söndag, oktober 21, 2018

Apg 4:32-35


Nu följer ett andra summarium. I det finns samma kännetecken som i 2:42–47. Men här betonas att de var ett hjärta och en själ. De första kristna var kända för sin vänlighet, för kärleken till Gud och till varandra. Praktiskt tog det sig uttryck på så sätt att det inte förelåg någon partisplittring eller någon rivalitet. Detta blev särskilt synligt i egendomsgemenskapen.

Här talas om att de hade allt gemensamt och efter ett inskott (?) i v 33 fortsätter beskrivningen av egendomsgemenskapen. Det kan också vara så att v 32 ska knytas till v 31, till andeuppfyllelsen snarare än till egendomsgemenskapen. Vi läser:

4 32 Hela skaran av dem som kommit till tro var ett hjärta och en själ, och ingen kallade något av det han ägde för sitt utan de hade allt gemensamt. 33 Med stor kraft bar apostlarna fram vittnesbördet om Herren Jesu uppståndelse, och stor nåd var över dem alla.
34 Ingen av dem led någon brist, för alla som hade mark eller hus sålde sådant som de ägde och bar fram betalningen för det som sålts 35 och lade ner det vid apostlarnas fötter. Och man delade ut åt var och en efter hans behov. 

Det finns framför allt tre aspekter som vi behöver förstå. För det första visar de första kristnas egendomsgemenskap hur radikalt de tänkte och levde.

I 5 Mos 15:4 står att läsa ”Ingen fattig borde finnas hos dig …” och det kan vara ett ord som de första kristna tagit till vara på. Det kan sägas ha gått i uppfyllelse i församlingen i Jerusalem. Det betyder inte att privategendomen var avskaffad eller att de troende var tvungna att lämna ifrån sig allt de ägde och hade, men verbformerna i våra aktuella versar visar att de besuttna regelbundet sålde av och gav till apostlarna, en av dem var Barnabas, v 36.

Det finns ingenting belagt om att judarna skulle leva i egendomsgemenskap, med ett undantag; Esséerna, som vi lärt känna genom Dödahavsrullarna.

Esséerna
Det fanns en liten, tät gemenskap i Qumran av judar och judekristna. Vi visste inte så mycket om dem innan 1947. De judiska författarna Filon och Josefus har skrivit om dem, så gemenskapen fanns då. De levde i klosterliknande gemenskaper i trakten av Döda havet. De sägs ha varit ungefär 4 000 personer. De levde mycket enkelt och var självförsörjande. När människor trädde in i den gemenskapen fick de lämna ifrån sig allt de ägde. Nya medlemmar fick vara med under en prövotid om ett år innan de togs upp i gemenskapen genom dop. I samband med dopet fick de sina vita dräkter.

1947 fann man deras kloster med ett jättelikt bibliotek i Qumran vid Döda havet. Det finns ingenting som talar för att Jesus skulle ha varit där, möjligtvis Johannes döparen. De är inte alls omnämnda i Nya Testamentet.

Det andra som ska sägas är att de första kristna handlade i enlighet med sin tro, kom ihåg vårt studium av Jakobsbrevet. Tron stannade inte vid radikala tankar och ord utan tog sig uttryck i handling. De kom att organisera den inbördes hjälpen (koinonia) som en del av gemenskapen. Var och en bidrog på sitt sätt och apostlarna (diakonerna) ansvarade för att ingen led nöd.

När vi läser i v 34 att alla bar fram vad de ägde ska detta alltså inte förstås som ett tvång, utan som ett uttryck för att de var ett hjärta och en själ, ett uttryck för den kärlek de hade till varandra. Detta skedde frivilligt och 2:44 f ska tolkas i ljuset av detta.

Den tredje aspekten är den att de delade ut (och gav?) allt eftersom det behövdes, v 35 b, jämför 2:44.

Vaddå församling?

Det har blivit näst intill ogörligt att tala om församlingen eftersom få vet vad som menas. I bästa fall kan sammanhanget avgöra vad begreppet syftar på men det är långt ifrån säkert. Kan vi då lära oss något av Bibeln?

Första gången vi läser om församlingen i Skriften syftar det på Israels folk det vill säga på när de för-samlas. Begreppet saknar i sin grundform teologiskt innehåll men nästan omgående står det ändå klart att det inte handlar om vilket folk som helst. Israels folk är ett utvalt folk, utvalt att uppenbara och demonstrera Guds vilja. Men fortfarande är det så att detta folk i grund för-samlas som vilket annat folk som helst.

När Gud ingår förbund med folket genom Mose och folket får Guds tora används emellertid ett annat ord. Också det ordet översätts i våra biblar med församling, ofta med högtidsförsamling. När det ordet används betyder ordet att Gud själv lever i förbund med församlingen. Församlingen är helt enkelt det folk som lever i gemenskap med Gud och plötsligt har ordet ett starkt teologiskt innehåll. Församlingen består av människor som lever i gemenskap med Israels Gud och har Ordet som sin norm.

Nu var denna församling i hög grad ofullkomlig inte ens värd att bära namnet! Men ändå ... Profeterna tar upp saken otaliga gånger och talar om den eskatologiska församlingen. Den ska uppstå genom att Guds Messias ger människorna ett nytt hjärta och av sin Ande. Till saken hör att Gud ska ta bort människornas skuld och rena deras samveten med sitt eget blod. Jesus talar om detta till exempel vid Caesarea Filippi och apostlarna redogör för lärjungarna kan bli kristna det vill säga hur de kan införlivas i Guds hushåll, Kristi kropp och Andens tempel. Dessa människor och inga andra utgör församlingen i nytestamentlig mening. Vi är med andra ord så långt borta vi kan komma från ett territoriellt eller ett juridiskt begrepp. Men finns sådana (eskatologiska) församlingar i verkligheten?

Det tror jag bestämt. Inte renodlade naturligtvis och inte heller som ett ideal. Snarare som en osynlig enhet bestående av fullt synliga människor. Människor som hör och gör Guds ord, som sitter vid hans bord och lever för sina närmaste. Människor som är Bekännare och som med åren har utvecklat en evangelisk livsstil. Det går att se effekterna av Vinden!

