torsdag, september 29, 2016

Kanal 10

Det är härligt att göra nya erfarenheter i livet. En sådan är det för min del att medverka i direktsändning under nästan tre timmar. Kanal 10 drivs vad jag förstår helt med hjälp av gåvor, möjligen lite reklampengar och annat men i alla fall. Något förvånad blev jag när jag kom fram och ser att där måste ha varit minst ett 20-tal personer, kanske 30. Så mycket folk går det åt att göra och sända TV. Jag tror jag räknade till nästan tio kameramän om uttrycket tillåts. Uttrycket inkluderar i gammal god svenska även kamerakvinnor.

Bilden togs under ett musikinslag. Fr v Börje Claesson, undertecknad och Kjell Lindstedt
Eftersom jag genom mina studier alltifrån småskolan till och med universitetsstudierna lärt mig att betrakta allt med kritiska ögon ska jag delge er en men först det positiva.

Jag möttes av idel vänlighet. Här finns ett antal glada, tacksamma och entusiastiska människor, professionella och amatörer i god gemenskap. De har samma mål att sprida vittnesbördet om Jesus till svenska folket. En kväll som den i går, direktsändning mitt i veckan, har uppemot 100 000 tittare. Hur många gånger måste jag predika i kyrkbyggnader för att komma upp i den siffran, frågar jag mig?

Det är också uppenbart att sändningarna innehåller mycket spontanitet. Kanske är det ett skäl till att det är lätt för tittarna att "känna sig hemma"? Hemkänslan är i alla fall tydlig när man sitter i studion. Det applåderas efter sånginslagen, det diskuteras vad vi ska säga efter sånginslaget och pratas till och med lågmält om annat också under själva inslaget.

Den som har sett Kanal 10 och lyssnat till Nenne och Ted kan inte undgå den avslappnade stämningen. I går visade det sig under sändningen att Ted fyllde 60 år. När det upptäcktes var Börje tvungen att avbryta och Kjell fick spela en hyllning på trumpeten. Så går det till. Men det kritiska då?

Det är för mig uppenbart att det finns mycket mer att önska ur ett ekumeniskt perspektiv. Jag har tyckt det tidigare när Kanal 10 var ny men fick det nu bekräftat på plats. För några år sedan skrev jag till Kanal 10 att man till exempel kunde sända helgmålsbön varje lördag kl 18. I samma takt som SVT tappar den kristna profilen kunde en kristen kanal plocka upp detta, knyta an till det kyrkans år som så många kristna lever med. Jag minns inte att jag fick något svar, men Börje påminde mig om att han faktiskt hade ringt. Heder åt honom även om det inte blev något.

När jag pratade med Börje påpekade han att vi har samma grund, "men dopet skiljer oss åt".  Den baptistiska profilen krymper svensk kristenhet alltför mycket. Plötsligt kände jag mig förflyttad till 1900-talet. Döp som ni vill men gör ingen affär av det. På 2000-talet inser vi att det finns olika traditioner inom kristenheten men också att det är dags att samla ihop sig för att kristen tro ska överleva i ett sekulariserat land som Sverige. Förresten tänkte jag detsamma när jag mötte Anders Gerdmar i TV 2020. Anders medger i programmet att det finns mycket gott i den Romersk-katolska katekesen, men att vi måste se upp med de efterbibliska läror som skiljer oss åt. Det känns inte, åtminstone inte i vår ekumeniska koinonia som någon bra ingång.

Nej, det är dags att upptäcka det allmänkyrkliga arvet och förstå att det finns företeelser som rör sig i periferin. Då gäller det att bygga broar, inte att resa murar. Jag skriver det här för att peka på utvecklingen av Kanal 10. Börje är dominanten, kanske giganten i sammanhanget, men han är också pingstvännen från 1950-talet. Kan det verkligen hålla i längden? Måste här inte ske en förnyelse av Kanal 10 om den ska överleva på sikt?

onsdag, september 28, 2016

TV-inspelningar

Nu har jag kommit lite i otakt med bloggen. Men det har sina förklaringar. Det har helt enkelt varit lite för mycket.

I går var det TV-inspelning på TV2020. Du kan klicka dit från denna sida eftersom länken finns angiven här till höger. Det blev en bra inspelning på ett viktigt ämne. Vi var fyra kallade men en kom inte. Vi var Anders Sjöberg, Annika Borg, Anders Gerdmar och jag. Anders Wisth ledde programmet. Tyvärr blev Annika sjuk och fick ställa in sin resa så det blev en herrarnas tillställning. Tre stycken Anders och jag.

