tisdag, mars 21, 2017

Gladare församlingsliv, eller ...

När det nu drar ihop sig till kyrkoval eller rättare sagt att upprätta listor till valsedlarna börjar det röra lite på sig. I lördag var jag på Frimodig kyrkas årsmöte i Växjö och där restes en del frågor hos mig. Dessa frågor berör framför allt det lokala arbetet. Vi förra valet talade jag med Joakim Axelsson som då var ordförande för det opolitiska Gladare församlingsliv om att bilda en Frimodig kyrka-grupp i Värnamo eller att hitta vägar för ett samarbete. Gladare församlingsliv fick förra valet 36 % av rösterna om jag är rätt underrättad. Nå då rann det hela ut i sanden och inte berodde det på mig kan jag säga. Den här gången är läget likadant. Problemet med Gladare församlingsliv, eller ett av problemen, är att gruppen på grund av sitt höga röstantal redan tidigt hamnade i "regeringsställning". Det betyder att det på ganska många år inte har funnits någon som helst opposition i Värnamo pastorat. Och det märks.

Nu är det snart nytt val och jag hade ärligt talat tänkt att strunta i alltihop. Det går inte att förnya Svenska kyrkan som redan hamnat långt ner i diket. Ett skäl till att jag slutade var just detta att utvecklingen mot stordrift nått också lokalplanet. Här råder numera ett företagstänkande som är förödande, Det går fort utför och personalen far illa. Inte bara präster utan även diakoner och andra. Nåja. Jag är inte med på utvecklingen. Tack och lov.

Men så inställer sig andra frågor. Det finns ingen som helst opposition. Borde det inte finnas motkrafter på lokalplanet? Också för "regeringens" skull? För allas skull? Men det gör det inte. Har vi som fortfarande är tillhöriga något ansvar?

Är det rätt att säga att vi inte bryr oss? För det gör vi inte. Eller är det så att vi har ett ansvar för varandra? Måste det inte finnas en opposition? Någon som de anställda kan vända sig till? Behöver vi inte tänka på vilsegångna kristna och sökare? Borde det inte finnas ett alternativ till alla de programverksamheter som erbjuds? Varför har församlingsrådet ingen verklig delegation som på andra orter? Borde det inte finnas fler koinonior?

Kan det vara så att Frimodig kyrka skulle kunna bidra med något. Ja, i alla fall om man läser de olika foldrarna. Då framstår Frimodig kyrka som det verkliga alternativet.

Usch, jag känner att jag inte utan vidare kan skaka av mig detta. Här finns så många goda bröder och systrar som är värda något bättre än det närvarande. Be med mig om vägledning. Förresten borde vi inte be för andra platser runt om i vårt land också?

Antingen fortsätter vi att strunta i - varandra - eller så låter vi våra gemenskaper utgöra brohuvuden från vilka vi kan slå broar in till pastoraten. När jag bad för egen del fick jag ett tilltal: "När du blir äldre ska ...l en annan ... leda dig dit du inte vill gå."  Men det var nog bara inbillning eller ...

Gladare församlingsliv? Det borde kanske heta sannare församlingsliv i stället eller Frimodig kyrka.

måndag, mars 20, 2017

Rapport från PLT

Hemma igen efter en oerhört givande och intressant start på PLT:s nya projekt i Siluguri, Indien. Siliguri är en stad på kanske närmare 1 miljon människor i nordöstra Indien, i delstaten West Bengal. En plats som bara ligger 1 timmes bilresa till Nepal och c:a 1 timme för att sedan börja klättra uppför Himalayas vackra vyer.  Där har vi startat upp PLT tillsammans med AnnaSara och Diwas Lama, som leder ett arbete kallat ”Friendship churh Ministries”

Diwas har startat detta arbete som framförallt är en församlingsplanterande rörelse. Han började för några år sedan med att nå sin egen hemby uppe i bergen där han några år tidigare blivit utkastad på grund av att han blev en kristen. Nu är över halva byn varmt Jesustroende och Diwas kusin är deras pastor. Idag består rörelsen av c:a 20 församlingar, de flesta i Himalayaområdet. De flesta ligger på den Indiska sidan men ett fåtal också i Nepal. Även vid gränsen till Bhutan finns en församling som hittar vägar att nå in över gränsen. Längtan finns också att nå in till Bangladesh.

Tankar att starta upp utbildning för pastorerna har funnits under lång tid. Detta tog en mer tydlig form när Hans Sundberg kontaktade AnnaSara och Diwas och erbjöd ett samarbete med PLT. Att jag fick vara med i detta känns som en stor nåd men också ett svar på en längtan jag haft att få hjälpa till med undervisning bland dessa underbara pastorer och ledare, tillsammans med min egen dotter AnnaSara.
Måndagen 13 februari körde vi igång, tillsammans med ett 30-tal hungriga pastorer och ledare. Hungriga på Guds ord var ingen tvekan på att de var. Många av dessa har väldigt liten utbildning, både vanlig skolutbildning och ännu mindre teologisk utbildning. Sista kvällen då vi lärare avtackades så fanns det inte nog med ord hur glada och tacksamma de var och hur mycket de lärt sig under dessa två veckor. Själv kände man sig oerhört ödmjuk och tacksam, tacksam att ha fått vara en del i denna så viktiga process i deras liv och tjänst.

Ämnena den här första gången var: genomgång av GT:s historia och en översikt av GT:s olika böcker. Där hade de fått tag på - som genom ett under – en 31årig Kille från södra Indien, Issac, som bara tillfälligt befann sig i Siliguri. Otroligt duktig teolog med GT som specialitet. Hans svåger Philip som tog sig an Pauls liv, och så Philips fru Dakkem (AnnaSaras nepalilärare) som gick igenom 1:a och 2:a Thessalonikebreven. Själv fick jag förmånen att gå igenom Galaterbrevet och 1:a korintiebrevet. Väldigt lärorikt för en gammal pingstpastor som mig, som bara predikat tematiskt i hela mitt pastorsverksamma liv. Att systematiskt gå igenom bibelböcker tvingar en att ta tag i sådant som man kanske tidigare hoppat över. AnnaSara och Diwas har givetvis också varit med och bidragit med undervining, AnnaSara med en fantastisk introduktion om Ordets betydelse i liv och tjänst. 3 entimmarslektioner om dagen, smågruppssamling före middag och en avslutande kvällssamling. Det en stor utmaning för dessa ledare att sitta ner och samtala om undervisningen, vana som de är att bara lyssna och aldrig ifrågasätta. Tror att detta dock lossnade mer och mer under tidens gång.
Tiden där nere avslutades med att personligen få följa med upp till en av de mest avlägsna byarna. Där fick jag möta församlingen och predika över ”friheten i Kristus” ett behov som jag förstod fanns där. Detta var en församling som nyligen anslutit sig till Friendship church Ministry och som under flera år utan pastor hade utvecklat en ganska gammaltestamentlig och lagisk tro. Så långt jag kunde förstå togs det emot med öppna hjärtan och blev en start för deras nya pastor att gå vidare i ämnet.

Nu får vi se fram mot nästa session, någonstans runt okt/nov-skiftet. Så tar vi ju tacksamt emot förbön för detta arbete. Be för AnnaSara och Diwas som just nu förhandlar om en tomt där de kan bygga ett center som klarar av att serva det växande arbetet där.

Allt gott! P-M Börefelt


söndag, mars 19, 2017

Frimodig kyrka

I går hade Frimodig kyrka i Växjö stift sitt årsmöte. Det var inte särskilt spännande förutom att det är uppenbart att vi närmar oss ett kyrkoval. Vad är det som upptar mitt intresse?