Tanken med den här lilla utläggningen är inte att kritisera folkkyrkan utan att bejaka att sådana människor mycket väl kan nystarta församlingar genom att samlas i hemmen. Den kris vi nu upplever i svensk kristenhet består till stor del av att de kristna inte samlas för att lyssna till Guds ord, be och för att äta tillsammans. Lekmännen behöver, menar jag, börja fråga efter Guds ord på ett mycket mer seriöst sätt än de för närvarande gör. Det är alldeles otillräckligt "att gå till kyrkan", lyssna på en bättre eller sämre predikan för att sedan leva som vilka människor som helst.

Det är en angenäm tanke att kristna i framtiden kommer att kalla hem prästen för att tillsammans med andra samtala om och ta emot Guds ord och Bröd. Som Kornelius en gång gjorde när han kallade på Petrus. Så blev de en församling i ordets rätta mening.

lördag, oktober 20, 2018

Nystart av församlingar

Det var inte att tänka på att Berth Löndahls motion skulle gå igenom. Det hade inte spelat någon roll hur väl motiverad den är. Den bär rubriken Nystart av församlingar. Löndahl skriver i motionen att kyrkostyrelsen bör ta initiativ till att nystarta församlingar som förlorat mycket av sitt gudstjänst- och församlingsliv. Vällovligt!

Men här finns flera saker som behöver tänkas igenom och därför finns all anledning att denna och liknande motioner bör finnas med under överskådlig tid framöver.

Det första som behöver bearbetas är själva begreppet församling. Vad är en församling? När jag läser Kyrkoordningen är församlingen främst territoriell. Den är en organisation som ligger under överhetens bestämda kontroll. Den är låst till ett territorium och fastnaglad i hundratals sidor juridisk text som man knappast ruckar på genom en motion eller två. Men samtidigt är det som vi fick lära oss för länge sedan så att droppen urholkar stenen. Själva begreppet församling måste helt enkelt göras om. Förr eller senare.

Svenska kyrkans officiella bekännelse säger att församlingen är där Guds ord rent och klart förkunnas och sakramenten rätt förvaltas (mina understrykningar). Redan här blir det svår för Svenska kyrkans ledning. Bäst att blunda. Sticka huvudet i sanden. Jag lämnar åt dig käre läsare att själv tänka.

Om vi dessutom skulle ta ytterligare ett steg och närma oss andra historiska kyrkor som till exempel den romerska eller de ortodoxa blir det inte enklare. I synnerhet inte när det kommer till hur vi hanterar de kristna sakramenten. Jag säger inte mer.

Om vi sedan skulle kunna råga oss om vi har något att lära av Nya testamentet blir det riktigt svår. Hur ser församlingen ut i Nya testamentet? Handlar det om att människor är för-samlade? Menade Jesus att den är eskatologisk? Vilken betydelse har ämbetet för den jordiska församlingen? Och så vidare.

Löndahl skriver i sin motion att en nystart ofta börjar i "de små sammanhangen av undervisning, delande av den kristna tron, bönegemenskap och att samlas till mässan". Mig veterligt finns det inga exempel i kyrkohistorien på att etablissemanget någonsin har tillåtit något sådant. Däremot en uppsjö av exempel på hur sådana små sammanhang har förlöjligats, trakasserats och förföljts. Här rekommenderar jag i högsta grad min bok Vänner eller fiender som du kan beställa genom att klicka här.

Nåja, vem har sagt att man måste upprepa historien? Hur svarar då gudstjänstutskottet på den motion vi ska rösta om 19-21 november?

I betänkandet står att läsa att församlingen, plötsligt definierad som de förtroendevalda,  har ansvaret för att den grundläggande uppgiften blir utförd. I församlingen, här definierad som "personer", ska ta ansvar. Därtill fortsätter betänkandet kan stiftets anställda hjälpa till. Så långt har texten ingen betydelse. Men den fortsätter och nu närmar vi oss något viktigt och väsentligt.

Det heter i texten att "beslut om att ändra den lokala strukturen kan även fattas av församlingens kyrkofullmäktige eller pastoratets kyrkofullmäktige". Det betyder att en motion som denna skulle skickas till varje pastoratsfullmäktige i hela Svenska kyrkan! Med detta sagt kommer så utskottets övervägande.

Utskottet anser att motionen ska riktas till pastoratet! Församlingsinstruktionen är "därvid ett viktigt redskap". Genast blev det lite krångligare och svårare. Och än svårare blir det när utskottet varnar för "obesvarade frågor" som till exempel vem avgör om det verkligen behövs att nystarta en församling? Tänk om det sker över huvudet på den lokala församlingen? (Vad som här menas med den lokala församlingen är för mig obegripligt. Är det territoriet? Knappast. Är det de förtroendevalda? Eller de anställda? Är det kyrkoherden i egen hög person? Är det gudstjänstfirarna? Jag har ingen aning.)

Utskottet varnar för risken att en nystart stannar vid att vara en pappersprodukt! Bland alla andra pappersprodukter i sådana falla vill jag tillägga. Ett beslut om att nystarta församlingar tillför inte något som redan finns. Alltså föreslår utskottet avslag på motionen.

Jag får nog återkomma i saken i veckan.


tisdag, oktober 16, 2018

1150 nya församlingar på 11 år!

Så har jag läst Kyrka & Folk lite noggrannare. Där finns en mycket intressant artikel om evangelisation i Sverige eller ska jag skriva inom Svenska kyrkan. Svenska kyrkan är som känt en folkkyrka så i vissa avseenden är det svenska folkhemmet och svenska kyrkan ett och detsamma.

I den artikeln som skrivits av Magnus Hagström och som du finner genom att klicka här, berättar han om Sverigeundersökningen. Den görs vart femte år och är en statistisk sammanfattning av l'äget i den svenska frikyrkligheten. Du hittar hela undersökningen genom att klicka här. Den redogör för utvecklingen mellan åren 2010-2015. I den visas att kurvan har planat ut men också goda tecken. Dessa goda tecken bloggade jag om för tre å sedan. Du kan läsa bloggen genom att klicka här.