I bakgrunden fanns två stora porträtt, ett på påven Fransciskus och ett på Martin Luther. Jag fick börja med att tala om vad "jag kände" inför dessa väldiga. Det var inte självklart eftersom båda var romersk-katolska och eftersom de in ett historiskt perspektiv representerar två stora strömningar inom kristenheten. Det är alldeles för enkelt, otillåtet enkelt, att tala om en person som genomfört en reformation. Det stämmer inte överens med det väldiga skeende som faktiskt började ett par hundra år tidigare, på 1300-talet och avslutades, om det avslutats, ett par hundra år senare när det avlöstes av den så kallade Upplysningstiden i slutet 1700-talet.

Programmet är 30 min långt och det är en kort tid för tre hyfsat pålästa personer att redogöra för reformationen. Men anslaget är lovvärt nu inför jubileet 2017. Sedan är det i ett sådant här sammanhang självklart tittarna som avgör om programmet var värdefullt. Lite introduktion och lite översikt blev det i alla fall. Plus att vi kunde belysa några okontroversiella frågor ur olika perspektiv. Programmet vill vara seriöst och vara till hjälp.

Om några timmar bär det iväg igen och då till Kanal 10 i Älmhult. Den kanalen har ett helt annat anslag. Det är gamle vännen Kjell Lindstedt som lyckats få mig att sitta med en kampanjkväll. I skrivande stund vet jag inte mer än att Kjell vill börja med den resa vi gjorde till Filippinerna för så många år sedan att jag inte kan säga hur många år sedan det var. Kanske 20 år. Kjell var med på en av de resor jag gjorde i ett missionsuppdrag och det var då jag berättade för honom om Cellkyrkan. Kjell är en impulsiv man och tog helhjärtat konceptet till sig, men nu är han på Kanal 10 och om han lever med i någon cell idag vet jag inte. kanske kommer vi in på ämnet i kväll.

Det blir ett så kallat soff-program. Jag kommer att vara med minst mellan 19 och 22, kanske till 23. Så det är klart att vi hinner avhandla mycket. Jag hoppas att det inte bara blir gamla minnen och tal om pengar, utan att det också blir tillfälle att tala om svenska kristenhet och dess framtid: Finns det hopp för svenska kristenhet? Hur tror vi svensk kristenhet kommer att utvecklas?

När jag var i Stockaryd frågade Anders Wisth om vi inte kunde göra ytterligare ett program. Han har något han kallar "Vardagstro special" som bygger på en intervju med någon person. Jag lovade att berätta. Han ville bland annat veta om olyckan. Kan det sägas att jag hade änglavakt? Vad var meningen med olyckan? Hopplösa frågor, men kanske är det en mening att jag ska få dela med mig av mina tankar inför en bredare publik. Den inspelningen blir nästa fredag, den 7 oktober.

Nej, nu får jag göra mig i ordning för avresa. Förresten, jag minns att det var någon som talade om för mig att min blogg handlar för mycket om mig. Att den gör ett självcentrerat intryck. Kom att tänka på det nu och vill därför påminna om att detta är min dagbok. Ingen behöver läsa den. Men jag har glädje av den eftersom jag sedan kan gå tillbaka till den. Nu är det 10 år sedan jag började skriva och det händer att jag bläddrar i den för att friska upp mitt minne. Sedan att mina personliga tankar görs offentliga är jag medveten om, men som sagt läsarna bestämmer själva om de vill ta del av Sunnlidens tankar.

Slut för idag, men ska försöka återkomma i morgon. Kanske kan jag reflektera något över Kanal 10. Du hottar för övrigt också den bland mina länkar här till höger.

måndag, september 26, 2016

Inspirationsdag med Koinonian

Jo, så hade koinonian en inspirationsdag i lördags. Det var en välsignad dag med med Ord och Sakrament, men även samtal och förbön. Det är en stor förmån att kunna samla på detta sätt utan att det reduceras till ett verksamhetsprogram som måste genomföras. Här råder friheten att tala med varandra och att ställa de frågor man bär på. Och att bli tagen på allvar!

Eftersom jag lovade att göra en kortare sammanställning av undervisningen kan jag lika gärna lägga ut den också här. Vi har under längre tid ägnat oss åt tredje trosartikeln, åt livet i den Helige Ande. Men detta liv är inte ett privat liv utan det levs i gemenskap. Koinonia är kanske den främsta grundkvalitén i församlingen.

