lördag, augusti 27, 2016

Konflikten skjuter fart

Det har blivit allt tydligare med åren att Svenska kyrkan lider av en grundläggande svår och djup konflikt. Debatten om mitt kors eller för all del om deltagandet i Pride-festivaler är tecken på något betydligt allvarligare. Det allvarligare är att saltet mister sin sälta. Det är sant att kyrkan alltid levt i relation till statsmakterna. Ibland har kyrkan varit den starkare parten och andra gånger staten. Ibland har stridigheter blossat upp för att sedan lägga sig. Och så går tiden. Det som händer sedan staten och Svenska kyrkan reglerade sin relation i "Lag om Svenska kyrkan" är att staten gör om Svenska kyrkan inifrån.

Det är fel att säga att kyrkan har skilts från staten. Men så sägs det när lögnen ska presenteras som en sanning. För det är just en lögn menar jag. Sanningen är att staten har tagit över Svenska kyrkan genom sina politiker. Dag Sandahl som för övrigt hade en artikel i tidningen Världen idag häromdagen, du kan läsa den genom att klicka här, hade i en av sina bloggar en träffande bild. Han frågade sig hur det kunde komma sig att så få personer kunde tillåtas styra hela Svenska kyrkan. En fråga vi alla ställer oss. Sandahl jämförde kyrkan med en båt. Vid rodret sitter de som styr, men i båten sitter de många som ror. Bilden säger att många (anställda, förtroendevalda och frivilliga) ror allt vad de orkar, duktigt och uthålligt, MEN det är andra som styr. Bilden är förskräcklig om det betyder att det är just alla dessa roddare som i rask takt för båten åt fel håll utan att kunna göra någonting åt att det går åt fel håll. Bilden är som sagt träffande och ledsam. Folk vill så väl men det blir fel.

"Lagen om Svenska kyrkan" säger att Svenska kyrkan ska vara öppen, demokratisk och territoriell. Fel, fel och åter fel. För det första är inte Kristi kyrka öppen för alla och allt. Tvärtom har kyrkan till exempel i alla tider exkommunicerat folk som inte ska vara med vid nattvardsbordet. Genom statens skrivning och styrning har det nu blivit en kriminell handling att neka någon rätten till kyrkan. Jag väljer att avstå från exempel. För det andra styrs inte kyrkan med demokrati. Jesus Kristus, hans befallningar och sätt att tillsätta tjänster är avgörande. Även om inte alla i kyrkomötet är partipolitiker är det ändå partipolitikerna som är i majoritet och som vinner varenda omröstning. För det tredje är kyrkan inte längre territoriell i praktiken. Territorialförsamlingen är en illusion. Folk går väl i kyrkan var de vill! Själv var jag i Rydaholms kyrka förra söndagen. I storstäderna reser folk kors och tvärs. Det finns väl ingen kyrkoherde som på allvar kan tala om sitt territorium. Det kunde man förr när folk inte var så rörliga. Men det är en svunnen tid. För mig är det närmast ett mysterium att staten kan stifta en sådan lag de gjort, men som sagt staten sitter vid rodret. Röstningen för vigsel av homosexuella är ett tydligt exempel på ett politiskt beslut. Ja, men säger någon det är ju kyrkomötet som tagit beslutet. Jag svarar genom att påstå att det är samma partier i riksdag och kyrkomöte. Visst det finns en viss debatt, några reservationer etc, men vad hjälper det? Riksdagen har ju bestämt att kyrkan är öppen. Då kan väl inte kyrkomötet stänga?

Folkkyrkans tid är över även om de styrande gör vad de kan för att dölja det. Endast en liten bråkdel av befolkningen röstar och än färre kommer till gudstjänsten. Jag gnäller inte. Bara konstaterar. Men så sluta då tala om alla medlemmar! Eller omdefiniera kyrkan till att vara en religiös institution, statens förlängda arm, moralens väktare, miljöns förkämpar eller vad du vill, men inse att villkoren för Svenska kyrkan ser helt annorlunda ut efter år 2000.

