen syftar på Jesus. Först avvisas den bokstavliga tolkningen som säger att orden de handlar om David med orden att David faktiskt är död. Sedan hävdar Lukas att David var profet och att han visste att en av hans ättlingar skulle få sitta på tronen, 2 Sam 7:12, Ps 89:4 f och 132:11. Denne Messias är uppenbarligen Jesus från Nasaret. Detta är också vad vi alla, v 32, kan vittna om.

Uppståndelsen från de döda eller upphöjelsen till Guds högra sida (i sak är det samma skeende) är uppfyllelsen av Guds löfte till David. I v 34 påminner Lukas om Ps 110 det vill säga att David talat om sin Herre, Messias.

Nu har Petrus tillämpat orden på den befintliga situationen och adresserat de närvarande och hela Israels folk.[1] Sedan följer maningen till omvändelse.

---

[1] Innan vi ser närmare på denna maning vill jag ännu en gång kommentera tanken om 1000-årsriket genom att citera Edvin Larsson när han i sin kommentar skriver: Han (Jesus, min anmärkning) har introniserats i den himmelska världen, inte i ett jordiskt-nationellt messiasrike. Det är i egenskap av Guds medregent över hela tillvaron som han kallas Herre. I och med denna förståelse har den judiska Messiasföreställningen blivit omvandlad. Den har fått ett innehåll som med nödvändighet lösgör den från det nationellt judiska. Larsson, sid 55f. Det är klart och tydligt formulerat och vad jag förstår riktigt. MEN jag vill själv fortfarande hoppas att när detta skett ska också de bokstavliga löftena till Israel infrias eftersom de enligt mitt tycke är så tydliga. Inte har väl Gud vilselett sitt folk? Även om det inte finns skäl att driva detta som en lärofråga menar jag att saken kan finnas kvar som ett hopp.

Annie Lööfs okunskap

I går publicerades en insändare i Värnamo Nyheter som jag varit med om att underteckna efter Annie Lööfs häpnadsväckande uttalande om samvetsfrihet. Jag återger den här i sin helhet:

Centerledaren Annie Lööf har i en intervju i Världen idag förklarat att, ”I frågan om samvetsfrihet har jag faktiskt ingen förståelse för det”. Efter ett sådant uttalande från en ledande politiker är det förmodligen dags att förklara varför det är av högsta vikt att försvara friheten att följa sitt samvete för enskilda inom alla yrken.

FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna och Europakonventionen med flera internationella konventioner slår fast att friheten för den enskilde att följa sitt samvete är just rätten att handla efter ett välgrundat samvete, utifrån en moral som säger att vi inte ska döda andra människor, inte stjäla, inte ljuga, inte bryta rättvisa avtal, med mera.

Denna rättighet att avstå arbetsuppgifter av samvetsskäl äger redan i dag journalister och andra i Sverige. När det gäller vårdyrken har Europarådets parlamentariska församling slagit fast att ingen anställd ska tvingas utföra aborter, dödshjälp och andra åtgärder som innebär avslutande av mänskligt liv. Detta är vad samvetsfrihet innebär – en kunskap som även Annie Lööf bör ha.

Denna frihet att vara moralisk och följa sitt samvete är grundbulten för all demokrati och alla demokratiska stater. Det är en skillnad jämfört med autokratiska diktaturer, där människor inte får lyda sina samveten utan bara göra som staten anbefaller dem. Ur sådana staters perspektiv är det fullt legitimt att agera samvetslöst och omoraliskt gentemot sin nästa. Men vi vill inte leva i en sådan stat.

Vi har i modern tid sett hur anställda i olika länder blint har följt den politik som varit förhärskande och därmed inte agerat utifrån vad samvetet eller en välformulerad moral kräver. Yrkesgrupper som är beroende av allmänhetens gemensamma intressen – domare, poliser, militärer, lärare, sjukvårdspersonal och andra – har brutit mot samvetets röst och begått övergrepp. När deras gärningar senare har uppdagats svarar de: Vi lydde bara order.

Att bara lyda order är inte basen för en demokrati. Det är början på en totalitär stat. Varje tänkande människa måste i sådana fall reagera och i möjligaste mån se till att de styrande inte kan få bestämma att lagar och förordningar i ett demokratiskt land urholkas i den viktigaste demokratiska rättigheten att få säga: Nej, jag kan inte delta i detta ni beslutar, eftersom mitt samvete inte tillåter det.

Detta sista är kärnan av vad samvetsfrihet handlar om. Våra politiker borde slåss om att försvara denna demokratiska grundläggande frihet för alla sina medborgare och inte välja ut vissa medborgare och yrkesgrupper som inte får omfattas av den samvetsfrihet som är självklar i andra demokratiska stater.

Det är därför till Annie Lööf och andra politiker som inte har förståelse för samvetsfrihet som denna artikel skrivs, så att de förhoppningsvis tar till sig kunskapen och inser vilken grundbult samvetsfriheten utgör i ett öppet samhälle. Kan Annie Lööf ge ett vallöfte att fullt ut respektera de mänskliga rättigheterna och specifikt samvetsfriheten?

Jovanna Dahlgren, professor i barendrokrinologi

Tomas Seidahl, docent och överläkare

Per Eriksson, professor vid Lunds universitet

Anna Emdenborg, etiker

Håkan Sunnliden, präst i Värnamo

Du kan klicka här för att se den i Världen idag.

Apg 2:14-21

2 ¹⁴ Då steg Petrus fram tillsammans med de elva, höjde sin röst och talade till dem: "Judiska män och Jerusalems alla invånare! Detta ska ni veta, lyssna till mina ord: ¹⁵ Det är inte som ni tror att de är berusade. Det är ju bara tredje timmen på morgonen! ¹⁶ Nej, det är detta som är sagt genom profeten Joel:

¹⁷ Och det ska ske i de sista dagarna, säger Gud, att jag utgjuter av min Ande över allt kött. Era söner och era döttrar ska profetera, era unga ska se syner och era gamla ska ha drömmar. ¹⁸ Ja, över mina tjänare och tjänarinnor ska jag i de dagarna utgjuta av min Ande, och de ska profetera. ¹⁹ Och jag ska göra under uppe på himlen och tecken nere på jorden, blod, eld och moln av rök. ²⁰ Solen ska vändas i mörker och månen i blod innan Herrens dag kommer, den stora och strålande. ²¹ Och det ska ske att var och en som åkallar Herrens namn ska bli frälst.

V 14-15 Petrus riktar sig till judarna och alla dem som bor i Jerusalem. Kanske finns här ytterligare en antydan om att budskapet också gäller hedningarna. Klockan är nio på morgonen och det är inte alls så att tungomålstalarna är berusade. Nej, det finns andra skäl.

V 16-21 Vad ska detta betyda? Ordet detta i v 16 syftar sannolikt på tungomålstalandet och frågan i v 12. Petrus svarar med att hänvisa till Joelsprofetian och Lukas har förtydligat profetian genom att lägga till att den syftar på Herrens tjänare och tjänarinnor, det vill säga först alla judar, men sedan underförstått alla kristna. Det är ju Herrens (Jesus) tjänare han talar om.

Profeten Joel verkade i Juda land, förmodligen på 700-talet f Kr. Boken är en enda profetia om den kommande Herrens dag. 2:28–32 innehåller den profetia som Petrus hänvisar till. Profetian är ursprungligen en profetia om den yttersta tiden. Då ska det synas tecken på himlen, se även 2:2, 10 och 3:15, jämför med Jes 13:9 ff, 50:3, Hes 32:7, Hos 13:13, Amos 5:8, 18, Sef 1:15, 2:2 f och även med Nya Testamentet som Matt 24:29, Mark 13:24, Luk 21:25.

Pingstdagen handlar därför inte bara om Andens utgjutande om att ändens tid skjuter fart. Det blir en svår tid, men profeterar Joel ”var och en som åkallar Herrens namn ska bli frälst”. Enligt Nya Testamentet är det Jesus som är Herren, grekiska kyrios. Det är Han som åkallas och det är hans gärningar vi får del av.

När Joel först talade om ”alla” människor tänkte han sannolikt enbart på Israels folk, se Joel 2:27. Det är ”era barn” i v 28 och ”var och en” i v 32 syftar sannolikt också på Israels barn. Moses hade dessutom uttryckt en önskan att ”alla” skulle få profetera, det vill säga tala Herrens ord, 4 Mos 11:26 f. MEN Petrus (Lukas) har upptäckt något mer. I Joel 2:29 talas om ”tjänare och tjänarinnor” och när Petrus citerar Joel på Pingstdagen förtydligar han den upptäckten. I Apg 2:18 gör han tillägget ”mina tjänare och tjänarinnor” och inkluderar här även hedningarna, menar jag, också de kom att upptas i ”det sanna Israel”. Se till exempel Apg 8:17, 10:44, 11:15 och 19:1 ff.