Jag inledde med att berätta om besöket hos United i Malmö, se förra bloggen, och att tillstå att jag tror att Gud ritar om kartan. Sedan läste vi Matt 16 där Jesus säger att han bygger sin församling. Man får nästan intryck av att han talar om något som vi andra inte gör när han talar om att bygga sin församling. Och till dels är det så. Det är bara Herren själv som kan ge syndernas förlåtelse, födas oss på nytt, förklara oss heliga och rättfärdiga, foga oss samman, ja, kort sagt; som kan bygga sin församling. Vi samtalade sedan om hur Jesus gör när han bygger sin församling och följande faktorer hördes och noterades:

1. Han samlar sin eskatologiska församling. Han gör oss till medborgare i sitt rike där vi lever det eviga livet.
2. Han ger oss del av det nya livet genom sin Ande. Den helige Ande är utgjuten i våra hjärtan skriver aposteln.
3. Han bygger genom sina apostlar. Det var och är många som väljer att lyssna till Jesus, men han väljer själv sina apostlar och garanterar på det sättet sin apostoliska fortsättning.
4. En fjärde tanke som lyftes är därför vikten av mission. Ordet och Sakramenten ska förmedlas vidare till nya grupper. De får inte stanna i det egna sammanhanget med risk att gemenskapen blir sluten.
5. För det femte var vi införstådda med att Jesus bygger sin församling i korsets skugga. Korset är ett av församlingens kännetecken och en närvarande verklighet ibland oss.
6, Någon talade med stor medkänsla om sökningstider. Om det är Herren som bygger sin församling finns det sökningstider och det gäller för oss att vara både lyhörda och lydiga.

Innan dagen var slut samtalade vi också något om spänningen mellan den kristne som enskild och församlingen som helhet. Uttrycket "jag ska gå till kyrkan" är ett standarduttryck som nu måste sättas i fråga. Vi kan lika gärna påstå att vi är kyrkan. I koinonians fall är vi en församlingsliknande gemenskap och vi önskar att den över sikt ska vara stabil.

Avslutningsvis talade vi om reformationen och den artikeln i CA som säger att "de heligas samfund är där Guds Ord rent förkunnas och sakramenten rät förvaltas." Denna formulering skrevs av romersk-katolska kristna. Det är något vi kanske inte tänker på men jag tror att den definitionen i sin enkelhet ännu är gångbar i såväl den Romersk-katolska kyrkan som i de ortodoxa kyrkorna. Martin Luther bröt aldrig med Rom men exkommunicerades av Rom. Våra bekännelseskrifter antagna vid Upsala möte 1593 ville justera vad man menade smärre avvikelser från den allmänkyrkliga uppfattningen. I den meningen ville Luther representera den allmänkyrkliga linjen likaväl som påven. När reformationen genomfördes i Sverige bildades aldrig någon ny kyrka. Den gamla reformerades. Men det måste erkännas att historien har satt sina spår. Vår allmänneliga kyrka blev Svenska kyrkan och den stora krisen i dag är nog att Svenska kyrkan behöver räddas från förfall och genomgå en ny reformation.

Vi läste också tillsammans biskop Biörns artikel i DAGEN. Du kan hitta den och läsa den genom att klicka här.

United, Malmö

Så var det hög tid att skriva något.

I torsdags var jag på United i Malmö. Det var verkligen en fin upplevelse. Ja, mer än så eftersom jag hade ett långt samtal med pastorn Magnus Persson. Han har gjort en fascinerande resa. Från att ha varit den store busen till att leva med den Herren som förbarmar sig över alla. Under senare år har han upptäckt det reformatoriska arvet med sina Sola Scriptura, Sola fidei och så vidare, och han har steg för steg delat med sig av sina upptäckte till församlingen. Jag fick klart för mig att gode vännen kyrkoherden Bert Löndahl varit hans mentor. Bättre mentor går knappast att få.

På kvällen firades mässan. United firar nu mässan varje söndag och varje torsdagskväll. Den kristna församlingens absoluta centrum är just nattvarden med Herren Jesus i centrum. Allt annat kan vi klara oss utan. Och detta enkla faktum att Jesus Kristus är i, med och under gestalterna av bröd och vin. Är han inte det kan vi klara oss utan nattvarden också.

Vi firade inte mässan i stora salen utan i kapellet. det rymmer kanske 70-80 personer. Kapellet var helt fyllt och människor satt utanför ingången men deltog som om de satt längst fram. De flesta var i åldern mellan 20 och 40 år och när de svarade i växelläsningarna var det som om de var ett hjärta och en röst.

Under några år minskade församlingen i antal. Alla tyckte inte om förändringen, men nu verkar det som att minskningen stannat av och jag tror att antalet medlemmar åter kommer att öka. Jag har aldrig varit på söndagens högmässa, men uppfattade att det i det närmaste 'är fullt i stora salen det vill säga mellan 2 och 300.

I vårt samtal som jag inte ska berätta om här framgick ändå att Magnus Persson liksom jag själv längtade efter nya reformatoriska nätverk. Det får nu vara mitt nya böneämne. Magnus är i grund pingstpastor och har en helt annan bakgrund än jag själv har, men var det inte framåt vi skulle se? Peter Halldorf är också pingstpastor av födseln och visst måste det kunna sägas att hans upptäckter och sätta att leda har förändrats? Jag tycker att det är tydligt att Gud möblerar om i kyrkogeografin, förmodligen för att de behövs.