Så har jag i korthet beskrivit den underliggande konflikten. Det är denna som kommer till uttryck i arbetet med kyrkohandboken, resorna till utlandet på medlemmarnas bekostnad, det ensidiga ställningstagandet i Mellanöstern, oviljan att erkänna folkmord, reaktionerna på mitt kors och så vidare. Listan kan göras lång. Dessa exempel är kännetecken på en kyrka som är djupt splittrad i sin identitet. Jag är glad när detta blir synligt, men ledsen över att inte kunna se någon lösning på problemet. I alla fall inte med den nuvarande "Lagen om Svenska kyrkan".

Nu är kyrkan att jämföra med vilken arbetsplats som helst. Kyrkoherden blev chef eller VD och övriga anställda inklusive övriga präster blev tjänstemän. Det här är en utveckling som blir svår att göra något åt. Samtidigt är ingenting omöjligt för Gud trots att konflikten skjuter fart.


fredag, augusti 26, 2016

Konflikten inom Svenska kyrkan

Klockan börjar bli mycket. Hon är snart 23.00 och det kanske är dags för sängen. Jag har suttit på balkongen senaste timmen och pratat med Kari. Vilken underbar kväll. En riktig sommarkväll. Kari läser Jungfrumark av Peter Halldorf och jag märker att hon fascineras av ökenfäderna. Det var för övrigt den boken som gav upphov till den ekumeniska kommuniteten i Bjärka-Säby. Jag får väl läsa den efter henne.

Själv har jag varit hemma hos Ronny och Anita på storsamling. Jag fortsatte undervisningen om Kyrkans väsen. Tanken är att den ska gå över i undervisning om kyrkans beståndsdelar och sedan också om kyrkans kännetecken. Lägg märke till att jag skriver kyrkan med stort K eller med litet k. Den förra stavningen syftar på Sions berg, det himmelska Jerusalem, församlingen med de förstfödda som har sina namn skrivna i Livets bok. Denna Kyrkan är min utgångspunkt för undervisningen om kyrkan, den jordiska kyrkan, som jag i god ordning stavar med litet k. Kan tyckas som en detalj, kanske till och med en onödig sådan, men i själva verket avslöjar stavningen hela teologier.

Vi hade en underbar kväll hos Ronny och Anita. Jag är så tacksam för koinonian och de storsamlingar vi sedan många år har sista fredagen i varje månad. Nu håller vi på att sopa fram grunden Jesus Kristus eftersom "en annan grund kan ingen lägga än den som är lagd". Jag tänker lägga ut kvällens undervisning här på bloggen men inte i kväll och knappast i morgon. Kanske inte heller på måndag eftersom Kari och jag är borta hela måndagen, men på tisdagen. Vi får se.

Debatten på Opinion live i går kväll imponerade inte på mig. Jag tror att den är ett symptom på något mycket allvarligare, att det finns en djup spricka inom Svenska kyrkan. Det har jag trott i många år, men den har förvärrats. Frågan är om den nu inte är omöjlig att överbrygga. Jag är böjd att tro det. När denna insikt, inbillad eller verklig, når mig på lokalplanet blir det svårt för mig att vara kvar. Här är en del av orsaken till att jag sagt upp mig.

Men i eländet inom Svenska kyrkan finns det samtidigt något som gläder mig. Det gläder mig att konflikten kommer till ytan, att den blottläggs, för hur ska vi annars kunna se positivt på framtiden? Det har hänt mer än en gång att jag tvivlat på mig själv när jag skrivit kritiska bloggar. Och varje gång som jag har rannsakat mig, efter påstötningar från överheten, har jag kommit till den slutsatsen att jag måste fortsätta att klaga. Om inte för min egen skull så för andras skulle, ja, för Guds skull. Nu när jag slutat min tjänst behöver jag inte bry mig på samma sätt. Nu kan jag ägna kraft åt att predika, undervisa och bry mig om koinonian och dess utveckling. Anställningen inom Svenska kyrkan ligger bakom mig. Andra får ro båten som styrs åt fel håll!