Jag citerar nu från Kyrka & Folk:

I Sverige läggs det idag ned cirka 300 församlingar per femårsperiod (ungefär en i veckan). Om man dessutom betraktar befolkningstillväxten så behöver vi, för att inte minska antalet procentuellt, ungefär 250 nya församlingar till år 2030. (Det låter långt bort i mina öron men är endast 11 år!, min anm.) Om man lägger till kompensationen för de nedlagda församlingarna skulle det innebära att vi i Sverige behöver nyplantera 1150 församlingar till år 2030. Utmaningen med sekulariseringen är mycket stor.

Nu verkar det som att alltfler börjar inse läget och behovet av att starta nya församlingar. Och även om det i vanlig ordning, är jag böjd att säga, dröjt länge gäller här bättre sent än aldrig. Men om nu tiden hunnit ikapp oss och vi inser att vi behöver nya församlingar behöver uppstå och formaliseras inställer sig frågan hur då? Vem ska göra detta? Hur ska det gå till? Var finns nyckelpersonerna? Kyrkohistorien förskräcker eftersom överheten sällan eller aldrig verkat för något nytt. Makten är ofta till för sin egen skull. Man använder makten för att bevara makten. Normalt sett har nya församlingar försetts med en sektstämpel och motarbetats. Finns det anledning att tro att det skulle gå till på något annat sätt nu? Knappast. Men det ser jag snarare som realism än pessimism.

Det betyder att vi behöver få se ett uppvaknande bland vanligt folk om uttrycket tillåts. Kraften att bygga upp kommer från Herren Jesus och hans verk bland vanliga människor. Det är fotfolket som behöver bli delaktiga och aktiva att forma nya gemenskaper. Det är ämbetsbärarnas sak att bistå, stödja och forma.

Det är därför lovande att Bert Löndahl skrivit en motion till årets kyrkomöte under rubriken

Nystart av församlingar

I nästa blogg ska jag redogöra för varför det blir avslag. Men redan nu kan jag informera om att det främsta skälet är att motionen ligger på fel nivå. Det betyder att ansvaret för att starta nya församlingar, nystarta som Berth skriver eller omstarta som någon annan föreslog ligger på respektive stifts biskop. Nu gäller det att föra saken vidare!




måndag, oktober 15, 2018

f Dag Sandahl

Det är en stor förmån att kunna planera och disponera sin dagtid. Det kan man göra när man som jag inte längre är anställd. Tyvärr har jag nog tillbringat lite för mycket tid idag med att följa talmansrundan. I grund har ingenting förändrats och ändå lyssnar jag intresserat till argumenten. Det ska verkligen bli intressant att att se hur (C) och (L) tar sig ur det här. För det blir alltmer uppenbart att någon eller några partier måste ge efter på sina löften. Men samtidigt behöver de inte skämmas över det därför att sådant är livet ibland.

Men titt som tätt har mina tankar vandrat tillbaka till f Dag. Hoppas och tror att det blev en fin dag igår. Undrar om han fick den där elcykeln till sist? Såg på kommentarerna att f Torbjörn varit där. Hade han rest ändå från Luleå? Förmodligen. Dag har sedan många år ett kontaktnät långt utöver det normala. Han har varit närvarande på en oräknelig massa möten och sammanträden, deltagit i planeringsgrupper och rådslag, tagit initiativ till och genomfört aktioner och så vidare. Jag har inte studerat vid Lunds universitet utan lärt känna Dag så sakteliga eftersom jag varit i Växjö stift i mer än 35 år. Några gånger mötte jag honom på 80-talets prästmöten. Prästerna flockades omkring honom för att lyssna och diskutera.

Min teologiska lärofader är f Gunnar och på det sätter fick jag mycket gemensamt med Dag, men det tror jag inte att han riktigt uppfattade. Eller också ville han inte. Som alla vet kan Dag vara lite burdus och ofin. Mig kallade han redan från början för frimicklare eller frikyrklig. Jag är osäker på om han verkligen trodde det själv men håller det inte för otroligt. Man kan inte vara informerad om allt.

Framför allt fick vi tillfälle att samtala när det kom till Frimodig kyrka. Dag var en av dem som såg till att Frimodig kyrka bildades. Den teologiska linje han förespråkade och förespråkar än idag gick inte hem i POSK och gör väl knappast nu heller. Som ledamöter i såväl stiftsfullmäktige som kyrkomöte fick jag lyssna mer till honom, men usch, nu skriver jag som vore han död. Dag är i högsta grad levande och så länge han lever kommer han, är jag övertygad om, att vara aktiv men hur? Bloggen som varit hans plattform och forum är ju endast en liten, om än mycket synlig och läst, del av hans tjänst. Det ska bli spännande att se hur fortsättningen kommer att se ut.

Kanske består fortsättningen av tjänstgöring i församlingar? Han har vikarierat en hel del under de senaste åren och i tider av prästbrist behövs ju alla - nästan.

Om jag fick önska skulle jag vilja att Dag var med om att ordna något slag av skuggutbildning för blivande präster och fortbildning för verksamma präster. Nu verkar det inte finnas så många blivande präster men säkert många i tjänst som skulle vilja lyssna till Dag. Inte bara till teologiska insikter utan lika mycket till rådgivning och nätverksbyggande. Kanske blev Svenska kyrkans fria synod för ambitiös? Eller kom för tidigt? Kanske blev Frimodig kyrka för politisk? Skulle inte Frimodig kyrka kunna arbeta för att vara kyrka? Skulle det inte kunna ordnas en skuggutbildning?

Till sist funderar jag över hur värdefullt är bloggandet? Det är klart att jag tänker på min egen också. Lönar det sig? Dag anser uppenbarligen att han bloggat färdigt. Jag förstår att man efter mer än 2 000 starka bloggar kan tänka så. Kanske med rätta. Lönar det sig att blogga? Mitt svar är att det beror på vilken måttstock man använder sig av.