I går predikade jag i Pingstkyrkan i Klevshult. Jag hade fått ämnet "Hoppet", och började med att fråga om de trodde att det finns hopp för svenska kristenhet. Med erfarenheterna från Malmö kunde jag antyda att det finns det. Profeten Elia befann sig i en djup depression med självmordstankar och trodde att han var ensam kvar i Israel. Då, där i grottan, talade Herren till honom och sa att det finns 7 000 män i landet som inte har böjt knä för Baal. Jag hade inte tänkt ut formuleringen i förväg men hörde mig själv säga att det finns många kristna i vårt land som i bildlig mening lever sina liv i grottor. Det är dags att komma ut ur grottorna!!!

Vi lever i spännande tider och under de närmaste månaderna ska jag ha flera sådana möten. Vi får se vart det tar vägen. Funderar aldrig du över vad som behöver hända i Guds församling? Hur ber du? Hur hör du?

onsdag, september 21, 2016

Måltidsrörelse?

Kapitel 12 i Rickard Cruz viktiga bok Middag med Jesus har rubriken Måltidsrörelse, men utan ?. Här redogör Cruz först begreppen husförsamlingar, enkla församlingar, organiska församlingar och missionella församlingar. Jag betraktar dessa som modeller inom eller varianter av cellkyrkorörelsen, den rörelse som såg dagens ljus i systematisk mening 1965. När den postmodernistiska eran bröt in i världen ändrades började också i grund begrepp som kyrka och församling förändras. De fyra ovan nämnda är exempel på detta.

Husförsamlingar möts där människor lever sina liv, i hemmen eller i vissa fall på caféer, skolor eller klubblokaler. I England blev de så många att biskoparna försökte kamma hem dem under begreppet Fresh expressions of Church. Försöka duger. Och nu försöker man göra detsamma i Svenska kyrkan efter beslut av kyrkomötet, Vi får se hur det går med detta lovvärda försök. Det blir åtminstone pengar till EFS och deras församlingsplanteringar. Hur kyrkoherden Björn Gusmark lyckas återstår att se. I bästa fall lyckas han få större förståelse bland biskoparna för vad som ska komma. Undrar vad biskoparna tycker om att vi (?) börjar fira mässan i hemmen?

Enkla församlingar vill peka på enkelheten för dagens efterföljare. Här ligger betoningen på församlingen som liten och organisk, ofta i motsats till den stora organisationen. Det är detta motsatsförhållande jag vill undvika. Jag har insett att det knappast går att förändra Svenska kyrkan, men kan den hindra organismen? Jag tror inte det. Enkla församlingar har framtiden för sig, men hur kommer förhållandet att se till den stora församlingen. Oberoende i organisatorisk mening är  min gissning, men med förhoppningen att de sorterar in under den allmänkyrkliga bekännelsen. Här ligger min längtan.

Organiska församlingar har i regel inga hierarkier eller delegationer. Autonomin är viktig och faran stavas sekterism. Alla organismer tar sig naturligtvis uttryck i någon form. Den organisationen bestämd av organismens DNA. Om DNA:et är skadat eller för all del otillräckligt ur kristen synvinkel kommer det att förr eller senare bli synligt. Här hör jag varningsklockorna ringa. Vad är en kyrka? Vad är en församling? Hur ser den ut? Vi behöver helt klart nya definitioner av begreppen. Så vi åtminstone vet vad vi talar om. Till helgen har Värnamo koinonia en undervisningsdag. Jag får väl göra en snabbrepetition av 1) Kyrkans väsen 2) Kyrkans beståndsdelar och 3) Kyrkans inre och yttre kännetecken. Mitt mål är att bröderna och systrarna i koinonian ska åtminstone ska veta mer om Kyrkan och församlingen än de anställda i Värnamo pastorat!

Missionella församlingar tar sin utgångspunkt i Jesus och missionsbefallningen. Uppdraget att göra lärjungar intar en central roll. Själv menar jag att detta ingår i den kristna församlingens DNA. Men sättet att bedriva mission blir synligt först som yttre kännetecken. Och de kan se väldigt olika ut från församling till församling varför det är svårt för en rörelse som Alpha att kungöra att "detta är det rätta". Jo, viss kan det vara det. Men det också Vuxenkatekumenatet vara. Eller varför inte det enkla vittnesbördet, Upptäckargruppen eller Bibelstudiet?