Lukas använder Joelsprofetian för att belysa vad som händer. Det är inte så att allt måste vara bokstavligt eller att profetian är uppfylld en gång för alla. Ändens tid, den eskatologiska frälsningstiden, har emellertid börjat här, det vill säga den tid då Herren ska utgjuta sin Ande över alla människor. Vi har talat ingående om tungomålstal, men Joelsprofetian handlar inte alls om det utan om profetiskt tal. Det är knappast troligt att judarna gör någon större skillnad mellan dessa två yttringar. De är för dem båda yttringar av ett andeinspirerat tal, som Paulus också skriver i 1 Kor 12:1.

Försoningens ämbete

Under en tid har jag ägnat mig åt att gå igenom, strukturera och anteckna kring ämbetet. Det finns tre tolkningstraditioner. Den som inte erkänner något särskilt ämbete, den som förordar en äldstekår och så biskopsämbetet. Vad jag förstår har de vuxit fram i den ordningen.

Lördagen den 22 september är det dags att koinonian får del av den andra delen av detta studium. Det handlar om ämbetet i Apostlagärningarna, hos Paulus och om den apostoliska successionen. Jag tror det är viktiga studier med tanke på den tid vi lever i. När förvirringen tilltar, som om den befintliga inte vore tillräcklig, är det bra för lekmännen att förstå vad som gäller.

Under sommaren har jag också läst Arne Olssons avhandling om Förnyelse, förbistring och försoning. Den är särskilt intressant för mig eftersom han gör en ingående analys av Hjälmserydsväckelsen. Materialet redovisar han i en ingående bilaga och till och med jag ser ett och annat i nytt ljus trots att jag var i händelsernas centrum. Mina reflektioner har annars varit; kunde vi gjort något annorlunda innan vi lämnade Hjälmseryd? Vad skulle det ha varit i sådana fall?

Olsson har ett intressant avsnitt, sid 325-332, som handlar om just biskopen. Biskopen, och Svenska kyrkan är en episkopal kyrka, har försoningens ämbete. Olsson ställer frågan vad biskopen kan göra i en situation då förnyelsen, eller vitaliserings rörelsen som han kallar den, "splittrat" församlingen, för övrigt ett fenomen som tycks oundvikligt. I fornkyrkan fanns det en biskop i varje stad och han hade då möjlighet att vara i situationen på ett annat sätt än biskopen har idag. Men biskopen i fornkyrkan var inte ensam. Han hade sina diakoner och sina präster, precis som idag.

Olsson nämner samfundsledarnas begränsningar, de lokala ekumeniska rådens icke-hierarkier och brist på bekräftelse av lokalt erkända fredsmäklare. Men han tänker vidare och utmanar biskopen att undersöka om det inte vore möjligt att få en biskopens representant lokal. Vad jag förstår handlar det inte om att biskopen skickar någon till platsen utan att han upptäcker och bekräftar någon fredsmäklare på platsen. Onekligen en intressant tanke. Den borde dessutom kunna vara genomförbar.

Det första steget kunde vara att de lokala prästerna och pastorerna finner och kommer överens om vem denna person kan vara. Går det att finna en lokal episkope-funktion som de lokala församlingarna kan erkänna?

Jag funderar på hur det kunde ha blivit om det funnits en sådan episkope-funktion i Hjälmseryd när väckelse gick genom församlingen under åren 1983-1994. Sven Lindegård till 1991 och efterträddes av Jan-Arvid Hellström som var biskop till 1994. Sent på året 1994 omkom de båda tragiskt i en bilolycka. Båda biskoparna var intresserade av och bejakade vad som skedde i Hjälmseryd. Biskop Lindegård celebrerade till och med Högmässan när Sommarbibelskolan ägde rum och kyrkan var fullsatt med upp till 800 personer. Jag glömmer det aldrig.

Biskop Jan-Arvid var också intresserad och besökte mig vid ett par tillfällen. När jag sa upp mig vill han "ta vara" på mig och erbjuda mig en tjänst som evangelist. Det visade sig att det inte var möjligt eftersom hans mandat stannade inom Växjö stift medan jag reste över hela landet och även i Finland. Det skulle då bli ett kyrkomötesärende och det vet ni hur det fungerar. Därför blev det ingenting av det. Och kanske var jag inte heller tillräckligt lyhörd.

Ingen av dessa biskopar hade de frikyrkligas öra, men om Olssons förslag varit verklighet kunde utvecklingen blivit en annan. Kanske.

Avhandlingen innehåller undersökningar av fem olika orter varav Hjälmseryd är en. Här finns mer att hämta men detta var det intressant för dagen. Jag tänker till och med att detta kunde bli en motion både till kyrkomötet och andra samfundsledningar.

Apg 2:5-13

2 ⁵ I Jerusalem bodde fromma judiska män från alla folk under himlen. ⁶ När dånet hördes samlades folkskaran, och alla var skakade eftersom var och en hörde sitt eget språk talas. ⁷ Häpna och förundrade frågade de: "Är de inte galileer, alla de som talar? ⁸ Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål? ⁹ Vi är parter, meder och elamiter, vi bor i Mesopotamien, Judeen och Kappadokien, i Pontus och Asien, ¹⁰ i Frygien och Pamfylien, i Egypten och i trakterna kring Kyrene i Libyen, vi är inflyttade från Rom, ¹¹ vi är judar och proselyter, kretensare och araber – ändå hör vi dem tala på våra egna språk om Guds väldiga gärningar!" ¹² De var alla häpna och förvirrade och frågade varandra: "Vad kan det här betyda?" ¹³ Men andra sade hånfullt: "De har druckit sig fulla på sött vin."

V 5-13 I det här delavsnittet läser vi om hur människor reagerade på Andens utgjutande. Vi får först veta att judar (och gudfruktiga) från hela världen var närvarande. De hade flyttat till Jerusalem. De var så många att det fanns flera synagogor i Jerusalem enligt Apg 6:9. Det är dessa och diaspora-judarna som sedan bär ut evangeliet till hedningarna. Det sker i etapper och under motstånd, Apg 8:4–40 och 10:1-11:26.

Judarna lockades till platsen av dånet från himlen och tungomålstalandet som för dem blev ett tecken på att de inte förstod. Men uppräkningen av deras hemländers språk kan också förstås som ett föregripande av missionen. Det visar sig vid ett närmare studium att det fanns två diametralt olika reaktioner. Den ena gruppen, de fromma judarna frågar sig vad denna andeutgjutelse kan innebära. Den andra gruppen presenteras inte närmare men menar att det de ser är förvirrat och de söker en naturlig förklaring.

2:14–41 Petrus pingstpredikan

Apostlagärningarna innehåller 24 tal av varierande längd, det är en tredjedel av hela boken. Det längsta är Stefanus-talet som upptar 5 % av Apostlagärningarna och det minsta är Paulus tal i 28:17-20. Utöver de 24 talen finns några avsnitt som nästan är som tal, se 19:2-4, 23:1-6 och 26:25-27. Varför har Lukas lagt upp Apostlagärningarna på det här sättet? På samma sätt som evangelisterna väljer ut vad de ska berätta och på så sätt förmedlar ett budskap gör Lukas i Apostlagärningar. Talen innehåller sådant som Lukas vill berätta. Talen ska därför ses ur ett förkunnelseperspektiv. När vi går igenom dessa tal upptäcker vi att huvudtemat är att Jesus har uppstått från de döda och att han fortsätter att verka genom sin kropp, det vill säga den kristna församlingen.

Petrus håller fem tal i Apostlagärningarna. De övriga fyra återfinns i 3:12–26, 4:8–12, 5:29–32, 10:34-43. Om man vill kanske man även kan ta med 1:15–22 och 3:4-5.  

Hans tal på Pingstdagen kan karaktäriseras som missionsförkunnelse. Det finns flera sådana tal, men det här är det första och det längsta. Det är uppbyggt på följande sätt:

1. adressering, v14
2. anknytning, v15
3. texten (skriftcitat), v 16-21
4. tillämpningen (missionspredikan), v 22-40

-          kerygmat, 22-24

-          skriftbevis, v 25-36

-          maning till omvändelse, v 37-40

5. Redovisning av resultatet, 41

Vi delar upp kommentaren i tre delar. I den första delen, v 14-21, får vi en förklaring till vad som har skett. Judar från hela världen har samlats och fått del av Anden. Detta ska förstås som en uppfyllelse av Skriften. I v 22-36 återges själva predikan och i v 37-41 får vi veta resultatet av förkunnelsen. I nästa avsnitt kommenteras Petrus pingstpredikan.