Den kristnes kamp är alltid en god kamp. Det är kampen Herren Jesus redan har vunnit. Det är segern över synd, djävul och död som ska spridas. Men till kampen hör också den profetiska dimensionen som avslöjar, river ner, tillintetgör och visar på alternativen. Det är en kamp som utkämpas i Sanningens Ande. Där har vi måttstocken! Det är min övertygelse att många av de analyser som Dag serverat oss och fortsättningsvis kommer att servera oss är sanna. När det det blir uppenbart för alla stannar det inte vid ett: vad var det jag sa, utan då skakar grundvalarna. Jag tycker faktiskt att de redan gör det och jag är tacksam för att Dag bestämt sig för att betala priset. För det finns alltid ett pris, en avbetalning, att betala till Honom som är Sanningen.

söndag, oktober 14, 2018

Vuxna politiker?

Så var jag hemma igen. Alltid skönt att komma hem. Kari och jag i eftermiddag har rest med bil från Västerås till Värnamo. På vägen hem lyssnade jag på presskonferensen med Ulf Kristersson. Jag tyckte han gjorde bra ifrån sig. Raka, klara och tydliga besked. Journalisterna försökte i vanlig ordning locka in honom i en del spekulationer, men Kristersson gick aldrig i fällan. Han var inte ens i närheten. Det var spännande att lyssna till honom. Höra honom lägga tillrätta en del rykten, förklara saken och visa på alternativen.

Samtidigt nästan skäms jag över (C) och (L). Först är de med om att avsätta Lövén och sedan håller de på och schackrar med hela svenska folket. Det är riktigt dåligt. Hade det inte varit för (C) och (L) hade saken varit klar. Nu blir det i stället en ny runda med samtliga partiledare i morgon och då får vi se om någon har ändrat sig. Annars är det vad jag förstår fortsatt låst läge som gäller. I min värld är det svårt att se hur Lövén ska kunna bli statsminister igen. Då har riksdagen i sådana fall först avsatt honom och sedan tillsatt honom! Sannolikt får (C) och (L) betala ett mycket högt pris för ett sådant beteende. Har de alls något att göra på den här nivån?

Det är möjligt att (S) återtar makten tillsammans med (C) och (L). I sådana fall skulle den stora segern för (C) och (L) vara att man lyckats hålla (SD) utanför. Och vad ska man med den pyrrhussegern till? (C) har under hela valrörelsen ingett oss hopp genom att "aldrig sätta sig i en regering med (S). Tyvärr litar jag av hävd inte på (C) på någon nivå. Hur var det den gamle C-ledaren Gunnar Hedlund sa? "C har alltid velat och kommer alltid att vela". Jo, så var det och så är det.

Om det inträffar att vi får en så kallad mittenregering med (S), (C) och (L) får vi samtidigt en ny starkare opposition än tidigare i (M), (KD) och (SD), det vill säga ett nytt slag av blockpolitik.

Det verkar uppenbart att det som nu utspelar sig har väldigt lite med att göra med Sverige och svensk sakpolitik. Det har mer att göra med begäret efter makt, makt och makt. I ett sådant spel kan vad som helst hända. Ingen vinner men alla förlorar. Politikerföraktet kommer sannolikt att öka om det inte redan har gjort det. Jag är inte dummare än att jag förstår att här måste finnas ett visst taktikspel men vuxna människor borde kunna tala öppet och entydigt med varandra. Bestämma sig för hur de vill ha det och se till landets bästa, inte i första hand till sitt eget.

Det går till på samma sätt i kyrkopolitiken kan jag berätta om någon tvivlar. Inte bara på nationell nivå utan också lokalt. Jag ogillar detta i hög grad.

Därför heder åt Kristersson och hans sonderingar. Sedan är det bara att beklaga att här finns folk som spelar med sina egna spelregler, men skeendet har det goda med sig att det kommer att bli alltmer uppenbart var vi har våra politiker. Och kanske ska det tilläggas; vi får sådana ledare vi förtjänar, både inom partipolitiken och kyrkopolitiken.

Fortsättning följer.

Apg 4:23-31


Efter sitt frisläppande söker apostlarna upp de sina. När möter bröderna förenar de sig i bön.

4 23 När de blivit frisläppta gick de till sina egna och berättade allt vad översteprästerna och de äldste hade sagt till dem. 24 När de hörde det, ropade de tillsammans till Gud och bad: "Herre, du som gjort himmel och jord och hav och allt som finns i dem, 25 du har genom den helige Ande talat genom vår fader David, din tjänare:

Varför rasar hednafolken, varför tänker folken tomma tankar? 26 Jordens kungar reser sig och furstarna gaddar ihop sig mot Herren och hans Smorde.

27 Ja, de gaddade verkligen ihop sig i denna stad mot din helige tjänare Jesus som du har smort. Herodes och Pontius Pilatus gick samman med hedningarna och Israels stammar 28 för att utföra det som du med din hand och ditt beslut hade förutbestämt.29 Och nu, Herre, se hur de hotar oss! Hjälp dina tjänare att frimodigt förkunna ditt ord, 30 genom att du räcker ut din hand och låter helande, tecken och under ske genom din helige tjänare Jesu namn." 31 När de hade bett skakades platsen där de var samlade, och de uppfylldes alla av den helige Ande och förkunnade Guds ord med frimodighet.

Här är det inte fråga om bönerna i liturgisk mening, utan om ett spontant och enigt rop till Gud. Bönen som är hållen i gammaltestamentlig-judisk stil men med kristologiskt tillägg. Den påminner om bönen i 2 Kon 19:15-19 och Jes 37:16-20. Bönen är knappast ordagrann utan vittnar mer om att Lukas visste hur de brukade be. Bönen inleds med att de åkallar och ärar den Allsmäktige, alltings Skapare och Uppehållare, se även 2 Mos 20:11 och Ps 146:6.

Denna bön avslöjar samtidigt för oss vad de trodde om Gud. Vi får deras bild av Gud. De uttrycker vidare, i v 25, att Gud talat genom sin Ande i Ps 2. Ps 2 tolkades av judar i allmänhet som en messiansk psalm och de första kristna menade att Jesus är denne Messias. Kungarna representeras i bönen av Herodes och furstarna av Pontius Pilatus.

