söndag, februari 26, 2017

Hemma igen

Det är alltid skönt att komma hem efter några dagars frånvaro. I fredagskväll hade vi en storsamling hemma hos Ronny och Anita. Det var en välsignad kväll och extra stolar letades fram för att få rum med alla i hall, vardagsrum och uterum.

På lördagen var jag i Linköping för att tala över ämnet Hela Israel ska bli frälst. Samlingen var i Cupolen. Tydligen har Sion församlingen tagit över en del av Folkets parks lokaler eller alltihop ... är osäker. Det blev en god samling och jag känner att upptäckten av Rom 9-11 mognar för varje gång jag talar om dessa centrala kapitel.

På kvällen fortsatte jag till Katrineholm. Hälsade på mor.

På söndagen firade jag en intressant högmässa i Katrineholms kyrka. Intressant därför att den gudstjänstfirande församlingen numera mestadels består av folk från Syrien och andra länder från vilka man flytt. Det var gott om barn. Spännande utveckling.

Väl hemma har jag sett matchen i repris. Matchen? Ja, Bajen spelade mot Varberg i Svenska cupen och resultat blev 3-3. Skönt att få komma hem, prata med Kari och höra hur hon har haft det i helgen. och vilket härligt kort är inte detta? Barnbarnen! Tänk att Elliot som bara är fyra månader nu kan sitta med vid matbordet. När man följer barn och barnbarn ser man hur fort tiden går.


Från vänster William, Elliot och Linn.

onsdag, februari 22, 2017

Missionen förenar de kristna

Sedan kommer Eckerdal tillbaka till elitkristendom. Han skriver att den knappast utgör något hot inom Svenska kyrkan. Men så skriver han också att Svenska kyrkan bör akta sig för att spela ut viljan till gemenskap, koinonia, mot kyrkans öppenhet och utåtriktning. Det kan vara så att Svenska kyrkan i sak inte bryr sig om de heliga gemenskaperna utan är mer mån om att bevara makt och kontroll. Jo, det känner jag igen. Han skriver också att de mindre gemenskaperna kan bli besvärliga  för församlingsledningen eftersom de mindre gemenskaperna utgör egna subjekt. Och ändå inser Eckerdal att sådana gemenskaper måste främjas och få utrymme om vi ska kunna tänka förnyelse inom Svenska kyrkan. Han går så långt att han skriver: "De nya sammanhangen kan här ha en del att lära den kyrka som de springer ur". Kanske det, säger jag.

Sedan följer ett som jag tycker litet märkvärdigt kapitel om liturgin och formering, det vill säga hur vår gudstjänst ser ut. Eckerdal vänder sig till en amerikansk teolog James K A Smith som jag inte känner till men som säger att vad som kännetecknar en liturgi är "att den består av en ritual som fungerar meningsskapande och inpräglar en vision av vad som är eftersträvansvärt i livet." Den poäng som Eckerdal därmed lyfter fram är att man kanske inte måste följa den svenska kyrkohandboken i alla lägen. Någon av er läsare tycker kanske att detta är överkurs, men faktiskt inte. Paulus lär oss att tre ting här oskiljaktigt samman, nämligen det kristna budskapet (evangelium), sättet att fira gudstjänst (liturgin) och levnadsstilen (etiken). Sättet på vilket vi firar gudstjänst avslöjar vad vi tror! Det är kanske viktigt att se över vårt gudstjänstfirande i en snabbt föränderlig tid. I andra sammanhang än det svenskkyrkliga talar man om låga trösklar, relevant musik, tillämpbar undervisning och så vidare. Nu kan jag inte hålla mig längre. Ända sedan förra bloggen om "kom-till-oss-strukturen" har jag velat säga; att allt det önskade går att förverkliga i hemmiljö! Knappast i en kyrkolokal med anställda eller i en högmässa. Men i hemmet!

Sedan skriver Eckerdal om det alldeles nödvändiga - ekumeniken. Visserligen hittar jag inga konkreta förslag eller lösningar, men en antydan. Eckerdal menar att en kyrka i mission kommer att föras närmare en annan kyrka i mission. Missionen förenar de kristna. Hur kyrkorna ska kunna förenas sägs inte men jag tänker på att det till exempel finns ekumeniska Alpha-kurser. Det blir svårare för dem som inte vill efterskänka en bit av sitt eget territorium utan vill leva kvar på 1700-talet. Men helt klart finns här en tråd att spinna vidare på. Plötsligt blir det som förenar oss viktigare än det som skiljer oss åt.