En omvändelse under galgen

Oj, då. Det börjar redan bli lite sent. Jag har nyss kommit hem från ett möte med Frimodig kyrka, lokalt. Vi har bland annat gått igenom lite om den Församlingsinstruktion (FIN) som ska skrivas. Stiftet går nu ut med instruktioner om hur denna ska göras, detaljerade instruktioner. I sammanhanget tror jag det är bra eftersom FIN tidigare varit ett ganska uddlöst vapen.

Men det som talat starkast till mig idag, förutom Guds Ord, är nog en artikel i SvD. Den handlar om Socialdemokraternas skolpolitik och är skriven av Anna Ekström (S) och Karl-Petter Thorwaldsson (LO). Tala om ko-vändning! Du som läser min blogg har lagt märke till att jag redogjort för vissa synpunkter i boken Kunskapssynen och pedagogiken i vilken det står klart att svensk skolpolitik, i samarbetet med postmodernistiskt tänkande, djupast motverkar lärare och elever. Det har som det i artikeln pågått en debatt under våren om skolan. Och nu citerar jag:

I det sammanhanget har Socialdemokraterna anledning att vara självkritiska över delar av den förda skolpolitiken bakåt i tiden. Vi har inte tillräckligt betonat betydelsen av ämneskunskaper i skolan, lärares viktiga roll som instruerande ledare i klassrummet samt elevers plikt att anstränga sig i skolarbetet.
Självklart spelar faktakunskaper roll. Självklart ska lärare vara ledare och inte reduceras till passiva handledare som ska "guida" eleverna i undervisningen. Självklart ska det råda studiero på lektionerna och lärare ska respekteras för de professionella kunskapsförmedlare de är.

Tänk att de upprepar ordet "självklart" när det verkligen inte alls har varit självklart. Det har inte varit självklart på låt säga 50 år! Men nu har man tydligen överbevisats om den felaktiga linje man drivit i decennier. Den linje som karaktäriserats som "flumskolan". Och tänk att de är positiva till att lärarna är professionella kunskapsförmedlare.  Förhoppningsvis tar biskop Martin Lind till sig detta, och alla övriga "professionella" biskopar och präster så man slutar kritisera Alpha för att vara "förmedlingsteologi". Det är klart att vi ska förmedla evangelium. Hoppas de hörde detta i Värnamo pastorat också även om jag tvivlar att några förändringar sker inom överskådlig tid. Jag läser med stigande förvåning vidare:

Socialdemokraterna har under mandatperioden prioriterat skolan och lagt om skolpolitiken. Vi vet att en skola som lämnar eleverna åt sig själva i sökandet efter kunskap och ser mellan fingrarna på stök, skolk och sena ankomster sviker alla elever - men allra mest de elever som kommer från hem utan starka studietraditioner. Att lärare ser till att det är ordning och reda och har ett tydligt ledarskap i klassrummet är på sätt och vis en viktig jämlikhetsfråga.

Jag blir så förvånad att jag först anar en frestelse till skadeglädje men den övergår snart till sorg och sedan till tacksamhet. (S) tillsammans med (V) hade fel hela tiden och postmodern filosofi har visat i handling att den inte leder till önskat resultat. Det var fel kunskapssyn och det var fel pedagogik. De två hänger samman. Sedan sorg därför att så många, inte minst de som går i skolan nu men även vi som gått tidigare, har fått betala ett oerhört högt pris. Många har helt enkelt drabbats av ett förakt för kunskap. Det har gått så långt att de menar att det inte finns någon objektiv kunskap, allt är subjektivt. Men det är ju fel! Det finns visst sanningar och som kristna menar vi oss ha sökt och funnit Sanningen. Tänk nu om också Svenska kyrkan kunde återerövra detta. Om (S) kan omvända sig borde väl SvK kunna göra det också, eller inte ...

Hur som helst en mycket spännande artikel som jag bara redogjort för till hälften. Den andra halvan handlar om det misslyckande det innebär att eleverna har blivit kunder på en marknad. Ja, det finns alltid två diken, men nu var det uppseendeväckande att (S) försöker kravla sig upp ur det ena. Plötsligt känner jag tacksamhet till Gud. Vi får se om det går att vända på utvecklingen. En omvändelse under galgen är också en omvändelse.

Apg 2:1-4

2 ¹ När pingstdagen kom var de alla samlade. ² Då hördes plötsligt från himlen ett dån som när en våldsam storm drar fram, och det fyllde hela huset där de satt. ³ Tungor som av eld visade sig för dem och fördelade sig och satte sig på var och en av dem. ⁴ Alla uppfylldes av den helig Ande och började tala främmande språk, allteftersom Anden ingav dem att tala.

V 1 Händelsen utspelar sig på Pingstdagen. Pingsten, grekiska pentecoste, betyder den femtionde dagen (efter påsk) och var från början en skördefest, 3 Mos 23:15 ff. Med tiden förlorade den sin karaktär och kom i stället att förknippas som den dag Gud gav Torahn så som den återberättas i 2 Mos 20:18 eller 5 Mos 5:22–26.

De var alla samlade när det plötsligt hördes ett dån och de alla blev fyllda med den helig Ande. Det har diskuterats om ”alla” syftar på apostlarna eller på de 120. För de förra talar det faktum att avsnittet innan handlar om att apostlaskaran blivit fulltalig och att den fortsatta berättelsen i Apostlagärningarna handlar främst om apostlarna. Jag tvekar, eftersom jag menar att de 120 är ”en kropp” som har fogats samman och i vilken Herren nu inblåser sin livsande.

V 2-3 Gud själv kommer till dem plötsligt, från himlen, alldeles utan människors medverkan. Lukas beskrivning liknar berättelsen om hur det var när Gud uppenbarade sin vilja vid berget Sinai, se 2 Mos 19:18f, och gav folket de tio orden. I 20:18 heter det att ”allt folket var vittne till dundret och eldslågorna …” De såg med andra ord dundret och eldstungorna. På hebreiska heter det att de såg rösterna och eldslågorna. Hur kan man ”se” röster, frågar Göran Larsson i sin kommentar till 2 Mosebok. ”Den funderingen gav upphov till en tolkning av texten, som innebar att Herrens röst gick ut som eldslågor, vilka alltså kunde ses av folket, skriver Larsson. [1]

Larsson fortsätter:

Enligt en liknande rabbinsk tradition förklaras dessa eldslågor inte bara som Guds tal i allmänhet; de innebär att Guds Ord fördelade sig på olika tungomål, begripliga för alla folk. Därigenom förklarar man också pluralformen ”flammorna” (eldstungorna, min anmärkning) i 20:18.[2]

V 4 När Anden utgjuts vad Skriften talat om och lovat. Herren har samlat judarna från diasporan till Israel, gett dem ett nytt hjärta och låtit sin Ande komma in i dem. Det var vad som skedde på Pingstdagen. Lukas föregriper, inbegriper även de kommande hednakristna folken eftersom Anden utgjuts över allt ”kött”, se kommentaren nedan till 2:14ff.

Så uppfylldes de alla av den helig Ande. Berättelsen om vad som hände på Pingstdagen stannar inte vid att de ”fick” eller ”tog emot” Andens ”gåva” utan de ”uppfylldes” också av Anden. Detta faktum utgör en del av förklaringen till svårigheten att skilja mellan att få Anden och att uppfyllas av Anden. På Pingstdagen fick de Anden och uppfylldes de av Anden på en och samma gång.

---

[1] Larsson, sid 167.

[2] Larsson, sid 168.

Mässa i folkkyrkan

I dag har jag firat Högmässan i Mariakyrkan. Det var första gången jag mötte den nya Kyrkohandboken. Jag har inte brytt mig särskilt mycket om den eftersom jag ändå inte kommer att använda den. Kanske någon gång ... När och där jag firar mässan går det bra med den gamla ordningen.

Den nya mässordningen i Mariakyrkan avviker inte särskilt mycket från den gamla. Man håller, tack och lov, fast vid Kyrkans Ordo. Det är melodierna till sursum corda, prefationen, sanctus och Agnus Dei som är annorlunda. Den sistnämnda har jag hört förut. Den är melodiös. Det tycker jag för övrigt de andra var också även om jag inte riktigt förstår varför man ska behöva skriva om melodierna och ersätta melodier som har hållit i mer än tusen år. Det är begripligt varför man behöver revidera språket, men kommer de nya melodierna att hålla tusen år framöver? Eller ska de ändra vart tionde år? Tror man för övrigt att de nya melodierna kommer att dra mer folk? Knappast kommer någon till kyrkan därför att melodin till sanctus är så bra.