Nu är jag glad för att konflikten inom Svenska kyrkan börjar bli synlig. Självklart är jag delad. Jag är ledsen för att överheten övergett och överger Svenska kyrkan sådan hon är enligt sin egen bekännelse. Där förblir jag gärna. men jag är glad över att villfarelserna och falskspelet kommer upp till ytan. Jag tror jag får skriva mer om det i morgon kväll.

Själv kan jag fortsättningsvis ägna mig åt att "bygga upp" och även om det får bli utanför organisationen behöver det inte bli mot organisationen. Organisationen Svenska kyrkan är för närvarande tämligen ointressant. Det finns viktigare saker att ägna sig åt som kristen.

torsdag, augusti 25, 2016

Korset är en dårskap för dem som går förlorade

Har just stängt av TV:n eftersom jag fick avsluta dagen med att se Opinion Live på SvT. Där debatterades solidaritetskampanjen "Mitt kors", Tydligen har närmare 10 000 personer gått med i Facebook-gruppen för att visa sitt stöd för förföljda kristna. Inte en dag för tidigt skulle jag vilja påstå. Men så finns det tydligen folk inom Svenska kyrkan, också i Kyrkans Hus i Uppsala, som varnar för att kampanjen väcker onda krafter till liv, till och med påstår att kampanjen skulle kunna leda till ett religionskrig.

Ärligt talat orkar jag inte argumentera i saken som för mig är så självklar. Från det att jag konfirmerades som 13-åring började jag bära mitt kors. Efter prästvigningen har jag mest burit prästkrage, men kanske skulle jag införskaffa ett kors igen. Korset är mer än ett smycke. Det är en symbol för denna världens död. Kanske låter det obehagligt men för den initierade handlar det om hur Jesus Kristus utsätts för denna död som senare visade sig vara försoningen för hela världens skuld. Det är därför en underbar symbol för oss kristna som alla borde bära. Det är en gåta hur Kyrkans Hus kan ifrågasätta korsets mening.

Men, sa någon under debatten, vi ska inte använda korset som ett varumärke, som ett redskap i en kulturkamp. Det har utförts så många missgärningar i korsets namn. Ett sådant missbruk ska väl inte få oss att sluta tala om korset, dess betydelse och kraft, säger jag. Nä, jag tror att det finns ett annat skäl, ett som aposteln Paulus skriver om i 1 Kor 1:18:

Talet om korset är en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som räddas är det en Guds kraft.

Men det är klart att det är allvarligt om de anställda i Kyrkan hus inte har förstått talet om korset. 

söndag, augusti 21, 2016

Högmässa, Nepal och Bajen

Vilken underbar dag! Den har varit så välsignad från början till slut. Jag ska berätta.

I morse åkte jag till Rydaholms kyrka för att gå till högmässan där. Det har inte varit möjligt tidigare. Där finns två goda präster och om det var f Thomas eller David spelar mindre roll. Tjänstgörande präst gör inte högmässan men det är inte obetydligt heller med tanke på att prästen ska förklara Evangeliet och genom Guds nåd förmedla något till dem som närvarar. Det visade sig vara Thomas som celebrerade. Efter läsningen av evangeliet undervisade han utmärkt och talade om Jesus från början till slut. Han vittnade också om korsets avgörande betydelse. Texten var hämtad från Matteus 5:38-48 där Jesus citerar från Skriften "Öga för öga och tand för tand". Det citatet löpte som en tråd genom undervisningen och det är fler än en präst som gått bet på detta för oss västerlänningar svåra avsnitt. Thomas förklarade att det är Synden som orsakar allt elände i världen. Det är lysande. Vi kan knappast få en bättre förklaring på det så kallade teodicé-problemet. Det är synden som är problemet, inte Gud!

När Gud gav lagen satte han en gräns för det onda. "Öga för öga och tand för tand", - så ser den gräns ut som är satt. Syndens lön är döden, citerade Thomas från aposteln Paulus. Sedan kom talet om korset som den absolut sista gränsen. Där på Golgata slutar allting och där på Golgata vänder Gud allt till seger. Där får synden sitt slut. Synden besegras och någonting nytt föds.

Det kanske inte förvånar mig att det var mycket folk i kyrkan. Om upp till 20 personer är många på en högmässa på landet fick jag förstå att det tredubbla antalet gudstjänstfirare hör till vanligheten i Rydaholm.

När nattvardens gudstjänst började steg f Dag fram och assisterade. Det var en glad överraskning för mig och efter högmässans slut kunde vi informera varandra om ett och annat över en kopp kaffe. Jag åker gärna till Rydaholms kyrka fler gånger.

Kari var hemma av den orsaken att vi vid middagstid fick besök av Mirijam Berg. Jag tror jag har nämnt om henne tidigare, denna fantastiska kvinna som levt nästan 20 år i Nepal och startat ett enastående arbete. Hon kom ner för att arbeta som sjuksköterska på uppdrag av en norsk missionsorganisation. Efter några år stod det klart för henne att här fanns ett enormt behov av själavård bland de tusentals nepaleser som kommit till tro på Kristus. På 50 år har mer än två miljoner kommit till tro. Detta krävde att Mirijam skaffade sig en teologisk utbildning och en själavårdsutbildning. Sagt och gjort. Hon reste hem och skaffade sådan för att sedan återvända och starta Bethesda International Language and Leadership Development Centre. Du kan se deras hemsida genom att klicka här. Hon har varit mån om att förankra arbetet bland nepaleserna själva. Hon är idag den enda vita människan i styrelsen som för övrigt består av bara nepaleser. Vilka historier fick vi höra till lunchen! Och vilka hjältar har vi inte i Guds rike!

Kari och Victor har varit nere två gånger efter olyckan och nu verkar det som att nepaleserna vill att de kommer ner igen under senhösten. Victor kan hjälpa dem med affärsplanen, finansieringen och en del annat. Samtidigt kommer Kari och han att kunna besöka två andra mer affärsinriktade arbeten de tidigare varit i kontakt med. Detta tillsammans med den pastorsutbildning jag själv är inblandad i gör att familjen Sunnliden nu är kraftigt engagerade i Nepal. Må Gud beskydda och leda oss fortsättningsvis.

Sedan gick en dröm i uppfyllelse. Hammarby besegrade IFK Göteborg med 2-0 efter en strålande insats. De var väl värda segern och har genom den fått viss distans till bottenlagen. Hammarby ligger 10:a, och har sex lag efter sig. Men det kan svänga snabbt så det blir en spännande höst.

Kennedy har just slagit in en frispark, en riktig kanon, bakom
IFK Göteborgs målvakt som var chanslös.

Mirijam och hennes syster Viola hade med sig en påse nyplockade kantareller. Och eftersom Kari har brutit handleden blev det min uppgift att sopa dem rena eller vad det heter. Men jag tycker om kantareller så det var kärt besvär. Vilken underbar dag!

Efter väl förrättat verk får jag försöka läsa färdigt ännu en kriminalroman.

lördag, augusti 20, 2016

Bibel, tradition och liturgi!

När jag först läste Anders Gerdmars bok uppfattade jag den inte som ett försvarstal för Livets ord utan som ett sätt att ställa två olika bibelsyner mot varandra. Han skrev boken för att tydliggöra och vägleda människor i allmänhet. Men det är möjligt att boken främst riktar sig till Livets-ordare.