Här kan vi använda Confessio Augustana (CA) som är skrivet för att visa på den katolska kyrkans enhet. CA är inte skrivet som ett dokument för en nystartad kyrka något som är värt att tänka på. Inte bara den Svenska kyrkan utan vi alla behöver se över och uppdatera vår katolicitet. Vi talar alldeles för lite om den och det är lätt att förstå eftersom om vi gjorde det skulle vi inte kunna hålla på som vi gör inom Svenska kyrkan.  Eckerdal citerar Charles Taylor som sagt:

Det finns fler sätt att vara katolsk kristen på än vad någon part hittills föreställt sig.

I stället för att den lutherska bekännelsen blev ett bidrag till kyrkan i stort blev den identitetsmarkör skriver Eckerdal träffande.

I avslutningen konstaterar Eckerdal att det öppnas nya perspektiv och möjligheter för en kyrka som bejakar sin delaktighet i Guds mission. Jesus hade ingen institution bakom sig, inget färdigt program att verka efter eller särskilda metoder. Han mötte människan där hon var och handlade i den bestämda situationen. Hans närvaro var förutsättningslös. Jag älskar formuleringarna. mitt i prick. Underbare Jesus! Jesus, hans närvaro och ständiga tillmötesgående är vårt hopp. Eckerdal skriver:

Sanningen är att det på många sätt inte ser helt ljust ut för Svenska kyrkan i hennes nuvarande form. Troligtvis är det en hel del som behöver dö för att något nytt ska kunna växa. Och det är inget man ska säga lättvindigt. det 'r en smärtsam process. Någon allmän optimism är ingen betjänt av, vare sig det råkar gälla kyrkans tillstånd eller världen i stort. Optimism är ingen kristen dygd. Det är däremot hopp.

Här slutar jag sammanfattningen med lättare kommentar av Eckerdals bok Kyrka i mission - att gestalta kristen tro i en efterkristen tid. 

tisdag, februari 21, 2017

Kyrkans kärntrupp

I kväll måste jag nog börja med att citera direkt från Eckerdals bok Kyrka i mission. Rubriken på kapitel 7 är Kyrka underifrån och med den rubriken börjar det dra i hop sig på riktigt. Så här skriver han:

I somliga delar av Svenska kyrkans folkkyrkoarv har oron för exkluderande elitkristendom tagit sig uttryck i en misstänksamhet mot tätare kyrkliga gemenskapsbildningar mer generellt. Men att vilja ta steg i tro och vilja göra det i en kyrklig gemenskap är inte elitkristendom, utan en del av kristet lärjungaskap som behöver stimuleras och ges utrymme i en levande församling.

Jo, det är så sant som det är skrivet och förmodligen betydligt vanligare än vad som kan förstås av texten. Det är lätt att misstänkliggöra människor som träffas i hemmen. Det är lätt att med historisk rätt ta fram sektstämpeln. Det är lätt att peka ett anklagande finger mot dem som inte kommer till kyrkan varje söndag eller inte alls. Men jag undrar om inte det sättet att agera med tiden blivit eller inom kort blir ganska passé.

Utan att förvåna sig ser jag att många församlingsinstruktioner betonar gudstjänstens som församlingens centrum. Det förstärks också av Kyrkoordningen som säger: "Alla i församlingen är kallade att delta i gudstjänsten". Det låter rät och riktigt men religionssociologen Per Pettersson menar att språkbruket om att alla i församlingen är kallade är uppskruvat. Visst det låter i sann socialdemokratisk anda riktigt "alla ska med", men vittnar menar jag om en förlegad kyrkosyn. som enstämmigt talar om "kom-till-oss" (och bli som oss). Det är just detta som inte fungerar längre. Till råga på allt risker de mer oregelbundna besökarna att klassificeras som andra klassens kristna. Det är alltså Pettersson som hävdar det orimliga och Eckerdal tycks inte köpa det.

