onsdag, november 22, 2017

Kyrkomötet 2018-2021


I morgon reser jag till Uppsala för att delta i kyrkmötet. Jag har inte kommenterat det hela, men saken är den att jag blev invald att representera Frimodig kyrka, Växjö stift i kyrkomötet under åren 2018-2021. Kanske visste jag inte riktigt vad jag skulle tycka att bli invald på Dag Sandahls bekostnad. Han är nu min ersättare,

När jag beklagar mig, för det händer, för min kära hustru s'äger hon bara: "Du får skylla dig själv när du ställer upp". Jo, men ...

Det är naturligtvis hedersamt att få förtroendet från så många Växjöstiftare och härmed säger jag tack till er alla. Jag ska göra mitt bästa. Jag har en liten fördel på det sättet att jag suttit där en gång tidigare, mellan åren 2010-2013. Det gör att jag vet ungefär hur det fungerar eller kanske skulle jag säga hur det inte fungerar eftersom jag menar att själva grundförutsättningar för att driva ett kyrkligt sammanhang vidare saknas. Det finns mig veterligen ingen kyrka i historien som utgår från att den är "territoriell, demokratisk och öppen", men så ser det nu ut i Svenska kyrkan. Kyrkans Bibel och bekännelse är underordnad.

Förutom att jag varit med en omgång tidigare kan jag redan nu berätta vad jag ska arbeta för. Efter att jag läst biskop Fredrik Modéus avhandling två gånger har jag plockat upp mina eller hans (?) motioner. Hans avhandling handlar om gudstjänstgemenskapen och det är särskilt två aspekter jag vill ta fasta på. Det första är hans sätt att tala om gemenskap. Det finns dels många och dels olika gemenskaper. Det är en vetenskapligt belagd utgångspunkt och därför är det märklig, onödigt och direkt felaktigt att tala om kyrkan som en gemenskap om man inte verkligen förklarar vad man menar. Det är i biblisk-teologisk mening självklart bara en gemenskap, men i sociologisk mening består kyrkan av en mängd gemenskaper. Och fler behövs! Det är därför jag vill arbeta för nya gemenskaper eller som det heter i Skriften nya ekklesior, platser dit människor kommer för att tillsammans idka gemenskap med Herren Jesus. Om jag vill uttrycka mig lite trendigt skulle jag säga att vi behöver Fresh Expressions of Church, nya sätt att vara kyrka. Det kan väl inte biskopen vara emot?

Det andra är biskopens konstaterande när han sammanfattar sin forskning. Han konstaterar att det finns inte utrymme för nya gemenskaper i Kyrkoordningen. Om Svenska kyrkan skulle vilja se nya församlingar växa fram, vilket man argumenterade för när man drev Strukturutredningen, måste Kyrkoordningen ändras på minst fyra punkter. Och så redogör biskopen för dessa. Här har nu mitt program serverats på silverfat! Det är naturligtvis i anslutning till dessa punkter jag ska motionera. Kanske blir det fler än fyra motioner. Kanske ska jag gå sakta och varligt fram med små steg? Det är sådant jag får diskutera med vännerna i kyrkomötet. Eller kanske med biskopen själv?

måndag, november 20, 2017

Församlingen i Värnamo, del 6

Rubriken har blivit en samlingsrubrik eftersom jag vill att det jag nu skriver ska vara konkret och vardagligt. Ortsnamnet kan ersättas med andra orter där församlingen är närvarande.

Tesen som jag förfäktar sedan ett tag och förmodligen under lång tid framöver är att många kristna längtar efter och behöver fördjupning. Det gäller framför allt på fyra grundläggande områden, grundläggande eftersom de konstituerar församlingen. Saknas en av dem finns inte församlingen.

Nu är inte min längtan att kritisera Svenska kyrkan inte längre särskilt stark, men för att vinna klarhet behöver jag jag göra det. Det är naturligtvis ett jätteproblem att den kristna tron ersäatts med en civilreligion, en MTD-religion som Dag Sandahl brukar kalla den. M är moralistisk, T är terapiinriktad och D står för deism. Här har vi det grundläggande skälet till att vi behöver nya gemenskaper. De första kristna höll fast vid

1. apostlarnas undervisning. Denna undervisning är i stort sett borta vågar jag påstå. Det sätt som besluten om till exempel om ämbetet och äktenskapet togs på är tydliga exempel på politikerstyrning. En följd, inte av apostlarnas undervisning utan av lagen om Svenska kyrkan. Det sätt på vilket vi praktiserar dopet, etiken eller för teologiska samtal är under all kritik. Arbetet med  Kyrkohandboken splittrar Svenska kyrkan i grund och så vidare. Det här märks naturligtvis också på lokalplanet.