I går på vägen hem från Bjärka-Säby blev det ganska uppenbart att boken är skriven utifrån situationen på Livets ord i och med att tidningen DAGEN ställt frågor till Ulf Ekman och Joakim Lundquist och att Bengt Malmgren kommenterade. Det gör inte boken sämre men ett något annat ljus kastas över den.

Ulf Ekman gav uttryck för, trots att han inte läst boken, att Anders Gerdmar "vrider klockan tillbaka" med sin bok. Jag förmodar att Ulf menar att Gerdmar som nu ger uttryck för Sola scriptura-principen väcker den hopplösa diskussionen om hur Bibeln inspirerats av Gud till liv igen. Den där läran som också gjorde begreppet fundamentalism till ett skällsord. Jag har svårt att tänka mig att Ulf ifrågasätter Bibelns inspiration eller auktoritet. Nej, det är själv pajkastningen som väcks till liv. (Rätta mig om jag har fel.) Nu tror jag inte det kan bli så därför att saken som i och för sig är viktig ligger inte rätt i tiden. Det är inte bibelsynen som behöver diskuteras så mycket som traditionen.

Jag lägger märke till att Gerdmar inte direkt går emot traditionen även om det kan tolkas så. Han talar inte vad jag minns så mycket om obibliska läror som om efterbibliska. Att läran om till exempel ämbetet är efterbiblisk behöver inte betyda att den är obiblisk. Lika lite som läran om Treenigheten eller Kristi natur. Självklart är inte Gerdmar emot dessa apostoliska läror utan han finner dem i Bibeln.

Om jag får ge en synpunkt på Gerdmars bok, en reflektion till nästa upplaga skulle jag råda honom till att inte dra skiljelinjen mellan Romersk-katolska kyrkan och de evangelikala med hjälp av synen på Bibeln. Det kan finnas skäl och exempel på att det är rätt, men det som är mer åtskiljande än något annat och mer plågsamt för ekumeniken är den Romers-katolska kyrkans jurisdiktion. Det vill säga att den har gett sig själv företräde. Som Joakim Lundquist säger i intervjun: om man talar om sig själv som den rätta kyrkan har man samtidigt sagt något om de andra. De andra andra kan då inte vara lika rätta. Här ligger det större problemet. Under flera hundra år var den Romersk-katolska kyrkan inte den enda rätta. Även om den går tillbaka på Jesu ord till Petrus så härleder andra kyrkor som de ortodoxa, de gammal-katolska eller varför inte den Nordisk-katolska, också sitt ursprung till Jesus och Petrus. De lutherska kyrkorna grundar sig inte på Luther utan på Bibeln. Den Romersk-katolska har blivit den enda rätta med hjälp av den politiska utvecklingen.

Kari och jag var i Bjärka-Säby i går. Det påminner mig nu om den österländska traditionen som inte stannar vid Bibeln, inte ens vid traditionen utan gör dem båda närvarande i liturgin! Gud själv blir närvarande i den gudstjänst där Ordet läses, församlingen tror och när människorna delar brödet och vinet som är Kristi kropp och blod med varandra. Jag måste erkännas att jag fascineras av tanken att tänka på tre källor - Bibeln, Traditionen (Bekännelsen) och Liturgin! De tre ger ett starkare perspektiv på saken.

Det är inte bra att spela ut dessa mot varandra. De ska tvärtom vara samstämmiga. Vi får bjuda på att olika kyrkor och samfund uppfattar saker och ting olika, men vi behöver lära oss att känna igen Kristus i varandra.

När jag gör mig till tolk för Bjärka-Säby påminns jag om Peter Halldorfs ord att vi inte söker enhet under påven, utan med påven.

