Så har jag läst ytterligare en bit av boken Prästerna. Jag uppskattar boken alltmer även om jag har mer än hälften kvar. Den är utomordentligt initierad. Wetterberg har lagt mycket tid på att skriva den här och driven av ett genuint intresse av att spegla kyrkan i Sverige. Jag ser längre bak i boken att han själv tillhör "prästerna" och förstår att boken är en väsentlig del av hans släktforskning.
Boken fördjupar min förståelse av svenskens tvekan till statskyrkan. Ett kapitel bär rubriken makten genom synden. Jag begriper hur det var tänkt och det fungerade att utöva makt genom syndabekännelse och syndaförlåtelse. Syndabekännelsen används som bekant fortfarande, men knappast som ett maktmedel. I samband med reformationen var det prästen som dömde, förlät, straffade och avlöste. Den springande punkten var synden och vem är utan synd? Det var möjligt att med synden som vapen angripa vem som helst och nästan hur som helst också. Kungen och andra i överheten gick inte fria, men kyrkan utövade makten i det här avseendet.
Sedan tidigare känner jag till att botgörelsen var ett sätt att komma undan. I lättare fall kunde det räcka med ett antal Fader vår eller Ave Maria, men det var inte heller ovanligt att "syndaren" fick sitta fastkedjad på kyrktrappan till allmänhetens förnöjelse.
Lite läskigt tycker jag det är att även bikten kom i dålig dager. Det som skulle vara en hjälp för människor med bördor blev i stället något svensken skulle undvika. Det förhållningssättet tror jag fortfarande är förhärskande. För många är det en skam att ens gå till bikt.
Läsningen kastar ljus över ett och annat och kanske behöver vi präster omvärdera vår förståelse av ett och annat.
Jag rekommenderar boken som är ett värdefullt tillskott utöver alla facklitteratur. Den här boken är skriven ur lekmannens synvinkel-
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar