torsdag, januari 25, 2024

Den nödvändiga vilan

 Det var (väldigt) länge sedan jag bloggade. Har helt enkelt tappat lusten. Ambitionen var annars att beskriva hur det går med församlings planteringen av St Filippus i Stockholm. Det finns så mycket jag skulle vilja berätta, men tydligen är tiden in te mogen för det. Men den här bilden kan jag inte undanhålla er. Så ser plantan ut i dag. Och även om det går bra framåt med St Filippus så får bilden av mitt fikonträd symbolisera den nödvändiga vilan



Vänner - glöm aldrig vilan! I den finns framtida kraft. Jag återkommer när andan faller på eller annars till våren med en ny bild.



fredag, juni 16, 2023

Växa, mogna och bära frukt

När vi ska mäta kvalitén på gemenskapen i en församling ska man använda rätt måttstock. I många, många år har jag fått se kyrkvaktare och kyrkvärdar räkna antalet besökare, som vore de gäster, i högmässan. Siffrorna har noggrant noterats i boken för statistik och sedan skickats in till Svenska kyrkans nationella nivå. Det är så vi har kunnat följa nedgången i antalet besökare de senaste decennierna. Det kan ha sitt värde.

Tyvärr har måttstocken också använts på felaktigt sätt. Någon fick för sig att ju fler besökare desto bättre. Som om det vore ett sätt att mäta framgång. Det kan leda helt fel. Det blir än värre när man använder fel måttstock vid planering av församlingens verksamheter. Plötsligt gäller det att "locka" människor till kyrkan. 

Minns ni att jag visade vår fikon planta den 14 december förra året. det är exakt 6 månader sedan och då såg den ut så här.


Då undrade jag om den skulle överleva. jag tänkte också på vår församlingsplantering av St. Filippus på Södermalm i Stockholm. Kommer den att överleva? Om vi hade använt fel måttstock så vi räknat antalet deltagare hade vi säkert lagt ner. men det gjorde vi inte. Vi använde en annan måttstock, den bibliska. Bara en vecka senare såg plantan ut så här:


Plantan lever! Den växer! Så roligt. Det har dessutom skett ganska snabbt. Det finns flera orsaker till skeendet. Det handlar om jorden och dess näring, om ljuset och vatten. Det gäller att säkra att den får vad den behöver. Så är det sannolikt med församlingsplanteringar också. Vi behöver se till att Guds  rena och klara Ord faller i god jord. Vi behöver be den helige Ande ge liv åt plantan om den ska må bra. Nådemedlen Guds ord och sakrament är nödvändiga om det inte bara ska handla om att "samla folk". Hur ser plantan ut i dag, sex månader senare? 


Jag måste säga att jag är förbluffad. Hur har det här gått till? Nu är min bön att också planteringen St. Filippus ska skjuta fart, men jag förstår att tidsperspektivet här är ett annat. Kanske talar vi om många år? Jag vet inte, men jag vet vilken måttstock och vilka nådemedel vi ska använda för att plantan ska växa, mogna och bära frukt.

torsdag, juni 15, 2023

CREDO och CU

 I går fick jag vara med om något alldeles fantastiskt. För tre år sedan började CREDO på initiativ av nuvarande generalsekreteraren Lasse Axelsson en vill jag påstå unik treårig utbildning. Och i går sattes det punkt på den. Utbildningen är unik så till vida att den innehåller inte endast bibelförklaringar utan ger också tillfälle till gemensamma måltider, mässor, själavårdssamtal, sång, medverkan på skolor med mera. För egen del har jag fått bistå med bibelundervisning. Det har varit en sådan glädje att ha fått vara tillsammans med 12 (sic) bröder och systrar under hela tre år.