Tänk om kyrko och samfund, kristna i gemenskap, kunde först känna igen, sedan erkänna  och gestalta kristen enhet. Är inte det en vision? Bibel, tradition och liturgi!

fredag, augusti 19, 2016

Bjärka-Säby

I dag har Kari och jag varit på Bjärka-Säby för att tala framtid. Med ett mer än 40-årigt perspektiv menar vi båda att vi ser underströmmar i svenska kristenhet som väcker hopp. I någon tidigare blogg frågade jag om det finns människor ibland oss som bär vårt katolska (allmänkyrkliga) arv vidare och efter den här dagen vill jag gärna påstå att den ekumeniska kommuniteten på Bjärka-Säby har den ambitionen. Det som gör kommuniteten extra intressant är just det ekumeniska anslaget. Halldorf påminde om att biskopen Manfred Björkquist var den förste biskopen som predikade i Filadelfia, Stockholm. Det var då som Lewi Pethrus sa att pingströrelsen skulle betraktas som en förnyelserörelse inom Svenska kyrkan. Det höll han också fast vid till sin död. Lewi Pethrus var i den meningen en sann ekumen.



När vi kommer till pingstpastorn Peter Halldorf har vi kommit in i en annan tid och därmed andra förutsättningar. Sverige har blivit en del av Europa. Perspektivet har vidgats. 1979 verkade Peter som pingstpastor i Linköping och samma år fick församlingen erbjudande om att ta över Nya Slottet i Bjärka-Säby. För att göra en lång historia kort blev det så och en av nyckelfigurerna i detta sammanhang var Margareta Ekman boendes i Värnamo och dotter till en av ägarna av slottet. En annan huvudfigur var eller rättare sagt blev biskopen Manfred Björkquist. Det fanns därmed något öppet, ekumeniskt i luften redan från början.

När Peter hade skrivit den lilla boken Jungfrumark började unga människor höra av sig och efterlysa den sorts andlighet som beskrevs i boken. Så föddes tanken att låta Nya Slottet få bli en plats som kan ta emot unga människor och att erbjuda stabilitet.


Det är framför allt fyra tankar jag bär med mig:

Det första är Tidebönernas plats eftersom det var så det började 1979. Idag bes dagligen fyra tideböner och nyligen har en ny Tidegärdsbok kommit ut eller rättare sagt två eller tre. Idén är att bedjaren ska kunna be i ett sträck utan att behöva leta efter antifoner eller texter på annan plats i boken. Allt ska kunna läsas i ett sträck. Boken spänner som den tidigare över fyra veckor. Den andra boken omfattar adventstiden med samma idé och den tredje som ännu inte tryckts används under fastetiden om jag minns rätt.

Det andra är att den ekumeniska kommuniteten Bose i Norra Italien som Bjärka-Säby har nära och regelbunden kontakt med har fått bistå med ett lektionarium som tar läsaren igenom hela NT på ett år och hela GT på tre år. Dessa textavsnitt är inlagda i tidebönerna så om man följer tidebönerna tar man sig också igenom Bibeln. En annan poäng som blev tydlig är att antifonerna till psaltartexterna är hämtade från NT vilket gör anknytningen och tydningen av psaltartexten tydlig. Dessa tidegärdsböcker är verkligen att rekommendera. Kari och jag var med på  middagsbönen. Bönerna i Bjärka-Säby sjungs morgon, afton och kväll men just i middagsbönen läses psaltaren.

Det tredje jag tar med mig är att kommuniteten i Bjärka-Säby gärna bistår och stöttar kristna på andra orter. Det var nog också ett huvudskäl till att vi var där. Kari och jag intresserar oss för kommuniteten för egen del, men också med tanke på alla de vänner vi har runt omkring oss, inte minst i Värnamo koinoina. Det hade varit en framgång om vi kunde få se tideböner återigen komma till sin rätt.

