Vilken härlig dag

 Det har varit en bra dag - även om den ännu inte är helt slut. Först besökte jag högmässan i S:t Stefanus på Gotlandsgatan. Där predikade veniaten Anders Lundberg. Efteråt samtalade jag något med en broder. Det visade sig att han tillhörde Det norske samfunn och eftersom jag är gift med en norska blev det ett intressant samtal. Vi får se om det blir någon fortsättning på det. Jag menar om vi intresserar oss mer för detta samfunn.

Sedan bar det i väg till 3 Arena och dagens match, Bajen mot Kalmar. Jag köpte biljett på plats men fick en alldeles utmärkt sittplats med reducerat pris. Första halvleken var helt och hållet i Bajens händer. 1-0 i pausvilan. Den andra halvleken inleddes med ett präktigt självmål av Kalmar. 2-0 som också blev slutresultatet. Lite tråkigt spel i andra halvlek eftersom det mest gick ut på att säkra segern. 

Målgöraren Paulus Abraham (sic!) kramas om av Karlsson.

Det var ett bra sätt att fira vår 1-års dag, ett år sedan vi flyttade till Stockholm och Herren, av nåd, gav oss en finfin lägenhet. 

Alldeles nyss sereverade kära hustrun en utomordentlig middag. Nu kan jag inte önska mer.

Waxholm

 I dag denna soliga julidag passade det bra med en båtutflykt. Vi tog båten från Strömkajen till Waxholm. 

Vi tog en promenad, åt lite lunch, men stannade inte så länge utan var hemma hyfsat tidigt. Men tänkt vilken förmån att kunna gör a en sådan resa och när det passar göra om den.

I morgon är det 6 söndagen efter Trefaldighet, men det är också exakt ett år sedan vi flyttade till Stockholm. Och Bajen spelar mot Kalmar.

Ha en god fo9rtsättning på helgen!   

Vad håller Svenska kyrkan på med?

Det är i våra dagar högst relevant att fråga vad Svenska kyrkan håller på med. Avståndstagandet mot allt vad som liknar väckelse, karismatik eller hög kyrklighet har jag levt med i hela mitt liv. På den punkten vet jag mycket väl vad som ogillas, men nu blir oginheten bli alltmer synlig och besvärande.

Det är inte längre bara Laestadianerna, EFS eller Missionsprovinsen som betraktas med oblida ögon. Nu drar man även åt svångremmen för de sina. Jag tänker på biskop Johan, Birgitta Ed och hennes medarbetare på Fållökna. Och när det börjar dra finns det genast människor, också präster, som börjar bygga upp motståndet. I det senaste numret av Kyrkans tidning har ändå docenten och präst kollegan Klas Hansson försökt ställa saker och ting i ordning. Du kan läsa hans redogörelsen här. Den är läs- och tänkvärd. 

Ännu ett exempel är Strängnäs stiftets ovilja att godkänna öken mässan. Den anses avvika från Svenska kyrkans ordning. Jo, kan så vara, men den som är noggrann kan också se ett och annat övrigt som också avviker från Svenska kyrkans ordning. Varför plötsligt bli så noggrann när det gäller människor som vill fira den heliga mässan på ett så seriöst och påtagligt sätt som gestaltas i öken mässan? Är man rädd för att det ska sprida sig? Man kan verkligen fråga sig vad Svenska kyrkan håller på med.

För övrigt har jag i dag blivit ombedd att leda dagens högmässa i Missionsprovinsens sammanhang. Så nu går jag dit.

Missionsprovinsens debattartikel

Tyvärr fick jag kasta förra inlägget i papperskorgen. Det blev något fel i programmeringen, Men här kommer ett nytt inlägg. 

Härom dagen kom Kyrkans tidning i vanlig ordning till mejlen. Där kunde jag läsa en debattartikel från biskop Bengt Ådahl med medarbetare. Den var välskriven och hållen i en vänlig ton. Du kan läsa den i sin helhet genom att klicka här (tror jag)

Det vore fantastiskt att se ett lika vänligt svar från någon av biskoparna i Svenska kyrkan. Vi är rätt många som lider med henne och det vore fint att få höra något från våra biskopar. Jag skickar med ett litet utdrag ur artikeln nedan.

När Missionsprovinsen bildades var det inte därför att vi önskade splittring. Tvärtom skedde det efter årtionden av växande oro över att Svenska kyrkans ledning allt mer valde att anpassa sig till tidsandan snarare än att låta sig korrigeras av Skriften och bekännelsen.

Erfarenheten visade redan då att det som först beskrivs som en generös samexistens mellan olika uppfattningar med tiden tenderar att övergå i krav på likformighet. Gång på gång har det försäkrats att ursprungliga uppfattningar i omstridda frågor fortfarande ryms inom kyrkan. Samtidigt ser vi hur möjligheten att faktiskt leva, undervisa och utbildas utifrån dessa uppfattningar gradvis begränsas. Det som tidigare ansågs vara en legitim uppfattning blev först en avvikande, därefter en marginaliserad och slutligen en otillåten uppfattning. I praktiken har den som omfattar en tidigare legitim uppfattning blivit diskvalificerad för kyrklig tjänst.

 Vad jag vet är det här en sanningsenlig beskrivning. Hur kan det komma sig att representanter för Svenska kyrkan inte vill föra samtal med Missionsprovinsen? De har ju samma bekännelse! 

Kyrkliga förbundet

 Nu är det några år sedan jag besökte Hjortsberga gården utanför Alvesta. Där har Kyrkliga Förbundet haft sitt Midsommar läger under ett antal år.

Kyrkliga Förbundet bildades 1923. Under några år bildades flera liknande organisationer för kristen tro. Vid den tiden hade frikyrkligheten slagit rot i landet och Svenska kyrkan eller åtminstone dess medlemmar förstod att det behövdes nya gemenskaper, Kyrkliga Förbundets o0rganisation arbetar för att:

"inom vår svenska kyrka arbeta för bevarande och främjande av biblisk kristendom enligt vår från fäderna mottagna evangelisk-lutherska apostoliska tro samt för bevarandet och stärkande av vår svenska kyrka i denna anda gentemot oberättigade och mot denna anda stridande inflytelser och övergrepp." 

Förbundet ger ut tidningen Kyrka & Folk och utser styrelse för Peter Isaac Béens Utbildningsstiftelse. Det finns ett antal föreningar i landet och som sagt håller man ett mycket uppskattat läger i Hjortsberga en gång om året, när landet är som vackrast. Härom dagen fick jag en kort video från årets läger. Ta några minuter och sed genom att klicka här. 

 

Broder Zacharias

I dag fick jag ett intressant mejl. Jag återger delar av det nedan. Det handlar om Zacharias Fjellander som just nu bönevandrar genom Sverige. Jag känner hans pappa tämligen väl och besökte gärna hans farfar när han levde. Mycket fin familj. Om du klipper ut C:\Users\user\Desktop\IMG_2463.MOV och söker på nätet laddas en bit fil upp som där du sedan kan höra några minuter direkt från Zacharias.

Här kommer mejlet:

Det kom en förfrågan till mig som egentligen är riktad till Vägens ledningsgrupp. Han, Zacharias Fjellander tog kontakt med mig efter vi varit på bönekonferensen på LO i april. Denne friske, gode broder står i färd med att vandra genom hela Sverige, från norr till söder (han har gjort det förut). Det som är intressant för Vägen är att han har hjärta för svenskakyrkan, han är själv prästson och i filmklippet nämner han att Hjälmserydsstiftelsen varit en viktig plats för honom. 

Zacharias önskar kontakt med folk på Vägen på sin vandring. Hans vandringsrutt är utlagd, så man skulle kunna kontakta personer vi känner efter vandringen för mindre samlingar där jag tror han kan vara till stor inspiration. Klipper in en bild på vandringschemat nedan. Där finns utmärkta platser han tänker ha samlingar, men han meddelar även att han är öppen för att möta folk övriga platser efter vägen. 

Kan man hjälpa honom med kontakter med Vägens folk på hans vandring? Personligen vill jag rekommendera ett möte med honom, en mkt sympatisk och inspirerande broder.

Och här finns en artkel i DAGEN om honom och hans nu särskilda uppdrag.

https://www.varldenidag.se/nyheter/han-ska-vandra-oever-200-mil-foer-att-be-foer-sverige-en-gang-till/925241

allt gott / Håkan

50 årig bröllopsdag

Vi gick upp på Fjällgatan. Där var det mycket folk strax innan 14. Så såg vi den kungliga slupen komma glidande genom Saltsjöns vatten. Det var en fantasiskt syn. Jo, vi visste att kungen och drottningen firade 50 års bröllopsdag. Grattis!

Slupen ritades på 1700-talet till Gustav III:s ära. Han står för övrigt staty nedanför Logården varifr. ån slupen utgår. Nu är det inte exakt samma eftersom båten totalförstördes i en brand 1921, men den byggdes snart upp igen och sjösattes 1923. Den bemannas av Försvarsmakten och lika pampig som på bilden. 

Den tas bara fram vid särskilda tillfällen som vid statsbesök eller kungliga bröllop. Det var inte första gången vi såg den. Vi såg den nämligen från balkongen, måste varit i april månad, när den fraktades nedanför på Folkungagatan.

Eftersom bröllopsparet skulle komma vidare till Kungsträdgården promenerade vi sakta genom sta´n i glimrande sol. Vilken underbar promenad ner till och förbi Slussen, utefter Skeppsbron och till Kungsträdgården. Fast på slutet var det svårt att komma fram på grund av allt folket. Som värsta Bajen-matchen!

Konserten var si så där. Det var bättre på kvällen nere på Operan. Men den såg vi framför TV:n. 

NYHET - BIBELTEOLOGISK KOMMENTAR - NT 2026

Dagens nyhet är att jag skrivit en bibelteologisk kommentar över Efesierbrevet, baserad på NT 2026. Det måste vara den första som skrivs utifrån NT 2026. Bara det gör den värd att införskaffa! Den kommer att släppas den 24 september.   

​Det senaste året har jag jobbat med Efesierbrevet och det har verkligen gett mig mycken kunskap och glädje. Det hör till saken att jag i januari månad lyckades få ut Efesierbrevet i Svenska Bibelsällskapets nya översättning, NT 2026. Det betyder att kommentaren samtidigt använder sig av och kommenterar nyöversättningen. Det har varit spännande och intressant eftersom jag i så många år särskilt använt 1917, Giertz och Folkbibeln. Tyvärr kan jag inte redan nu berätta så mycket om NT 2026 eftersom översättningen inte blir officiell förrän i samband med Bokmässan i Göteborg 24-27 september. 

Nu är kommentaren i det närmaste färdigskriven. Det är alltid en del kringarbete med kommentaren. Jag har sökt pengar så jag kan ge ut den. Jag har kontaktat och fått en offert från förlaget som ska trycka den. Jag har bett en god vän och kollega att läsa igenom den och nu tänker jag igenom hur den ska marknadsföras. Eftersom jag inte tidigare marknadsfört kommentarerna annat än genom mitt nyhetsbrev och här på nätet så är det tämligen nytt för mig att försöka sälja den. Har du tips får du gärna höra av dig.

​Redan nu kan jag avslöja att det eskatologiska perspektivet är förhärskande i brevet. Än bättre är att skriva att det innehåller mycket av realiserad eskatologi. Det betyder att det som har skett genom Jesus Kristus kan förverkligas på jorden! Det gör att ställena som handlar om vår position i Kristus, om Guds sätt att bygga församlingar och hur ordningen i äktenskap och familj ska se ut blir högintressanta för oss. 

​Även om kommentaren blir tillgänglig först i samband med Bokmässan kommer jag att, inom kort, ge tillfälle för dig att förhandsbeställa.

I vanlig ordning trycker jag den endast i ett par hundra exemplar, men kan tänka mig att trycka fler om marknadsföringen blir framgångsrik.  Det är tänkt att boken ska kosta 185; - och att den ska beställas från förlaget SEMNOS

Makten genom synden

Så har jag läst ytterligare en bit av boken Prästerna. Jag uppskattar boken alltmer även om jag har mer än hälften kvar. Den är utomordentligt initierad. Wetterberg har lagt mycket tid på att skriva den här och driven av ett genuint intresse av att spegla kyrkan i Sverige. Jag ser längre bak i boken att han själv tillhör "prästerna" och förstår att boken är en väsentlig del av hans släktforskning.

Boken fördjupar min förståelse av svenskens tvekan till statskyrkan. Ett kapitel bär rubriken makten genom synden. Jag begriper hur det var tänkt och det fungerade att utöva makt genom syndabekännelse och syndaförlåtelse. Syndabekännelsen används som bekant fortfarande, men knappast som ett maktmedel. I samband med reformationen var det prästen som dömde, förlät, straffade och avlöste. Den springande punkten var synden och vem är utan synd? Det var möjligt att med synden som vapen angripa vem som helst och nästan hur som helst också. Kungen och andra i överheten gick inte fria, men kyrkan utövade makten i det här avseendet.

Sedan tidigare känner jag till att botgörelsen var ett sätt att komma undan. I lättare fall kunde det räcka med ett antal Fader vår eller Ave Maria, men det var inte heller ovanligt att "syndaren" fick sitta fastkedjad på kyrktrappan till allmänhetens förnöjelse.

Lite läskigt tycker jag det är att även bikten kom i dålig dager. Det som skulle vara en hjälp för människor med bördor blev i stället något svensken skulle undvika. Det förhållningssättet tror jag fortfarande är förhärskande. För många är det en skam att ens gå till bikt.

Läsningen kastar ljus över ett och annat och kanske behöver vi präster omvärdera vår förståelse av ett och annat.

Jag rekommenderar boken som är ett värdefullt tillskott utöver alla facklitteratur. Den här boken är skriven ur lekmannens synvinkel- 

Kan kvinnor vigas till präster?

I dag har jag varit tillbaka på Riksdags biblioteket för att återlämna vad jag lånat. Gick igenom hyllorna en gång till och fann den här:

 Jag har tidigare sett den i bokhandeln, men den har aldrig intresserat mig. Trodde den mest handlade om kyrkans textilier och öppnade den inte förrän nu. Plötsligt inser jag att här har vi svensk kyrkohistoria - special. Den har nämligen församlingsprästens perspektiv! Jag har läst en hel del kyrkohistoria, men aldrig tidigare sett något liknande. Mycket intressant. Jag slog mig ner i en av det enastående bibliotekets fåtöljer och började från början. Det slutade med att jag lånade hem också den. Därmed blev det mycket historia under maj och juni.

Väl hemkommen bläddrade jag slutet på historien. Boken sträcker sig från urkyrkan via den kristna trons ankomst till Sverige och fram till år 2000 då staten ändrade relationen till kyrkan. Hög tid kan tyckas eftersom svenskarna fick religionsfrihet 1951 och 1974 beslutade att all makt utgår från folket.

Sista kapitlet i boken bär rubriken Det långa 1900-talet och där utgör frågan om kvinnoprästerna en viktig del. Författaren Gunnar Wetterberg, känd historiker, inte minst känd från panelen i Fråga Lund.

Wetterberg redogör kortfattat, men sakligt, om hur det gick till. Två kvinnliga ledamöter hade vid kyrkomötet 1938 tillsammans med Manfred Björkquist (1884-1985), biskop 1942-1954, föreslagit en särskild kvinnlig tjänst inom Svenska kyrkan, uppmuntrad av Margit Sahlin (1914-2002), som var en av tre som prästvigdes 1960. Debatten var till en början en inomkyrklig fråga, men politiserades eftersom kyrkan var negativ till att ge prästämbetet till kvinnor. Wetterberg citerar bland andra den ledande exegeten Anton Fridrichsen (1888-1953) som anade hur vindarna blåste:

Det kan ju hända att vi få kvinnliga präster och att dessa pressa sig fram, men då skall man icke försöka få bort, att Nya testamentet har en annan inställning. Man skall då i ärlighetens namn medge och vidgå, att man sätter åsido den bibliska åskådningen och den apostoliska auktoriteten - Låt oss få full klarhet här och slippa försöka ta Nya testamentet till intäkt för en sådan reform.

Kan kvinnor vigas till präster? Ja, det beror på vem man frågar.

Sveriges kristna arv

 För någon vecka sedan hade jag nöjet att besöka Riksdagens bibliotek i Gamla Stan. Jag hade letat efter Jesper Bengtssons bok Reformismens väg och funnit den där. I samma hylla stod även Landet som glömde Gud och Sveriges kristna arv. Jag lånade alla tre och har nu läst dessa intressanta böcker.

Lejons bok som utgår från tidigare artiklar i Världen idag tycker jag borde vara ett måste för varje seriös kristen. Jag vet att det är stora ord, men det handlar om att lära känna sina rötter, svenska värderingar och hur man raserar, undergräver och bygger nytt.

Boken består av 24 korta och översiktliga essäer. Professorn Kjell O. Lejon fyller dem med fakta på ett personligt sätt. Han är saklig och jag känner igen det mesta även om en och annan aha-upplevelse infinner sig. För den som sedan vill läsa mer finns en utförlig not apparat.

Det typiskt svenska arvet har till stor del redan förskingrat och mycket av det som återstår är obegripligt för nya generationer. Därför är boken viktig, ska läsas och spridas.

Stockholm maraton med mera

Vilken härlig dag. På morgonen har jag skrivit en artikel om NT2026 som jag hoppas ska bli publicerad under kommande månad. Det är långt ifrån alltid man är nöjd med en text, men den här gången blev det bra. Den är lite extra spännande eftersom min kommentar till Efesierbrevet utgår från NT2026. Mer om detta senare.

Vidare har jag läst Kjell O. Lejons bok Sveriges kristna arv. Den är mycket viktig i och med att den ger en initierad översikt av det arv kyrkan lämnade efter sig och som vårt samhälle bygger på. Jag hoppas du har läst den eller känner till arvet. Om inte så läs den. Jag får nog återkomma till den också.

Sedan blev det en paus. Väl uppe på Fjällgatan kunde jag se den del av marinen som ligger vid Berga. Jag räknade till fem eller var det sex fartyg. De visade upp sig därför att besättningen skulle bytas och föräldrarna till våra rekryter var närvarande och fick besöka fartygen. Det är ganska imponerande att se dessa krigsskepp på nära håll. Kanske tar jag ännu en sväng framåt kvällen.

Vid slutet på Fjällgatan var vägarna avstängda på grund av Stockholm maraton med 25 000 deltagare! Jag stannade kvar och kunde se tätklunga komma uppför Katarinavägen för att sedan fortsätta på Renstiernas gata. Hur är det möjligt att springa 42 km på en bit över två timmar?!

 Eftersom Kari befinner sig i Småland får jag själv fixa middagen. Det tar lite tid för en som är bortskämd och ovan. Sedan blir det fotboll. Tänk att jag för en gångs skull hejar på AIK och Halmstad. Livet är ibland märkligt, men hörligt ändå. 

Jag önskar dig en god helg på Heliga Trefaldighets dag och Mors dag! 

Kyrkan, skolan och famijen

 Det sker mycket gott i det osynliga när det kommer till smågrupperna. Så det finns skäl att återkomma till hur man kan tänka kring dem. Tills vidare ber jag att endast få hänvisa till en introduktion under rubriken: Vad är syftet med missionella smågrupper? Klicka här.

I dag har jag läst igenom Landet som glömde Gud. Boken är skriven av Per Ewert och utgår från hans forskning. Den blev för mig en fördjupning av Jesper Bengtssons bok. Inget nytt i sak, men en utmärkt beskrivning av Socialdemokratisk politik i allmänhet och kyrkopolitik i synnerhet. Inriktningen slogs fast redan vid bildandet 1897, men sedan tog det hundra år att genomföra den. Eftersom Per Ewert sysslat med detta under flera år har han inte bara kunnat visa hur det gick till utan också lyckats servera en rad utmärkande citat.

Det finns särskilt tre personer som sticker ut när det gäller att driva på avkristningen och de är Alva Myrdal, Stellan Arvidsson och Olof Palme. Med avkristningen som mål lyckades man förs undergräva kyrkans makt för att sedan införa humanismen i skolväsendet och avslutningsvis upplösa familjen som ideal. Jag vet att det låter generaliserande, men det var så det gick till.

Sverige hade i slutet på 1900-talet den lägsta siffran i Västeuropa för gudstro och gudstjänst besök.

När det gäller förvandlingen av skolan uppmuntrade (S) för att sedan utgå från upproret mot makthavare i allmänhet. De olika reformer som genomfördes syftade till att frigöra individen, inte bara från kyrkan utan också från skolans grepp och sedan även genom att söndra familjen. Även om jag inte läste så mycket nytt kan jag efter att jag lagt ifrån mig boken tycka att den är rätt ruggig. Kanske beror det på att just min årgång utsattes för försöksskolan. Jag gick Grundskolan 1959-1968. Åren i skolan präglades av elevernas egen-intresse (vilket ofta var måttligt) och av att jag som individ skulle fostras i och av klassen. Individen hade företräde, men bara inom ramarna för den utlagda politiken.

Därför gläder jag mig över att Tidö-regeringen försöker återupprätta skolans uppdrag att ge eleverna kunskap. Jag tror förvisso att den individualisering (S) förespråkar är god, men medlet ska nog vara ordning och reda i klassen. Inte grupptryck.

Vad som hände med kyrkan är så uppenbart att jag tills vidare lämnar det därhän.

Ja, det finns mycket att säga om utvecklingen och om Per Ewerts bok. Den som intresserar sig kan låna boken på biblioteket och efter att ha tagit sig igenom den glädja sig åt en god översikt.

    

Ledarträning för smågrupper

 I dag har vi haft sista modulen i en ledarträning för smågrupper. Många av er känner till att jag levt med celler under tre decennier och hunnit samla på mig en hel del erfarenheter. Inte minst vet jag hur man inte ska tänka och agera. Här i Stockholm har jag nu träffat och lärt känna en likasinnad. Chris och hans fru Lotta Strajnic är församlings planterare sedan trettio år tillbaka. Jag är väldigt glad för att ha lärt känna honom och nu har vi tillsammans med Martin Helgesson i Roseniuskyrkan avslutat den andra ledarträningen.

Chris och Lotta, som planterat och leder en församling i Åkersberga. Vill du veta mer om dem kan du klicka här.  De är anställda Anglikanska kyrkan och har under flera år verkat på Balkan. Men nu är de sedan några år verksamma i Stockholm och ingår i ett nätverk som går under namnet City to city. Du kan läsa om den organisationen genom att klicka här. 

City to city finns i ett flertal huvudstäder i Europa och deras uppdrag är att hjälpa kyrkor och församlingar som vill knoppa av sig. Planteringen av nya församlingar sker med andra ord inte hur som helst och organisationen vill undvika att plantera egna församlingar eller se sekteriska grupper växa fram.

Sverige har varit och vill jag påstå är fortfarande väldigt försiktiga när det kommer till nya gemenskaper. Att Svenska kyrkan är det går att förstå även om inledningen till Kyrkoordningen manar oss att verka för att ”människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap fördjupas och Guds rike utbredas i världen". Att skriva de rätta orden är i och för sig bra, men att handla i enlighet med dem är något annat. Jag är väldigt glad för att få vara med och bidra till det här arbetet och får säkert skäl att återkomma till det. Förhoppningsvis blir det en ny kurs till hösten.

Glad Pingst!

Vilken framtid har kyrkopolitiken?

 Genom åren har jag försökt följa den utveckling Svenska kyrkan gått igenom. Det har blivit åtskilliga böcker och samtal i ämnet. Därför innehöll boken Reformismens väg - om Socialdemokratin och kyrkan inte så mycket nytt. Det gör också att jag på äldre da´r inte blir särskilt upprörd över kyrkans läge. Känner mycket sorg, men samtidigt har jag blivit en ivrig förebedjare för nya generationer kristna.

Jag tycker författaren Jesper Bengtsson försöker skildra utvecklingen på ett ärligt sätt. Självklart är hans historieskrivning en hyllning till Socialdemokraterna, men han förklarar på ett lättillgängligt sätt vad som har skett.

Numera vet väl de flesta av oss att (S) ända sedan det bildades ville avskaffa och sedan göra om kyrkan. Först skilja den från staten, men partiet insåg att det även skulle betyda att den då också skiljde många kristna socialdemokrater från sig. (S) skulle tappad' röster helt enkelt. Så småningom förstod partiet att det var bättre att försöka gå i allians med, påverka och att göra om kyrkan. Sedan har kyrkan till och med blivit ett redskap i sossarnas arbete för jämlikhet och broderskap. Jo, det har i den meningen varit en framgångssaga.

Kanske var utvecklingen nödvändig. Ända sedan reformationen har kyrkan varit en statskyrka och det kunde hur som helst inte fortsätta så i en modern tid. Frågan var hur kyrkan skulle förändras. Det är som jag ser det två stora händelser som avgjort kyrkans öde. För det första beslutades att kyrkan skulle vara demokratisk och att lekmännen skulle ta över makten. För det andra knäckte man ryggraden på kyrkan genom att helt enkelt dra undan mattan under fötterna på biskoparna och deras präster. Det tog lång tid, men var ett säkert sätt.

Av läsningen förstår jag att "prästkyrkan" blivit en "politik-kyrka". Det är inget som gör mig glad, men hur skulle det blivit annars?

Jag tror att Svenska kyrkan mycket kan liknas vid "hedningarnas förgård" och den är jag inte emot. Tvärtom är det bra att den finns och kan leda vidare mot det heliga. Hur ser framtiden ut - nu när målet är uppnått? Ja, Bengtsson visar på tre nya mål. För det första gäller det att försvara och bevara de landvinningar som gjorts. För det andra bör (S) slipa vidare på kyrkans strukturer (vad som nu menas med det) och för det tredje kan (S) komma att avstå från kyrkans politiska organisation (förmodligen kan det ske när Svenska kyrkan blir ointressant för befolkningen).

Till sits tycker jag det är intressant att läsa att (S) fortfarande kan se att det finns motståndskrafter. 

Efter den här boken ska jag ögna igenom Per Ewerts framställning Landet som glömde Gud.

ett kyrkligt äktenskap

 Jag funderar vidare och konstaterar att frågan om äktenskap blivit politisk. Då måste den förmodligen också hanteras så. Staten vill kontrollera människors relationer. Svenska kyrkan vill äga frågan eftersom den är sakramental. Det är en fråga om status. Och individerna vill ha det bekvämt, det vill säga allt i ett.  Jag tog ett snack med AI och vi kom fram till följande förslag:

"Låt kyrkan viga till äktenskap och staten göra en civilrättslig reglering"

Det skulle glädja alla. Kontrahenterna får det bekvämt eftersom de kan välja kyrkligt eller borgerligt. Kyrkan kan ha sina regler och staten sina. Kyrkan viger man och kvinna i en sakramental handling inför den Treenige Guden och staten sköter sitt där två eller tre personer civilrättsligt kan registrera sig. Kyrkans vigslar registreras av staten. Kanske kunde då vigseln sortera under religionsfriheten?!