V 28-30 låter oss ännu en gång förstå att ”allt samverkar enligt Guds plan”, se 2:23 och 3:18. Bönen når sin kulmen i v 29-30 när de ber om fortsatt frimodighet att predika i Jesu namn och att Gud ska låta än fler under ske.

  1. Vi ser att de bad enligt Skriften.
  2. Vi ser att bönen och uppfyllelsen av den Helig Ande hör samman på ett särskilt sätt.
  3. När de drabbas av svåra motgångar försöker de inte gå till rätta med Gud, utan de sätter sin tro till honom.
  4. De ber aldrig om att få slippa kors och lidanden utan vet att det hör till det kristna livet på ett särskilt sätt.
  5. Bönen började med att de åkallade himmelens och jordens Skapare och att Gud verkligen har all makt det bekräftas av den jordbävning som äger rum enligt v 31.

I det första summariet, 2:42–47, fann vi 12 kännetecken. Lukas stryker under ett av dem i inledningen av bönen när han skriver att de endräktigt ropade till Gud, v 24. I själva bönen urskiljer vi ett andra kännetecken när de ber att Gud ska fortsätta göra tecken och under genom församlingen.

På samma sätt som det första summariet, 2:42–47 föregicks av Pingstdagens andeuppfyllelse så föregås det andra summariet av andeuppfyllelse.  

Det andra summariet påminner om det första men betonar ett tredje kännetecken nämligen endräkten och egendomsgemenskapen mer än det första.


Apg 4:13-22


4 13 När de såg hur frimodiga Petrus och Johannes var och märkte att de var olärda män ur folket, blev de förvånade. Men så kände de igen dem och kom ihåg att de hade varit med Jesus. 14 Och när de såg mannen som blivit botad stå där tillsammans med dem, blev de svarslösa. 15 De befallde dem att lämna rådssalen och överlade sedan med varandra. 16 De sade: "Vad ska vi göra med dessa människor? Att det har hänt ett märkligt tecken genom dem är uppenbart för alla som bor i Jerusalem, och det kan vi inte förneka. 17 Men för att det inte ska sprida sig ännu mer bland folket bör vi varna dem så att de aldrig mer talar till någon människa i det namnet."
18 De kallade in dem och förbjöd dem att alls tala eller undervisa i Jesu namn. 19 Men Petrus och Johannes svarade dem: "Bedöm själva om det är rätt inför Gud att lyda er och inte Gud. 20 Vi för vår del kan inte hålla tyst med vad vi har sett och hört." 21 Då hotade de dem igen men lät dem sedan gå. För folkets skull kunde de inte komma på något bra sätt att straffa dem, eftersom alla prisade Gud för det som hade hänt. 22 Mannen som blev botad genom tecknet var ju över fyrtio år.

V 13-17 Den här gången blir det inte någon omvändelse, men de förvånar sig över att dessa enkla och olärda män kan uppträda med en sådan frimodighet. Enligt gängse rabbinsk praxis överlägger de så med varandra innan de kallar in Petrus och Johannes och meddelar sin dom. Liberalteologer har emellanåt ironiserat över att Lukas inte kan veta vad de sagt eftersom överläggningarna skedde bakom slutna dörrar. Men faktum är att Saulus mycket väl kan ha varit närvarande, om inte så var säkert Gamaliel, Saulus lärare, närvarande.

V 18-19 Förbudet att vidare tala i Jesu namn är totalt. Detsamma gäller naturligtvis botandet av sjuka i Jesu namn. I och med detta beslut är kristendomen stämplad som en olaglig rörelse och grunden lagd för de kommande förföljelserna. 5:17 ff, 28.

V 20-22 Hur reagerar då apostlarna och den första kristna församlingen? De vägrar att lyda och hänvisar till högre instans. Är det verkligen Rådets mening att man inte ska lyda Gud? De första kristna måste vittna om vad de sett och hört, 1:22, 4:2, 20, 10:39 f. Det kan verka förvånande att Rådet i släpper dem trots denna oförsonlighet. Men dels hade de ännu inte begått någon ny överträdelse och dels var de ängsliga för att vara alltför provokativa eftersom de inte hade folket med sig. Och dessutom – mannen hade faktiskt blivit botad!

söndag, oktober 07, 2018

Apg 4:5-12


4 5 Nästa dag samlades Stora rådet i Jerusalem, både äldste och skriftlärda. 6 Översteprästen Hannas var där liksom Kaifas, Johannes och Alexander och alla som var av översteprästerlig släkt. 7 De lät föra fram apostlarna och började förhöra dem: "Genom vilken kraft eller i vilket namn har ni gjort detta?" 8 Då uppfylldes Petrus av den helige Ande och svarade dem: "Rådsherrar och äldste för vårt folk! 9 Om vi står till svars i dag för en välgärning mot en sjuk man och ska förklara hur han blev botad, 10 så ska ni alla och hela Israels folk veta att han står frisk framför er i kraft av Jesu Kristi nasaréns namn. Ni korsfäste honom, men Gud har uppväckt honom från de döda. 11 Jesus är stenen som ni byggnadsarbetare förkastade men som har blivit en hörnsten. 12 Hos ingen annan finns frälsningen, och under himlen finns inget annat namn som människor fått genom vilket vi blir frälsta."

I v 5-7 ställs apostlarna inför Stora Rådet, det vill säga de äldste, skriftlärda, översteprästen och andra ur det högre prästerskapet, sammanlagt 71 personer, även om knappast alla var samlade vid det här tillfället.[1] Situationen påminner om när Jesus ställdes inför samma män, Joh 18:12 ff. Lukas skriver att detta skedde i Jerusalem, v 5. Det är för Lukas viktigt att det betona detta eftersom Jerusalem är den heliga staden, se Luk 9:31, 451, 13:33 f, 19:41, 24:47, Apg 1:4 och v 8. Man förde fram dem och ställde dem i mitten, enligt den grekiska texten.[2]

Ska apostlarna redan nu gå samma öde till mötes som Jesus? Det är emellertid inte den juridiska processen som är det viktiga för Lukas utan den frälsningshistoriska som utgår från Jerusalem och sträcker sig till världens ände. Vad anklagas de då för?

