söndag, mars 29, 2020

Det som inte kan skakas ska bestå

När jag nu lämnat ifrån mig två bokmanus på mindre än en månad. Skönt naturligtvis på sitt sätt, men ack så tomt det plötsligt blir. Ovanpå denna tomhet kommer så ett litet virus och förpassa de flesta  av oss in i ytterligare tomhet. Förresten kan inte en tomhet bli mer tomhet, men det kan kännas så. Inte blir det bättre av att Svenska Cupen i fotboll inte kunde spelas färdig. Nu när Bajen var på väg ... För att inte tala om att jag inte reste till Stockholm förra söndagen för att fira högmässan i Roseniuskyrkan. Den här helgen skulle jag ha varit i Finland och talat på Vår-OAS, men det blev inställt och några biljettpengar lär jag inte få tillbaka.

Jag tror att den här omställningen vi nu är med om kommer att påverka folket, men hur är jag mer osäker på. Förhoppningsvis kommer alltfler att inse hur skört samhället är. Vi har byggt en välfärd som är outstanding även om många klagar över den. Och så kan allt förändras på grund av ett virus som är så litet att det inte ens syns. Om något så litet kan rasera världsekonomin kan mycket annat som är större skaka oss än mer. Osökt kommer jag att tänka på Hebreerbrevets författare som i 12:26f citerar från profeten Haggai:

Se till att ni inte avvisar honom som talar. För om inte de kom undan som avvisade honom när han varnade dem här på jorden, hur ska då vi göra det om vi vänder ryggen åt honom som varnar oss från himlen? Den gången fick hans röst jorden att skaka, men nu har han lovat och sagt:

Än en gång ska jag skaka inte bara jorden, utan också himlen.

Orden än en gång visar att det som skakas ska försvinna, eftersom det är skapat, för att det som inte kan skakas ska bestå.

Skrämmande? Nä, det tycker jag inte. För det första borde vem som helst kunna inse sanningshalten i profetens ord. För det andra talas det om sådant som inte kan skakas utan som kommer att bestå. Det syftar på Gud själv naturligtvis och på hans gränslösa kärlek och uttömmande liv, på hans nåd och barmhärtighet och stora godhet som många av oss redan uppfattat. Tänk vilken glädje att få tillhöra honom som inte kan skakas.

När jag understundom anar perspektiven begriper jag bättre hur viktig dagen är. Idag hjälper Herren och idag får vi ta emot av hans goda.

Den kristna kyrkan, inklusive Svenska kyrkan, har en stor uppgift att vittna om och förkunna vem Herren Jesus är och vad han gjort för att vi ska bli frälsta. Nu är det knappt två veckor kvar till påskhelgen. Jag tackar gud för dessa stor-helger eftersom de riktar fokus på Herren och för folk i allmänhet närmare Honom. Dessa stor-helger är också bra tillfällen för kyrkorna att svara an på folkets frågor. Må så ske!

måndag, mars 02, 2020

Laestadianer i Svenska kyrkan?

För varje vecka som går blir det alltmer uppenbart hur Svenska kyrkan krackelerar. Det är plågsamt att se. Det är förvisso sant att många av oss har påtalat utvecklingen, men utan någon som helst framgång. När jag skrev "min historia" stod det så klart för mig vad som skett under min tid och för all del hur det var tvunget att ske. (S) hade planerat redan hundra år tillbaka i tiden och i backspegeln går det att se hur man gjort om kyrkan bit för bit. Idag blir det alltmer uppenbart.

Men lika plågsamt tycker jag det är att se att det inte längre finns något motstånd. Det är inte många som talar ut längre eftersom det är meningslöst. Samtidigt blir det än tydligare eftersom omformningen kommer upp till ytan. Jag vill inte upprepa det jag skrivit genom åren, men konstaterar nu senast att biskoparna inte riktigt vet hur de ska hantera nattvardens sakrament efter bruket. Är inte det om något ett tecken? Det är troligt att "vanligt folk" inte begriper och därför inte heller bryr sig. Hur skulle de kunna? Och därför är det tyst i bänkarna. Det får gå med glutenfritt bröd, alkoholfritt vin, osäkra präster, dålig hantering av konsekrata, odöptas tillträde till nattvarden etc. Det förefaller mig lönlöst att väcka angelägna frågorna.

Men det som är mest skrämmande för stunden och med tanke på framtiden är det arroganta beteendet kyrkan visar mot de inomkyrkliga rörelserna. Här finns inget tillmötesgående. Såg i förra veckans nummer av Kyrkans tidning hur biskopsmötet hanterar laestadianernas vädjan. Här finns inte ens en antydan om tillmötesgående. Journalisten ställer frågan:

Välkomnar biskopsmötet personer med en "klassisk kristen bibelsyn" att bli präster i Svenska kyrkan? Och biskop Åsa Nyström svarar: Jag välkomnar varje person som vill föra samtal om den resan.

I praktiken säger hon nej jag välkomnar inga andra än sådana som gör som jag vill. Talet om att hon välkomnar dem som vill föra samtal är strunt. Hon vill bara samtala för att göra sig till. Hon har inte den minsta tanke på att vara tillmötesgående. Sedan kommer nästa fråga:

Men ni är inte öppna för någon forma av överenskommelse vad gäller präster till just fridsförbunden? (laestadianerna, min anm). Hon svarar: Det tror jag inte är vägen framåt.

Kan man säga det tydligare? Nu är biskopens svar inte ett undantag eller ett misstag. Jag förmodar att samtliga biskopar svarat laestadianerna detsamma om än med andra ord. Svenska kyrkan uppvisar ett dominant beteende som borde skrämma de kristna. Jag måste säga att jag är förundrad över uteblivna reaktioner, men det kan vara så att ett arbete "under radarn" äger rum. Jag hoppas det. Jag vill att laestadianer, högkyrkliga, gammalkyrkliga, EFS med flera ska få det självbestämmande varje kristen förtjänar.

Min ärliga bön till Gud är att Han som härskar i allt ska tycka att gränsen är nådd. Alternativt att de inomkyrkliga rörelserna förenas under en rättrogen biskop. Vill du hjälpa mig i det bönarbetet?


fredag, februari 21, 2020

Roseniuskyrkan 23 februari kl 16.

Nu är det dags igen att ta sig till Stockholm för att leda högmässan. Det är verkligen en förmån att få vara med om detta. Så roligt att kunna få bidra med något någonstans.

Skälet till att högmässan hålls i Roseniuskyrkan, Smala gränd 5 i Stockholm är att så många andra har sagt nej. Representanter för Missionsprovinsen har frågat runt på jag tror ett 30-tal ställen och fått nej varje gång. Ibland av goda skäl, men alltför ofta av bedrövliga skäl. EFS har både här och på andra platser i landet varit tillmötesgående och Evangelisk luthersk mission, ELM tidigare BV, likaså.

Roseniuskyrkan är en plats tills vidare skulle jag tro. Här firas redan söndaglig gudstjänst på förmiddagen, men inte alltid högmässa. Förutom det firar Kyrkliga förbundet gudstjänst varannan söndag, inte alltid högmässa och nu Missionsprovinsen de andra veckorna, alltid högmässa! Kanske när den nya församlingen blivit mer etablerad att den kan finna en annan plats, gärna på Södermalm. Har du något tips så hör av dig.

Häromdagen ringde de från Kyrkans tidning och ville jag skulle svara på några frågor. De kommer att publicera röster från "de inomkyrkliga rörelserna". Första frågan var hur vi upplever vår situation och den sista frågan hur vi ser på vår framtid i Svenska kyrkan. Jag blev lite förvånad att de ringde just till mig. Är jag en representant för Missionsprovinsen? Journalisten tyckte det, men menade att det finns flera präster aktiva i Svenska kyrkan som "tillhör" Missionsprovinsen. Och det kan ha rätt i.

Vi kom att prata utöver själva frågorna, men tyvärr hade jag inte så mycket tid eftersom jag skulle till grannen och fira vår husmässa. Kanske skulle jag berätta lite mer om vår husmässa vid tillfälle.

Det har inte blivit så många bloggar på sistone eftersom jag befinner mig lite i limbo. Avståndet till Svenska kyrkan blir allt längre trots att jag är aktiv på alla nivåerna, lokalt, på stiftet och i kyrkomötet. Lokalt är det endast som medlem i Frimodig kyrka. Jag tycker att Frimodig kyrka är en viktig röst i sammanhanget. Det är inte alltid vi talar för döva öron.

I samtalet med journalisten från Kyrkans tidning kunde vi konstatera att kyrkorätten numera är viktigare än bekännelsen. När Svenska kyrkan vill ändra i kyrkoordningen är det föranlett av att Rune Imberg fick rätt att verka inom Missionsprovinsen utan att bli avkragad. Det kan tyckas som en självklarhet eftersom många präster verkar i många olika sammanhang, till exempel inom ELM eller Kyrkliga förbundet. Men nu ska den typen av engagemang stämplas. Jag tycker faktiskt lite synd om Svenska kyrkan. Snart är det väl ingen seriös kristen som bryr sig om vad vår "gamla mor" säger.

Kanske får jag anledning att återkomma efter söndagens högmässa eller med anledning av Kyrkans tidnings artikel.

Jag önskar mina läsare en god helg!



lördag, januari 25, 2020

Svenska kyrkan och Missionsprovinsen

Det verkar lite spänt från Svenska kyrkans sida i relationen till Missionsprovinsen. Och nu också från frimurarna. Lite onödigt och ogint tycker jag.

Missionsprovinsen ser sig som en del av Svenska kyrkan och vill mer än gärna verka för dess förnyelse. Är inte det lovvärt?

Missionsprovinsen är inte ett registrerat trossamfund även om, det ska erkännas, det uppträder så med egen biskop och egna präster. Men vad är problemet? Den evangelisk-lutherska bekännelsen är en och densamma i de båda enheterna och Svenska kyrkan ska vara en öppen och demokratisk kyrka!

Biskop Bengt är biskop i Svenska kyrkan eftersom han tillhör Svenska kyrkan. Han borde erkännas som vigd biskop i sann ekumenisk anda. Han är dessutom vigd enligt god apostolisk ordning så det borde inte heller vara något bekymmer. Men kanske är det Svenska kyrkan som avviker så mycket att den inte kan godkänna den rätta ordningen? Som du märker hyser jag sympatier för Missionsprovinsen.

Jag tycker inte om när majoriteter bär sig illa åt mot minoriteter. Om det hade funnits något hyfs hade Svenska kyrkan åtminstone fört uppriktiga samtal med Missionsprovinsen. I bästa fall försökt att finna en lösning. Varför skulle inte Svenska kyrkan kunna erkänna Missionsprovinsen som ett icke-territoriellt stift inom Svenska kyrkan? Tänk vad många problem som skulle lösas på en och samma gång.

När jag läser biskop Bengts överklagan tycker jag den är högst relevant.

1. Kan en präst vara medlem i en annan organisation och samtidigt anses följa sina vigningslöften? Svaret är väl givet. Självklart kan han det.

2. Kan en präst i Svenska kyrkan utöva ett pastoralt tillsynsämbete (episkopé) i en sådan organisation och samtidigt anses följa sina vigningslöften? Nu blev det svårare, men bland Frimurarna finns ett ämbete som kallas Ordens högste prelat. Jag förmodar att han fyller någon funktion.

3. Kan en präst i Svenska kyrkan vigas till biskop i en sådan organisation och samtidigt anses följa sina vigningslöften? Tydligen inte.

Biskop Bengt försökte i en debattartikel göra en jämförelse med Frimurarordens ställning inom Svenska kyrkan. Det var ett bra försök, men förmodligen dömt att misslyckas. Men eftersom Överklagandenämnden dukade bordet förstår jag frestelsen var stor. Relationen mellan Svenska kyrkan och Frimurarorden är etablerad och stark sedan lång tid så det är svårt att argumentera mot den.

Svenska frimurares högste prelat berättar i en replik i Kyrkans tidning dels att "man måste vara kristen" för att få vara med i frimurarna och dels att pedagogiken i orden "måste vara hemlig". Det är väl också den bilden jag har haft av orden genom åren, åtminstone vad beträffar den senare. När jag ser fotografiet från frimurarnas högkvarter Bååtska palatset ser jag onekligen en kyrkbyggnad. Byggnaden liknar en synkretistisk basilika och frimurare har berättat för mig om "dopet" in i orden och om "kalken" man dricker ur så visst påminns jag om det när jag läser biskop Bengts debattartikel.

Det  känns onekligen lite beklämmande när det är fritt fram för präster att avlägga livslånga och bindande löften i frimurarorden samtidigt som de präster som sympatiserar med Missionsprovinsen ska underkännas och till och med trakasseras eller avkragas.

Överklagandenämndens beslut lyder som följer:

Överklagandenämnden har i beslut nr 50/2005, efter att ha inhämtat yttrande från Biskopsmötet, utvecklat synen på Missionsprovinsens ställning och därvid dragit slutsatsen att Missionsprovinsen är en kyrkogemenskap utanför Svenska kyrkan. Genom att låta sig vigas till biskop i en kyrkogemenskap utanför Svenska kyrkan, Missionsprovinsen, och i konflikt med kyrkans ordning, hade den aktuella prästen brutit mot vigningslöftet att "troget efterleva kyrkans lag och ordning". Han förklarades därför obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst som präst. Domkapitlet har i det överklagade beslutet tillämpat den praxis som slagits fast i beslut nr 50/2005

Här får jag veta att nämnde har "dragit slutsatsen" att Missionsprovinsen är en kyrkogemenskap utanför Svenska kyrkan. Beslutet går inte att överklaga. Men det är inte vad provinsen själv säger utan det läggs den till last. Jag förstår beslutet och tänker att det kan få positiva följder för Missionsprovinsen, men det känns inte helt rättssäkert måste jag säga.

lördag, januari 18, 2020

Jobbigt för Överklagandenämnden?

Domkapitlen har länge av sådana som mig uppfattas som opålitliga eller rättsosäkra som det heter i sammanhanget. Domkapitlet väcker ett tillsynsärende, utreder detsamma och dömer. Som om det inte räckte har den anklagade prästen inte rätt till någon försvarsadvokat annat än på egen bekostnad. Men om biskoparna och domkapitlen medvetet försöker göra sig av med ett visst slag av präster kommer det att bli synligt för oss. Och det verkar som att vi är på väg dit. Den politiska agendan ska genomföras.

Nu har jag läst advokat Karlgrens överklagande vad gäller den kvinnliga präst som blev avkragad därför att hon redogjorts för sina åsikter inför en grupp konfirmander. Det gjorde hon på förekommen anledning. Hennes åsikter stämde väl överens med den bibel och bekännelse hon lovat hålla sig till i prästvigningen.

Advokat Karlgrens synnerligen stora förtjänst är att han lyckats hålla fram och driva att bibeln och bekännelsen är överordnad kyrkorätten! Det är lika lysande som självklart. Jag måste säga att jag under alla mina år sällan eller aldrig hört argumentet, konstigt nog. I överklagande läser jag:


Det finns tydlig normhierarki inom Svenska kyrkans rättsordning. Kyrkorätten är underställd Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära. Bekännelsen är den överordnade rättskällan i Svenska kyrkan.

När det gäller äktenskapet avhandlas detta i Stora katekesens förklaring till sjätte budet, Augsburgska bekännelsen artikel XXIII, Augsburgska bekännelsens apologi och 1878 års katekesutveckling avhandlar synen på frågan om äktenskapet. Om de dokument domkapitlet åberopar är andra av Svenska kyrkan bejakade dokument är dessa underordnade den rättkällehierarki som placerar Bibeln och bekännelsen i första och andra rummet. De av domkapitlet åberopade dokumenten och kyrkoordningen ska inte tillämpas i de delar de strider mot överordnade rättskällor.

Det går inte att uttryckas saken klarare. Också en mindre begåvad förstår vad som menas. Så hur i all sina dar kan domkapitlet avkraga den kvinnliga prästen? Borde domkapitlen då inte sätta igång en förföljelse liknande den man utövat mot kvinnoprästmotståndare de senaste femtio åren?

I en kommentar till  min förra blogg påpekades med rätta att det kan verka lite dråpligt att sådana som jag plötsligt skulle försvara de kvinnliga prästerna. Och det frågades efter skälen eftersom vi är emot kvinnliga präster.

Nja, det är inte riktigt så enkelt. Jag tror på det manliga prästämbete Gud själv gett oss människor. Den tron är allmänkyrklig och det håller jag fast vid och vill gärna tala om fortsättningsvis. Denna huvudsakliga övertygelse får den följden att jag inte tror att vem som helst har rätt till ämbetet. Inte kvinnor och inte barn och inte män som inte kallats av Gud. Det betyder inte att jag är barnmotståndare. Jag är inte heller emot alla dem som inte har kallats att vara präster i Kristi kyrka.

Nu är det så att Svenska kyrkan bejakat den politiska jämlikhet som säger att kvinnor har rätt att jobba som präster. Det kan jag inte göra något åt. Jag behöver inte ens vara motståndare till det. Det ligger så att säga utanför min kompetens. Det är som det är och jag har att finna mig i det. Jag är behöver inte vara kvinnoprästmotståndare. Däremot behöver jag förstå kyrkans tro och våga stå för den.

När en kvinnlig kollega behandlas illa ska hon försvaras som vilken annan som helst. Det som gör fallet med den kvinnliga prästen i Luleå stift angeläget för sådana som mig är att vi vet över tid vad det innebär att leva under den här typen av marginaliseringar, yrkesförbud och mediala trakasserier. Vi kan därför dela den kvinnliga prästens börda och ge henne stöd.

tisdag, januari 14, 2020

Kvinnlig präst avkragad

Jo, jag har medvetet valt rubriken. Det stör mig dels att det talas om en EFS-präst och dels att det sägs vara en hen. Vad är det för etikettering?

För det första är en präst i Svenska kyrkan  en präst alldeles oavsett. I vanliga fall är det oväsentligt om prästen är prästvigd för Svenska kyrkan eller EFS. Det har endast att göra med om man kan ha anställning i Svenska kyrkan eller inte. Men präst är man. Att det är fråga om en EFS-präst hör inte till saken. Varför ska det basuneras ut? Och det dessutom i offentligheten. Förmodligen därför att Svenska kyrkan vill skylla ifrån sig eller rent av svärta ner EFS. Det är i alla fall vad jag misstänker efter att ha följt debatterna i kyrkomötet under ett antal år. Svenska kyrkan gillar inte EFS och nu vill man markera att det inte är en vanlig präst som blivit avkragad utan en EFS-präst.

Hade det varit en präst med anknytning till Missionsprovinsen hade också det säkert markerats. Dåligt.

För det andra talas det om hen. Varför det? Är det för att det inte var en högkyrklig man? En fundamentalist. I sådana falla hade det säkert talats både om att det var en man och att det var en udda figur av något slag. Förmodligen hade han blivit uthängd med namn också, något man ville markera. Men nu var det en kvinnlig präst! En kvinnlig präst som vill hålla sig till bibelordet.

Jag har varit borta ett antal dagar och ska bort i morgon igen. Därför har jag inte hunnit läsa något protokoll. Får väl göra det när jag kommer hem på fredag, men jag ögnade igenom Kyrkans tidning. Där uttalar sig professor Per Hansson som säger sig inte kunna sig dra till minnes att en liknande avkragning någonsin skett tidigare. Skälet tycks vara att den kvinnliga prästen brutit mot Svenska kyrkans lära när hon besvarat frågan om homosexualitet och evolutionsteorierna. Professor Hansson fortsätter med att förvånat säga att hävda att det inte var länge sedan detta var Svenska kyrkans lära. Något har hänt under senare år och nu får biskopen och Domkapitlet verklige förklara sig.