Det är ovanligt, ja obekvämt, för mig att sitta i bänken. Den är så att säga inte min plats. Min plats är att stå bakom altaret och celebrera mässan, inte att sitta i bänken. Men så kan det tydligen bli när man inte är anställd, i alla fall i Värnamo. Nu kommer jag förmodligen att framöver celebrera mässor i Gamla Hjelmseryds kyrka så helt lottlös blir jag inte. Och sedan firar vi ju i hemmen varje vecka året runt. Det är en höjdare måste jag säga. Varför? En mässa är väl en mässa?

Jo, förvisso är en mässa en mässa, men det är åtminstone två reflektioner jag gör. Den första innebär att vi rent fysiskt erfar en närhet i hemmet som inte är möjlig i en större kyrkolokal. Det större sammanhanget har sina förtjänster, men det har det mindre också. Eftersom Svenska kyrkan vill vara en folkkyrka kommer den också att sträva därefter. Här finns mycket yta i atmosfären, ibland rent publikfrieri. Här finns professionella aktörer och kanske också professionella åhörare eller åskådare som kan göra bra ifrån sig men det blir lätt yta. Någonting saknas trots att det ska hälsas så vänligt, hänvisas till sidan i psalmboken och läsas introduktionstexter till GT och episteln. Men det kanske aldrig kan gå på djupet eftersom då upphör kyrkan att vara folkkyrka.

Det andra innebär att vi talar om nattvardens måltid, men där serveras aldrig någon måltid. Hemma är bordsgemenskapen viktigt. Där flyter samtalet, potatisen skickas tvärs över borden, dricksglasen fylls på, böneämnen nämns och måltiden kulminerar i sakramentet. Det kan inte hjälpas att det här går på djupet på ett annat sätt. Sedan några år tillbaka har jag kunnat mer tid åt andlig läsning, bön och meditation. Jag har den lilla gemenskapen inklusive nattvardsmåltiden i min vardag. Kort sagt en miljö som folkkyrkan aldrig kan erbjuda. Och knappast inte vill heller eftersom då slutar den att vara folkkyrka.

När F Christian Braw intervjuades i DAGEN bekände han att efter sin hjärtoperation hade han blivit känslig. Och som bara han kan säga det: "Om jag hör en dålig predikan kan jag må dåligt en hel vecka". Så börjar det bli för  mig också. Jag tänker inte utsätta mig för en dålig Högmässa om jag inte måste.

Så växer det fram en spänning mellan yta och djup, mellan folkkyrka och hemkyrka. De behöver inte utesluta varandra, men på många platser gör de det. 

Apg 1:15-26

Vi delar upp nästa avsnitt i två delar. Den första ger oss en bakgrund till varför de ska välja en ny apostel och den andra delen berättar om hur det gick till när någon annan ska ta över ämbetet.

1:15–20 Skriftens ord måste uppfyllas

1 ¹⁵ En av de dagarna reste sig Petrus bland bröderna – omkring 120 personer var då samlade – och sade: ¹⁶ "Bröder! Skriftens ord måste uppfyllas, det som den helig Ande genom Davids mun hade förutsagt om Judas, han som blev vägvisare åt dem som grep Jesus. ¹⁷ Han räknades som en av oss och hade fått del i samma tjänst. ¹⁸ För pengarna som han fick för sitt brott köpte han en åker, och han föll framstupa så att buken brast och alla hans inälvor rann ut. ¹⁹ Det blev känt för alla som bodde i Jerusalem, och åkern kallas på deras språk Akeldamak, Blodsåkern.²⁰ I Psaltaren står det skrivet: Hans gård ska bli öde, ingen ska bo där, och: En annan ska ta över hans ämbete.

v 15 Först får vi veta att ”brödernas” antal är 120 personer. Det är ett intressant tal och sannolikt att förstå symboliskt. Jesus var sänd till ”till de förlorade fåren av Israels hus”, se Matt 15:24 och hans budskap riktade sig till ”hela Israel”, se Rom 11:12 och 26, det vill säga alla de tolv stammarna. Israel var organiserat enligt den modell som Mose svärfar Jethro gett dem i 2 Mos 18:21 där talet tio utgör den minsta enheten. Det behövs minst tio personer från varje stam, det vill säga 120 personer, för att Israel ska bli synligt. De 12 apostlarna representerar därför fullheten av Israel, se Matt 19:28. Det hör också till saken att det krävdes 120 personer i en israelitisk by för att den skulle få rätt till egna äldste. Lukas vill framhäva att församlingen uppfyller de grundläggande kraven för att erkännas som Guds församling. Antalet blir ett tecken på att upprättelse av Guds rike har börjat eller att det nu finns en Kyrka eller församling byggd på apostlarnas grund, där hörnstenen är Jesus själv. Men det fattas en apostel efter Judas Iskariot och därför behöver det göras ett fyllnadsval.

V 16-20 Petrus hävdar att Skriftens ord måste uppfyllas. Tanken är knappast den att Judas Iskariot var förutbestämd (predestinerad) till sitt svek. Han är ensam ansvarig för sitt handlande. Texten visar också att människors handlande inte kan omintetgöra Guds planer. Det finns tvärtom exempel på hur Guds fiender mot bättre förstånd medverkar till att Guds vilja förverkligas. Tänk till exempel på Farao eller läs Apg 2:23, 3:18, 4:28 eller 1 Kor 2:8.

Judas öde var förutsagt av den Helig Ande genom kung David i Ps 69:26 och 109:8. Det första citatet är hämtat ur en psalm som handlar om Messias lidande, det vill säga om Jesus, men just v 26 låter Lukas syfta på Judas Iskariot. Psalm 109 handlar om Guds motståndare och deras svek och i v 8 heter det att någon annan får ta över hans ämbete, grekiska episkope.

Sammantaget är v 15-20 inte en förklaring till vad som hände med Judas Iskariot utan en bakgrund till varför de väljer en ny apostel.

1:21–26 En annan ska ta över hans ämbete

1 ²¹ Därför måste en av de män som har varit med oss under hela den tid då Herren Jesus gick in och gick ut ibland oss, ²² från det att han döptes av Johannes till den dag han togs upp ifrån oss, en av dem måste vara ett vittne om hans uppståndelse tillsammans med oss."

²³ Man förde fram två: Josef Barsabbas, även kallad Justus, och Mattias. ²⁴ Och de bad: "Herre, du känner allas hjärtan. Visa vem av dessa två du har utvalt ²⁵ till att få den apostlatjänst som Judas övergav för att gå till den plats som var hans." ²⁶ Därefter kastade de lott mellan dem. Lotten föll på Mattias, och han räknades sedan som apostel tillsammans med de elva.

V 21-26 Nu måste de med andra ord välja en ny apostel. Församlingen måste vara fulltalig, utrustas med Helig Ande för att sedan ta sig an verket. Kriterierna tycks stå klara. Den nye aposteln måste vara en av dem som vandrat med Jesus ända fram till uppståndelsen och himmelsfärden, Mark 3:13. Det kan ha varit ganska många, men bara två kandidater ställs fram för den apostoliska tjänsten, Josef Justus Barsabbas och Mattias. De presenteras inte närmare och omnämns inte vidare. När dessa två nominerats av apostlarna eller församlingen, eller dessa två i förening så är det Guds sak att fälla det slutliga avgörandet. Det sker genom lottkastning.

Lottkastningen användes inom den judiska tron i val- och konfliktsituationer, se Jos 18:6 ff, 1 Sam 10:20 f, 14:41. Tillsättandet av en ny apostel är med andra ord en kombination av människors och Guds aktivitet. Genom lottkastningen eliminerar man så den mänskliga faktorn. Nu är församlingen återigen fulltalig och man inväntar nu att Gud ska blåsa in sin Ande bland dem.

Och därmed slutar prologen och vi går över till berättelsen om Apostlarnas eller Andens gärningar. Gärningarna ansågs uppenbara livet och göra den kristna läran trovärdig. För mer information om detta hänvisar jag till min kommentar över Jakobsbrevet.

Som om Gud inte finns

Häromdagen hade jag läst igenom FB:s ett-åriga bibelläsningsplan. Hela GT och hela NT på ett år, men jag lade också dit Tillägget till GT, det vill säga apokryferna. Nu vill jag bara rekommendera er kära läsare att höra detsamma. Jag har sagt det tidigare men säger det igen; Denna bibelläsningsplan är mycket bra eftersom jag läser hela GT i kronologiska ordning. Det är en nästan daglig upplevelse att läsa Israel historia på det sättet även om det innebär att jag ena dagen läser Jes 5 och och nästa dag läser 2 Krön 27-28. Men på det här sättet får varje kapitel i GT sitt sammanhang. Jag är mycket näöjd och kommer förmodligen att göra om detta.