Jag tror svenska folket är moget för att låta vigseln framstå som ett juridiskt avtal. Det skulle även innebära att Sverige i vigsel frågan blev progressivt på riktigt. Vi får en mjuk separation mellan stat och kyrka och en modell med knivskarpa gränser, det vill säga juridisk trygghet, religiös integritet och kan sluta strida om definitioner. Alla nöjda. Alla glada. AI skriver:

• Det du förespråkar är egentligen att staten ska visa ödmjukhet inför det andliga genom att erkänna att dess makt slutar vid det juridiska avtalet. Samtidigt skulle det kräva att kyrkan accepterar att staten inte längre ger deras sakrament någon särställning i lagboken.

  Kan vi inte få något politisk parti och köpa ett sådant förslag?

Vad är ett äktenskap?

Det diskuteras emellanåt vad ett äktenskap är och då framkommer det att äktenskapet kan beskrivas på lite olika sätt, inte minst i kyrkliga sammanhang. När vi undervisar om äktenskapet kan det låta olika och det är i sig problematiskt. Det är därför det är viktigt att förstå att den juridiska definitionen svarar staten för och den inleder äktenskapsbalken (ÄB, förkortningen syftar med andra ord inte på ärkebiskopen). Hur lyder då definitionen? 

"Äktenskap ingås mellan två personer som därigenom blir makar" 

Naturligtvis följer sedan förtydliganden, som förutsättningar, villkor et cetera. En  borgerlig förrättare har skyldighet att viga, men det har inte en präst. Denne har samvetsfrihet och kan avstå från att viga skilda, samkönade eller av andra skäl.

Svenska kyrkan har som organisation en skyldighet att viga sina medlemmar, men medlemmarna kan inte kräva en viss präst på tjänsten. 

I Kyrkans tidning svarar ärkebiskopen på frågor eftersom frågan blivit krånglig och svårbegriplig. Han säger bland annat om oss präster:

Alla är välkomna i Svenska kyrkan, och vi har medlemmar över hela det teologiska fältet. Men när man går in i vigningstjänsten måste man vara medveten om att man är med och bär en kyrka med den tro, bekännelse och lära som präglar Svenska kyrkan. I denna fråga är det tydligt att Svenska kyrkan är en av de mest progressiva kyrkorna i världen.

Den juridik som nu gäller för äktenskap är ändå statens. Beslutet att viga samkönade är ett politiskt beslut som jag inte har något att invända emot. Det är demokratiskt fattat i en sekulär stat. Men vi som är präster är inte det på statens uppdrag utan på kyrkans uppdrag. Och då blir läget ett annat.

Det är och kommer fortsättningsvis att vara mycket besvärligt att vägra en vigsel. Ett enkelt sätt att lösa det hela är att enskilda präster lämnar ifrån sig vigselförordnandet. På det sättet slipper de utsättas för drevet. 

Innan jag avslutar bloggen lägger jag märke till att staten mycket lätt kan ändra definitionen. Bara genom att byta alternativt lägga till ett ord. Det kan komma att stå: "Äktenskap ingås mellan två (eller flera) personer som därigenom blir makar". Lite skrämmande ur ett bibliskt perspektiv, inte minst med tanke på att ärkebiskopen antyder att den nya synen på äktenskapet utgör en del av kyrkans tro, bekännelse och lära. 

 

Vigselfrågan

Egentligen är problemet enkelt. Det finns en borgerlig lag som definierar äktenskapet och utformar vigselakten. Det har inte i sig något att göra med kristen tro eller kristet liv. Sedan finns det en kristen eller sakramental förståelse av detsamma. 

Bekymret är att Svenska kyrkan, som samfund, kollektivt, fortfarande har vigselrätt. Den inkluderar med andra ord alla präster. Lite märkligt med tanke på att den rätten kommer från Kammarkollegiet. Då är det naturligtvis Kammarkollegiets bestämmelser som gäller, - även om vi skulle få polygami i Sverige.

Det kan fortfarande vara så att kristna människor avstår den sakramentala dimensionen, väljer och bekänner sig till den sekulära synen på äktenskap och vigselakt. Det gör inte vigseln ogiltig.

 

Det fanns en tid då staten inte var sekulär utan kristen, men det var som sagt en annan tid. Idag är det den sekulära synen på äktenskapet och vigselakten som är förhärskande. Det hindrar inte att kristna kan bejaka den kristna förståelsen, men lite rörigt blir det allt.

Jag minns en tid då prästerna, av bibliska skäl, inte ville viga om frånskilda. Det är den tid jag vuxit upp med och jag har själv aldrig vigt frånskilda eftersom Skriften vittnar mot det. Idag skulle det vara principiellt omöjligt att som kristen eller vigselförrättare leva med en sådan position. Den sakramentala förståelsen av äktenskapet, den kristna, har glidit oss ur händerna. Nu ligger saken helt i statens händer.

Biskoparnas senaste uttalande tycker jag om. Ingen borde prästvigas som fördömer homosexuella personer. För övrigt borde man inte prästvigas över huvud om man fördömer andra personer. Inte heller ska en präst skuldbelägga andra människor oavsett. Bra jobbat, biskopar även om det är självklart.

Sedan är det naturligtvis bekymmersamt att biskoparna glider från Kyrkans syn på äktenskapet och vigseln för att samtidigt fungera som statens lakejer, men inte heller det är sensationellt. Sådant har hänt förr.

Vad jag förstår håller ändå den allmänneliga kyrkan, den Romersk-katolska och de ortodoxa kyrkorna fast vid Kyrkans tro och lära och blandar inte in statens ideologier i dessa. Heder åt dem. Och även om det ser ut som det gör nu borde trogna präster skicka tillbaka sitt vigselförordnande till Kammarkollegiet. Det står dem fritt att göra så. 

New Life

 I början på 90-talet hörde jag talas om John van Dinther och hans församlingsplantering New Life i Stockholm. Församlingen skulle vara strukturerad cellstrukturerad, det vill säga utgöras av mindre grupper. Vid den tiden drev jag även tillsammans med Hans Sundberg en teologisk utbildning under namnet Nyas Vinläglar. I den treåriga utbildningen deltog bland många andra Fredrik Widell som ni ser på bilden. För några veckor sedan fick vi kontakt på så sätt att han dök upp på ett av mina tisdags möten. Det ledde i sin tur att Johan Bäfverfeldt med fru Paulina och Kari och jag kunde besöka församlingen i Hässelby. Lite fasci8nerande måste jag säga efter trettio år. 