Det går ganska enkelt att konstatera att uppgivenheten är stor. Partipolitiseringen är alltför påtaglig. Det blir mer och mer uppenbart att det stora problemet heter Lagen om Svenska kyrkan. Riksdagen har bestämt att Svenska kyrkan ska vara territoriell, demokratiskt och öppen, det vill säga fel, fel och återigen fel. Men så ser det ut och partipolitikerna har lagt sig som en våt filt över hela organisationen men uppriktigt sagt i gott samarbete med Svenska kyrkans ledning. Det är väldigt svårt att se hur det ska kunna gå att vända utvecklingen. Och ändå finns där ett litet hopp. Inte så stort. Många potentiella väljare till Frimodig kyrka konverterar och många har slutat bry sig. Kanske går de och röstar, men inte ens det är säkert.

Ett litet hopp? Ja, Berlin-muren föll, järnridån togs bort och det syntes oväntat. Som om det hände över en natt, men missnöjet har pyrt länge. Gräsrötterna hade genomskådat systemet, sett något annat i västvärlden och i takt med att knorrandet tilltog ökade hoppet. Sedan plötsligt förändrades allt. Kan det hända med Svenska kyrkan? Mänskligt sett knappast, men man ska aldrig säga aldrig.

Och ändå - om det hände - skulle restaureringsarbetet i sig vara en gigantisk uppgift. Samtidigt kanske vi skulle få god hjälp av andra kyrkor kanske tack vare Borgåöverenskommelsen.

Är det här ett tillräckligt hopp?

Det var annars glädjande att höra att det inte tycks vara särskilt svårt att få ihop en lista för Frimodig kyrka. Jag hörde siffran ungefär 40 stycken, om det nu stämmer. Andra grupperingar tvingas lägga ner eftersom, det inte folk som vill ställa upp. Men Frimodig kyrka tycks leva upp till devisen. Människorna är inte alltid glada. Hur skulle de kunna vara det? Men de är frimodiga och frimodighet s'ger Skriften har med sig stor lön. Här gäller det kanhända att hålla ut.


Men är det verkligen meningsfullt? Nja, det måste väl vara meningsfullt att bry sig om sina medkristna? Sina bröder och systrar? Det finns bröder och systrar i tron som far illa i våra pastorat. Också i Värnamo pastorat. Ganska mycket illa dessutom. De kan vara anställda. De kan vara gudstjänstfirare. De kan vara deltagare i olika verksamheter. De kan vara svältfödda, bekymrade, oförstående eller frågande inför utvecklingen. De kan ha personliga bördor att bära men inte veta hur de ska få hjälp. De kan bära på sorg eller egna sjukdomar och så vidare. Jag tror jag skulle kunna ge exempel på allt. Kan det vara så att människor som behöver Gud och varandra också kommer att hitta varandra?

För att knyta an till just det meningslösa kyrkovalet kanske det skulle behövas lokala Frimodig kyrka grupper. Grupper som kunde mötas regelbundet. Kanske inte före att bli kyrkopolitiker, men för att hjälpa varandra? Kanske för att i hemmen kunna prata fritt och öppet om våra gemensamma problem. Vår Svenska kyrka lider till stor del av en tystnadens kultur. Tänk om vi kunde bryta denna? Ja, vi kan bryta den - i hemmen! Där kan vi också förenas i tron på Kristus, sjunga och be och hitta nya vägar för Guds folk utan att behöva lämna Svenska kyrkan. Kanske kunde man just genom kyrkovalet slå en brygga från husförsamlingarna till pastoratet?

Ja, så kan jag fundera. I morgon ska jag tillsammans med f Dag till Jönköping. De vill visst starta en Frimodig kyrka grupp.

tisdag, mars 14, 2017

Om Bibelförklaringarna

I kväll har jag gjort del 53 på Romarbrevet och nu går det mot slutet. Kanske blir det tre timmar till så jag blir klar till påsk. Bäst att låta det vara osagt. Sedan ska det tryckas på något sätt dock inte som bok - än. Jag har låtit kopiera materialet från tidigare bibelböcker men någon bok har det inte blivit. Men nu är den första bokkommentaren på gång. Den blir över Jakobs brev. Det är inte klart med något bokförlag. Det visade sig när jag kontaktade några kristna sådana att ingen tror att bibelkommentarer kan sälja. Jag har pratat med fyra-fem stycken men ingen vill ta den ekonomiska risken. Jag kan förstå det, men beklagar naturligtvis att svensk kristenhet inte intresserar sig för Bibeln. Det är inte bara det att den är helig Skrift. Den är också normen för oss kristna. Utan Bibeln skulle du över huvud taget inte kunna kalla dig för kristen.