Den här månaden är en lugn månad för min del. Det betyder att jag har ägnat mig åt en del släktforskning och bland funnit rötter i Lomsjö som ligger i Åsele kommun, Västerbotten. Jag har undersökt hur det vore att resa dit och se platserna. Så googlade jag Lomsjö församling men det fanns visst ingen sådan. Det närmaste jag kom var Åsele-Fredrika församling. Jag tänkte att det kanske finns någon kyrka i Lomsjö men kunde inte hitta det så jag googlade några orter runt omkring men först senare fann jag pastoratet. Vet du vad det heter? Södra Lapplands pastorat. Södra Lapplands pastorat! Hur stort är det?

För övrigt har jag idag läst ut Magnus Malms bok Som om Gud inte finns. Den går inte av för hackor. Det var länge sedan jag läste något sådant klarsynt, så radikalt. Även om jag kände igen mycket dels från min egen brottningskamp och dels från de sex bibelstudierna han höll på Hönö-konferensen denna sommar, måste jag säga att hans bok stärkte mig. Samtidigt  är det sorgligt att se så klart. Det finns en punkter jag är fundersam över. Inte för att jag tvivlar på hans analys, men kunde han uttryckt sig annorlunda? Skulle betoningarna varit på något annat eller mer? Hur mycket anabaptism styr Malm? Det är inte bara själavårdsinsikterna han använder sig av. Han är internationellt påläst. Han uttrycker vänster-åsikter samtidigt som han verkar ha gjort upp med de grövsta formerna. Men vem är jag som har synpunkter på icke-våld, miljö eller kapitalism. Malm överdriver inte någonstans men adresserar för många känsliga punkter.

Särskilt spännande tycker jag det är när han redan i inledningen av boken definierar sekularism. Likaså, men då har jag kommit till sidan 182ff, när han kritisera den lutherska traditionen. Det han skriver där är mycket tänkvärt. Till exempel att utgångspunkten är; hur finner jag en nådig Gud? Med den frågan reducerar vi oss själva till syndare och och bekräftar vårt eget problem i stället för att se svaret. Malm ger mig 12 punkter och den andra handlar om "rättfärdiggörelsen genom tron" med tillägget "allena". Plötsligt, skriver Malm, förskjuts NT:s centrum från Jesus till Paulus och så vidare. Som sagt mycket intressant och spännande läsning. Det skulle varit intressant att få samtala med någon om denna bok.

Den här gången avstår jag från att rubricera bloggen med orden Värnamo pastorat även om det hade passat bra med tanke på Malms bok. När jag nu håller på att befrias från Svenska kyrkan blir det samtidigt lättare att verka inom den. Alla kristna borde ägna sina liv åt att verka inom den. Svenska kyrkans olika pastorat behöver få tillbaka en del sälta. Men hur då är en annan fråga. 

Apg 1:9-14

1 ⁹ När han hade sagt detta såg de hur han lyftes upp, och ett moln tog honom ur deras åsyn. ¹⁰ Medan de såg mot himlen dit han steg upp, stod plötsligt två män i vita kläder hos dem. ¹¹ De sade: "Galileer, varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som togs upp från er till himlen, han ska komma tillbaka på samma sätt som ni såg honom stiga upp till himlen."

V 9-11 berättar om hur Jesus blev osynlig. Molnet är ett tecken på Guds närvaro och aktivitet. Det mest kända är den molnstod som ledde Israels barn genom öknen mot det utlovade landet, 2 Mos 13:21 och 40:36 ff, men vi läser också Dan 7:13 om hur Människosonen kommer på en molnsky, innesluten i Guds närvaro, se också Matt 17:5 och Luk 21:27.

Det är viktigt för Lukas att stryka under att lärjungarna såg hur Jesus försvann. För dem är detta inte slutet på Jesu närvaro, utan början på hans regeringstid. Det förklarar de två männens utsaga i v 11. Jesus sitter på Faderns högra sida och regerar genom sin Kyrka och evangeliets ord. Han ska regera tills han har lagt alla fiender under sina fötter. Därefter ska han komma tillbaka som världsdomare.

1 ¹² Då vände de tillbaka till Jerusalem från berget, som kallas Olivberget och ligger nära staden, en sabbatsväg därifrån. ¹³ När de kom dit gick de upp till den sal på övervåningen där de brukade vara: Petrus, Johannes, Jakob, Andreas, Filippus, Tomas, Bartolomeus, Matteus, Jakob, Alfeus son, Simon seloten och Judas, Jakobs son. ¹⁴ Alla dessa höll enigt ut i bön tillsammans med några kvinnor, Jesu mor Maria och hans bröder.

V 12 De gick från Oljeberget en sabbatsväg, det vill säga ca 1 200 meter till det rum i övre våningen där de brukade samlas. Lukas skriver att de höll endräktigt ut i bön och vi förstår att tron på Jesus fogat samman dem till en enda kropp.

V 13-14 ger oss en första bild av den första kristna gemenskapen. Ett urval av församlingens medlemmar upp namnges och Lukas låter oss ana endräkten. Han ger oss närmare beskrivningar i de så kallade summarierna, i vilka den första kristna församlingen beskrivs, nämligen 2:42–47, 4:32–35 och 5:12–16.

Jesus har format en kropp och väntar nu på att få blåsa liv i den. Församlingen föddes inte på Pingstdagen men Gud bekräftade den då Han inblåste sin livsande i den. Men först en viktig notis.

Värnamo pastorat, del 10

I ett antal bloggar har jag skrivit om Värnamo pastorat, men endast för att bli närgången och konkret. Fenomenet heter tidsandan och genomtränger inte endast Värnamo pastorat utan hela den svenska kristenheten. Men också i Värnamo pastorat. Problemet som jag ser det är att det saknas motståndskraft. Den kan inte finnas eftersom kyrkan i samma stund skulle upphöra att vara folkkyrka. Och alla anställda med förlov sagt vill att Svenska kyrkan ska fortsätta vara en folkkyrka. Det är Svenska kyrkans kallelse. Jag förstår det. Men i den situationen behövs den klara förkunnelsen,  fördjupningsgrupperna och vaksamheten så mycket mer. Och det är på den punkten vi behöver se ett uppvaknande. Folkkyrkan med sina anställda förmår inte att ge oss detta. Det måste komma på annat sätt. Om det då eller sedan får rymmas inom Svenska kyrkan är en annan fråga. Verkligheten får visa det.

Eftersom kyrkan talar så tyst om Jesus och hans budskap kommer i stället stenarna att ropa. Det börjar ske nu när journalister som inte själva förklarar sig som bekännare ändå kritiserar och vädjar till Svenska kyrkan. I förrgår skrev en bekännande ateist följande:

Religionen är tillbaka. Det är dags att ta den på allvar igen. Jag har inte hört det från Gud personligen, men jag har läst det i tidningen, och det räcker för att jag ska tro på det. 

Världen har upplevt många tidigare religiösa väckelser, men den här gången är det något konstigt med religionens återkomst; det är så lite religion i den. När vi talar om religionens återkomst talar vi om slöjor, aborter, delade badtider, evolutionsundervisning i skolan, hbtq-rättigheter, förtryckande stater och förtryckande familjer. Det finns en gemensam nämnare här. Inget handlar om andlighet eller om livet efter detta. Allt handlar om makt: makten över andra människors vardagsliv här och nu. Många troende verkar uppriktigt sagt mer intresserade av makten över andra människors liv än av den himmel de säger sig tro på.

Utdraget från artikeln är hämtat från SvS Under strecket torsdagen den 9 augusti 2018. Du kan läsa den i sin helhet genom att klicka här. Den har den talande och träffande rubriken Kan religion fylla tomrummet efter Gud? Den är skriven av Håkan Lindgren.

Nej, det finns ingenting som kan ersätta Guds människoblivande i Jesus Kristus. Ingen kan ersätta Jesus från Nasareth, hans budskap och undervisning. Hans tecken och under. Ingenting kan ersätta hans försoningsverk, hans uppståndelse eller himmelsfärd. Det finns ingen som kan ge oss ett hopp om en god tillvaro efter döden. Hela detta "paket" och vad som hör till det är Svenska kyrkan satt att förvalta. Värnamo pastorat har ett uppdrag att förvalta, utmana och förmedla. Jag 'är övertygad att människor vill lyssna om vi lever detta. 

Håkan Lindgren recenserar eller kommenterar boken Den gudlösa tidsåldern av Peter Watson. Den innehåller en skarp kritik av den västerländska kristenheten, inklusive Svenska kyrkan och Värnamo pastorat. Jag citerar igen: "I samma utsträckning som de troende vill ha makt över andra människors liv får de lära sig att leva med samma kritik som alla andra maktlystna ideologier och organisationer."