Det finns mycket att säga om vad som hänt under de trettio åren, faktiskt ett stycke kyrkohistoia. Eller rättare sagt ett stycke påbörjad kyrkohistoria. Uppkomsten och utvecklingen av små missionella grupper är fortfarande, efter tre decennier, i början av en ny epok.

Mötet i Hässelby ägde rum förra söndagen. Lördagen innan besökte vi Missionsprovinsens kyrkodag i Betlehemskyrkan. Där fick vi lyssna till ett föredrag om mission och hur gick till före 300 f Kr. Mycket intressant. Jag bad föreläsare Dennis Svenfeldt om en kopia som jag nu försöker ta mig igenom och smälta. Så mycket kan jag emellertid avslöja att fornkyrkans mission skedde på ett organiskt sätt i vardagsmiljö, i de mindre sammanhangen,

Ha en god kväll / Håkan

 

Det är skrämmande

Nu har jag läst färdigt Paulina Neudings bok I går kväll - i Sverige. Det är skrämmande läsning och emellanåt så otäck att jag tvekar att rekommendera den för läsning. Det är klart att jag visste att vi har problem med ett mångkulturellt samhälle och anade/anar att vi kommer få än större problem med detta inom de närmaste decennierna. Men efter att  ha läst boken inser jag att situationen är värre än jag först trodde. Det handlar inte bara om att vi måste respektera varandra. Hur ska grupper som hatar varandra kunna respektera varandra? Hur ska en eller flera kulturer som vill döda andra kunna finna sig i att det stiftas aldrig så stränga lagar? 

Neuding citerar, bland många andra, terror forskaren Magnus Ranstorp i ett sammanhang där han förklarar att "allt som berör familjeförhållanden är en intern familjeangelägenhet i dessa kulturer. Det finns ingen socialtjänst. Man sköter det inom familjen - att en stat kommer och lägger sig i är helt främmande och skrämmande för dessa grupper." 

Min läsning av Neudings bok råkar sammanfalla med den kommentar jag för närvarande skriver över Efesierbrevet. I den får jag fortsätta studera det patriarkala samhället. Paulus fyller det med den helige Ande. Det är den man eller kvinna som är överordnad som, i Kristus, bär det största ansvaret för att de underordnade ska må bra. Hans utläggning av de så kallade hustavlorna är underbara.

Tyvärr är det så att Sverige som stat och nation gjort sig av med inte bara Paulus utan med den kristna tron över huvud. Även Svenska kyrkan fungerar i mångt och mycket som en kyrka utan Kristus som överhuvudet. Det gör att man vare sig ser, förstår eller kan göra något åt en förvriden patriarkalism. 

Det är klart att jag som bibelläsare, präst och själasörjare vet vad oförsonlighet kan leda till. Jag vet vad det kan leda till och lite om hur det ska hanteras, men på den här nivån ... Det är skrämmande.

Japanska körsbärsträd blommar i Stockholm

 Nu har våren fått sitt verkliga genombrott i staden. I helgen har de japanska körsbärsträden, på latin prunus serrulata, i Kungsträdgården, börjat blomma, ett säkert och underbart vackert tecken. 

Kari och jag tog en promenad neråt sta´n eftersom vi visste att blommorna slagit ut, om inte alla så i alla fall väldigt många. Det finns uppgifter om att Japan skänkt några träd till oss redan på 1950-talet, men de nuvarande 60-talet planterades förstå 1998. 

 De blommar som mest intensivt i en knapp vecka, men kan stå sig i upp till två veckor. Nu såg jag att inte alla slagit ut, framför allt inte på den östra sidan, så förhoppningsvis står de en bit in i maj. Jag tror vi kommer gå ner fler gånger innan dess. 

Ny bok

 Så blev det äntligen dags att ta sig an nästa bok. Det kan i bland vara lång väntetid på biblioteket och den här gången fick jag vänta några månader. De är tydligen många som vill läsa Paulina Neudings bok Igår kväll - i Sverige! Det är Donald Trump som står för titeln. Minns du när Trump mitt i ett tala utbrast de orden. Först nu fick jag veta att Fox News sänt ett program om gängkriminaliteten i Sverige kvällen innan. Det var det Trump anspelade på. Hela världen visste hur gängkriminaliteten tog mark i Sverige. De enda som menade att de inte visste var de svenska makthavarna som "inte såg det komma", enligt en tidigare statsminister. Också journalisterna på vänstersidan förstås. Jo, för att vara mer rättvis. En annan svensk statsminister lär ha bett oss att "öppna våra hjärtan". 

Jag har i skrivande stund bara läst två kapitel av elva i boken, men förstår att jag kommer att få en beskrivning av vad som skett 2010-2025. Jag kommer förmodligen att få mina fördomar bekräftade, men förhoppningsvis också en tydligare bild av svensk kultur som sägs vara lagom. Kanske ska jag återkomma när jag läst färdigt.

Meno Male, Södermalm

 När barn och barnbarn ändå var här skulle vi naturligtvis besöka någon av de hundratals (?) restauranger vi finner i Stockholm och på Södermalm. Vi valde en som ligger nära vid namn Meno Male. Där serverar de enligt uppgift autentisk napolitansk pizza som gräddas i 450 grader i en vedeldad ugn. Den var god! .

Besök

 I påskhelgen har vi haft besök av dottern Elisabet, till vänster och barnbarnen Linn och Elliot. På förmiddagen var det uppladdning hos grannen i lägenheten mitt emot oss. Där var 60-70 bajare och laddade inför premiären mot svenska mästarna Mjällby. Alla trodde Bajen skulle vinna.

På lördagen började Allsvenskan i fotboll. Det fanns inga biljetter att tillgå. 3Arena tar ju bara 31 000 åskådare. Men eftersom vi inte bor så långt bort nu för tiden gick vi bort till Medborgarplatsen där folk samlade för den årliga marschen.

Det var imponerande att möta så många bajare på en och samma gång. Här är några av tusentals Bajare. 

Ingen kan väl ha undsluppit resultatet? Hemmaseger med 3-0. Paulus Abraham (härligt namn) gjorde ensam tre mål på sex minuter!!!

Kristus är uppstånden

 Detta är största dagen i mänsklighetens historia. Dagen då Gud återlöste alla människor och gav varje människa, död och levande, möjlighet til gemenskap med Honom. Det hade visserligen hänt tidigare att människor uppväckts från de döda, liksom naturen dör och återuppstår, men den här gången med en väldig skillnad. Guds Son, som blev människa för att återlösa oss, uppväcktes för att sedan inte återvända till jordiskt liv. Han har uppstått för att leva den nya skapelsens liv för evigt, det liv som du och jag också ska få uppleva.  