Det fjärde är just det ekumeniska perspektivet. Bjärka-Säby som gärna expanderar och som nu har drygt 150 bröder och systrar och mer än 800 vänner samverkar alltid med de lokala församlingarna. Peter var noga med att stryka under att Bjärka-Säby inte är en ny församling än mindre ett nytt samfund. Bjärka-Säby är snarare en bönerörelse,

Det var nog så det var tänkt från början och det tycks vara den linje man håller. Gud välsigne Bjärka-Säby!

torsdag, augusti 18, 2016

Känn igen Guds Ande

Paulus kunde känna igen Andens röst. Han var ledd av Anden. Det står i Apostlagärningarna att Anden hindrade honom att resa norrut på hans andra missionsresa. I Efesierbrevet uppmanar han oss att inte bedröva Anden. Vi kan med andra ord vara mycket personliga med Anden. Nya Testamentet låter oss förstå att varje äkta kristen har del av Anden. Inte upphörde detta i och med att Bibeln kanoniserades?

Det är nyttigt att tänka på att kyrkan var odelad fram till år 1054 e Kr. Visst fanns det olika traditioner ända från apostlarnas tid, men de rymdes ändå inom den enda kyrkan. Den ortodoxa kyrkan och den Romersk-katolska kyrkan var överens om mångfalden fram till år 1054. De var helt överens om de sju ekumeniska koncilierna, kyrkomötena. Det fanns andra mer lokala koncilier som man inte var överens om men mer intressant är att de var överens om de sju ekumeniska koncilierna och att dessa koncilier blev mottagna och erkända av hela kristenheten. De sju hölls
  1. år 325 i Nicea
  2. år 391 i Konstantinopel
  3. år 431 i Efesos
  4. år 451 i Chalcedon
  5. år 553 i Konstantinopel
  6. år 681 i Konstantinopel
  7. år 787 i Nicea
Det var på dessa kyrkomöten man till exempel formulerade lärorna om Treenigheten och läran om Jesus som sann Gud och sann människa. De var inte klart uttalade i Bibeln men ändå tillräckligt tydliga för att de kristna skulle känna igen Gud i dem. Och det är så Nya Testamentets 27 böcker blev erkända. Det fanns fler böcker och brev att välja mellan, men i de 27 kunde man känna igen Gud, känna igen Jesus Kristus och hans lära. Det gick att känna igen dem som Guds Ord, inspirerade av Gud, "nyttiga till undervisning, till bestraffning, till upprättelse och fostran i rättfärdighet", 2 Tim 3:16.

Det räckte inte med att några eller ens ett helt koncilium kände igen Guds verk utan besluten skulle dessutom erkännas av hela kristenheten. Det gick inte an att det fanns delar av kyrkan som inte kände igen eller ville acceptera Guds verk. I sådana fall och de var många fick besluten stnna vid att vara provinsiella. De betraktades aldrig som ekumeniska. I vår tid finns det massor av sådan "traditioner" i alla kyrkor och samfund. Svenska kyrkan har till exempel beslutat om samkönade vigslar. För den stora majoriteten av kyrkor är detta fullständigt orimligt eftersom de väger ett sådant beslut mot Bibeln och inte känner igen idén om samkönade äktenskap i det som är Kyrkans norm, Beslutet är därför o-ekumeniskt. Det går tyvärr att ge flera exempel på avvikelser.

Det är en angenäm tanke att den Helige Ande verkar i Traditionen, verkar i tiden, också vår tid och att det går att känna igen Guds verk. Men inte hur som helst. Det går att känna igen det eftersom vi har Guds skrivna Ord, Bibeln och eftersom det vi kan känna igen stämmer överens med Bibeln. Som kristna har vi fått del av av Guds Ande och Guds Ande ska uppenbara hela Sanningen för oss.

I morgon bitti reser Kari och jag til Bjärka-Säby för att samtal om framtiden. Deras ekumeniska hållning intresserar oss som får allt svårare för de moderna kyrkorna och samfunden. Vi och inte minst nya generationer behöver få redskap för hur de känner igen Andens verk.