Det kan bli så att ingen vill ge ut en kommentar till Jakobs brev skriven för lekmän, för vanliga bibelläsare. Men det finns en lösning och den kallas för Book-on-Demand. Jag har bestämt mig för att använda mig av den men måste avvakta tills jag får definitivt besked från ett förlag som just nu ska titta på manus.

Bibelförklaringarna ligger ute på nätet och du kan finna dem genom att klicka på dem i spalten till höger. Där hittar du de böcker jag förklarat med hjälp av senare tids forskning. Det har hänt revolutionerande mycket inom exegetiken efter 1970. Det beror framför allt på att forskningen inom litteraturvetenskap, sociologi och psykologi utvecklats och tillförts bibelkunskapen.

Romarbrevet på nätet har stått still ett antal månader därför att vi har haft problem med hanteringen. Det är inte bara jag som ska tala utan det ska spelas in, redigeras, sändas i närradio och läggas ut på nätet. Det är åtminstone fyra personer inblandade i hanteringen. Men nu har allt hänt på en gång. Nu hittar du alla delar utom två tror jag som förfelats på något sätt. Del 12 försvann. Del 14 och 15 visade sig vara en och densamma. Del 45 försvann i en kraschad hårddisk. Så kan det gå och därför är det så mycket roligare när det nu 'r ordning och reda på det igen.

Jag återkommer när det händer något med Jakobs brev och när Romarbrevet är färdigt. Så här ser det ut så långt och om det är någon vers du funderat över är det bara att gå in klicka och lyssna.

1.       Rom
2.       Rom
3.       Rom
4.       Struktur
5.       1:1-6
6.       1:7-15
7.       1:16-17
8.       Guds rättfärdighet
9.       1:18
10.   1:18-32
11.   2:1-16
12.   Saknas
13.   3:1-20
14.   3:21-26
15.   3:27-4:1
16.   4:2-13
17.   4:13-22
18.   4:23-25
19.   5:1-11
20.   5:12-21
21.   6:1-5
22.   6:6-11
23.   6:12-23
24.   7:1-6
25.   7:7-13
26.   7:14-25
27.   8:1-4
28.   8:5-8
29.   8:9-11
30.   8:12-13
31.   8:14-15, dopet i den helige Ande
32.   8:16-23
33.   8:24-27
34.   8:28-39
35.   9-11, en översikt
36.   Ta bort
37.   9:1-5
38.   9:6-18
39.   9:19-29
40.   9:30-33
41.   10:1-5
42.   10:6-10:21
43.   11:1-12
44.   11:13-16
45.   Saknas ?
46.   11:17-36
47.   Förmaningens betydelse
48.   12:1-2
49.   12:3-8
50.   12:9-21
51.   13:1-10
52.   13:11-14:4
53. 14:5-22

söndag, mars 12, 2017

2 i Fastan

Mark 14:3-9

Vid tre olika tillfällen har Jesus förutsagt vad som väntar honom, Mark 8:31fff, 9:30ff, 10:32ff. Även om det inte var möjligt för lärjungarna att förstå meningen med hans lidande, död och uppståndelse fick de ändå höra om den. Och det de hade hört skulle den Helige Ande senare påminna dem om och ett förklarande ljus skulle komma att lysa allt starkare.

När vi nu har kommit till den andra veckan i fastan börjar det dra ihop sig på allvar. Nu väcks onda anslag mot Jesus. Översteprästerna och de skriftlärde sökte efter ett sätt att gripa Jesus och Judas Iskariot, en av Jesu egna, skulle komma att hjälpa dem. Men innan det sker har evangelisten Markus skjutit in en berättelse om en kvinna som smörjer honom till hans begravning. Det är en symbolladdad och profetisk händelse.