I v 7 anklagas apostlarna för att ha verkat i Jesu namn. Anklagelsen ställer allt på sin spets och öppnar för att i ett andra steg anklaga dem för trolldom. När det heter att Petrus uppfylls av Anden är det en fullbordan av Jesu löfte i Luk 12:11 f.

I v 8-12 håller så Petrus sitt tal, det tredje Lukas återger. Det är uppbyggt på ungefär samma sätt som de tidigare, det vill säga sedan han knutit an till situationen, ger han först en koncentrerad förkunnelse, kerygmat, v 10 och sedan hänvisar han till Skriften, Ps 118:22, Jes 28:16. Petrus anklagar Rådet genom att säga att hörnstenen kastades bort av er.

I talets avslutning uppmanar han indirekt till omvändelse, när han säger att det inte finns frälsning hos någon annan. Frälsningen, grekiska soteria, innebär att den slutliga frälsningen, frälsningen i alla dess aspekter finns hos Jesus. Gud har handlat genom honom, jämför Joh 14:6. Min egen reflektion är huruvida Jesu ord ska förstås inklusive eller exklusivt. Om det går att tolka föredrar jag en inklusive förståelse, det vill säga ”alla som blir frälsta blir det på grund av Jesus”.

Det är ingen tvekan om att de första kristna knyter hela frälsningen till Jesus, eller namnet Jesus, Apg 2:38, 3:6, 16, 4:7, 10 eller 10:43. Detta är ett oerhört frimodigt tal med tanke på att det hålls inför dem som nyligen dömt Jesus till döden. 



[1] Det händer att det ibland står översteprästerna, i pluralis, fast det enligt Skriften bara ska finnas en överstepräst. Den troliga förklaringen är att romarna vid den här tiden skötte utnämningarna och belönade mer än en person med denna titel. Det var översteprästen som till tillsammans med 70 bisittare utgjorde Stora Rådet. De äldste representerades av de mest inflytelserika lekmannafamiljerna i Israel, en av dem var Josef från Arimataia, Luk 23:50. Bland de skriftlärde finner vi bland andra Nikodemos, Joh 3:1 ff, 7:50 och 19:39, och Gamaliel I, Saulus (Paulus) lärare, Apg 5:34 och 22:3).
[2] Lövestam berättar i sin kommentar till Apostlagärningarna att ”enligt uppgifter i Mishna satt rådsmedlemmarna i halvcirkelformade rader, som stegvis höjde sig bakåt liksom på en teater … Ordföranden (översteprästen) tycks ha suttit nedtill i mitten, kanske på ett podium. Vid sidorna stod två skrivare, av vilka den ene skulle anteckna friande och den andre fällan yttranden av rådsherrarna. Ibland fanns även en tredje, som skulle skriva ned uttalanden både för och emot den anklagade, så att de i bägge fallen blev dubbel registrering av två vittnen. Mitt över satt rabbinlärjungarna i tre rader (med 23 i varje) enligt en given ordning. Vid ifrågavarande tid får Saulus från Tarsos – den store Gamaliels lärjunge – antas ha haft en plats här.”

Efter kyrkomötet

Det blev inget skrivande från Uppsala. Det främsta skälet är helt enkelt att jag inte kom åt min blogg. Men ett annat skäl är att vi suttit hela veckan i utskottsförhandlingar och att vi fått stränga order att inte rapportera från dessa. Så det jag hade kunnat rapportera hade varit rent allmänt.

Rent allmänt kan jag säga att det varit god stämning. Det var vad som sas från alla utskotten i alla fall i vår grupp. Det har visserligen skrivit ett antal reservationer från vår sida. Kanske kan jag berätta om det i nästa vecka när texterna kommer till oss. I mitt utskott, Förvaltarutskottet, samtalade vi om motionen som vill att Svenska kyrkan ska ta fram en nationell klimatstrategi. Den motionen bifölls och jag medger gärna att jag i mitt hjärta bejakade denna.

Miljö- och klimatfrågor har aldrig varit mitt ämne. Ofta har jag tyckt att dessa frågor fått alldeles för hög prioritet i Svenska kyrkan. Jag har sett det som att det skett på de existentiella och teologiska frågornas bekostnad. Miljö och klimat har stått emot det andliga och existentiella. Jag ville se att miljö och klimatfrågorna springer ur evangeliet. Och det var just vad som poängterades i utskottet. Tyvärr finner inte utskottet anledning att betona detta, men det finns där. Och när jag vet att det finns där gäller det bara för mig att vara vaksam i fortsättningen. Just nu kan jag till och med tänka mig att i plenum slå ett slag för motionen i det att jag betonar skapelseteologin som grund. Tänk bara på bibelställen som Apg 17:28, Rom 11:36 eller Kol 1:23.

Jag kom hem sent fredag kväll, men bilade redan på lördagen till Karlskrona. Jag hade lovat en bibelförklaring över Jakobs brev. Det var långt att köra tur och retur men härligt att få komma i tjänst. Det blir mer av den varan i veckan eftersom bibelförklaringarna i Arken, Värnamo fortsätter på onsdag och eftersom jag ska till Halmstad på torsdag. Också där handlar det om Jakobs brev.

För övrigt har jag idag sysslat med spännande släktforskning, varit på högmässan i Mariakyrkan och inte minst sett Bajen besegra Brommapojkarna med 4-2 även om det satt långt inne.

Jag tror jag lägger ut lite mer av bibelförklaringen till Apostlagärningarna och så får vi se hur vi går vidare med veckan. Stiftsstyrelsen samlas visst på tisdag och jag planerar att resa till Växjö inte minst för att jag då också kanske hinner besöka Fortbildningsveckan som har hundratals deltagare från hela Växjö stift. 