Eckerdal vill därför försöka tänka sig en förändring. Hur den skulle se ut? Jag citerar Eckerdal:

genom att människor i gudstjänsten utrustas och kallas till att som myndiga kristna ta del i uppdraget att med sina liv gestalta evangeliet i och utanför församlingens hägn. Men det förhållningssättet kräver att man in te ser gudstjänstdeltagare som i första hand konsumenter av tjänsteproducenten kyrkans utbud, utan som fullvärdiga subjekt i kyrkans liv.

Det finns mycket att kommentera här men jag nöjer mig med att fråga; hur ska det gå till? Hur ska vi kunna utrusta dem som sitter i bänken?

I nästa del av kapitel sju går Eckerdal över till att tala om kärntruppen. Han tycks beklaga att engagerade kristna inte 1) alltid räknats med, 2) inte tagits i anspråk och därför 3) kan bli svåra att mobilisera.

Så hänvisar Eckerdal till Manfred Björkquist som adresserade problematiken 1909. Björkquist beklagade då att "människor vars andliga kynne fordrar ett mer innerligt gemenskapsliv - de som ropar efter de heligas gemenskap - måste beredas bättre plats än vad som hittills gjorts." Det kan jag hålla med om, men frågan är om det inte är för sent för en folkkyrka att fortfarande inte, efter mer än 100 år, ha kommit ur "sitt problem". Kanske är det så att de heliga klarar sig bra, men att folkkyrkan krisar? Jag bara frågar.

Eckerdal frågar också. han frågar; vad ska vi göra? Hur kan vi ... Det är kyrkans olösta problem och det är vad vår biskop Fredrik Modéus forskat och skrivit om. Men hela tiden stannar det vid den egna gemenskapen. Det är som vore det omöjligt att änka utanför sina egna ramar. Teologen Patrik Hagman menar att ett sätt att ta sig ur problemet med "vi" och "dom" är att fortsättningsvis koncentrera sig på praktiken. På så sätt tvingas vi använda en annan måttstock än den nu förhärskande. Jag tänker att här ligger en del av hemligheten med ökenmässan. Alla de närvarande tvingas koncentrera sig på vad som faktiskt sker på altaret.

Nu ser jag att bloggen börjar bli för lång så jag sparar resten till i morgon kväll. Då kanhända att jag också har något annat att berätta eftersom vi kommer att ha en gudstjänst här hemma hos oss. Mer om det senare. Det finns vägar framåt! Var så säker!


Broder Conny

Broder Conny skickade ett kort och meddelade att han inte kunde komma på Koinonians samling den här veckan. Kortet förklarar saken. Han luffar i Thailand, Korea och Vietnam och på bilden kan vi se hans fordon.



Jag tycker han verkar ganska nöjd med tillvaron. Han kommer hem 8 mars enligt egen utsago. Hoppas det.

måndag, februari 20, 2017

Territorialförsamlingens dilemma

Det sjätte kapitlet av sju i Eckerdals bok Kyrka i mission bär rubriken Folkkyrka i mission. Han vill uppenbarligen inte kalla den tid vi lever i för kristen, men inte heller för icke-kristen. Det är rimligt med tanke på den förändrade synen på sekularisering vi har idag. Sekulariseringen betyder att miljön i mångt och mycket är kristen utan att människorna behöver vara det. De firar döper sina barn, firar jul och så vidare utan att vara bekännande kristna. Eckerdal talar därför hellre om att vi är ett både och, vi lever i en efterkristen tid. Hur ska en folkkyrka som Svenska kyrkan då missionera?

Kyrkan måste arbeta med det som finns till hands. Det må sedan vara kyrkliga handlingar eller musikgudstjänster. Här menar Eckerdal att Svenska kyrkan som en historisk kyrka borde betyda mer än vad den Anglikanska kyrkan gör i England. De nya gemenskaper som växer fram borde ges utrymme. De borde se sitt sammanhang i historien. Men det förutsätter en välvillig inställning från Svenska kyrkan och det har vi inte sett något av än. Tvärtom för att citera en av våra biskopar; det finns inte rum för nya gemenskaper/församlingar utanför Kyrkoordningen. För att vända på det hela skulle jag vilja tillägga att de nya gemenskaperna kanske inte är intresserade av att låta sig sorteras in under en dysfunktionell kyrka. Här finns onekligen mycket att bita i.