Jesus hade kommit till Betania, en liten by ett par kilometer utanför Jerusalem på Olivbergets östra sida mot Jeriko till. Betania kan översättas till ”fattighuset” något som lyser igenom i berättelsen. Jesus brukade övernatta i Betania, se 11:11f. Evangelisten Markus berättar nu om hur det gick till när Jesus besökte Simon den spetälskes hus. Om han fortfarande var spetälsk eller inte förtäljer inte historien men om han verkligen var spetälsk bröt Jesus kraftigt mot lagarna i 3 Mos 13-14. Men det hade hänt förut att han satt enskilda människor före lagens bokstav.

Då kommer en kvinna med en alabasterflaska med dyrbar äkta nardus. Nardus växer på Himalayas sluttningar. Nardusen är starkt välluktande. Den är dyr och exklusiv och användes ibland som läkemedel. Hur kvinnan lyckats äga en sådan flaska vet vi inte. Kanske hade det varit en bröllopsgåva, en livförsäkring ifall hon av någon anledning skulle bli ensamstående. Enligt en av lärjungarna kunde de fått 300 denarer för den om de sålt den. 300 denar motsvarar en årslön! Den grekiska texten säger att hon bröt av halsen på flaska. Hon krossade den, kanske genom att slå sönder den med hjälp av bordskanten. En stark doft sprider sig i hela huset när hon sedan häller oljan över Jesu huvud.

Reaktionerna hos de närvarande är blandade. Några vet inte vad de ska säga. De tittar på varandra som om de behövde få hjälp. Men kanske var de alla ense om att detta var ett oerhört slöseri. Hade det inte varit bättre att sälja flaskan och ge pengarna till de fattiga i Betania? Att ge allmosor till de fattiga var den största dygd. Och de grälade på kvinnan eftersom de inte förstod vad som skett. Då ger Jesus oss ett predikoutkast:

1. Hon har gjort en god gärning mot mig, v 6
a) uttrycket god gärning är närmast en teknisk term som handlar om en människas förhållande till Gud. Termen går att använda just om att ge allmosor.  
b) Några blev upprörda. Nardusen hade bara förspillts, men Jesus såg in i kvinnans hjärta.
c) Sådan var och är hemligheten med det kristna livet; att vi tjänar honom av hjärtat, ärligt och helt uppriktigt om än inte fullkomligt. De fattiga kommer alltid att finnas ibland oss och visst ska vi bistå tiggarna, men det finns något annat som är viktigare. Om kvinnan var medveten om detta eller inte berättar inte evangelisten Markus, men Jesus ger henne onekligen sitt erkännande.

2. Hon har gjort vad hon kunde, v 8
a) Jesus uttrycker sig som om detta var kvinnans uppgift. Det var hennes kallelse skulle vi säga, hennes livsuppgift kulminerade när hon av kärlek fick smörja Jesus till hans begravning. Den döde skulle tvättas och sedan skulle kroppen smörjas med väldoftande salvor och lindas innan den lades graven.
b) Den här berättelsen stryker under vem Jesus är. Han är den Smorde, på hebreiska Messias. Han är Kungen som Gud själv insatt. Berättelsen handlar därför inte så mycket om kvinnan som den handlar om Jesus. Det är viktigt att komma ihåg att storleken på den insats vi gör inte är avgörande. Gud ser till hjärtat. Minns bara berättelsen om den fattiga änkan som endast kunde ge två kopparmynt, ett par ören, eftersom det var allt hon ägde. Hon fick beröm av Jesus. Gud ser till hjärtat.
c) Varje människa har sin livsuppgift. Den är viktig men kan bara fulländas genom hjärtats gemenskap med Gud, genom Jesus Kristus och i den Helige Ande. Så avslutas berättelsen om hur Jesus smordes till sin begravning av kvinnan med alabasterflaskan med att Jesus vill att vi ska