2. bönerna. När anordnades det bönemöten i Svenska kyrkan? Bönelivet har reducerats till det privata och bönerna beds till "gud". Så är det i alla religioner vad jag vet. Förståelsen av Guds vilja med oss idag talas det sällan eller aldrig om. Har Gud en vilja för församlingen i Värnamo? Självklart, men frågar eller söker vi efter den? Inte vad jag vet.

3. gemenskapen i högmässan är dokumenterad av biskop Fredrik som "tillfällig" och det räcker inte för längtande människor. Här är de mindre, Jesus-centrerade gemenskaperna enda lösningen. Kristet liv delar man med varandra till vardags. Paulus talar om Guds närvaro så påtagligt att "otroende" talar om de kristna som att de älskar varandra. De faller ner på sina knän och säger: "Gud är verkligen ibland er".

4. nattvarden är förflackad eftersom helt saknar måltiden. Det har gått så långt att olika kristna samfund inte delar brödet och kalken med varandra.

Det är alltså på de här punkterna, alla tillsammans eftersom de utgör fyra aspekter på en och samma församling, vi behöver få en reformation. Det har varit och är tabu att tänka, tala och arbeta för nya församlingar. De anses konkurrera med befintliga verksamheter och anklagas för stöld av fåren. Detta är inskränkt och felaktigt. Det var motsatsen som gällde på Nya testamentets tid och vi behöver upptäcka och återerövra de bibliska perspektiven.

Men för att inte dra på sig onödig kritik så låt oss tala om hur vi fördjupar oss i de fyra aspekterna. Låt oss tala om sådant som är verkligt viktigt. Hur gör vi till exempel i församlingen i Värnamo?

onsdag, november 15, 2017

Meddelande

Nu reser Kari och jag bort några dagar. Vi kommer hem på söndag. Då, eller möjligen på måndag blir en ny blogg.

jag önskar er alla en god helg!

tisdag, november 14, 2017

Församlingen i Värnamo, del 5

De bloggar som jag har skrivit under rubriken Församlingen i Värnamo hör ihop och utgör samtidigt en grund för fortsättning. Förutom strävan efter ett mer ekumeniskt tänk, inte bara på global eller samfundsnivå strävar jag efter ett bra tänk för det lokala sammanhanget. Därav rubriken. Jag måste bli konkret.

Till denna strävan måste läggas ännu en nämligen den om missionen. Det talas alldeles för litet om mission på lokal nivå. I bästa fall har vi börjat tänka om när det gäller mission i andra länder, men hur ser strategierna ut för den lokala nivån? Alfa-kurserna får räknas även om de numera mest verkar bestå av gammel-kristna som tycker det är trevligt. I inte så få sammanhang har man lagt ner kurserna  av olika skäl, som till exempel i Värnamo trots att ett 30-tal personer kom till tro. Förre biskopen i Linköpings stift kallade kurserna föraktfullt för "förmedlingsteologi", något han ogillade. Folk måste få tänka själva. Han är förmodligen inte ensam i den villfarelsen.

Min erfarenhet säger mig att att själva begreppet mission har omdefinierats så kraftigt lokalt att alla verksamheter numera räknas som mission. Om de anställda bedriver barnverksamhet, körverksamhet eller håller musikgudstjänster kallas de oreflekterat för mission. Jag ogilla sådant struntprat.

Hur ska vi förstå missionen? Den tar sin givna utgångspunkt i Guds kärlek, gemenskapen i gudomen och Guds verk. Gud älskar osjälviskt. Fadern, Sonen och Anden utgör den fullkomliga gemenskap till vilken vi alla kallas. För att göra denna heliga gemenskap möjlig för oss sände Fadern sin Son att försona världen med sig själv.

Förutom att Sonen gav sitt liv till försoning för oss skapade han åt sig en ny kropp genom vilken han kan fortsätta sitt arbete att rädda människor.