Det kan inte hjälpas att jag tycker att forskaren Eckerdal gör ett väl optimistiskt intryck på mig. Han kan till och med skriva att missionen inte behöver vara en utmaning för oss i Svenska kyrkan eftersom vi redan är en kyrka i mission. Det handlar i stället om att utvidga det arbete vi redan har. Här tycker Eckerdal sig ana att Mission-shaped Church och Fresh Expressions inte ligger helt rätt men att vi i Svenska kyrkan kan lära av England och förbättra arbetet för egen del. Kanske beror hans optimism på det att han också är präst i Svenska kyrkan och i aktiv tjänst. Hans bok är därför inte en ren forskningsrapport utan lika mycket en from förhoppning. Men det gör sannerligen inte boken mindre intressant. Han målar ju framtidsbilder.

En stor del av kapitlet ägnas åt jesuiten och samhällsvetaren Michel de Certeaus som skiljer mellan strategi och taktik. Vad jag förstår behöver vi ingen strategi för att återerövra något utan en taktik som kan hjälpa oss att hantera den befintliga situationen. Det strategiska förhållningssättet går alltför ofta ut på att behålla egenmakten eller kontrollen över sitt territorium. Det Svenska kyrkan nu håller på att förlora. I stället borde kyrkan inta ett taktiskt förhållningssätt, ett sätt typiskt för den som inte har makt eller kontroll. Det gäller att hitta kreativa sätt att agera på i respons på de situationer man ställs inför. Kyrkan måste lära sig att leva i sammanhang där spelreglerna till stora delar formas av andra. Som ett väl valt exempel skriver Eckerdal att Svenska kyrkan inte kan bestämma vad människor ägnar söndagsförmiddagarna åt. Det är inget märkvärdigt att världen är världen, men frågan kyrkan måste ställa sig är; Vad gör vi nu?

I kapitlet berörs också de storpastorat som nu införts. När församlingar slås samman, gudstjänster och prästtjänster kan minskas är det möjligt eftersom kyrkan tänker att den trots sammanslagningarna ändå har sitt territorium. Centreringen gör bara att man kan samordna resurserna och arbeta effektivare. Den tanken bygger menar jag på en felsyn. Människorna uppfattar inte centreringen utan att kyrkan lämnar vissa områden åt sitt öde. Men det vill kyrkan inte se. Idén med territorialförsamlingar vill man inte släppa eftersom den idén betyder att Svenska kyrkan mutat in varje kvadratmeter av Sverige i sina ägor. Sedan att det inte fungerar vill man som sagt inte tänka på.

Eckerdal menar ändå att territorialförsamlingen skulle kunna fundera nämligen om territorialförsamlingen betraktades som ett missionsfält. Där har han en poäng som jag tror på, men samtidigt kan det mycket väl finnas kristna på detta fält. Det är dem jag ömmar för. Vad händer med människor som kommer till tro på fel plats? Vem frågar efter alla de som blir andligt hemlösa?

Om Svenska kyrkan håller fast vid sin tro att den behärskar hela territoriet måste den också ta andligt ansvar för vad som händer på detta område, något som knappast låter sig göras. Hur mycket händer inte inom området, det vill säga inom "församlingen", som inte alls svarar mot en kristen bekännelse? Vad ska Svenska kyrkan göra då? Anpassa sig? Kompromissa? Eller försöka besegra och återta förlorad mark? Detta är territorialförsamlingens olösta dilemma.

Den enda lösningen jag kan se är att betrakta bekännelsetrogna kristna varhelst de samlas som "missionärer" på fält. Men visst inser jag att det är en lång väg innan dessa går från att vara konsumenter till att producera frukt, sådan frukt som Jesus har bestämt. Omöjligt? Kanske inte. Nästa kapitel som är det sista bär rubriken Kyrka underifrån - teologi för en kyrka i mission.