Cruz visar i detta kapitel vilken central roll måltiden intar i dessa sammanhang. Jesus "äter med syndare och publikaner". När apostlarna skicka ut två och två ska de "äta vad som bjuds". När Paulus undervisat i Troas avslutades undervisningen med en festmåltid! Eutychus hade ju uppväckts från de döda!

Cruz menar att evangeliet kan planteras i befintliga sammanhang, i befintliga hem och i samband med måltider! "Vi måste faktiskt inte ge människor hela paketet av kristen kultur. Det räcker med evangeliet", skriver han på sid 121 och fortsätter på sid 122 "Hur kommer det att se ut när de börjar träffas med Jesus i centrum och låta de gemensamma måltiderna bli Herrens?" Riktigt bra frågor. Även om min teologi skiljer sig från Rickard Cruz´ lyfter han frågor som nu nått Sverige. Att de kommer nu 50 år efter övriga världen gör inte saken sämre. Kanske är Sverige moget för en måltidsrörelse?

Positivt tänkande är inget för mig, men visst längtar också jag efter att det den Helige Ande gör i hela världen också ska göras i Sverige. Men hur det kommer att se ut här är fortfarande höljt i mörker. Jag lär återkomma i saken. I morgon reser jag till United i Malmö. Där ska jag möta pastorn som reformerat sin församling. Jag ska samtala med honom och jag ska predika när de firar sin kvällsmässa. Kommer hem på fredag och då får det bli en blogg till i ämnet.


Nattvard i hemmen?

Rickard Cruz får använda ganska mycket utrymme i sin bok Middag med Jesus åt att förklara varför nattvarden inte är ett sakrament. Det är enligt honom inte ens fråga om Jesu Kristi kropp och blod i bokstavlig mening utan mer en fråga om symboler.

Någon läsare tycker säker det är förvånande, men då är det dags att inse att det finns olika traditioner i Kristi kyrka. Vad jag förstår kokar problemet ner till den bok som Anders Gerdmar skrev, nämligen frågan om Bibeln och traditionen. Gerdmars bok är därför principiellt mycket viktig. Här är inte platsen att reda ut det hela men jag deklarerar gärna att jag tror traditionen och traditionerna är viktiga, ibland till och med avgörande, även om Bibeln borde vara överordnad.

Ur den anabaptistiska syn Cruz förespråkar där traditionen anses oviktig och Bibeln det absolut enda är det givetvis enkelt att borra sig ner i den judiska måltiden för att sedan försöka tillgodogöra sig den. Med argumentet att så gjorde de på Bibelns tid. I förra bloggen påvisade jag att det redan inom NT skedde en utveckling, tydligast ser vi det i 1 Korintierbrevet där Paulus ger anvisningar om Herrens måltid som klart avviker från den judiska måltiden. Herrens måltid i Korint som bestod av många hednakristna liknar mer måltiderna vid den tidens olika gudatempel. Först offrades till någon gud, sedan fördelades köttet, så åt man en vanlig måltid och avslutade den med ett "sakramentalt" ätande till gudens ära. Därefter lämnades ordet fritt och "andens gåvor" med sång och dans  fick avsluta kvällen.

Paulus brev till de kristna i Korint visar att dessa gjorde på ett liknande sätt om än innehållet var helt annat. Här menar jag att anabaptismen måste tänka ett varv till. Middag med Jesus, ja, men hur ser innehållet ut? Är inte det sätt på vilket vi firar viktigt? Skriver inte Paulus att de så kallade instiftelseorden ska vara med? Nog är det viktigt vilken Ande som är verksam? Skiljer sig inte just denna måltid från andra? Nej, inte enligt Cruz.

Kapitel 9 går helt åt till att förklara att vi inte äter kött och dricker blod. Cruz avvisar såväl transubstantiantionsläran som säger att brödet och vinet förvandlas till Kristi kropp och blod som konsubstantiationsläran som säger att Kristi kropp och blod förenas med brödet och vinet. Cruz varnar för dessa läror eftersom de leder oss fel. Vi får genom den en felaktig vördnad för brödet och vinet. Vi får en felaktig syn på Kristi offer som var en engångshändelse. Vi får en felaktig bild av frälsningen och syndernas förlåtelse när dessa knyts till nattvarden och vi får en felaktig syn på ämbetet som i grund är en efterbiblisk lära. Här skiljer sig anabaptisternas syn kraftigt från den allmänkyrkliga förståelsen. Cruz varnar för den allmänkyrkliga synen, men menar ändå att det är fritt för en kristne att tro så.

Trots dessa skillnader pekar Cruz i sin bok på ett motiv som kraftigt försvagats i den allmänkyrkliga traditionen, nämligen vardagens gemenskap, hemmets och måltidens betydelse. Det är här som Herrens måltid integreras i och direkt påverkar vår vardag. Det blir för knapphändigt menar jag att förlägga Herrens måltid till högtiden även om den är aldrig så viktig. Nattvarden är det nya förbundets måltid, ett förbund som Gud har ingått med oss, beseglat med Kristi blod och i vilket vi har gemenskap med varandra. Varför kan detta förbund inte få firas i hemmiljö? Eller får det det?