Den helige talade till församlingen i Antiokia och sa: "Avskilj åt mig Barnabas och Saulus åt mig för den uppgift som jag har kallat dem till." Så sändes de ut för att fortsätta Jesu Kristi gärning. Eller kanske skulle jag vända på det och skriva att Jesus Kristus ville fortsätta sitt arbete genom sin nya kropp.

När jag läser Apostlagärningarna ser jag att Paulus hade två huvuduppgifter. För det första skulle han predika Guds rike och undervisa om hur vi blir delaktiga av det. För det andra skulle han organisera dem som kom till tro på Herren Jesus så de kunde rotas i Ord och Sakrament. Har detta uppdrag avslutats? Behöver det inte längre fortsätta i Sverige? Självklart behöver det fortsätta, men hur?

När jag fördjupar mig i läsningen om missionen i Apostlagärningarna kan jag se att det gick till på lite olika sätt. Den första församlingen i Jerusalem samlade i en rad olika lokaler, främst i hemmen. Där höll de fast vid apostlarnas undervisning, bönerna, gemenskapen och firade nattvarden. Begreppet, grekiska ekklesia, församling syftade på alla dessa grupper i staden Jerusalem. Men varje grupp skulle också i sig kunna kallas ekklesia. Jag citerar från biskop Bertils kommentar till Galaterbrevet:

En liten lokal husförsamling, Rom 16:5, kan också representera hela kyrkan. Detta betyder att  varje liten församling, liten eller stor, ansågs representera helheten kyrkan, 1 Kor 1:2. 

Församlingen i Jerusalem och jag förmodar i Rom och Korint också producerade hela tiden nya grupper/församlingar. Denna första strategi kallas "avknoppning".

Församlingen i Värnamo behöver därför på Guds befallning se till att det uppstår "nya församlingar".

Det vill jag medverka till. Missionen fortsätter.

måndag, november 13, 2017

Församlingen i Värnamo, del 4

Vi är uppenbart flera som ömmar för en sann enhet - kristna emellan. Det är verkligen paradoxalt att de som är ett ska behöva upptäcka och arbeta på sin enhet eller kanske vore det bättra att säga "på sin endräkt". I det senaste numret av Kyrka & Folk, nr 45/17 skriver kollegan Fredrik Sidenvall en ledare om denna enhet. Han adresserar särskilt den Romersk-katolska kyrkan, skriver den i ljuset av vår lutherska bekännelse och i ljuset av den yttersta tiden. Jag citerar:

I den yttersta tiden kan kristna som ännu skiljer sig åt i många lärofrågor, känna igen varandra som medkristna. När de ser att de delar tron på att Gud har uppenbarat sin sanning i Bibelns ord, när de inser att vi alla går evigt förlorade om vi inte finner en Frälsare och när de har upptäckt att Jesus Kristus är just den frälsare alla behöver, då har det en tillräcklig grund för dela trons sanningar med varandra och söka den fulla enheten med varandra och den Treenige Guden. I den enheten ska de kunna stå fasta under förföljelser och förförelser från vilseledda kristna och från kyrkans fiender.


Församlingen är till sitt väsen en, helig, katolsk och apostolisk kyrka. Det är närmast självklart att det kan finnas olika tolkningar om begrepp som helig, katolsk och apostolisk. Men det kan väl knappast finnas olika tolkningar om räkneordet en (1)? När påven Fransciskus för någon månad sedan var i Lund sa han det självklara nämligen att utgångspunkten för all ekumenik måste vara enheten i Kristus. Det är denna enhet vi behöver bejaka inte bara i ord utan också i handling. Vi måste sluta tala om splittring eftersom någon sådan inte finns i Kristus Jesus. Det finns olika åsikter, tolkningar och meningar, men det finns bara en Jesus Kristus och antingen är man infogad i honom eller också inte. Hur svårt kan det vara?

Häromdagen nämnde jag om kollegan och brodern som påminde mig om Kyrkornas Världsråds möte i New Dehli 1961. Det är 16 år sedan!