Men efter Lindgren bekänner sig som ateist måste han söka meningen med livet någon annanstans även om postmodernisterna säger att det inte finns någon mening. Var kan man hitta meningen om religionen försvinner, frågar han. Hans svar blir i konsten och/eller i förnuftet. Men samtidigt kan jag inte låta bli att höra ropet. Han fortsätter: "Mening, metafysik och hur man ska leva sitt liv med eller utan Gud är inga abstraktioner, det är dödligt allvarliga saker."

Lindgren avslutar med att återge Watson: 

Saknar hon (människan, min anm.) mening kommer hon att ersätta mening med gemenskap, och i brist på goda gemenskaper duger vilket slags tillhörighet som helst: den tillhörighet som är lättast att återskapa är en hierarki där alla vet sin plats ... kan religionen erbjuda mening? Eller erbjuder den gemenskap, hierarkier och traditioner som i praktiken fungerar som ett substitut för djupare mening?

Jag ryser när jag läser denna avslutning. kyrkopolitik, konserter eller socialt företagande i all ära. Det är absolut goda eller nödvändiga ting i sig, men de kan aldrig ersätta Jesu Kristi evangelium.

Apg 1:4-8

1 ⁴ Vid en måltid med apostlarna befallde han dem: "Lämna inte Jerusalem utan vänta på vad Fadern har lovat, det ni har hört av mig. ⁵ Johannes döpte med vatten, men ni ska om några dagar bli döpta i den helig Ande."

V 4-5 Det var i samband med en måltid Jesus talade med dem om Guds rike. Det står inte att måltiden hade sakral prägel, men ska nog förstås så. De äter med den uppståndne och i den judiska gemenskapen är just måltiden den fulländade gemenskapen. Vi såg det redan i Mark 6:41, 8:6 och 14:22 ff. Av Apg 10:41 framgår också att måltiden har en särställning i den judiska miljön. Varje måltid är på sätt och vis en sakral måltid, ett föregripande av den himmelska måltiden. När det är sagt ska vi också konstatera att vi inte omedelbart kan jämställa dessa måltider med den heliga nattvarden. Jesu närvaro i nattvardens bröd och vin sker efter himmelsfärden och har en mer liturgisk prägel. 

Det är ingen tillfällighet att de ska stanna och vänta just i Jerusalem, se till exempel Ps 110:2 eller Jes 2:3. De hade alla väntat på Guds rike och nu fortsätter Jesus att tala med dem om det slutgiltiga frälsningstillstånd där allt fullbordas. Jesus menar att det har tagit sin början, men ännu inte fullbordats. Kanske detta också är tanken bakom orden att Jesus ”började att göra och lära”.

När Jesus i v 4 ber dem att dröja kvar i Jerusalem anger han särskilt ett skäl: ”Ni ska vänta på vad Fadern har utlovat.” Det framgår av sammanhanget att han syftar på Andens utgjutande såsom det utlovats i Joel 2:28–32 och så som Jesus talat med dem om, se särskilt Joh 14:15ff, 15:26 och 16:7. Redan Johannes Döparen hade talat om hur Jesus är den som döper i Helig Ande och eld, Matt 3:11.

V 5 Lukas har redan i evangelieberättelsen talat om hur Johannes döpte med vatten. Samtidigt gjorde han klart för oss att ”den som kommer efter” Johannes döparen, nämligen Guds Messias Jesus från Nasaret ska döpa i den helig Ande. Begreppet ”döpa i helig Ande” uttrycker vad bara Jesus kan göra, se också Matt 3:11, Mark 1:8 och Luk 3:16. Men varifrån kommer begreppet "dop i helig Ande?

Johannes döparen knyter an till de messianska förväntningarna såsom de beskrivs bland hos profeterna Jeremia 31:31-34a, Hesekiel 36:26, Joel 2:28 och Malaki kapitel 3 och 4. Herren själv ska komma för att döma, förlåta och göra oss delaktiga av sin Ande. I Malaki 3 talas om att den dagen kommer med eld. När aposteln Johannes ska beskriva Jesu uppdrag heter det i Joh 1:29 att Jesus ”tar bort världens synd” och i v 33 att ”han är den som döper i den helig Ande”.

Exegeten James Dunn har behandlat begreppet utförligt i sin bok Baptism in the Holy Spirit. I den slår han fast att dopet i den helig Ande är ett överordnat begrepp för processen att bli kristen. Begreppet beskriver hur en människa kommer till tro, från omvändelsen till upptagandet i Guds församling. Dunn visar att denna händelse är dramatisk eftersom den förändrar människans livsinriktning. Det finns även andra sätt att uttrycka Guds verk. I Apg 2:38, 8:20, 11:17 skriver Lukas om ”Guds gåva”, se också 5:32. De första kristna uppfattade att Gud gav dem syndernas förlåtelse, se Apg 3:19, 5:31, 10:43, 11:18, 13:38, 26:18 och gav dem del av den helig Ande. Den helig Ande är med andra ord bekräftelsen på att vi har blivit riktiga kristna.

Jesus talar om att Andens ska ges så vi får kraft att vara hans vittnen. Det är helt enkelt livet i Anden som är vittnesbördet och som är vår kraft. När vi tagit emot Anden har vi tagit emot kraft att vara Hans vittnen. Vi behöver därför inte så mycket be om kraft som att använda den vi har fått, 2 Tim 1:7.  Det liv och det uppdrag vi har fått kan inte levas i den egna kraften.

Det är viktigt att förstå att alla kristna är födda på nytt av Guds Ande och har i den meningen del av Anden och dess möjligheter, se till exempel Joh 3:5 f och Rom 8:9 och 14. Men det kristna livet är just ett liv. Det pågår och både Jesus och Paulus var måna om att vi skulle leva med Jesus varje dag, leva i och vandra i Anden. Jesus talade om det när han samtalade med den samaritiska kvinnan, Joh 4:14. I Rom 8:4 talar Paulus om oss som ”lever efter Anden”, i 1 Kor 12:13 vill Paulus att vi ska ”dricka av Anden” och i Ef 5:18 b att vi ska låta oss ”fyllas av Anden”.

Jesus hade talat med sina lärjungar om detta, särskilt tydligt i Joh 14-16, se Joh 14:15 ff, 15:26 och 16:7. Där får vi bland annat del av följande sanningar:

• Om ni älskar mig håller ni fast vid mina bud (= evangelium), 14:15
• Anden är en hjälpare som för alltid ska vara i och hos oss, 14:16
• Genom Anden ska Jesus visa sig för oss och vi ska förstå vem Jesus är, 14:21, 15:26
• Också vi ska vittna om Jesus, 15:27, 16:1
• Anden ska leda oss in i hela sanningen, 16:13

När Paulus undervisar utgår han från att hans läsare är kristna, det vill säga döpta i den helig Ande.  Inte underligt att Paulus frågad dem i Efesos om de fått den Helig Ande, Apg 19:1-6.  Efter att vi fått eller tagit emot den helig Ande, se Apg 8:15 och 19:1, kallas vi att leva av och i den helig Ande. Vi kan också regelbundet uppfyllas av den helig Ande, Apg 13:52, 1 Kor 12:13 och Ef 5:19. Men processen att bli en kristen och sättet på vilket vi tar emot Guds gåva är personligt. Därför är det inte möjligt att utforma detta som en dogm.

Lukas betraktar sin berättelse som en helhet, från inkarnationen till och med himmelsfärden. Först därefter blir Jesus HERREN och kan döpa oss i den Helig Ande så att vi får del av allt Han har gjort för oss. I och med Pingstdagen förändras historieförloppet. Guds rike har kommit. Ändens tid har brutit in. Jesus Kristus förändras inte men historien får ett uppenbarat centrum och det är vad Lukas vill visa oss när han skriver Apostlagärningarna. 

1 ⁶ När de nu var samlade frågade de honom: "Herre, är tiden nu inne då du ska återupprätta riket åt Israel?" ⁷ Han svarade dem: "Det är inte er sak att veta vilka tider eller stunder som Fadern i sin makt har bestämt. ⁸ Men när den helig Ande kommer över er, ska ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem, i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns."

V 6-8 V 6 visar att lärjungarna fortfarande har en alltför snäv bild av riket. De klamrar sig fast vid bilden av ett religiöst-politiskt-nationellt herravälde. Jag lägger särskilt märke till att Jesus inte förnekar detta utan i stället talar om tidpunkten. Även om Jesus inte avvisar lärjungarnas fråga om riket verkar det som att Jesus korrigerar dem. Han har tidigare i till exempel Mark 13:32 talat på samma sätt. Ingen vet stunden.

Apg 1:1-3

Markus slutar sin berättelse med himmelsfärden, se Markus 16:19, och med att säga att Herren verkade tillsammans med lärjungarna. Detta är centralt och vittnar om den första kristna församlingen s som också är utgångspunkten för Apostlagärningarna.