För varje nytt år har ytterligare ett antal vänner lagts till undervisningen så gemenskapen har vuxit i antal för varje år. Jag fick höra i går att till augusti senare i år kommer det till ytterligare tio personer. Det betyder sammanlagt 38 ungdomar - så långt. De 12 som nu lämnar, lämnar inte helt. Redan i september blir det en återträff och då kommer vi att samtala om hur en tänkt fortsättning rent allmänt kan se ut.

Tacka Gud!


tisdag, juni 13, 2023

Frimodig kyrka är ingen rörelse

 I dag har jag upptäckt att jag har ett antal följare eller prenumeranter på den här bloggen. Och jag som inte skriver så ofta nu för tiden ... På senare tid har jag misstänkt att mina läsare tröttnat och att det inte är någon idé att lägga ner jobbet det finns andra skäl också. 

Bloggen har under flera år kritiserat Svenska kyrkan. Det har haft sin tid, men jag gör inte längre det på samma sätt som tidigare. Skälet är inte att det inte finns kritik att framföra utan det att Svenska kyrkan gör ner sig själv och jag tycker inte man ska sparka på den som ligger. Tvärtom borde vi hjälpa henne eller honom upp på benen. Det vill säga om det finns möjlighet.



Här om dagen hade styrelsen för Frimodig kyrka och dess ledamöter i kyrkomötet ett möte. Det var  i och för sig bra. Rörelsen behöver komma samman. Nej, Frimodig kyrka (FK) är ingen rörelse. Nomineringsgruppen FK består av flera olika traditioner och "rörelser". FK är en kyrkopolitisk grupp även om det tar emot att skriva det. FK bildades en gång i tiden som en konservativ utbrytning från POSK. då gällde det främst den så kallade ämbetsfrågan. I dag är läget annorlunda. Flera av dem som deltog i mötet här om dagen verkar ha gett upp ämbetsfrågan med motiveringen att vi kan inte underkänna så många präster. Det är för mig uppenbart att frågan inte diskuterats över huvud taget inom FK och då har jag ändå varit med i kyrkomötet i tio år.

Det talas vidare om den kommande valrörelsen. Det är bra och nödvändigt. Det gäller att synas och höras, men hur? Jag tänker att vi skulle driva bekännelsefrågorna, men hör ämbetsfrågan dit? Hör synen på äktenskapet dit? Eller är det synen på Bibeln vi behöver lyfta? Den typen av frågeställningar borde vara självklara och utgöra grunden för FK. Ändå är det nog så att frågan om att vinna röster, om att samarbeta med andra grupper för att hålla oss kvar är lättare att samtala om.

Det finns en fråga som flera av oss ömmar för, men uttrycker olika. Det är frågan om nystart av församlingar, tillskapandet av nya församlingar, icke-territoriella församlingar och så vidare. Det finns flera grupper som vill se förändringar här, men det verkar nästan omöjligt att få till nyansatser. Det visar sig att nuvarande system förmodligen passar oss bäst trots allt. Jag är böjd att hålla med. Hur kan jag säga så?

Jo, av det enkla skälet att vill man bilda en ny församling, i teologisk mening, är det bara att göra det. Det finns ingenting som hindrar. Vi har religionsfrihet i landet. Vi har yttrandefrihet i landet, Vi har mötesfrihet. Det är bara att göra det. Ingen behöver vara nedstämd för att det inte går.


fredag, maj 26, 2023

Examen för PTL

I dagarna har PTL, utbildningen av pastorer i Nepal, haft examen. Det var en skola som iscensattes av TD Hans Sundberg och jag hade glädjen att fp vara med vid ett par tillfällen. Kortet nedan är från ett sådant tillfälle. 


Den som vill läsa mer om arbetet kan gå in på www.pastoralleadershiptraining.org även om det verkar som att det var ett tag sedan sidan uppdaterades.


torsdag, april 20, 2023

Kyrklig samling och aKF

 Klockan är 09.00 och jag sitter på ett hotellrum i Wien, Österrike. Jag ska strax packa, checka ut och ta mig ner i centrum. Det skulle vara intressant att få komma in i Stefans-domen innan hemresan.