Vi tror att den enhet som både är Guds vilja och hans gåva till kyrkan, när alla som är döpta till Jesus Kristus och som bekänner honom som Herren och Frälsaren, på en och samma plats, blir synlig när den helige Ande för dem samman till en helt överlåten gemenskap, bryter brödet, deltar i gemensam bön och gemensamt når ut i vittnesbörd och tjänst till alla och som samtidigt är förenad med hela den kristna gemenskapen på alla platser och med alla åldrar på ett sådant sätt att tjänare och medlemmar erkänns och alla tillsammans kan handla och tala när situationen kräver det Gud kallat sitt folk att göra.

(min översättning)

Det är synden som får oss att se splittringen och den är som mest smärtsam på lokalplanet. Andliga rörelser har aldrig beslutats eller organiserats fram vid något sammanträdesbord. Det går inte att införa något som redan finns, men vi kan lokalt be och arbeta för endräkten. Om utgångspunkten är att vi endast i och genom Jesus Kristus har gemenskap med Gud och med varandra är vi skyldiga att be och arbeta för gemenskapen.

Det gäller inte minst församlingen i Värnamo.

söndag, november 12, 2017

Församlingen i Värnamo, del 3

Församlingen i Värnamo möts på flera olika platser. Förutom i den Romersk-katolska kyrkan på Jönköpingsvägen möts pingstvännerna i Arken. Svenska kyrkans folk firar sin gudstjänst i tre olika kyrkbyggnader i staden, men har också två kyrkor utanför 40-skyltarna. En i Fryele ny och sedan den mer kända Nydala klosterkyrka. I centrum av Värnamo ligger också Missionskyrkan. Där tror jag mig veta att de är lite kluvna inför det faktumet att de har anslutits till Equmeniakyrkan, men där samlas ganska många till en väl sammanhållen församlingsverksamhet. I centrum ligger också Allianskyrkan med fina och ändamålsenliga lokaler. Sedan får vi inte glömma bort Smyrna som också ligger i centrum. Smyrna. Den församlingen hör till Evangeliska frikyrkan.

Förutom de ovan nämnda institutionerna finns ett antal missionshus runtomkring som också rätteligen hör till Värnamo kommun. Ja, till kommunen hör faktiskt också till exempel församlingen i Rydaholm.

Till detta ska också läggas mindre gemenskaper som till exempel Värnamo koinonia som oftast samlas i hemmen. Inte så få av bröderna och systrarna i koinonian går regelbundet till högmässan i Värnamo kyrka, Johanneskyrkan eller Mariakyrkan. Några firar högmässa i den romers-katolska kyrkan och någon i Missionskyrkan. Sedan finns det faktiskt några mindre grupper som samlas i hemmen varav en, den jag själv tillhör, firar gudstjänst på onsdagseftermiddagarna.

På 1900-talet ondgjorde sig många över splittringen och av de som var med redan under förra århundradet ondgöra sig nog de flesta fortfarande över splittringen. Men riktigt vad den består i tror jag de flesta är ovetande om. Möjligen vet de många att pingstvännerna inte godtar vårt dop och att romarna inte låter oss få del av nattvarden. Pingstvännerna tror eller trodde åtminstone att deras syn på dopet var den enda rätta. Och romarna tror att bara deras nattvard är den riktiga. Det här har inte den yngre generationen någon koll på och uppriktigt sagt tror jag inte de bryr sig heller. Spelar roll, skulle de fråga. Förresten har jag hört att Missionskyrkan, som numera har de flesta konfirmanderna, även om de inte riktigt vet vad konfirmation är eller de definierar det annorlunda än den allmänkyrkliga tradition gör, inte kan behålla dem som de "konfirmerar" som medlemmar. Det är visst lite frustrerande för dem. Jag hörde till och med en pastor önska att de gick tillbaka till Svenska kyrkan eftersom ett stort konfirmandarbetet kräver ganska mycket av de anställda. Ja, det är inte lätt att driva församlingsverksamhet nu för tiden. Det är krävande.

Nu lever vi på 2000-talet. Verkligheten har ändrats mycket, men inte synen på de så kallade församlingarna. Jag skriver så kallade eftersom få egentligen vet vad en församling i mer biblisk a mening är.

Min Kyrkoordning är från 2010 men jag tror den i vissa stycken fortfarande är riktig. Kap 1 handlar om "Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära, är grundad i Guds heliga ord", heter det inledningsvis. I det andra kapitlet får jag veta vad en församling är. Jag citerar: "Församlingen är det lokala pastorala området". Om det första kapitlet till viss del är obsolet så är det andra kapitlets definition av "församlingen" så långt ifrån Bibeln man kan komma. Men definitionen kom till under staskyrkans tid. Här finns mycket att ställa i ordning, att re-formera.