Apg 4:1-4

Efter att budskapet om Jesus Kristus predikats mobiliserar motståndarna. Vi får nu läsa om tre sataniska angrepp. De har var för sig olika karaktär. I det första angrips de av den religiösa  överheten. I det andra sker angreppet inifrån den egna kretsen och i det tredje handlar det om apostlarnas risk för underlåtelser. Alla tre angreppen går igen också i vår tid. En översikt kan se ut som nedan.

4:1–22 Petrus och Johannes anklagas av Stora Rådet och förbjuds att förkunna
4:23–31 Församlingen reagerar med frimodig bön till Gud och fylls med den Helig Ande
4:32–37 Vi läser det andra summariet och studerar särskilt egendomsgemenskapen 
5:1–11 Ananias och Safira försöker bedra den Helig Ande
5:12–16 Det tredje summariet pekar på Urförsamlingens liv
5:17- 42 Ny konfrontation med Stora Rådet
6:1-7 Apostlarna försummar det för dem enda nödvändiga
6:8–15 Stora Rådet griper Stefanus

Men samtidigt läser vi om Urförsamlingens trosvissa reaktioner. Den första konfrontationen äger rum i 4:1–22 då apostlarna ställs till svars inför Stora rådet. Vi läser de fyra första verserna.


4 1 Medan de talade till folket kom prästerna, tempelvaktens ledare och saddukeerna emot dem, 2 upprörda över att de undervisade folket och i Jesus predikade uppståndelsen från de döda. 3 De grep dem och höll dem fängslade till nästa dag, eftersom det redan var kväll. 4 Men många av dem som hade hört ordet kom till tro, och antalet män var nu omkring fem tusen.

V 1-2 låter oss få veta att det är undret vid Sköna Porten som utlöser förföljelsen. Lukas nämner att prästerna, det vill säga de leviter som för dagen tjänstgjorde vid templet och tempelkommendanten, han som förde befälet över dem plötsligt kom störtande tillsammans med sadducéerna. 

Saddukeerna
Namnet anses härstamma från Sadok som var överstepräst på kung Davids tid, 2 Sam 15:24 ff, 17:15 ff och 20:25. Han var sadducéernas stamfader. Sadducéerna utgjorde ett religiöst och politiskt parti som tillhörde de socialt och ekonomiskt starka i samhället. De var konservativa och ansåg sig stå över fariséerna som ansågs liberala och var mer folkligt förankrade. Vi kan kalla dem för ett kyrkopolitiskt parti. De var mest intresserade av livet på jorden och hur det skulle levas. De trodde inte på dem dödas uppståndelse, änglar eller andar. Det är möjligt att de endast betraktade de fem Moseböckerna som heliga. I vart fall ville de inte veta av De Äldstes Stadgar som var så viktiga för fariséerna.

Politiskt stödde sadducéerna de inhemska, hasmoneiska furstarna, men sedan romarna tagit över makten gav de dem sitt stöd.[1] Översteprästen och andra högre präster rekryterades därför från sadducéerna.

Det var särskilt sadducéerna som var upprörda över Petrus förkunnelse om de dödas uppståndelse, den riktigt ömma punkten, se 5:30–33 och 23:8. Apostlarna talade om att eftersom Jesus har uppstått från de döda har ändens tid brutit in och andra kommer att uppstå i Jesu efterföljd.

Jesus hade överbevisat sadducéerna om de dödas uppståndelse i Matt 22:23-33 och sadducéerna hade svarat med att få honom korsfäst och nu har just Jesus av alla uppstått från de döda, som vore han uppståndelsen och livet.

V 3-4 Efter den här händelsen var antalet troende män 5 000. Det grekiska ordet ton andron, här översatt med män kan också syfta på personer, det vill säga inkludera kvinnor och barn.


[1] Efter mackabéerupproret, som för övrigt är omvittnat i 1 och 2 Mackabéerboken, ledde Johannes Hyrkanus 134-104 f Kr . Han var inte av Sadoks stam. Hans stamfar var Hasmon och från och med fram till mordet på Ceasar år 48 f Kr nu kallas den judiska härskarsläkten hasmonéer. Efter hasmonéertiden regerade först Antipater och sedan lyckades sonen Herodes, av idumeisk (edomitisk) släkt utverka att han utnämndes till konung av Judéen. Han regerade från 34 f Kr till 4 e kr.

söndag, september 30, 2018

Apg 3:17-26


3 17 Nu vet jag, bröder, att varken ni eller era ledare visste vad ni gjorde. 18 Men Gud har med detta uppfyllt det som han har förutsagt genom alla sina profeter, att hans Messias skulle lida. 19 Ångra er därför och vänd om, så att era synder blir utplånade 20 och tider av nytt liv kommer från Herrens ansikte och han sänder Messias som är bestämd för er, nämligen Jesus. 21 Honom måste himlen ta emot tills de tider kommer då allt det återupprättas som Gud från urminnes tid har förkunnat genom sina heliga profeters mun.22 Mose har sagt: En profet lik mig ska Herren er Gud låta uppstå åt er, bland era bröder. Honom ska ni lyssna till i allt vad han säger er. 23 Men var och en som inte lyssnar till den profeten ska utrotas ur folket. 24 Alla profeterna, de som har talat från Samuel och framåt, har också förkunnat dessa dagar. 25 Ni är barn till profeterna och arvtagare till förbundet som Gud slöt med era fäder, när han sade till Abraham: I din avkomma ska alla folk på jorden bli välsignade. 26 Det var först och främst för er som Gud lät sin tjänare uppstå, och han har sänt honom för att välsigna er genom att vända var och en bort från sina onda gärningar."

I v 17-19 verkar det som om Petrus ursäktar folket. De gjorde detta genom sin okunnighet och därmed ger Petrus en möjlighet för dem att omvända sig och få förlåtelse. I 3 Mos 22:14 och 4 Mos 15:22-31 skiljer Torahn mellan medvetna och omedvetna synder. De senare kan förlåtas. Den här distinktionen finns även i Hebr 10:26 och 1 Joh 5:16 f och kan också ligga bakom Jesu ord på korset: ”Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör.” Det betyder inte att de är utan ansvar. De kallas till omvändelse.