I Mark 16:19 återfinns den första kristna trosbekännelsen kyrios Iesous, Jesus är Herren, jämför Rom 14:9, 1 Kor 8:6 och Fil 2:11. Jesus blir sedan han fullbordat sitt uppdrag på Golgata upphöjd i enlighet med Ps 110 till Faderns högra sida. Jesu upphöjelse, himmelsfärden, är ett framträdande motiv bland de första kristna, se Apg 2:33 ff, 7:55 f, Rom 8:34, Ef 1:20 (obs 2:6 ff), Kol 3:1, Hebr 1:3, 13, 1 Petr 3:22 med flera.

Många kristna undrar vad Jesus gör idag och Nya Testamentet ger oss tre svar. För det första regerar han. Han har all makt i himlen och på jorden, men han utövar sitt herravälde genom evangelium. För det andra ber han för oss, Hebr 7:25. Av Apg 7:55 framgår också att han lider med oss. När Stefanus stenas kan inte Jesus sitta på Faderns högra sida utan är så engagerad att han står. Så går vi till texten:

1 ¹ I min förra skrift, käre Teofilus, skrev jag om allt som Jesus gjorde och lärde ² fram till den dag han togs upp till himlen, efter att ha gett sina befallningar genom den helig Ande till de apostlar som han hade utvalt. ³ Han visade sig för dem efter sitt lidande och gav dem många bevis på att han levde, när han under fyrtio dagar lät dem se honom och talade med dem om Guds rike.

V 1 Den grekiska texten i v 1 kan översättas ”allt som Jesus började göra och lära”. Jesus fortsätter sitt verk genom den kropp han fogat samman med hjälp av sina lärjungar, sin församling. Vilken garanti hade Jesus för att hans verk skulle gå vidare? Var hans förkunnelse så framgångsrik? Samlade han så mycket folk? Eller var tecknen och undren så kraftfulla att verket fortsatt ända fram till våra dagar? Är Pingstdagens andeutgjutelse hemligheten? Nej, hemligheten är, menar jag, att Jesus lyckades foga samman en kropp av lärjungarna som liksom han själv var beredd att ge sitt liv för att världen skulle få leva. Den hemlighet vi kallar Kristi Kyrka och församling är den nyckel som öppnar Apostlagärningarna för oss. Jag ska förklara med hjälp av det grekiska ordet katarizo.

Katarizo är ett ovanligt ord. Det förekommer bara på några ställen och översätts olika. Vi läser i tur och ordning Matt 4:18–22, Ef 4:11–16 och Hebr 10:5. Bilden av Guds sätt att foga samman en kropp blir ännu klarare om vi tänker 1 Mos 1:27. Gud gör först en kropp och sedan blåser han in sin Ande. Jämför detta med Johannes Döparens uppgift enligt Luk 1:17. Detta är vad Jesus gjorde under sina tre år med lärjungarna. Han lyckades forma en kropp i vilken han sedan blåste in sin Ande, nämligen på Pingstdagen, Apg 2:1 ff. Det är möjligt att apostlarna verkligen tyckte att det fattades en apostel efter Judas Iskariot, att de kände sig nödgade att utse en ny apostel i Apg 1:15–26. Jag har med det lilla grekiska ordet katarizo därför att det kan tänkas att Gud gör på ett liknande sätt idag. Han bygger en kropp.

V 2-3 Syftningen är språkligt oklar så till vida att Jesus antingen gav sin befallning genom Helig Ande eller utvalde apostlar genom Helig Ande. I själva verket gjorde han allt i och genom den Helig Ande.

Han lät sig ses under 40 dagar. Det är inte nödvändigt att uppfatta antalet dagar som exakt, när vi vet att talet 40 är ett heligt tal. Regnet som ledde till syndafloden varade i 40 dagar, 1 Mos 7:12. Israels barn åt manna i öknen i 40 år, 2 Mos 16:35 och Moses var på Sinai berg under 40 dagar, 2 Mos 24:18, liksom Elia i 1 Kon 19:8. Jesus frestades i öknen i 40 dagar och här läser vi att han visade sig för dem under 40 dagar.

Bröders gemenskap

Det är onsdag och så här långt har vi förutom den enskilda andakten haft en samling med Koinonian och en samling med vår lilla församling. Vad det är välsignat att få samlas till gudstjänst! Först och främst därför att Herren själv är mitt ibland oss, men sedan också därför att här finns underbara bröder och systrar.

I måndags var vi ett 20-tal för-samlade hemma hos Rolf och Marianne. Vi småpratade förtroligt med varandra, ibland två och två, ibland tre och fyra, någon gång alla 20. Det dröjde inte alltför länge så lovsjöng vi Herren Jesus. Några bad och andra tillbad påtagligt. Det är förunderligt hur himlen kan öppna sig under en stund som denna.

Jag delade ett ord ifrån Luk 24 och berättelsen om Emmaus lärjungarna. Jag knöt an till Magnus Malm goda undervisning från Hönö-konferensen. Han talar bland annat om lärjungarnas besvikelse över vad som hänt. Men de förstod inte att besvikelsen relaterade till deras falska föreställningar. Och ändå hade Herren Gud sagt till gamla Israel att de inte skulle göra sig några bilder. Men de hade bilder av hur saker och ting skulle gå till. Och så blev de besvikna. Samma bekymmer lever vi med idag. Och risken är att besvikelsen går över till bitterhet. Vi fick ett gott samtal kring detta.

Magnus Malm menar att vi inte ska spegla oss i våra egna förhoppningar utan i vetekornets lag.

Sedan på tisdagen var en planeringsgrupp samlad ute på Lidnäs för att be över och samtala om höstens tilldragelser. Dem får jag återkomma till. I inledningsordet uppehöll sig Stig vid berättelsen om Elia och orden "jag hör bruset av regn". Detta skriver jag just när himlen öppnar sig. Blixten slår ner och regnet faller. Nu är det många som blir glada. Det är bara att tacka Herren.

Idag var så den lilla församlingen samlad. Vi möts varje vecka och har gjort under många år. För tillfället är vi sju personer. Det börjar med lite uppdatering av var vi befinner oss och sedan har "värden" en psaltarpsalm som vi samtalar om. Idag var det Ps 128 och vi stannade särskilt vid orden om att "vandra på Herrens vägar". Den som gör så är salig, heter det. Men hur vandra vi på Herrens vägar? Vad betyder det? Det blev ett gott samtal.

Sedan firade vi en måltid som kulminerar i ett sakramentalt inslag med bröd och vin. Vi följer Svenska kyrkans ordning. Jag kan den i princip utantill och så några av de andra. Men inte självklart dem som nyligen kommit till tro. Så vi tar det steg för steg och jag ger en liten liturgi-lektion praktiskt taget varje gång. I dag berättade jag efter välsignelsen om musiken och varför vi sjunger sådana gamla melodier.

Vi är oerhört lyckligt lottade som kan leva i Kristus tillsammans med andra. Jag tror det öppnar inte bara för goda samtal utan lika mycket för goda gärningar.  Allt gott!

Vilket är syftet bakom Apostlagärningarna?

Det finns de som försöker misskreditera Lukas genom att säga att Apostlagärningarna är en propagandaskrift, men det är tydligt överdrivet. Kanske är det bättre att säga att boken är en historisk monografi, det vill säga försöker beskriva ett visst skeende i historien, nämligen den kristna rörelsens utveckling under tre decennier, från Jesus uppståndelse och himmelsfärd i Jerusalem till Paulus fångenskap i Rom. Det är självklart så, som med all historieskrivning, att Lukas valt ut det han vill berätta. Det finns sådant som han inte berättar. Han berättar till exempel inte något om hur den kristna församlingen uppstod i Alexandria, Nordafrika fastän den var stor och inflytelserik.

Lukas skriver teologisk historia, kyrkohistoria.  Han skriver om ”de stora händelser som ägt rum ibland oss”, Luk 1:1. En intressant utveckling inom Apostlagärningarnas ram är den att Torahn på ena sidan förlorar sin betydelse och på andra sidan fortsätter att vara en särskild förmån för judekristna. Denna konflikt som var så svår bland de första kristna tycks vara nedtonad utan att han förbigår den. Det finns mycket att säga om sättet att förstå Apostlagärningarna men det finns inte skäl att fördjupa sig i detta här.[1]  

Det är särskilt två intressen som ligger bakom dessa bibelförklaringar. Det första är att se hur den första kristna församlingen växer fram och det andra är att jag vill placera Paulusbreven i sitt rätta sammanhang. Jag har valt att läsa Apostlagärningarna kronologiskt även om det inte alltid verkar självklart att det är skrivet kronologiskt. På så sätt hoppas jag kunna öka förståelsen dels för kyrkans framväxt och dels av Paulusbrevens tillkomstmiljö.