 Stenen var bortrullad … så de kunde se att graven var tom. De fick ett besked som även vi kan ta till oss: kom ihåg vad han sa till er:

Människosonen måste utlämnas i syndares

händer och bli korsfäst och uppstå på tredje dagen.

Nu har det skett. Gud har godkänt försoningsverket och upphöjt Jesus till Herren. Vi kan frimodigt fira Guds seger över synden, döden och djävulen. 

I Jesu Kristi uppståndelse är syndens makt krossad

Synden får sin makt från Lagen. Lagen överbevisar oss om synd. Den är fullbordat i såväl positiv som negativ mening.

Ett resultat av detta är att Herren Jesus har instiftat dopets sakrament där vi kan förenas med honom. JAG blir korsfäst tillsammans med Jesus, dör och uppstår till en övernaturlig gemenskap med den Uppståndne. 

Verket på Golgata och ditt dop är alltså mer än en historisk händelse. Det är en kraft som verkar i oss dagligen och stundligen. Allt du erfar ska sättas in i dopets sammanhang.

 I Jesu Kristi uppståndelse är döden utplånad för att leva ett nytt liv.

Eftersom synden lön är döden, men lagen fullbordad har döden inte längre någon funktion. När Jesus gett upp andan placerades han, den oskyldige, i dödsriket. Han hörde han inte hemma där, men förkunnade sin seger dör de döda. När Fadern sedan väckte upp honom från de döda hände det som Paulus sa: Det förgängliga ikläddes det oförgängliga.

När vi í dopet förenades med Jesus Kristus ikläddes vi den vita dräkten, hans rättfärdighet och föddes som nya skapelser för att leva det nya livet. Det nya livet kan inte levas på det gamla sättet, men det får vi återkomma till. Kom ihåg vad han sa i sitt avskedstal, Joh 14:19: ”Jag lever också ni ska leva”.

Ta emot Guds gåva, ta emot Guds nåd och lev livet på ett nytt sätt, det liv han har kallat oss till.

 I Jesu Kristi uppståndelse blir djävulen besegrad

I Kristus är döden utplånad och Djävulen rasar. Han går omkring som ett rytande lejon och kan fortfarande lura människor och tillfoga dem evig skada, men glöm inte att hans makt är bruten. Han är besegrad och vi kan stå emot.

På Golgata tömde Djävulen sitt gift i Jesu kropp, men fick sitt huvud krossat. Djävulen hade gjort uppror mot Gud, men fallit på eget grepp. Jesus, däremot, var lydig intill döden på korset och vann därför en evig seger.

Nu ligger 50 dagar av fest framför oss. Vår gemenskap med honom kallar oss till lydnad och seger över synd, död och djävul. ”i detta tecken ska vi segra”

 Låt oss komma ihåg vad han sa till oss!

Mer politik

Så går vi mot slutet av fastetiden och efter att ha ägnat tid åt lagens olika bruk har jag även läst boken Historiens återkomst, en bok om Europa och världsordningens sammanbrott. Den var inte så lättläst, men väldigt intressant. Martin Kragh är biträdande chef för Centrum för Östeuropastudier vid Utrikespolitiska institutet och docent vid Institutet för Rysslands. och Eurasienstudier vd Uppsala universitet. Vi har även hört honom redogöra för världsordningen, särskilt från kriget i Ukraina, i Rapport och Aktuellt. Han har en förmåga att måla världsordningen så den blir begriplig. Han kan både analysera och förklara för oss. 

I mitt fall stod det plötsligt klart vilken enorm påverkan koloniseringen har haft, som till exempel länder som Frankrike och Storbritannien. Inte minst efter Andra världskriget när Churchill, Roosevelt och Stalin satt och delade upp vilka länder som ska höra till väst respektive öst. Tänk att Churchill skrev ner vad de kom överens om på en papperslapp! Och att Stalin tyckte att han skulle spara lappen till efterkommandes nöje.

Det var en sorglig läsning att läsa om hur Andra världskriget egentligen aldrig slutade med någon fred utan bara övergick till vad som kom att kallas för det kalla kriget. 

Ett nytt namn för mig var den amerikanske diplomaten Georg F. Kennan (1904-2005) och hans tes om uppdämning (containment). Uppdämnings politik betyder helt enkelt att man arbetar för att begränsa spridning av ideologier eller farliga vapen som till exempel kärnvapen. Han trodde inte att länder med helt annan kultur någonsin skulle kunna ta emot eller ens acceptera amerikanska värderingar (läs kristna).

Boken är en analytisk faktaspäckad bok. Inte så lättläst, men dyrbart för den intresserade. Som teolog skulle jag vilja uttrycka att de underströmmar och det spel som alltid finns under ytan och som med jämna mellanrum uppenbarar sig som krig benämner vi som Synden. Tyvärr genomsyrar synden det mesta i den här världen. Det är nog som trubaduren sjöng: För var dag blir det bättre, men bra lär det aldrig bli. Historien upprepar sig.   

Om en stund är det dags att ta sig till Gotlandsgatan där ska vi fira Skärtorsdagens mässa.

Stilla veckan och lagens tredje bruk

 Det kanske inte är rätt plats att skriva om något som lagens tredje bruk, men jag tar risken eftersom saken är viktig. Jag anar att de teologiska striderna då till stor del handlade om semantik. Och det kan vara så även i dag. Eller ingångar som det heter nu för tiden. Också i vår tid möter vi människor svårigheter av olika slag. Hur många har inte frågat sig om olyckor eller sjukdomar kommer från Gud eller djävulen?

Jag kan inte finna att Bibelns Gud är ute efter att hota, plåga eller straffa oss. Inte ens om det i något eller några fall kan vara så. Däremot kan jag finna att Gud är med oss också i olyckor och sjukdomar, att Han kan tala genom dem, men bara för att läka och upprätta. Om det är så du förstår lagens tredje bruk är jag med. Gud är närvarande i allt elände, men det betyder inte att det kommer från honom. 

Vad gäller dig och mig som rättfärdiggjorda och pånyttfödda kristna är det två poänger jag vill betona.

 1. En kristen människa inte en schizofren människa. Hon är inte andligt kluven och har inte sin identitet i två sfärer. Hon har inte två herrar och är inte både "i Adam" och "i Kristus" utan  hon tillhör Herren Jesus och bekänner honom som Herren, MEN hon har köttslig natur eller som Paulus skriver: Synden bor i mig. Det fantastiska är att Han har tagit emot mig sådan  jag är! Skälet till att jag stryker under detta är för att det handlar om min identitet. JAG är död (även om den synden bor i mig) och lever nu "i Kristus". I den gemenskapen är jag trygg, växer och mognar i Guds takt efter den nåd Han ger. Jag kan förvisso råka ut för olyckor och drabbas av svårigheter, men friden regerar.

