tisdag, april 24, 2018

Gudstjänstsäkerhet

Det är skönt att vara hemma igen. Kom från Tirana, Albanien sent i går kväll. Vi hade denna gång ett riktigt bra ledar-seminarium. Först hade jag tänkt att fortsätta på undervisningen om församlingen från förra året, men insåg att det var en annan undervisning som var av nöden. Så uppgiften blev att beskriva skillnaden mellan det gamla och det nya förbundet och hur vi tjänar på olika sätt beroende på om vi lever kvar i det gamla förbundet eller inte. Det blev klargörande för deltagarna och de visade alla stort engagemang i samtalen. Det här är faktiskt något vi skulle behöva mer av också i Sverige, kanske särskilt i Svenska kyrkan där det mesta har hängts upp på de anställda och deras förmågor att vara duktiga. (Inte underligt förresten att människor i allmänhet finner det tråkigt). Kanske borde jag ändå ge ett erkännande till de goda diakonala insatser som ändå görs. Men skillnaden mellan det gamla sättet och det nya borde vara angelägna också i det sammanhanget. Skillnaden?

Aposteln skriver:

Nu är vi lösta från lagen, eftersom vi har dött bort från det som höll oss fångna. Så står vi i Andens nya tjänst och inte i bokstavens gamla tjänst.

För den som kan sin Bibel är det uppenbart att det handlar om det nya hjärtat. Det nya förbundet kännetecknas av det nya hjärtat det vill säga det som lever i gemenskap med Kristus och vill lyda honom.

Men det var nästan det inte blev något seminarium. Jag upptäckte när jag på torsdagen skulle packa min väska att mitt pass inte var giltigt. Det måste gälla tre månader efter att man anlänt Albanien och det gjorde inte mitt. Då fick jag resa redan på torsdagskvällen till Malmö för att på morgonen hinna gå till gränspolisen och skaffa ett provisoriskt pass. Det ordande sig och jag kom iväg. Samma visa när jag skulle hem. Flygplanet landade på Kastrup en kvart efter att mitt tåg skulle ta mig till Värnamo. Det är lite besvärande att i sådana situationer inte ha någon mobil och kunna meddela sig. Men fördelarna med att vara utan mobil överväger. Hur som helst tog jag mig hem även om det blev sent i går.

Den här dagen har jag ägnat åt att besvara mejl och åtgärda lite småsaker. Man får passa på medan man är hemma därför att i morgon bär det iväg igen. Då går resan till Glimminge där ett nytt kapell ska invigas. En kollega har bildat en förening och byggt  ett kapell där de avser att fira mässan med jämna mellanrum. A. har träffat biskopen i Lund för att informera och bjuda biskopen till invigningen. Biskopen lär ha varit försiktigt positiv men kommer inte. Han vill nog se vart det hela tar vägen. En liknande historia inträffade i Strängnäs stift för några år sedan. Då förbjöd biskopen i Strängnäs vederbörande att fira mässan i kapellet. Ett tredje exempel har jag från Växjö där br A ordnat med ett kapell som jag tidigare rapporterat om i husets källare. Men se då var biskop närvarande, biskopen S Thidevall. Det verkar som att utvecklingen går åt rätt håll. Be till Gud att många kapell tas i bruk. Be att vi får fira alltfler husmässor. Be att vi får alltfler tältmakarpräster. Be att vi får gudstjänstsäkerhet!

onsdag, april 18, 2018

Riktigt bröd och vin?

Oj, oj, oj - nu händer det mycket. Då tänker jag inte bara på att Bajen slog BP med 4-0 häromdagen och att jag hade glädje av att få se matchen på plats. Jag tänker lika mycket på att kommentaren till Galaterbrevet kom idag och att jag ägnat några timmar åt att skicka ut den till er som hade förhandsbeställt. Vilket kärt arbete. Hoppas nu att boken blir till stor glädje och välsignelse för de många.

Jag tänker också på dagarna med Kyrklig Samling och naturligtvis på morgondagen och helgen som ligger framför mig då jag ska till Albanien och undervisa blivande ledare. Men låt mig ta en sak i taget.

Mötet med Kyrklig Samling uppskattade jag mycket. Det är fantastiskt överlåtna människor jag har fått möta. Människor som ber, arbetar och gråter på grund av Svenska kyrkans situation. De flesta är i min ålder, det vill säga övre medelåldern och gång efter annan saknar jag de yngre. Jag undrar uppriktigt sagt var de yngre befinner sig och vad de får sig till livs - andligt sett.