söndag, februari 19, 2017

Veckan efter Sexagesima

Joh 6:60-69


1. Det är outhärdligt det han säger
a) Jesus hade många lärjungar, men långt ifrån alla förstod vem Jesus är. Det fanns olika skäl till att människor flockade runt honom. Vid ett tillfälle, Matt 5:20 hade han talat om att om inte deras rättfärdighet övergår de skriftlärdas och fariséernas kommer de aldrig in i himmelriket. Vid ett annat tillfälle 7:21 hindrade han en man från att vara med på sin fars begravning. En gång sa Jesus att den som vill rädda sitt liv han kommer att mista det, 16:25 och till den rike ynglingen sa han att han först måste sälja allt han äger och ge åt de fattiga innan han kan följa Jesus.
Jesus var inte otydlig, inte svår att förstå men det han sa var outhärdligt.
b) Det här är en sida som vi förkunnare sällan lyfter fram. Jag vet inte vad det beror på. Blundar vi för vad Jesus säger? Tar vi honom inte på allvar? Förklarar vi bort utsagor som dessa så att de mister sin kraft? Vad skulle hända om prästerna predikade som Jesus? Skulle ni då säga till varandra: Vem står ut med att höra honom? Det är bara ni själva som kan svara.
c) Kyrkohistorien visar att där de kristna utsätts för lidanden och svårigheter växer de i antal. När trakasserier och förföljelser sätter in förstår de kristna att Jesus har rätt, att han är den mänskligheten väntat på, Messias.
 
2. Det är Anden som ger liv, köttet är till ingen hjälp
a) I dessa ord hittar vi lösningen på det omöjliga. ”Köttet är till ingen hjälp”. Köttet står här för den mänskliga förmågan, oförmågan. Vi vill gärna tro att kan frälsa oss själva, men lurar oss själva. Om jag gör mitt bästa, kanske går till kyrkan och är välvilligt inställd. Om jag deltar ofta ökar mina möjligheter att bli frälst, eller … Vi kan inte frälsa oss själva. Just därför 3:16.
b) Det är Anden som ger liv, med stort A, jfr v 63. Jesus hade först talat om sig själv som det bröd som kommer ner från himmelen. Då, skriver Johannes, knorrade judarna. Jesus försöker få dem att förstå att de är helt beroende av honom, men de litade fortfarande mer på sig själva. Då tar Jesus bladet från munnen och talar nödvändigheten att äta hans kött och dricka hans blod. Jesus är den som ger sitt liv, blir vårt bröd genom Ordet och Anden. Den heliga nattvarden ger oss del av den andliga verkligheten, ger oss del av ”Människosonen som stigit upp dit där han var förut”.
c) De första kristna förstod inte bara vad han menade, utan när de lärde känna honom förstod de också vem han är. Och därmed går vi över till punkt 3.

3. Du har det eviga livets ord, och vi tror och vi förstår att du är Guds helige
a) Jesus kunde ha ställt samma fråga som han ställde vid CF: Vem säger ni att jag är? Men här formulerar han sig annorlunda: Inte vill väl också ni gå bort? Men vid det hr laget hade de förstått att Jesus inte har ordet för ett bekvämt liv i den här tillvaron utan ett avgörande ord för evigheten. De hade lärt känna honom och kunde inte tänka sig att gå till någon annan.
b) Vi behöver också komma till den punkten där vi förstår hur beroende vi är utav honom. Vi behöver höra hur vi blir mer rättfärdiga än de skriftlärda och fariséerna, förstå vem Jesus är för att ens kunna tänka tanken att avstå från fars begravning eller sälja allt vi äger.
c) De första kristna lärde känna Jesus och lärde sig att förtrösta på honom och när de gjort det höll de fast vid hans undervisning, bönerna gemenskapen och den heliga nattvarden. Men de förstod att också det var en gåva. Den vecka som ligger framför oss kan vi göra kollektbönen till vår: ge oss nåd att sätta vår förtröstan till honom.

lördag, februari 18, 2017

En efterkristen tid

En av de premisser för att vara kyrka i vår tid som lyfts fram i Mission-shaped Church är att kyrkan i Västerlandet verkar i en efterkristen kultur. Så börjar kapitel 5 i Eckerdals bok Kyrka i mission. Det är svårt för anställda och förtroendevalda i Svenska kyrkan att ta till sig denna enkla sanning. Det skulle nämligen innebära att vi helt måste tänka om. Och ändå är verkligheten så uppenbar. Alla vet att vi lever i en efterkristen kultur och ändå ska det förnekas. Vi fortsätter att döpa, konfirmera och viga som om vi levde på 1700-talet. Detta slag av förnekande är förödande och gör oss helt förlamade. Det finns flera skäl till denna förlamning. Jag tror Eckerdal har rätt när han antyder att vi behöver omvärdera sekulariseringen. Den handlar inte i första hand om att återta förlorad mark. Det är en syn och ett sätt att tänka som gör den goda kampen omöjlig.