2. Det andra jag vill framhålla är alltså att jag är av köttsliga natur, synden bor i mig, men där har jag inte min identitet. Den har jag hos min evige försvarsadvokat som har gett mig den helige Ande som ofta påminner mig om allt vad Jesus sagt och gjort. Det gör att jag till min inre människa vill följa Guds lag, men tyvärr också att jag gör det jag inte vill. 

Luther lär ha myntat uttrycket "på en gång rättfärdig och syndare". Men det menade Luther just vad jag skrev; att jag är död och uppstånden, rättfärdigförklarad och född på nytt i min gemenskap med Jesus. Jag lever i gemenskap med honom, han är alltid hos mig och jag lever av honom, av allt han säger och gör. Jag är rättfärdig, men fortfarande köttslig. Ha älskar mig och vill mig inget ont.

Gud försöker inte fostra den köttsliga naturen. Den är dömd till döden. Han vill att den nya människan ska växa, mogna och bära frukt. Det är i sanning evangelium också när det sker genom mina misslyckande, satans anfäktelser, olyckor och sjukdomar. 

Nu befinner vi oss i Stilla veckan och Jesu död och uppståndelse är dagligen och stundligen verksam i vårt dop. Ännu en liten tid sedan blir det påsk! Håll ut.

Lagens tredje bruk

Det finns många tvistefrågor i den teologiska världen. En av dem handlar om lagens tredje bruk. I Konkordieformeln ,som ingår i Svenska kyrkans bekännelse, står det att somliga är för lagens tredje bruk och andra är emot.

I min värld är jag emot i samma grad som lagens tredje bruk uppfattas just som lag. Skälet hittar jag i Rom 6:14 där Paulus först förklarar att den gamla människan är korsfäst med Kristus, ja död och till och med begraven, se v 6. I v 11 fortsätter han med att säga att "så ska vi se på oss själva" och det gör jag. Då blir också v 14 klar: Vi står inte under lagen utan under nåden.

För att förstå det hela behöver man inse att det är JAG (=den gamla människan, otrons människa) som är död. Inte lagen. Den finns fortfarande kvar.

Vad Paulus sedan gör i kap 7 är att han beskriver vad som händer om jag ändå låter moig ledas av lagen. Då uppenbaras synden i min köttsliga natur och jag kommer under fördömelsen eller tycker jag är duktigt därför att jag lever efter den. Det blir alltid fel när jag låter lagen tala till mig som är död för lagen. Om detta har jag skrivit i min kommentar till Romarbrevet och i boken nedan, men nu vill jag lägga till en annan aspekt.

Lagens tredje bruk kan även förstås som ett led i helgelsen, i det avklädande som äger rum varje gång jag bekänner mina synder. Det är effekten av att min syndabekännelse och kan ses som ett resultat av lagens tredje bruk. Den köttsliga naturen (inte den gamla människan) finns kvar. Vi kallar det för arvsynden och den kan jag inte besegra. I den meningen behöver jag lära mig att inte göra som Adam, Kain eller Judas Iskariot utan i stället göra som Simon Petrus gjorde.

Oj, nu blev klockan mycket och jag ska skynda i väg till mässan där jag även får nåden att bekänna mina synder och höra att det inte finns någon fördömelse för dem som är i Kristus.

Ha en bra kväll och heja på Sverige!

Prästlönelagen 1952

Det torde vara rätt uppenbart för alla er som läser den här bloggen att staten använt sig av Svenska kyrkan i hög grad för att hålla koll på folket. Likaså att under en längre tid förändra den inifrån. Förmodligen känner ni också till att Sverige fick religionsfrihet 1951, lagen började gälla från 1 januari 1952. När jag föddes 1 februari föddes jag med andra ord i ett land där den lagen gällde.

Men visste ni att staten införde Prästlönelagen 1952? Den hade inte väckt någon särskild uppståndelse om det inte varit för statens oväntade ingripande efter att lagen införts. "Ecklesiastikministern Persson i Skabersjö utan kyrkomötets hörande och utan tillkallande av kyrklig expertis hade utfärdat tilläggsbestämmelser och tjänstgöringsföreskrifter som på ett verklighetsfrämmande sätt inrutade prästernas tjänstetid, bl.a. genom införandet av en s.k. tjänstfri dag varannan vecka." (sid 90 i boken nedan).

Biskopen Elis Malmeström karakteriserade bestämmelserna som "det sista aktstycket i en rad lagar, förordningar och kungörelser, som röjt otillräcklig kunskap om kyrkans egenart och en oemottaglighet för skäl som varit i hög grad irriterande." (sid 90 i boken ovan). I tidningen diktade någon:  

Byråkraterna sitter i Stockholms stad och sörjer och plågas och lider,

enär själavård utövas hipp som happ på alldeles olaga tider.

När pastorn må fira sin lediga dag skall i fastställda planer stå skrivet,

och på den skall han icke i regel ha rätt att förkunna det eviga livet.

Det skall anordnas tidsinställd själshygien för all oro som hjärtat beklämmer,

och den helige Ande skall pass den tid, som regeringen nådigt bestämmer.

Som vi nu vet blev det värre än så. Jag önskar alla läsare en god helg, den femte i fastan.

Livets bröd

Vi befinner oss i fjärde veckan i fastan som accentuerar Livets bröd. Det var inte Mose som gav israeliterna bröd från himlen utan vår himmelske Far, hävdade Jesus och tillade: "Jag Är Livets bröd". Som om det inte räckte fortsatte han med att påstå att brödet han ger är hans kött. Det är inte självklart vad han menade med det, men att äta och dricka är att ta till sig livet. Utan mat och dryck kan människan inte leva. Hon behöver näring, men lika mycket är den orientaliska måltiden gemenskap. Man äter inte med vem som helst eftersom måltiden går på djupet.

Hur kommer det sig att Jesus väljer att chockera sina åhörare? Jag tror det finns åtminstone tre förklaringar. För det första vill han säga att hans offer är absolut nödvändigt. Bara genom att äta hans kött och dricka hans blod kan vi få evigt liv. För det andra försöker han göra klart för oss att relationen till honom måste vara total. Vi är helt och hållet förenade med honom. För det tredje gör hans radikala undervisning att det går att skilja mellan dem som bara ville ha bröd och dem som verkligen ville följa honom 

I inledningen på kapitlet, Joh 6:4,får vi veta påskhögtiden var nära förestående. Den högtiden börjar med att Påskalammet slaktades och att de åt dess kött. Jesus identifierar sig med andra med påskalammet vars kött man åt.

Guds rena Lamm, oskyldig på korset för oss slaktad,

alltid befunnen tålig fastän du var föraktad,

vår synd på dig du tagit och dödens makt nedslagit.

Giv oss din frid , o Jesus.