Det pågår ett samtal inom Kyrklig Samling om gudstjänstotrygghet. Det är väl så många trogna ser på det hela. Inte särskilt konstigt med tanke på den förskjutning som ägt rum från kristen tro till moralism och terapi. Men läget är än allvarligare. det handlar inte om otrygghet utan om osäkerhet. Vad är skillnaden? Någon förklarade. Otrygghet är en sak för Socialtjänsten. Osäkerhet är en uppgift för militären. Så är det naturligtvis. Skönt med någon som kan urskilja och som vågar säga det. Det är inte bara en fråga om hur individen kan uppleva gudstjänsten utan en fråga om hur det faktiskt förhåller sig. Låt mig få fråga di käre läsare. Vilken gud är det Svenska kyrkan och din församling talar om och ber till? Det är inte längre självklart att vi talar om Bibelns Gud, det vill säga om HERREN och Fadern. Hur ser det ut i din församling? Vågar du höra vad som faktiskt sägs när du sitter i högmässan?

En andra fråga: Driver predikanten Kristus? Eller talar han/hon i bästa fall bara om Kristus? Kan det rent av vara så att du lyssnar till moralism? Till terapi prat i största allmänhet? Stannar förkunnelsen vid ett allmänreligiöst tal om gud? Kan det rent av vara så att Marcion går igen? Han som talade om att vi inte behöver den bibliska bakgrunden eller menade att det i världen pågår en kamp mellan gott och ont? Är det så att Pelagius går igen? Han som hävdade att människan var utan arvsynd, utan köttslig natur? Som menade att det du eller jag åstadkommer har betydelse för vår frälsning? Har du koll?

En tredje: Är den präst du sitter hos verkligen en präst? Är hon/han präst till funktionen? Har det som jobb? Eller hon/han bara en "lejd herde"? Frågorna är brännande och det stannar inte vid otrygghet utan det handlar om osäkerhet. Och en fjärde: Hur firas nattvarden? Används glutenfritt bröd som inte är bröd? Eller används alkoholfritt vin som inte är vin? Hur lyder nattvardsbönerna?

Jag har en känsla av att många lekmän inte har en susning om vad kyrka och ämbete handlar om. Man lever i godan tro, men det kommer inte att hålla i längden. Det här var några tankar jag fick under några goda dagar. Jag skulle gärna berätta mer men utrymmet tillåter inte det. Kanske kan jag återkomma.

Om du vill ha ett exemplar av Galaterbrevet - en bibelteologisk kommentar så får du gärna höra av dig till hakan.sunnliden@telia.com. KOstnaden är 175;- plus frakten. I morgon firar vi Ökenmässan i Mariakyrkan och om du har möjlighet och vilja att  komma är du välkommen. Allt gott!

lördag, april 14, 2018

Kyrklig samling


Måste skriva några rader innan jag reser till Stockholm i morgon bitti så ni inte tror att det har hänt mig något dåligt. Veckan har varit intensiv eftersom jag omarbetar min bok om motståndsrörelser i kyrkans historia. Nu skriver jag om några rörelser på svensk mark. Idag har jag arbetat med den Nya kyrkan som inspirerats av biskopen Jesper Svedbergs son Emanuel Swedenborg. En märklig kyrka som ändå har 2 800 döpta medlemmar idag fördelade på 36 församlingar i Sverige. Vi har som ni kanske lagt märke till i veckan en präst verksam i Svenska kyrkan som är döpt i Nya kyrkan. Samtidigt som biskop Eva Brunne nekat en vigning av en diakonkandidat just därför att hon är döpt i Nya kyrkan. Tre anmälningar har kommit in till Domkapitlet och tiden får utvisa hur saken behandlas.

En andra rörelse från 1840-talet som är minst sagt intressant uppstod i min gamla församling Hjälmseryd. Det är roparrörelsen. Den började i byn Allsarp med att Lisa Andersdotter, då 16 år, började sjunga. Hon sjöng, citerade bibeln och ropade (predikade) så hon inte ens hade tid att äta. Aftonbladet skrev om henne 1842. I Hjälmseryd fanns under några år inte mindre än 45 ropare, alla barn. Rörelsen spred sig så via Västergötland till Värmland och Närke och man uppskattade antalet till mellan 2 och 3 000 ropare. Det var ingen tvekan om att rörelsen mötte ett uppdämt behov, ett behov som Svenska kyrkan inte kunde svara på. Det var pigornas, drängarnas och böndernas rörelse, Det är lätt att tiden går fort när man studerar fenomen som dessa.