En kär kollega och broder tipsade mig häromdagen om Kyrkornas Världsråd möte i New Delhi 1961. Sagt och gjort. Jag letade upp rapporten på nätet och läste om kyrkans enhet. Den ska jag beräötta om senare under veckan.

Nu lever vi på 2000-talet. Det är dags att återupptäcka vad en församling är för något. Ska vi ta oss fram på den vägen är jag tämligen säker på att vi måste 1) utgå från att kärleken till den Treenige Guden är enhetens källa och mål. 2) omdefiniera själva begreppet församling som har väldigt lite att göra med "territorium, demokrati och öppenhet" att göra 3) gå från tanken om splittring till tanken om mångfald och 4) arbeta tillsammans med hela församlingen i Värnamo. Här finns sannerligen mycket att arbeta vidare med.

Fars dag




torsdag, november 09, 2017

Hur fördjupas vi?

Förmodligen är fördjupning ett nyckelord.

Så långt jag förstår konstitueras församlingen av fyra beståndsdelar. De höll fast vid:


  • apostlarnas undervisning
  • bönerna
  • brödragemenskapen
  • brödsbrytelsen


Det är sålunda dessa vi ska inte bara hålla fast vid utan också fördjupa. Låt oss ta en del i taget. Först apostlarnas undervisning. Tyvärr är det nog så, om vi ska vara ärliga, att Svenska kyrkan inte håller apostlarnas undervisning särskilt högt. De vanligaste exemplen på det är att kyrkan kommer allt längre ifrån apostlarnas syn på försoningens nödvändighet, "kravet" på omvändelse, förtröstan på Guds verk i och genom Jesus Kristus, bort från Treenigheten, förvrängning av budskapet, slarv, i bästa fall, med liturgin och en anpassning till världen när det kommer till etiken. Exemplen på det senare är förstås synen på abort, fostran av nya generationer, slarv med de kyrkliga handlingarna som praktiserande av dop, äktenskap och prästvigning. Tyvärr kunde exemplen mångfaldigas.

När det, för det andra, kommer till bönerna är dessa starkt formaliserade. Kyrkans allmänna förbön är rätt och riktigt, men den ska naturligtvis ske till Fadern, genom Jesus Kristus och i den helige Ande och inte till någon "okänd" gud. Bönelivet är inte särskilt utvecklat. de flesta församlingar har inget regelbundet böneliv, typ Tidegärden, att erbjuda, och böneskolor eller instruktioner för bönen är sällsynt.

För det tredje är den bibliska gemenskapen satt på undantag. Det är en sak att vi har tillfälliga gemenskaper i våra gudstjänster eller i syföreningar, konfirmandsamlingar, syföreningar eller i körverksamheten. Men var delar vi våra liv med varandra? Det går bara att göra i vardaglig och stabil gemenskap. Det är i den lilla gemenskapen förtroenden uppstår, liv delas och förbönen blir konkret.

När det kommer till brödsbrytelsen har den inte bara sakramentaliserats utan också förytligats. Själva måltiden är borta och den var/är den djupaste gemenskap. Det är där vi är bröder och systrar med varandra. Där äter familjen. Det är bra att vi firar nattvarden vertikalt men minst lika viktigt är den horisontala gemenskapen. Ur nattvardsfirandet växer en ny social gemenskap fram och relationer stärks.

Det är svårt att se hur dessa komponenter ska kunna få nytt liv i Svenska kyrkan. Strukturerna gagnar inte en sådan utveckling. Tvärtom genom fokuseringen på kyrkoherden och de anställda  försvårar kraftigt möjligheten att förverkliga biblisk kristenliv. Här ligger nu brottningskampen i den mån någon kämpar.

Frågan är hur vi som vill och åstundar ska kunna förverkliga en sann fördjupning.

Jag tror att det är möjligt just genom att tala om fördjupning i stället för att tänka konkurrens eller sekteriskt. Vi borde kunna agera självständigt som myndiga kristna i kraft av dopet. Tänka bort de förtroendevalda och de anställda om så krävs och ta eget ansvar. Men det kan vi återkomma till.