I Apg 1:16 och 2:23 möter vi samma spänningsförhållande mellan Guds plan å ena sidan och människor ansvar å andra. Även om Gud vet, förutser allt eller tillåter det är människan inte utan ansvar. Människor handlar utifrån sina egna motiv. Orden ”ångra er … och vänd om” betecknar en total omvändelse. De ska ”lämna ondskans väg”, v 26 och tro på Guds verk i och genom Jesus Kristus. Det handlar om att inta en helt annan hållning, en radikal omorientering och viljan att ändra sitt liv, då ska Gud förlåta och människorna få del av Hans Ande. Här nämna av något skäl inte dopet, men dopet hör till mönstret, jämför 2:38, 9:17-18 och Kol 2:11-14.

I v 20-21 gör så Petrus en eskatologisk utblick när han säger att deras omvändelse påskyndar Herrens återkomst. Pingstdagen och de första kristna utgör början på slutet. Här finns en tro som säger att himlen håller Jesus i förvar till dess missionsbefallningen fullbordats.

V 22-25 När Petrus hänvisar till Moses hänvisar han till en judisk tradition. Moses hade talat om sin fullkomnare och ersättare, 5 Mos 18:15. Det judiska folket uppfattade detta på två sätt. Det fanns de som menade att profeten skulle komma i slutänden, kanske tänkte de på Elia, men det fanns också en tradition som menade att ordet syftade på Messias, som skulle befria dem som Moses en gång befriat dem från Egypten.  Det är denna tradition som ligger bakom de för oss svårbegripliga utsagorna om Elias, Johannes döparen och Jesus i till exempel Mark 6:15 och 8:28.

I v 26 är det ingen tvekan om att Petrus talar om Jesus och han menar att alla profeterna talar om Jesus, allt ifrån Samuel som betraktas som den förste av dem. Citatet i v 25 är en kombination av 1 Mos 12:3 och 22:18 och visar hur apostlarna kunde använda sig av Skriften och låt den tala för deras sak. Av citatet framgår att det är genom Abrahams ättlingar (Bibel 2000) alla släkten på jorden ska bli välsignade, det vill säga genom det judiska folket. Genom detta Skriftens ord öppnar sig en väg ut till hedningarna. Det är när den nåd som getts till judarna flödar över och når ut till hedningarna fas två av frälsningshistorien inleds, se Joh 1:16 och Gal 3:13-16.

Paulus låter emellertid inte ordet från 1 Mos 22:18 en toi spermati sou syfta på Abrahams ättlingar, utan på Ättlingen. Ordet säd är precis som i det svenska språket först singularis och sedan pluralis. Men Paulus gör klart för oss att ordet syftar på Jesus. Det är genom honom frälsningen har kommit. Bibel 2000 översätter såväl 1 Mos 22:18 som Apg 3:25 med pluralformen ättlingar och låter judarna i allmänhet vara Guds instrument att förmedla frälsningen till alla folk.



Kyrkomötet 2018

I morgon börjar kyrkomötet 2018 första sessionen. Nu har jag plöjt 95 motioner av blandad kvalité. Dem i mina ögon mest uppseendeväckande är nog den som föreslår att biskoparnas ämbetsperiod ska begränsas till fyra år med möjlighet till tre års förlängning. Förutom argumenten om chefers inflytande läggs ett biblisk argument till; nämligen att sju är en bibliska siffra för fullkomlighet. Motionen som är skriven av (C) vittnar om total okunnighet om det kristna ämbetet. Om den går igenom? Knappast.

Den som vill kan ögna igenom motionerna genom att klicka i min länksida till höger.

Nu har jag packat ihop mina saker och blir borta hela veckan. Kommer hem sent fredag kväll, men ska hålla föredrag i Karlskrona på lördagen så det dröjer innan jag är hemma igen. Men om det fungerar som tidigare får jag möjlighet att berätta från utskottsarbetet på plats. Där brukar finnas ett antal datorer som jag kan bruka, så det blir nog bloggar också under veckan.

Ska genast lägga ut en kommentar till Apostlagärningarna eftersom jag vet att det åtminstone finns en samtalsgrupp som använder dessa kommentar för sina samlingar.

Väl mött, kanske redan i morgon.



Apg 3:13-16


3 13 Nej, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, våra fäders Gud, har förhärligat sin tjänare Jesus. Ni utlämnade och förnekade honom inför Pilatus när han hade bestämt sig för att frige honom. 14 Ni förnekade den Helige och Rättfärdige och krävde att få en mördare fri! 15 Livets furste dödade ni, men Gud har uppväckt honom från de döda. Det är vi vittnen till. 16 Och genom tron på hans namn har det namnet gett styrka åt denne man som ni ser och känner. Tron som kommer genom det namnet har gett honom full hälsa, som ni alla ser.

V 13 Jesus kallas för tjänare endast fyra gånger i NT, alla fyra gångerna i Apostlagärningarna, 4:30. Uttrycket för tankarna till Jes 52:13 där det sägs att denne ska bli upphöjd. Den upphöjelsen kan här förstås på två sätt. Dels syftar upphöjelsen på Jesus död, begravning, uppståndelse och himmelsfärd och dels blir han upphöjd, bemäktigad och ärad genom det under det just blivit vittnen till. Nu anklagar Petrus folket för att de blundar för detta faktum.

V 14-15 Han gör det trefaldigt. Först har de utlämnat och förnekat Jesus, medan Pilatus försökte fria honom. Sedan har de förnekat ”den helige och rättfärdige” och i stället har de begärt en mördares frigivning. För det tredje har de genom detta dräpt ”vägvisaren till livet”, grekiska archegos. Det grekiska ordet kan också översättas med ord som upphovsman, furste eller anförare, se Hebr 2:10 och 12:2.

Men mot folkets orättfärdiga handlande står att Gud uppväckt honom. Uppståndelsen från de döda blir här beviset på att Jesus var oskyldig, helig och rättfärdig.

V 16 säger två gånger att undret skett genom tron. Här måste vi tolka ordet tro. Det kan förvisso handla om den lames tro, men också om apostlarnas tro. Avgörande är emellertid att det är en tro på Gud för det är Han som botar den lame.