I morgon blir det Stockholm. Kyrklig samling möts för att överlägga. Kyrklig samling är den enda organisationen i Svenska kyrkan som samlar bekännelserörelsen i hela dess bredd genom sitt Samarbetsråd där människor med olika fromhetsbakgrund kommer samman för gemensamma överläggningar och analys. Jag har inte varit med tidigare men nu bad man mig att tala om smågruppernas möjligheter och risker. Det gör jag gärna. Men det blir nog mest om möjligheterna eftersom hoten ändå inte föreligger förrän grupperna är på plats. Och det är de inte än, eller ...

Därför blir det ingen blogg imorgon. Inte heller på måndag eftersom jag stannar kvar ett dygn då Bajen spelar mot Brommapojkarna på kvällen. Ett sådant tillfälle, serverat på silverfat, vill man inte missa. Allsvenska har börjat bra för Bajen. Visserligen har Bajen bara spelat två matcher så här långt men jag konstaterar att vi är obesegrade. Hoppas det gäller också efter måndagskvällen.

Med andra ord är jag hemma på tisdag och den dagen hoppas jag att kommentaren till Galaterbrevet är på plats. Då får jag ägna resten av dagen och delar av onsdagen åt att distribuera alla förhandsbeställningar jag fått in, säkert ett fyrtiotal. Väldigt roligt arbete. Det är bara det där med portot som stör mig. Det är dyrt. Vi får se om det klarar sig med 36;- eller om det blir 54;-. Gränsen går vid 250 g. Surt, men Postnord lär behöva pengarna. På kvällen samlas vi några stycken för husmässa, något som jag redan ser fram emot.

På torsdagen är det ökenmässa i Mariakyrkan. Nu håller församlingsrådet på att författa en skrivelse till domkapitlet med en begäran om dispens. När den nya Kyrkohandboken kommer lär det behövas. Ökenmässan följer ju inte precis Svenska kyrkans ordning. Och sedan bär det iväg till Tirana, Albanien där jag ska undervisa blivande ledare. Puh, det ska också förberedas. Men det är kärt arbete och jag är glad att jag nu kan disponera min tid. Be gärna att mina tankar om smågrupper och husmässor röner framgång vid Kyrklig samlings överläggningar. Där brottas man nu med vad man kallar gudstjänsttrygghet. Kyrkfolket skakas i sina grundvalar och det gäller att hitta nya vägar. Allt gott så hörs vi igen på tisdagskvällen!

måndag, april 09, 2018

Nu går tiden fort

Nu går tiden fort. De flesta kanske tänker på våren men jag tänker på arbetet med en ny reviderad upplaga till Motståndsrörelser i kyrkans historia. Den reviderade vill jag ha färdig till OAS-mötena i sommar av flera skäl. Och då behöver manus helst vara klart innan denna månads utgång.

Den första upplagan trycktes som för övrigt mina andra Recito-böcker endast i en liten upplaga om 100 ex. Jag tror det finns 25 ex kvar. Men så blev det bestämt att jag skulle ha ett seminarium på OAS-mötet i Varberg och att bokens titels skulle vara ämnet. Roligt, tycker jag. Men till sommaren finns inga böcker kvar. Alltså behöver den nytryckas. Men, den första upplagan vände sig särskilt till alla dem som levt med i eller lever med i cellgrupper. Boken satte in cellkyrkan i ett historiskt skeende och presenterades just som en motståndsrörelse. Neighbour är som alla som arbetat med celler vet mannen bakom den renodlade modellen.

2008 konstaterade han att metoder springer fram ur teologi. Tyvärr så kom många människor i celler att ta till sig metoderna men glömma teologin. Eller kanske till och med vara oförstående inför teologin. Neighbour har justerat detta och jag ville att det skulle bli tydligt också från min sida eftersom jag undervisat så länge om denna modell. Om några år hoppas jag kunna presentera en biblisk-svensk-uppdaterat-möjlig modell för alla oss som vill leva nära och fördjupat i mindre sammanhang. Men där är vi inte än.

Den andra upplagan kommer därför inte att innehålla något om Neighbour eller cellkyrkan. Den kommer endast att berätta om motståndsrörelser under fyra perioder. Den första om motståndsrörelser under antiken. Den andra från reformationstiden. Den tredje från upplysnings- och den så kallade moderna tiden. För att sedan, om jag får till det nästa vecka, handla om vår postmoderna tid. Kort sagt; om motståndsrörelser i kyrkans historia.