3. Berätta vad hon gjorde, v 9
a) Människor kämpar för att komma närmare Gud. Kvinnan ”fullgjorde sin uppgift” genom att ge allt till Jesus. Hon visade genom handling att hon ville älska Gud ”av hela sitt hjärta, av hela sin själ och av hela sin kraft”. Då hände det oväntade, det paradoxala som övergår allt förstånd; när hon gav allt fick hon själv allt. Det Jesus skulle komma att göra för hela mänskligheten blev plötsligt en verklighet för kvinnan. Hon upptäckte och tog emot syndernas förlåtelse, evigt liv och salighet. 
b) Vi kan ge mycket eller allt till Jesus, men det är inte skälet till att vi blir frälsta. Vi blir frälsta därför att den Treenige Guden älskar oss. För många människor är det en kamp att närma sig Gud. Men hör då; det är en god kamp! Det är en god kamp därför att Gud själv vill ge dig sitt allt. Kvinnan kom till och visar på Jesus. Det är han som är kungarnas Kung och herrarnas Herre.

c) Nu kan vi påminna oss om, berätta för varandra och andra vad kvinna med alabasterflaskan gjorde. Vi kan använda händelsen för att beskriva hur mycket Jesus betyder för henne … och för oss själva. Han gav sig till oss ”av hela sitt hjärta, av hela sin själ och av hela sin kraft”. Så förändras människors liv och det mitt i deras kamp. 

fredag, mars 10, 2017

Pastoral Leadership Training (PLT), del 2

forts.

Sista kvällen firade vi gudstjänst i stor tacksamhet då alla lärare var närvarande plus en del av familjemedlemmar och församlingsmedlemmar till deltagarna. Vi avskilde en av våra kvinnliga medarbetare som pastor under tårar av tacksamhet och upprättelse. Deltagarna tackade lärarna med tal och presenter, men lärarna uttryckte inte mindre tacksamhet till eleverna. Vi funderade på om de har förstått att detta bara är avslutet av en åttondel av träningen? Men det är en del av kulturen, man säger inte tack ofta, men när man säger det är det ordentligt. En av deltagarna gjorde oss extra rörda när han ville uttrycka sitt största tack till sin fru som var hemma, fastade och bad och tog hand om deras tre barn på 7, 4 och 1 för att han skulle kunna åka.
Sista dagen sände de, i bön två och två, tillbaka varandra till sina respektive fält och det blev en helig stund med mycket kramar och tårar.
Från de tacktal som hölls och de skriftliga utvärderingarna vill vi bara bjuda på några exempel:
”Nu förstod jag att jag inte kunde nånting om Bibeln tidigare!” uttryckte en av våra ungdomspastorer med en ödmjukhet som bara nepaleser kan bjuda på.
”Tidigare har jag förstått pärmen på Bibeln, nu känns det som jag börjar förstå insidan!” sa en annan av våra pastorer.
”Förut läste jag och förstod mest av Nya testamentet men nu förstår jag att Gamla Testamentet är som en skugga av Nya Testamentet och vi kan förstå nya testamentet mycket bättre när vi förstår gamla testamentet.” uttryckte ytterligare någon.
Flera andra utryckte hur de nu förstår mer av hur Gamla och Nya Testamentet förhåller sig till varandra. I vissa församlingar var det tidigare stor förvirring kring tillämpandet av Bibeln. I en lite äldre församling tillät man t.ex. inte en familj som nyss fått barn att vara med i gudstjänsterna under en tid, på grund av att de var orena.
Vi har redan fått se direkta resultat hos våra pastorer och evangelister. De verkar fått en ny glöd och extra gnista för att arbeta lite ytterligare. De går till nya byar, undervisar redan det dom precis lärt sig och hälsar på varandra.
Det som hände under två veckor med hjälp av närmare 10 personers undervisning och ca 40 lektioner hade vi inte kunnat åstadkomma på många, många år, ens om vi hade haft all den kunskapen. PLT var den största gåvan vi kunde få till vårt/Herrens arbete.
Nu väntar mellan tre till fyra år av dessa underbara sessioner, men i en förnyad förtröstan på Gud funderar vi inte lika mycket på hur resurserna till nästa session ska komma in (vem skulle inte vilja med och satsa i nåt sånt här?) som på frågan ”vad gör vi när de här 3-4 åren är över?” ”Det här får inte ta slut” uttryckte vår 31-åriga lärare som tagit oss igenom Moseböckerna.
Jag sitter hemma och känner mig lite mer redo att dela intrycken från träningen efter att ha fått smälta det hela i ett par veckor medan Diwas, som hämtat sig efter en långdragen förkyldning, är iväg med en av evangelisterna på de farligaste vägarna han tagit jeepen på hittills. Dom besöker en by i Nepal där en ny församlingsplantering är i sitt första stadie efter att en 20 årig tjej vunnit sin man till tro, som lät döpa sig i lördags. En by i ett stort område dit varken vägar, elektricitet eller evangeliet har nått än. Diwas hälsar från en ovanligt bra telefonlinje att han kan se staden Mirik i Indien högt upp på ett av bergen på andra sidan floden, så hur långt kan det vara egentligen? Nästa gång kanske vi får ta oss dit till fots som våra medarbetare gör, det verkar säkrare…
Guds rika välsignelse från oss som är tacksammast av alla!
/Diwas & AnnaSara Lama