                                          

När vi studerar Matteusevangeliet läser vi att Guds rike har kommit till oss och att vi kan leva i gemenskap med detta redan här i tiden. Guds rike förmedlades genom Kristi Ord och det spred sig muntligt och skriftligt. Men när vi nu ska studera Lukas och Apostlagärningarna händer något annat. Lukas skriver fortsättningshistoria. Han medverkar till att institutionalisera Guds rike. Lukas talar om den gammaltestamentliga tiden, Jesu fullbordan och fortsätter nu med Kyrkans tid. Den eskatologiska, ”andliga”, gemenskapen blir till församling och kyrka med organisation och ämbeten. Det finns naturligtvis de som är starkt kritiska till att rörelsen blir institution, men när Lukas berättar om detta är det helt och hållet ett verk av den Helig Ande. Vi ska särskilt lägga märke till hur Lukas beskriver Andens verk.

För det andra; det är möjligt att med hjälp av den information vi får i breven att kunna placera in dem i Apostlagärningarnas historiska framställning, även om det i några fall inte är självklart och kan göras olika. Utan Apostlagärningarna hade det varit svårt att placera in Paulus-breven i tidsföljd. Utan Paulus-breven hade det varit svårt att förstå Kyrkans och dogmernas utveckling i Apostlagärningarna. Det betyder att kyrkohistoria och dogmhistoria hör samman, något som ofta förbisetts i svensk forskning.

Om det behöver sägas säger jag det nu; Utan en grundläggande förståelse av den Helig Ande blir Apostlagärningarna obegriplig. Det som sker här beskrivs helt som ett Andens verk. Och ändå frågar vi; hur är Apostlagärningarna uppbyggt?

Apostlagärningar delas gärna in i två delar. Den första delen är den så kallade Petrus-delen, kap 1-12 och den andra är Paulus-delen, kap 13-28, en naturlig uppdelning, men något tveksam, eftersom de båda överlappar varandra ganska tydligt. Paulus blir till exempel omvänd i Kap 9 och Petrus spelar en huvudroll i kap 15.

Några har försökt läsa Apostlagärningarna enligt mönstret i 1:8, Jerusalem, Judéen, Samarien och hela världen. I sådana fall kommer 1:1-8:3 utgöra del ett i Jerusalem och Judéen, 8:4-11:18 del två och 11:19-28:31 hela världen. Andra har försökt förklara att Apostlagärningarna är uppbyggd kring olika teman som valet av ny apostel, pingsten, förföljelsen, Saulus omvändelse, Apostlamötet, missionsresorna och så vidare. 

Men är inte Apostlagärningarna en historisk bok? Ja och nej. Vi ska då vara medvetna om att Lukas var en mycket medveten och kunnig teolog. Han väljer sitt material och har ett syfte med sin berättelse. Han vill beskriva hur evangeliets förkunnelse går från Jerusalem till Rom, från judemission till hednamission.

---

[1] Jag hoppar bland annat över Apostlagärningarnas forskningshistoria. I mitten på 1800-talet menade många forskare att Lukas skrivit en propagandaskrift, åtminstone att boken var starkt tendensiös. Denna infallsvinkel mötte motstånd och ersattes med en historisk positivism, som koncentrerade sig på de källor Lukas använt sig av och det sätt på vilket han använt sig av dessa. Den senare religionshistoriska skolan försökte förstå framväxten av den kristna församlingen i ljuset av sin miljö. Tysken Martin Dibelius (1883-1947) koncentrerade sig på frågor om hur Lukas komponerat och vilka traditioner han använt sig av. Detta kallas redaktionshistoria. Det som kom att karaktärisera församlingen var dess unika kyrios-tro. Det var så kristendomen uppstod, menar man. Liberalteologen Rudolf Bultmann (1884-1976) var en av förespråkarna. Hans sätt att tolka kallas existential tolkning. Han är skeptisk till det mesta och menar att Lukas lyckats förvandla Jesu enkla lära till en kyrkoinstitution. Andra har koncentrerat sig på Lukas som teolog.

Vem har skrivit Apostlagärningarna? Och när?

Lukas brukar anges som författare till både evangeliet och Apostlagärningarna. Han är inte omnämnd i vare sig Lukasevangeliet eller Apostlagärningarna, men vi finner honom i Kol 4:14, 2 Tim 4:11 och Filemon v 24. I Kol kallas han för den älskade läkaren och i 2 Tim sägs att han är den ende som är kvar hos Paulus. Av 4:11 framgår indirekt att han är en oomskuren, det vill säga hednakristen. Det är i sig en intressant uppgift. Det står inte så mycket om Lukas i Nya Testamentet, men han är omtalad också i andra källor. 

Det står i inledningen av Lukasevangeliet att han efterforskat allt noggrant. Det verkar klart att Lukas reste med Paulus. Det förklarar de så kallade ”vi-styckena”, 16:10-17, 20:5-16, 21:1-18, 27:1-28:16. Paulus hade varit med när Stefanus stenades, 7:28 och 22:3 och kunde berätta om detta och naturligtvis om sin egen omvändelse, kap 9, 22 och 26. Andra som Lukas varit i kontakt med och som kan ha bidragit med information är Barnabas (4:36), Markus (12:12) och Jakob (12:13). De båda verken, Lukasevangeliet och Apostlagärningarna är dedikerade till Theofilus, men är samtidigt riktade till en långt större läsekrets.

När det gäller dateringen vill jag framhålla fyra skäl till att Apostlagärningarna är skrivet ganska tidigt, kanske redan år 60 e Kr.

För det första finns inget av Paulusbreven omnämnt. Det finns ingen hänvisning till dem och inget tyder på att Lukas hade kännedom om dem. De samlades ihop och fick en stark ställning bland de kristna församlingarna senast i slutet av det första århundradet. Apostlagärningarna har därför kommit till innan breven fått sin starka position.

För det andra jämnades Jerusalem med marken år 70 e Kr och det nämns inte ett ord om detta. Det är därför troligt att Lukas som skriver en historisk berättelse skrivit denna innan år 70 e Kr.

För det tredje använder Lukas i regel väldigt positiva ordalag om den romerska staten. Man kan fråga sig om det varit möjligt om han upplevt de förföljelser kejsar Nero satte igång på 60-talet.

För det fjärde nämns inte de stora apostlarna död alls, varken Petrus eller Paulus som led martyrdöden år 64 (?) eller Jakob som led martyrdöden år 62 e Kr. Apostlagärningarna slutar med att Paulus fortfarande predikar från sin husarrest.

Redan Didache (70-150 e Kr) innehåller delar av Apostlagärningarna, se Didache 4:8 (Apg 2:44 f, 4:32) 9:2 och 10:2 (3:13, 26, 4:27, 30). Det är möjligt att Apostlagärningarna citeras också i 1 Clemensbrevet (96 e Kr), till exempel 2:1 (Apg 20:35), 2:2, (2:17), 5:4, 7 (1:25), 17:1 (7:52) och 18:1 (13:22). På ett liknande sätt används Apostlagärningarna i Ignatiusbreven (110-115 e Kr), till exempel brevet till magnesierna 5:1 (Apg 1:23), till smyrnierna 3:3 (10:41) eller filadelfierna 2:2 (20:29).

Justinus Martyren (-165) skrev Apologin och i den citerar han både Lukasevangeliet och Apostlagärningarna. Han citerar bland annat från det tal Paulus höll på Aeropagen i Aten, som Lukas berättar om i Apostlagärningarna 17. Hos Irenaeus (-200 e Kr) spelar Apostlagärningarna en stor roll i dennes kamp mot olika villolärare. Irenaeus har i Apostlagärningarna stöd för den kristna lära som blir tydlig i de många tal som finns återgivna där. Irenaeus menar att Apostlagärningarna ska betraktas som kanonisk på grund av att Lukas skrivit boken.

I Canon Muratori från 180-190 görs en uppdelning mellan vilka skrifter som ska betraktas som kanoniska och vilka som inte ska betraktas så. Kriterierna är oklara, men Apostlagärningarna nämns bland de kanoniska. Lukas var en Pauluslärjunge och hade deltagit i dennes missionsresor, vilket framgår av de så kallade ”vi-ställena”. I denna gemenskap ingick Silas, Timoteus och Lukas.  I Canon Muratori omnämns Lukas som läkare i Antiokia, Syrien. Han var en av de tidiga hednakristna, apostlalärjunge och senare verksam i Akaja, Grekland. Han ska ha blivit 84 år gammal.

Apostlagärningarna är fast förankrade i hisotrien.