Självklart får det nya förbundets måltid intas i hemmiljö. Vi kallar det för sjuk-kommunion. Under min konvalescens som varade i mer än ett år firade vi nattvard först på sjukhuset och sedan flera gånger i hemmet. Det är inte helt ovanligt att prästen går med nattvarden till gamla och orkeslösa. Nu får min gamla mor, 93 år, nattvarden hemma. Så långt inga problem, MEN ...

hur långt kan vi utvidga denna praxis? Jag känner flera präster som firar nattvard hemma enligt Svenska kyrkans ordning, men sällan eller aldrig några som pratar högt om det. Om det tidigare kritiserades att läsarna och inte minst anabaptisterna samlades i hemmen för att läsa, sjunga och be så är det ett intet jämfört med att fira nattvard i hemmen. Är det inte dags att få upp frågan på bordet?

tisdag, september 20, 2016

Herrens måltid

Boken Middag med Jesus är så viktig att jag vill ägna några bloggar åt att diskutera den. Är det verkligen att rekommendera att vi ska äta middag med Jesus i våra hem?

Cruz kommer efter ett 30-tal sidor in på benämningar som brödsbrytelsen, Herrens måltid och kärleksmåltiden (agapemåltiden). Han hävdar, vad jag förstår helt riktigt, att dessa benämningar till en början var synonyma. De användes om en vanlig måltid som i regel inleddes med att man tackade Gud, bröd brödet och avslutade med att dela bägaren. Kapitlet i boken bär rubriken Från köksbord till altare. Rubriken tyder på att Cruz nu ska redogöra för en negativ utveckling. Det gör han genom att gå från NT till Didache eller de tolv apostlarnas lära, en skrift som ingår bland de apostoliska fäderna och som väger tungt i traditionen. Den kan vara skriven redan innan år 100 e Kr. Cruz redogör för några skillnader i jämförelsen mellan NT och Didache:

  • tydligt utarbetad liturgi med färdigskrivna böner
  • måltiden kallas eukaristi som betyder tacksägelse
  • endast de döpta får delta
  • de ska samlas på Herrens dag
  • bägaren delas först och sedan bryts brödet

Cruz lägger inte någon avgörande vikt vid skillnaderna men konstaterar att om vi ska pröva skillnaderna är Bibeln vår enda tillförlitliga måttstock (sid 39). Cruz går vidare i kyrkohistorien och konstaterar att det i Ignatiusbreven, förmodligen skrivna strax efter år 100 e Kr, klart och tydligt talas om ett ämbete, ett biskopsämbete. Det är denne biskop, eller den han avskiljer för uppdraget, som ska vaka över att nattvarden firas på ett riktigt sätt. Det är här som prästämbetet får sin början hävdar Cruz (sid 39). Cruz anar att den västerländska syn där man skiljer mellan materiellt och andligt kan ha gjort att formen för måltiden och därmed också innehållet kan ha förändrat teologin. En annan förklaring är att kyrkan som från början var en decentraliserad rörelse blev alltmer centraliserad.

I nästa steg där Cruz använder sig av Frank Violas bok Pagan Christianity blir den negativa utvecklingen uppenbar. Jag lämnar den därhän eftersom de principiellt viktiga frågorna redan är antydda. Det handlar återigen om synen på traditionen.

Om jag läser mitt NT rätt finns det för det första redan inom NT en utveckling, det vill säga en tradition. Jesus instiftade nattvarden och gav sina apostlar uppdraget att göra det också fortsättningsvis. När jag läser vad Paulus skriver till församlingen i Korint ser jag att han avråder den från att fira Herrens måltid, 1 Kor 11:30. Av Paulus undervisning framgår att de kristna kommer samman för att fira gudstjänst. De lämnar alltså sina hem för att gå till en gudstjänstlokal eller rättare sagt ett annat större hem där de firar Herrens måltid. Paulus säger vidare till de kristna att de måste ha med det vi i kallar för instiftelseorden, 1 Kor 11:23. Det har Paulus själv fått lära sig.

Detta betyder att det redan inom NT fanns en utveckling och var den utvecklingen upphörde kan naturligtvis diskuteras. Själv är jag böjd att följa utvecklingen av det enkla skälet att redan de NT-liga kristna övergav den judiska måltidsritualen. Dessutom tror jag denna måltid redan i NT var ett sätt att hålla samman gemenskapen, 1 Kor 11:18. Att sedan biskopen eller prästen fick det uppdraget kan ha varit direkt avgörande för att kyrkan förblev en och att hon kunde besegra judaiserande och doketiska villfarelser.