I stället handlar det om att komplettera kyrkan kom-till-oss-struktur med en gå-ut-struktur. Vi behöver fortsatt förvalta vårt kyrkliga arv samtidigt som vi tänker mission. Eckerdal menar att om vår förståelse av samtiden och framtiden inte stämmer med verkligheten kommer vi inte att kunna möta framtiden. Vi måste inse att kyrkans roll i samhället starkt reducerats. Nu måste vi omförhandla vår relation till staten.Tiden från 300 e Kr fram till idag har präglats av ett nära samarbete mellan stat och kyrka, ett samarbete som inte minst staten använt sig av. Från att staten försökt utrota kristen tro kom den att i stället göra strategiskt bruk av kyrkan för att hålla samman riket. Gustav Vasa gjorde på samma sätt och vad jag förstår gör Socialdemokraterna med hjälp av Centerpartiet detsamma i våra dagar. Men det sker på bekostnad av Jesu Kristi lära. Visst har också kyrkan haft historisk nytta av samarbetet. Kyrkans missionsstrategi var att omvända och döpa kungar och furstar och så använde vi oss av en uppifrån-och-ner strategi. Är det någon som tror att det är möjligt idag? Om inte hur gör vi då i stället?

Den svenska staten har under 1900-talet försökt omforma kyrkan inifrån och, får man säga, lyckats väl. Det hade knappast varit möjligt om inte 68-vänsterns folk fått de ledande positionerna i Svenska kyrkan. Kyrkan har tyvärr bidragit genom att använda sig av Martin Luthers två-regementslära som menar att vi ska skilja världsligt och andligt åt. Det andliga har blivit privat och personligt och därmed också helt ofarligt.

Eckerdal hänvisar till filosofen Charles Taylor som beskriver vår tid som tilltagande pluralistisk. Mångfalden har utvecklats i symbios med kristen teologi som nu också talar om pluralism, tro och respekt inom kyrkan. Problemet är i vanlig ordning; de kristna som märker att något går förlorat. Men också att pluralismen är galopperande och snart utom kontroll, så vad som ska hända återstår att se.

Sverige kan därför inte enkelt beskrivas som sekulariserat. I Sverige råden en omfattande pluralisering och fragmentering. Det som skiljer oss från andra delar av Europa är att i andra länder hävdar många att de ändå är kristna, medan man i Sverige inte gärna ser det så. Här har var och en sin tro för sig själv. Det är en följd av 1900-talet.

Vårt land är ett missionsfält, men inte i den meningen att vi måste återta förlorad mark. Svenska kyrkan behöver då förstå vad det innebär att
  • leva i en efterkristen kultur
  • inte längre vara en majoritetskyrka
  • på nytt börja samtal med sin samtid 
Nästa kapitel 6 bär rubriken Folkkyrka i mission, men det får vi återkomma till.

onsdag, februari 15, 2017

Svårigheter inom Mission-shaped Church

Nu vill jag skriva mer om Kyrka i mission utifrån Eckerdals bok. I kapitel 4 vill han fördjupa det teologiska tänkandet. I England har man tagit fasta på´vad som kallas mixed economy. Det är ett sätt att bejaka mångfalden men det har också lett till kritik. Några vill gärna försvara det traditionella sättet att vara församling. Om jag är förvånad? Knappast. Till dem som vill tänka snävare hör det anglokatolska sammanhanget där man månar om ämbetet och liturgin. I rapporten Mission-shaped Church försöker man vara tillmötesgående genom att föreslå några grundläggande teologiska principer. Som svar på detta har ytterliga andra mer eller mindre gått till frontalangrepp och därmed bidragit till en polarisering. Ett skäl till polariseringen är att förespråkarna tar sin utgångspunkt i det senmoderna samhället medan kritikerna tar sin utgångspunkt i Bibeln. Själv tror jag det är onödigt med en sådan polarisering.Men frågan är om vi har att göra med ett paradigmskifte och då kanske polariseringen är oundviklig.

Ett annat skäl till spänningarna är att många Fresh Expressions borde ha stått under en särskild biskop något jag definitivt skulle förespråka, men att etablerade församlingar tar sig an och satsar på Fresh Expressions varvid de befarade spänningarna uppstår. Det är vad som hände med Värnamo koinonia i relation till Värnamo pastorat. Men hur ska vi tänka om framtida risker i svensk kontext?