Den andra upplagan kommer inte alls att beröra vad som skedde i Nordamerika, som första. I stället ska jag försöka skriva något om hur de olika rörelserna nådde Sverige och hur de inte togs emot här. Det kanske allra tydligaste exemplet på svenskarna senfärdighet är vi inte fick religionsfrihet i landet förrän 1951. Jag tänker ofta på det eftersom jag själv är född 1952 och med andra ord född i ett land med religionsfrihet. Fast ibland har jag undrat.

Jag måste säga att det är oerhört spännande att forska och skriva i ämnet. Det är tydligt att dessa rörelser, till exempel arianismen, har haft ett mycket stort inflytande. De flesta motståndsrörelserna har varit organiserade i smågrupper. Den konstantinska eran går mot sitt slut och just nu sker stora förändringar. Förhoppningsvis kan andra upplagan resultera i vad som sker i vår egen tid. Nu när hundratals nya församlingar bildas i vårt avlånga land. De flesta består av invandrarkyrkor och har liten kontakt med svenskarna.

Så nu går tiden fort.

torsdag, april 05, 2018

Förhandsbeställ Galaterbrevet!

Till min stora glädje upptäcker jag idag att den Bibelteologiska kommentaren till Galaterbrevet nu går att förhandsbeställa både på www.litenupplaga.se och på www.adlibris.se och www.bokus.se.




Bokens ska komma från tryckeriet nästa torsdag, den 12 april 2018.

Priset är 175;-

Du kan slippa frakten genom att köpa boken i din bokhandel. Förmodligen behöver bokhandeln beställa hem den. Så även om du slipper frakten kan den bli något dyrare.

MEN, du kan också köpa den - till min oförställda glädje - genom att beställa direkt ifrån mig. Du får den mot faktura till din email-adress eller utskriven med boken. Priset 175;- + frakten.


Välkommen med din beställning till hakan.sunnliden@telia.com 



tisdag, april 03, 2018

Församlingen växer

Det är en stor förmån att få vara med i utbildningen av blivande pastorer. Att vara med i Nepal som i grund är ett hinduiskt land där en helt annan kultur än den västerländska är rådande bjuder på många utmaningar. I rapporten från de senaste undervisningsveckorna kunde jag läsa följande:

Första veckan ägnade vi helt åt Jesajaboken. Andra veckan innehöll en genomgång
av övriga profetiska böcker i Gamla testamentet. Undervisningen bestod av
föreläsningar och gruppövningar; i något enstaka fall fick de individuella uppgifter. Vi
hade ganska många övningar, och det tror vi bidrog till att hålla intresse och
engagemang uppe. Vi försökte också variera övningarna så att deltagarna både skulle
lära sig bibelstudiemetoder och få fundera på mer applicerande frågeställningar.

Det finns säkert många präster och pastorer i Sverige som skulle må bra av en sådan genomgång som de blivande pastorerna i Nepal får vara med om. Det är fascinerande att se hur det kristna livet sprider sig i ett missionsland. Det slår mig att ungefär 5 % av Nepals befolkning nu tagit emot Herren Jesus och plötsligt undrar jag om det finns fler kristna i Nepal än i Sverige? Bröderna från EFS LoE och Simon avslutar rapporten med följande ord:

Den sista kvällen anordnades en gemensam samling som avslutades med middag.
Samlingen innehöll lovsång, nattvard (som LarsOlov ledde), bön för varje enskild
deltagare och vittnesbörd från deltagarna.

Några egna reflektioner
Det har varit oerhört givande att få göra detta tillsammans. Genom våra olikheter som
personer har vi både lärt oss mycket av varandra och kompletterat varandra i den
praktiska undervisningen. Vi var helt enkelt ett fungerade team trots att vi inte tidigare
arbetat ihop. Och vi kan rekommendera att man åker två och två när/där det är
möjligt.

Vår översättare gjorde ett fantastiskt jobb. Och vi tror att det hela blev bra översatt
med tanke på att deltagarna till exempel skrattade när de skulle. Samtidigt är det
naturligtvis inte enkelt att veta om allt vi ville säga gick fram. Kulturskillnaderna är
trots allt stora. Men vi upplevde trots detta en närhet till många av deltagarna. De
mötte oss med värme och tacksamhet, de skrev flitigt i sina anteckningsböcker, de
ställde ibland frågor, de arbetade med energi med de övningar vi förelade dem och så
vidare.