Men det är fortfarande så att Cruz bok är mycket läsvärd. Han lyfter nämligen fram det motiv som helt kom att falla bort, nämligen gemenskapsmotivet formad som en vardaglig och livsnära måltidsgemenskap. Den vill jag återerövra!

Kapitlet avslutas med att Cruz skriver något litet om reformationens insatser på området. Luther, Calvin och de övriga kunde diskutera hur brödet och vinet förvandlades, men de ändrade inte på formerna. Nattvarden firades vidare med präster klädda i liturgiska kläder och i i kyrkbyggnader.

Sedan avslutar Cruz kapitlet med att slå ett slag för anabaptisterna. De var mer radikala i det att de firade nattvarden i hemmen, men måltiden bestod då bara av bröd och vin, inte mycket att äta sig mätta på. Cruz vill uppenbarligen återvända till den vardagliga judiska måltiden förutom att han vill se den som en Herrens måltid. Vad det innebär och hur det ska gå till vill jag återkomma t


måndag, september 19, 2016

Middag med Jesus

Vår cell möts sedan många år tillbaka varje onsdag. Cell och cell. Det är inte längre någon cell i den meningen vi talade om den tidigare, möjligtvis en vilande sådan. Men vi träffas som sagt varje onsdag. Då äter vi, samtalar om aktuella ting och avslutar med någon eller några lovsånger och bön. Det jag ville skriva om nu är att vi alltid äter middag.

Rickard Cruz har skrivit en bok som heter Middag med Jesus. Du hittar den genom att klicka här. Den är alldeles ny-utkommen på XP-Media förlag. I den manar han oss att som titeln anger äta middag med Jesus. Om jag tills vidare bortser från den anabaptistiska teologi Cruz levererar är boken kanhända ett tidstecken. Och som sådan mycket intressant.

Boken är välskriven och bygger på flera års middagar med Jesus. Cruz betraktar måltiden som en Herrens måltid. Det märkliga med anabaptismen är att den på en och samma gång propagerar för och förnekar vad jag uppfattar sakrament. Man propagerar för nattvarden, men den är inte en nattvard i klassisk mening, eller ... I beskrivningen sägs:

Herrens måltid som en verklig måltid med riktigt mat, överlåten gemenskap och obegränsad sprängkraft.

Det handlar med andra ord om måltidens centrala plats. Detta att dela livets mest grundläggande behov med varandra - men att göra det tillsammans med Jesus. Om jag som sagt bortser från teologin tills vidare konstaterar jag att ett väsentligt inslag inom cellkyrkorörelsen nu har kommit till Sverige. När jag skriver cellkyrkorörelsen tänker jag inte enbart på den modell som kallas Cellkyrkan utan på alla de olika modeller som ryms inom rörelsen, typ G12, missionella församlingar, husförsamlingar, Simple Church och andra Fresh expressions of Church, Det är det vardagliga inslaget som karaktäriserar dessa gemenskaper.

Gemenskapen är väsentlig och betonas om än olika starkt. Flera menar som vi vet att gemenskaperna ska växa, mogna och multipliceras. Detta att gemenskapen är öppen skiljer den från sekten som oftast är sluten gemenskap. Den öppna gemenskapen är i sin existens mission. I denna gemenskap tränas lärjungar och ledare ofta med hjälp av olika slag av material. Gemenskaperna är i regel små och livsnära. Den som önskar en närmare presentation av Simple Church på svenska kan få det genom att klicka här. Rickard Cruz är en av de ledande inom just Simple Church även om de i Helsingborg kallar gemenskapen för husförsamling. Du kan klicka här och få mer information om ett av flera nätverk som numera finns.

Och nu lyfts Herrens måltid fram som en vanlig måltid, inte som en en sakramental sådan, men ändå. Cruz har läst Frank Violas bok Pagan Christianity där författaren ondgör sig över den utveckling som skedde efter att kyrkan blev statskyrka på 300-talet e Kr. I den boken säga att praktiskt taget allt som uppstått i traditionen och som vi har med oss idag är influenser av hedendomen. Det kan vara omskakande för kristna att läsa en sådan bok där julfirandet, kyrkoåret, kyrkbyggnaders arkitektur, prästämbetet, sakramenten, liturgisk utrustning som albor, stolor, ljus etc hänförs till hedendom. Till saken hör nog tyvärr (?) att det ligger mycket i detta. Kyrkan har lagt beslag på det ena efter det andra och så att säga "helgat" det beslagtagna. Men här måste sägas något väsentligt.