Under dagen får jag nog låta konferensen sjunka in något. Den har varit innehållsrik. Det var Kyrklig samling som tillsammans med aKF inbjöd till samtal om Chantal Delsols bok Kristenhetens slut som västerlandets samhällsbärare.  Vi fick lyssna till och samtala om åtta olika föredrag om boken. Föredrag som bekräftade Delsols tankar, men än mer nyanserade och vissa avseenden något oväntat motsade henne. 

Delsol har inte skrivit boken för svenska läsare så redan där får man tänka sig för. Även om effekterna av Europas sekularisering är desamma i Frankrike och Sverige så är myllan annorlunda. Den franska myllan är inte den svenska. Frankrike är ett katolskt land och Sverige är ett protestantiskt.

Så här dagen efteråt tycker jag ändå att föredragshållarna var lite väl optimistiska. Tror de verkligen på att Svenska kyrkan ska kunna förändras? Det är förvisso sant att för Gud är ingenting omöjligt, men att han skulle tvinga Socialdemokrater och andra att ändra sig förefaller mig osannolikt. Men man ska aldrig säga aldrig.

I ljuset av det ovan sagda hade det varit än mer intressant att diskutera morgondagens kyrkomodeller. Hur kommer svenska kristenheten att överleva? Är det inte ganska uppenbart att en omorganisering av svensk kristenhet är nödvändig? Finns det någon som tror på samfundens överlevnad?

Nu utlovade ändå en fortsättning på samtalen och det redan i september. Det är svårt att änka sig att ytterligare diskutera Delsol så samtalet om framtiden måste nog komma i fråga. Jag ser fram emot fortsättningen och tycker det är ett relativt stort steg  att Kyrklig samling, aKf och Missionsprovinsen med sina fyra deltagare möts. Förhoppningsvis inte bara till samtal utan till snara aktioner!

torsdag, april 06, 2023

Gästblogg: Är kyrkan Guds Israel`? av VDM Bengt Birgersson

Svensk kristenhet befinner sig i en omvärdering i sin syn på Israel. Ibland kan diskussionernas vågor gå höga och därför är viktiga och klargörande artiklar nödvändig. En sådan har kollegan i Missionsprovinsen Bengt Birgersson publicerat i senaste numret av tidningen Kyrka & Folk. Efter benäget tillstånd återges den här nedan: 

I en utläggning av Rom. 9:6-9 skriver framlidne biskop Bo Giertz så: ”Därför är det Kyrkan som idag är Guds Israel.” Det avsnitt som biskopen utlägger lyder:

Ty Israel är inte alla som kommer från Israel, och inte heller är alla Abrahams efterkommande hans barn. Nej, Isaks efterkommande skall räknas som dina barn. Det vill säga: Guds barn är inte de som är barn genom naturlig härkomst men löftets barn räknas som hans efterkommande.

I sin kommentar skriver Giertz bland annat:

Det finns ett äkta Israel, ett löftets folk, som består av alla dem som trott löftesordet, alltså evangeliet om Kristus. Det är inte den naturliga härstamningen från Abraham som gör en människa till Guds barn. Det är tron på de löften som Gud gav fäderna. Därför är det Kyrkan som idag är Guds Israel.

Om man här med ”Kyrkan” skulle förstå alla de historiska kyrkorna, så måste vi säga att det är fel, att ”Kyrkan är Guds Israel”. Majoriteten av de döpta i de gamla folkkyrkorna som lever utan bön och gudstjänst, kyrkliga ledare som medvetet gömmer undan otaliga prästerliga övergrepp på barn och unga, kyrkliga dignitärer, som ställer sig bredvid stormakters diktatorer och välsignar folkrättsliga övergrepp? Nej, det är alldeles säkert inte det som den gamle biskopen menade. ”Det finns ett äkta Israel, ett löftets folk, som består av alla dem som trott löftesordet. Det är ett folk, som består av både judar och hedningar, Jesus-troende judar och Jesus-troende hedningar.”