Det är fantastiskt att få vara med i ett arbete som detta. Vill du veta mer om PLT kan du besöka hemsidan genom att klicka här eller höra av dig direkt till mig.

Pastoral Leadership Training (PLT), del 1

Missionen i Nepal har haft motgångar som övervinns. Nu har arbetet spridit sig till Indien och den första sessionen har hållits. Här kommer en rapport i två delar från de ansvariga på plats, Anna-Sara från Norrland någonstans som gifte sig med Diwas från Indien. Där driver de sedan en tid tillbaka ett missionsarbete och nu har de begärt hjälp av PLT. Här kommer rapporten.

Vi har sparkat igång på topp!
Redan kort efter att jag träffat Diwas, min man, förstod Hans, tidigare än någon av oss, att vi snart skulle vara i behov av PLT. Efter ett år som gifta och tillsammans i tjänst i Indien förstod vi att han hade haft rätt. Vi började planera för att arrangera PLT, men hur vi skulle kunna genomföra den utan tillräckligt med lärare, utan tillräckligt med ekonomi och utan tillräckligt utrymme för att husera eleverna, visste vi inte. De senaste två åren i Indien har vi dock gång på gång fått erfara hur Gud oftast väntar med att visa hela sin lösning tills vi tagit ett lydigt steg i tro, så vi bestämde oss tillslut för att ändå boka in och annonsera den första sessionen av PLT i Siliguri.
Jag tror vi såg det lite som ett sätt att i alla fall sparka igång kursen och kanske lite som ett första test. Sällan hade vi förväntat oss en bråkdel av det vi skulle få vara med om. På underliga vägar fick vi, förutom min pappa, Per-Magnus Börefelt från Sverige, med oss ytterligare fyra välutbildade indiska lärare. På kvällarna hade vi ibland dessutom gästande pastorer och evangelister från andra arbeten i Siliguri. Ekonomin till den första sessionen löste sig dagarna innan vi började och vad det gäller utrymmet kan man säga att; har man hjärterum…
Vid våra medarbetarträffar är vi i snitt 18 personer, men då många har andra jobb räknade vi inte med att alla kunde komma. De tog ledigt från jobbet och kom mangrant och vi blev istället 29 deltagare varav 12 kvinnor. Med lärare och personal var vi 40 personer som skulle vistas dag som natt på en liten yta och dela på två toaletter. Männen hade vi ordnat annan logi för i en närliggande kyrka, men efter bara två nätter flyttade de in till oss andra, golvet i den lilla undervisningslokalen var ju ändå ledigt nattetid. Jag vet inte om det var på grund av myggen, som de skyllde på, eller om de hade svårt att lämna gemenskapen på kvällarna. Men att ”tvingas” vara tillsammans på det sättet förde oss verkligen närmre varandra och flera utryckte hur de kände sig som en stor familj.
Förutom några barn som följde med sina föräldrar fyllde den yngste deltagaren 16 år under träningen och den äldste var närmare 70. Samden, som 16-åringen heter ledde oss inför Gud på ett föredömligt sätt i lovsången och Joshua ställde alla frågor i undervisningen som ingen annan vågade ställa. En del av pastorerna har funnits med sedan starten av Friendship Ministry för ca 7 år sen, medan andra har kommit med det senaste året. Några få av de yngre har god utbildning medan ett par av de lite äldre är analfabeter. Men nu suddades gränserna ut och det fanns inte längre gammal eller ung, ny eller erfaren, lärare eller deltagare, kvinna eller man (vi studerade bl.a. Galatiebrevet ;) ). Det blev en fantastisk enhet och värme som jag inte tror hade kunnat uppnås på år av månatliga träffar.