Den stora skillnaden mellan de historiska kyrkorna och många reformerta kyrkor är just synen på kyrkan och dess utveckling. De historiska kyrkorna betraktar sig själva som fortsättningen av inkarnationen. Gud verkade genom Jesus och fortsatte sedan att verka genom kyrkan som är hans kropp. Vi tror med andra ord att julfirandet, kyrkoåret och så vidare ä'r den helige Andes fortsatta verk. Det är därför som Anders Gerdmars bok väcker frågor. Hur ska vi uppfatta traditionen? Är den av Gud eller inte? Ja, självklart en del, men inte allt. Gerdmar menar att Bibeln är överordnad norm och vill tona ner traditionen. Romerska katoliker vill se traditionen i förlängningen av Bibeln.

Men de reformerta vill helt och hållet hoppa över traditionen. De vill tillämpa Bibeln så som det står utan hänsyn till någon utveckling. De första kristna, menar till exempel Cruz, åt den vanliga måltiden samtidigt som de mindes Jesus. Middag med Jesus betyder att Jesus kommer ner från himlen genom Anden och blir direkt närvarande i vår måltid. Vad som skett mellan år 30 e Kr och fram till våra dagar kan vi glömma.

Jag är glad för boken och ska skriva mer om dess innehåll. Den är välskriven och jag tror den är ett tidstecken. Om jag ännu en gång lägger teologin åt sidan och bara betraktar fenomenet kvarstår frågan om vi kan äta middag med Jesus hemma. Som vi gör i vår cell. Hur ska vi förstå det och än mer spännande hur kan vi utveckla det? Kan vi fira mässa hemma? 

söndag, september 18, 2016

Nya veckan har börjat bra

Så har vi börjat en ny vecka och förhoppningsvis ser vi fram emot den med glädje. Guds nåd är var morgon ny. Egentligen började veckan redan i går kl 18 om man som jag följer seden att veckan börjar med söndag och söndag börjar med lördagens helgmål. Efter att ha levt med Bibeln och Kyrkans år nästan ett helt liv har det faktiskt blivit det mest naturliga för mig. Veckan börjar med en vilodag där Gud kommer till mig genom sitt Ord och sina Sakrament.

Idag har jag haft förmånen att ha fått fira flera gudstjänster. I Angelstads kyrka var det gudstjänst med dop. Alltså ingen nattvard, men det har det goda med sig att hela gudstjänsten kom att inriktas på dopet. Det faktum att vi är döpta ger oss tillträde till det allra heligaste, Dopet är i mina ögon kraftigt underskattat. Om folk förstod vad dopet innebär skulle vårt samhälle se helt annorlunda ut, för att inte tala om vår kyrka. Men det är som det står skrivet att evangeliet är dolt för dem som inte tror. Och tron kommer av att vi lyssnar till Guds Ord och lyder det. Inte så att vi är fullkomliga men på så sätt att det får ge oss inriktningen för våra liv. Jag fick tillfälle att i gudstjänsten stryka under att en gång döpt alltid döpt. Dopet kan aldrig göras ogjort och är i den meningen oberoende av vår tro eller brist på tro. "Jesus Kristus, den korsfäste och Uppståndne kallar dig nu att vara hans lärjunge".

Det var länge sedan förra gången men den här dagen passade det bra att träffa barnets släkt och vänner på efterföljande samkväm. Extra roligt eftersom jag sannolikt kommer att träffa föräldrarna igen på torsdag då jag ska till Malmö och vara med på Uniteds kvällsmässa.

Efter samkvämet var det dags för Högmässa i Torpa kyrka, fars dop- och konfirmationskyrka. Vi var inte många men det var en god gudstjänst och eftersom jag har släkt där och eftersom jag varit där en gång tidigare kände jag igen dem alla, tror jag.

Sedan var det dags för bibelförklaringen i Vrigstad. Det blev verkligen en god samling med fler deltagare än jag förväntat mig. Sidosalen var praktiskt taget full och jag kunde förnimma en hunger efter att få mätta sig med Guds Ord. Fem gånger har jag på mig att gå igenom Romarbrevets kapitel 9, 10 och 11. Jag klarade fem verser i kväll, men å andra sidan hann jag med en hyfsat grundlig inledning till Romarbrevet och det nya förbundet vilket nästan är nödvändigt för att senare kunna förstå Romarbrevet.

Det är lika fascinerande varje gång att berätta om biskop Krister Stendahls uppsats 1965 som öppnade upp för "den nya förståelsen". Tänk att biskopen kunde säga att Paulus inte var lutheran utan jude och att detta får betydelse för tolkningen! Idag låter det självklart men det har det sannerligen inte varit tidigare.

Jag tror jag nöjer mig med att skriva att den nya veckan har börjat bra. Hoppas att den har gjort det för dig med!