Det var även mycket uppmuntrande att höra vittnesbörd och berättelser om hur de
olika deltagarna kommit till tro på Jesus och evangeliet. De flesta av dem vi
intervjuade var före detta hinduer som blivit frälsta i samband med något slags
mirakel genom bön till Jesus, oftast helande. Det verkar som att den kristna
församlingen växer, trots förbud mot offentlig evangelisation i landet.

LarsOlov Eriksson & Simon Johansson

För egen del kommer jag att nästa gång resa till Tirana, Albanien, den 20-22 april för att undervisa om hur den kristna församlingen spred sig enligt Apostlagärningarna. Jag hart börjat förberedelserna. Det är nåd att få vara med ytterligare någon tid.

måndag, april 02, 2018

Undervisningen i Nepal fortsätter

Idag, Annandag Påsk, firades mässan i Mariakyrkan. F Anders hade sällskap med f Martin. De hade tillsammans med den större delen av gudstjänstfirarna vandrat från Johanneskyrkan till Mariakyrkan för att där stanna upp inför vandringen mot Emmaus. Jag är glad att jag var där och fick lyssna till ordet och ta emot sakramentet.

För övrigt kan jag meddela att den pastorsutbildning jag fick vara med att starta i Nepal fortsätter. Nu har PLT, se länkarna, varit på plats i mer än fem år och undervisat från Bibeln. Det har varit och fortsätter att vara ett viktigt och värdefullt arbete. För några veckor sedan var LoE Eriksson och Simon Johansson på plats och jag ger er här inledningen av deras rapport. 

Vi – LarsOlov Eriksson och Simon Johansson – åkte tillsammans med uppdraget att
undervisa om de gammaltestamentliga profeterna inom ramen för PLT den ovan
angivna tiden. Vi delade på undervisningen. Schemat framgår av bilaga, där det också
syns hur vi hade fördelat uppgifterna.

Undervisningen ägde rum i Bijaya kyrka i Panauti, men vi bodde på ett hotell en
bit därifrån – c:a 25 minuters resväg med bil under nepalesiska trafikförhållanden – i
Dhulikhel. Hotellets namn var D-woods och drevs av ett gäng unga hinduiska killar
som vi både fick bra kontakt med och kunde evangelisera/vittna lite för på kvällarna.
Det märktes att de var intresserade av vår tro. En av dem tog särskilt ansvar för att
den mat vi fick inte skulle göra oss sjuka, och han höll verkligen en ära i att få betjäna
oss och servera oss olika typer av rätter till både frukost och middag. En rätt vi
särskilt fastnade för var momos och består av ångkokta degknippen med malt kött
inuti, ofta serverade tillsammans med en stark sås. På dagtid åt vi i kyrkan där vi höll
till med undervisningen, oftast blev det kyckling med ris och ett slags soppa eller sås
av linser. Vi blev även välförsedda med (välsockrat) te, till bådas glädje då ingen av
oss är kaffedrickare. De sista två nätterna av vår vistelse i Nepal bodde vi på ett hotell
nära flygplatsen i Kathmandu, med gångavstånd till ett av världens äldsta hinduistiska
tempelområden (vilket vi besökte en kväll) där festligheter, likbränning och kommers
pågick i en enda röra.

Våra intryck av landet som sådant är att det är mycket vackert, med höga berg,
kullar, dalar och terrassodlingar, samtidigt som det också är väldigt nedskräpat,
speciellt efter vägarna. Människorna var trevliga, öppna och välvilligt inställda till
oss; vi kände oss aldrig hotade eller trängda, inte ens då vi var ute själva på
kvällspromenader.

Det praktiska kring resor och dylikt förflöt smidigt och vi hade aldrig några
problem med vare sig bagage, pengar eller byråkrati. Ingen av oss fick magbesvär
eller drabbades av någon annan sjukdom, förutom att Simon hade en ihärdig
förkylning hela tiden.

Undervisningen följde i stora drag det schema vi gjort upp i förväg, och det visade sig
vara en bra fördelning. Vi var med på varandras lektioner och kunde på så sätt både
veta vad som kom upp och komplettera varandra. Vid några tillfällen kunde vi också
utmana varandra, vilket gav dynamik åt undervisningen och förebilder för dem vi
undervisade. Vi tror att samspelet mellan oss lärare var ett gott bidrag till själva
undervisningen.

Enligt uppgift var totalt 29 församlingsledare anmälda till kursen.

I morgon avser jag att publicera några av de avslutande reflektionerna kring arbetet i Nepal.