Advokaten Karlgren menar att detta är det värsta han har sett vad gäller formaliafel och juridiska fel. Om han fick igenom sitt krav på inhibering vet jag inte, men jag läser att han har fyra skäl som Överklagandenämnden nu måste pröva. För det första har den kvinnliga prästen tolkats på ett osakligt sätt. För det andra åberopas lärodokument som inte är bejakade av Svenska kyrkan. För det tredje får inte åberopande av lärodokument användas för att anklaga och för det fjärde har den anklagade inte fått yttra sig!

För några år sedan motionerade vi i Frimodig kyrka om att man ska få rätt till advokat när man ställs inför domkapitlet. Men det har man inte annat än på egen bekostnad. Kanske är det dags att skriva motionen en gång till i ett rättsosäkert läge?!

Det är inte underligt att EFS är upprört. Får vi väckelsekristna eller bekännelsetrogna inte längre undervisa om äktenskapet? Självklart inte bara får vi utan ska vi! Men det är uppenbart att ledande personer glider på sanningen. Att socialdemokraterna gjort det och gör det har vi vetat länge, men nu också domkapitlen? Nja, det ska bli spännande att följa fortsättningen. Får väl läsa dokument när jag kommer hem på fredag (även om jag inte måste).

söndag, januari 05, 2020

Är biskop Bengt avkragad?

Läste just att biskop Bengt blivit avkragad, det vill säga att Överklagandenämnden inte ändrar domkapitlets beslut. Tyvärr har jag i skrivande stund inte kunnat läsa DAGEN. Det är sällan jag kan det för övrigt. Varför lägger DAGEN ut sina artiklar på nätet? När de uppenbarligen inte vill att jag ska läsa dem? Jo, men de vill att du ska prenumerera. Men om jag prenumererar på papperstidningen behöver jag inte den på nätet. Det är inte alltid jag förstår ...

Kan man förstå detta med biskop Bengt? Nja, både ock.

För det första är han inte avkragad i betydelsen att han inte längre får vara präst eller biskop. Biskop Bengt är en högst ärevördig biskop! En av de bästa. Han har nämligen satt bibeln och bekännelse före det politiskt korrekta.

För det andra kan en som är vigd till diakon, präst eller biskop aldrig mista sin vigning. Det går inte. Det finns många människor i vårt land som är döpta, men de kan aldrig bli odöpta. Det går inte. En gång döpt alltid döpt. En gång präst alltid präst!

För det tredje innebär biskop Bengts avkragning endast att han inte kommer att förklaras för behörig om han vill söka en tjänst i Svenska kyrkan. Men i skrivande stund finns det ingenting som talar för att han kommer att söka tjänst i Svenska kyrkan.

För det fjärde kan biskop Bengt fortfarande tillhöra Svenska kyrkan, betala sin avgift och rösta. Det finns mig veterligen ingenting som kan diskvalificera oss för att vara tillhöriga, det vill säga om vi är döpta.

För det femte har prästen f Bengt låtit sig biskopsvigas i Missionsprovinsen och är därmed förmodligen ointresserad av att söka tjänst i något av de territoriella stiften inom Svenska kyrkan.

För det sjätte har därmed domkapitlet i Göteborg och Överklagandenämnden inte åstadkommit någonting förutom att de visat prov på oginhet. Det händer tyvärr alltför ofta att majoritetskyrkan Svenska kyrkan beter sig monopolistiskt, som om den vore den enda sanna kyrkan i Sverige.

För det sjunde kan det urholkas nu begreppet avkragning. Det finns präster och diakoner och biskopar som rätteligen bör avkragas. Det är inte fel med viss kyrkotukt, men då får man se till att använda den kyrkorättsliga makten rätt. Inte mot dem som bekänner sig till samma bibeln och bekännelse som den själv har.

För det åttonde kan i bästa fall detta öka Missionsprovinsens trovärdighet. Trakasserier och förföljelser är det säkraste tecknet på sann kristen tro. Förhoppningsvis kommer vi att få se fler exempel på detta.

Nåja, detta var bara några spontana reflektioner. Om några dagar får jag väl se protokollet och hur processen gått till. Vidare ser jag fram emot lite analyser, reflektioner och kommentarer. Det är en spännande tid vi lever i och mycket kommer att ändra sig under det nya decennium vi nu tagit oss an.