Gud var med i allt från planeringen med schema och lektioner, sånt som är särskilt svårt första gången, till samtalen kring undervisningen. Men det var tydligt att även den onde var aktiv. Första dagen blev vi utan el och därmed även utan vatten (vilket sällan händer under vinterhalvåret). Det blev en lite tuff start med snabba omkast och smutsiga toaletter. Nästa dag dog en av våra evangelisters mamma efter lång tids sjukdom, så Diwas och några utav deltagarna vart plötsligt tvungna att åka upp i bergen en heldag och hålla i begravning. Men all röra glömdes när våra lärare undervisade pedagogiskt och systematiskt och vi började se hur den Helige Anden verkligen hade förberett de många olika lärarna så att varje dag hade en övernaturlig röd tråd av det Gud hade att säga oss.
Bibelundervisningen var förstaklassig men stannade inte vid det teoretiska. Med Guds hjälp och ledning fick vi och eleverna med oss två veckors undervisning som var direkt tillämpningsbar. Som exempel på hur Gud ledde undervisningen så fick indier lära sig av andra indier hur dom har lika mycket ”muskler” som västerlänningar att arbeta, försörja sin familj, sin församling och andra missionärer och om hur alla arbeten, inklusive att hämta sopor och köra taxi är bra, och sätt att ära Gud. Från 1 Moseboken fick vi lära oss om hur Gud befaller mannen att jobba, från introduktionen om Paulus liv om vad det är att vara tältmakare och ha en skyldighet att dela evangeliet oavsett hur vi får vårt underhåll, från Thessalonikerbrevet om att jobba för vårt levebröd och inte ha något att göra med de troende som inte vill arbeta.
På samma sätt blev vi genom Andens vägledning undervisade i vikten av att jobba i team från Moses svärfar i öknen ända till Paulus medarbetare i de första församlingarna, om lagen i GT och friheten från lagen i breven, om principen av 10e ihop med att arbetaren förtjänar sin lön, om hur Gud använde kvinnor i GT och om kvinnligt ledarskap i NT och mycket annat. Allt lett med Guds kärleksfulla och varsamma hand.
Många svåra bitar togs upp då kulturen och situationen i den här delen av världen ligger så otroligt nära den i Nya Testamentet och församlingarna på samma sätt är nya och oerfarna. Här är problemen Paulus adresserar ofta lika aktuella som de var för de första församlingarna. Undervisningen i nya testamentet behöver inte mycket tillämpning utan kan ges som den är. Bitar som att mannen (och inte kvinnan som det är i Indien) ska lämna sin far och mor, om vi fortfarande har är kallade att ”uppfylla jorden”, om man kan äta griskött eller den svårare frågan om kött offrat till avgudar, om att täcka huvudet vid bön, kvinnans plats i församlingen, togs upp och blev klarare.