Problemet tycks vara bristande insikt. Insikten att innehåll och form måste följas åt. Om, säger om, man vill hålla sig till den allmänneliga tron, det evangeliska innehållet kan det inte uttryckas på vilka sätt som helst. Då måste vad jag förstår Apg 2:42 finnas med i grund, det vill säga den apostoliska undervisningen, gemenskapen, nattvarden och bönerna. Det går inte att vara utan något av detta. Om det inte finns med i formen avviker man från vad som kallas kristet. Min slutsats är att när de nya gemenskaperna växer fram behöver vi se till att de fyra aspekterna finns med. Tillhörigheten till det allmänneliga är avgörande för att undvika sekterismens faror. När detta är sagt menar ändå Eckerdal att möjligheterna till att gestalta de fyra aspekterna i nya former är stora. Det tror jag också men samtidigt har jag genom åren förstått vikten av motkrafterna. I vårt fall Svenska kyrkans ledning, nationellt och lokalt. Denna knut måste lösas upp.

En annan utmaning är de önskningar som finns inom Mission-shaped Church och Fresh Expressions att närma sig samtiden. Här finns risken för anpassning till den rådande kulturen. En strävan efter att vilja vara relevant kan komma att korrumpera kyrkan, menar Eckerdal. Ändå måste ny-kyrkliga former växa fram i dialog med kulturen. Kulturer är dessutom aldrig statiska utan stadd i ständig förändring. Eckerdal skriver sedan om mångfalden. Riktigt pekar han på att den redan finns i ganska stor utsträckning. Jag tänker på BV, EFS och aKF och SSB, på laestadianerna och de gammalkyrkliga. Så varför inte fler sådana föreningar, stiftelser, gemenskaper eller sällskap? Så länge de olika grupperingarna inte definierar sig i motsats till varandra. Så länge det går att känna igen vad som förenar.

Tyvärr ser jag just Svenska kyrkan som vår största motkraft och det gör den svenska situationen mycket svår. Eckerdal är medveten om problemet även om han inte vill göra svårt svårare. Det finns, skriver han, delar av Svenska kyrka där man talar om en öppen folkkyrka på ett sådant sätt att det blir en identitetsmarkör. Det betyder då att man är emot allt annat. På samma sätt finns det delar som talar om förnyelse på ett sådant sätt att något annat inte kan godtas. Typiskt svensk med andra ord. En mening ska gälla för alla, Må Gud bryta sönder detta snarast.

Alla kyrkomodeller har sina begränsningar. Ingen modell kan hjälpa oss med alla utmaningar utan här gäller det att finna nya vägar. Det tror jag fortfarande är möjligt allteftersom Svenska kyrkan marginaliserar sig själv. 

Lindberg vs Jönsson

Jonas Lindberg är präst och skriver ledare i Kyrkans Tidning. Men han har också skrivit i SvD och då var det fråga om att försvara sig mot Sofia Lilly Jönssons upplevelse av läget i Svenska kyrkan. Redan där blir det lite fel för hur kan man försvara sig mot en annan persons upplevelser? Du kan läsa artikeln genom att klicka här.

Sofia Lilly Jönsson våndas över läget inom SvK och tror att fler än hon gör det. Hon vet att det råder viss korruption inom kyrkan och att kritiker marginaliseras, till och med utestängs. Men det Lindberg gör är att han ser förbi detta och i stället försöker förklara minskningen av tillhöriga.

Jönsson får därmed vatten på sin kvarn och hennes omedelbara svar syns i rubriken "Konflikträdsla leder till konflikter". Svaret följer direkt på artikeln ovan och går att läsa där. Hon beklagar att Lindberg inte ser människan. Inte förstår att människor är myndiga, ansvariga och kanhända våndas.

Ja, här har vi en stor del av det rådande problemet. Kyrkan bryr sig inte, ledningen är maktlös, förklaringarna objektifieras och inget behöver rättas till.

Tänkvärt

Ett vänligt avbrott på min genomgång av Kyrka i mission. Visserligen är jag inte på Facebook men ibland får jag del av vad som händer där. Den här bilden eller rättare sagt tanken kunde jag inte låta bli att delge er.




Det ska bli intressant att se hur vår handelsminister hanterar detta. I kväll ska annars fortsätta med Kyrka i mission.