Den oräkneliga skaran

I Guds stridande kyrka på jorden bör vi ofta lyfta blicken mot den oräkneliga skaran klädd i vitt, den som som Johannes såg från Patmos (Upp 7:9f.). Det står om den att det var en skara från ”alla folkslag och stammar och länder och språk”. Förutom alla andra språk måste ju också hebreiskan ha funnits med och bland alla folk måste också det funnits judiska män och kvinnor. Här sjunger man lovsång till Guds Lamm, han som har tvättat dem och gjort dem vita genom sitt blod. Här förenas judars och hedningars lovsång i en gemensam tro på Kristus.

… att de alla må vara ett

Jesus bad den sista kvällen för sina lärjungar, ”jag ber att de alla skall vara ett …” (Joh 17:21), ett ord som ofta används som anklagelse mot kyrkornas uppdelning i olika samfund. Det är utan tvekan svåra synder och falska läror som är orsak till all splittring. Men frågan är om inte den första och avgörande innebörden i Jesu bön är denna; Jesus ber för dem som genom apostlarnas ord skulle komma till tro på honom. Apostlarna gick allra först till sina landsmän, judarna, men snart nog också till hedningarna. Här ber Jesus att dessa två ”storheter”, troende judar och troende hedningar, ska vara ett. Fadern har hört hans bön. Och de är ett. Tillsammans är de ”Guds Israel”.

Det äkta olivträdet

Den välkända bilden från Romarbrevet 11 om det äkta olivträdet säger här något viktigt. Aposteln skriver här om grenar som blev bortbrutna, medan andra blev kvar. Och han talar om inympade grenar från ett vilt olivträd. Bilden beskriver målande hur hedningar genom tron på Kristus blir inlemmade i ”Guds Israel”. I brevet till församlingen i Efesus avslöjar Paulus att det är en hemlighet, som Gud har uppenbarat för honom, att också hedningarna genom samhörigheten med Guds Son har fått del i Guds Israel. 

Den avgörande frågan här är Kristus och vårt förhållande till honom. Antingen vi är judar eller greker. Jesu sista vecka i ­Jerusalem innehöll en rad konfrontationer med den fromma judiska eliten, som sade i stort sett nej till honom. När ­Paulus mötte den atenska eliten på Areopagen (Apg 17), sade de flesta nej också där. Men en minoritet tog vara på budskapet. Så också i ­Jerusalem. På den frågan hänger hela frågan om vad Guds Israel är.

Två vägar till Gud?

Det talas i ibland om att det finns två olika vägar till Guds rike, en för judar och en annan för hedningar. Judarna håller den mosaiska lagen och vi hedningar har fått Kristus. När Jesus stod inför sitt lidande gav han sina ­lärjungar bland annat detta välkända ord: ”Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” (Joh 14:6) Jesus gav inget undantag. ”Ingen kommer … utom genom mig.” Om vi vet detta, och vet att tiden går mot sitt slut, skulle då inte vi, som fått komma till tro på Kristus och får leva i den sakramentala gemenskapen med honom, skulle inte vi då arbeta för att evangeliet kommer tillbaka till det judiska folket? Från dem har evangeliet kommit. Till dem kom Kristus, och Paulus säger att de är Guds ”älskade” (Rom 11:28). 

Men deras priviligierade ställning frälser inte till evigt liv. Också de behöver evangeliet om honom, som burit deras synder. Därför är det vår skyldighet att stå med i arbetet för ”försoningens ord” tillbaka till Herrens eget folk, till både dem som lever i landet Israel och dem som ännu bor kringspridda bland folken, till exempel i Ukraina. Då föds en Kyrka bestående av judar och hedningar, vilka tillsammans är Guds Israel.