torsdag, september 05, 2019

Gästblogg av Jacob Sunnliden

Beskedet ”Vi vet inte varför det är färre diakoner i kyrkan” kom nyligen. Men jag vet!

Befria diakonerna från organisationen Svenska kyrkan och låt dem ta sin rättmätiga plats. I Kyrkans Tidning rapporteras det om att Järna och Vårdinge pastorat sagt upp sin diakon av ekonomiska skäl. De var av nöd tvungna, meddelar kyrkorådets ordförande, men tillägger samtidigt att de nu har en budget i balans tills nästa år. Lösningen är att försöka engagera fler ideella och ”en erfaren präst kan täcka upp ganska mycket av diakonens arbete”.

Här finns flera anledningar till att reagera kraftfullt. Mot Järna och Vårdinge pastorat i allmänhet men mot Svenska kyrkans organisation i synnerhet. Inom Svenska kyrkan talar man om det treledade ämbetet. Det är biskop, präst och diakon. Ämbetet är ett men rollerna är olika. I den unga kyrkan var det biskopen som ensam ägde ämbetet.

Men snart blev det nödvändigt med en roll inom ämbetet som på ett mer praktiskt sätt kunde tjäna människorna. Diakonrollen tillsattes. Efter ytterligare en tid behövde biskopen hjälp med förvaltandet av sakramenten och prästrollen uppstod.

Således består ämbetet av rollerna biskopen, diakonen och biskopsassistenterna. Att med detta som bakgrund säga upp en diakon av ekonomiska skäl är att bita sig själv i svansen.
Om man ska se ekonomiskt på saken är det en bättre investering att anställa en diakon än en präst. Diakonen är rörelsen från altaret, ut i världen och in igen. Den rörelsen är vital för Svenska kyrkans överlevnad. Och det är en rörelse som inte finns i prästrollen. Det är heller inte tänkt att lägga ansvaret på ideella. Däremot tror jag allt fler församlingar behöver befria människor till att utföra diakoni, då det är församlingens uppgift.

Analyschefen vet inte varför det är svårt att rekrytera diakoner och det är givetvis svårt att ge något exakt svar på. Jag tror dock att den styvmoderliga behandlingen av diakonerna under det senaste århundradet har bidragit till detta. Det är ett strukturellt bekymmer som är tätt ihopkopplat till ämbetssynen. Vill man få fler medlemmar i kyrkan bör man lösgöra diakonerna från deras organisatoriska bojor och sätta dem som strategiska ledare för det diakonala arbetet.Om man ska se ekonomiskt på saken är det en bättre investering att anställa en diakon än en präst.





fredag, augusti 09, 2019

Kan man ha två biskopar?

När jag tänker på Missionsprovinsen uppstår en fråga i mitt inre som jag gärna delar med er. Kan man ha två biskopar?

Mitt första svar är ja, det kan man. Skälet till det är att helt enkelt "biskop som biskop". Det ska väl inte kunna vara så - i teorin - att de tänker, talar och handlar olika? En biskop är genom sin vigning insatt i det apostoliska ämbetet och därmed förpliktad att hålla sig till den. Borde det inte vara så enkelt.

Mitt andra svar är nej, därför att i Svenska kyrkan har vi bara stiftsbiskopar. Så är det inte i alla episkopala sammanhang och vid närmare eftertanke inte helt och hållet heller i Sverige. I andra sammanhang, till exempel i den anglikanska kyrkan har man suffragan biskopar. De är underställda stiftsbiskopen när de fungerar som hjälpbiskopar. Jag tror så var fallet i Kalmar när Kalmar var eget stift.Biskopen där erkändes inte fullt ut utan betraktades som suffragan.

När jag tänker efter har vi det på så sätt i Uppsala. I Uppsala stift finns två biskopar. Om Ärkebiskopen räknas som stiftsbiskop vet jag inte. Hon i det här fallet kan knappast vara underställd stiftsbiskopen. Red ut det den som kan.

I England kan det finnas flera biskopar i ett och samma stift där någon av suffraganerna (?) ansvarar för ett visst område. Om jag inte är fel informerad har till exempel Alpha sin egen biskop. Kan då Alpha - Sverige hålla sig till denne? I den andan borde OAS-rörelsen ha sin egen biskop.

Om jag skulle gå med i Missionsprovinsens prästkollegium kan jag ändå kvarstå i Svenska kyrkan. Det tror jag till och med vore önskvärt. Missionsprovinsens mål är att verka åstadkomma förnyelse inom Svenska kyrkan, det vill säga bland dess 6 miljoner medlemmar. Jag skulloe med andra ord kunna hålla mig till Missionsprovinsens biskop samtidigt som jag tillhör Svenska kyrkan och därmed vare sig jag vill eller inte fortfara att sortera under biskopen i Växjö stift. Intressant. Är det möjligt? Ja, det är klart det är. Det är till och med nödvändigt. Tillhör jag Svenska kyrkan och det gör jag så tillhör jag också biskopen i Växjö stift. Låter det märkligt?

Vad behöver förändras i Svenska kyrkan i det här avseendet? Tja, kanske att vi införde suffragan biskopar. Biskopar som ansvarade för vissa områden. Missionsprovinsens biskopar är inte stiftsbiskopar utan de är missionsbiskopar. Så biskop Bengt i Göteborg har inget egentligt territorium han måste hålla sig till.

Svaret på frågan: Kan man ha två biskopar? blir med andra ord JA. Spännande. Vad detta sedan betyder i praktiken är ett mysterium. Men vi som vill hplla oss till apostlarnas undervisning är inte främmans för mysteriet!



söndag, juli 28, 2019

Kan Missionsprovinsen bidra med fler högmässor?

Den här helgen blev innehållsrik. Igår fick jag vara med OAS-rörelsen och fira Högmässan tillsammans med många, många andra bröder och systrar. Det var hundratals i processionen. Inte i någon kyrkbyggnad men i ishockeyhallen. Det gick bra ändå. Vilken nåd att någon gång få göra det.

Idag har jag fått fira högmässan tillsammans med vännerna i Helga Trefaldighets församling i Alvesta. Tyvärr får dessa vänner inte hålla till i någon av Svenska kyrkans kyrkor utan högmässan hölls i Pingstkyrkan i Alvesta. Men det gick bra det också. Så underbart att få se barnfamiljerna. Det är inte ofta sedan vi lämnade Hjälmseryd som jag fått nåden att se barn sitta tillsammans med sina föräldrar i högmässan. Förhoppningsvis kan vi få se det återigen.

Förresten när jag var i Finland för några veckor sedan fick jag vara med om hur barnfamiljerna skockades vid nattvardsbordet. Det var mäktigt. Jag tror det var mellan fyra och femhundra på den högmässan. Nu kan man kanske tycka eller tänka att dessa mässor är undantag. Ja, men tre sådana mässor på fem veckor pekar ändå på att det fortfarande finns unga kyrkokristna. Spännande.

Jag undrar hur det skulle vara om vi kunde få se nya församlingar växa fram inom Svenska kyrkan? När jag har pratat med vänner runtomkring ser de ofta mycket frågande ut. Nya församlingar? Räcker det inte med dem vi har? Jo, det räcker med dem vi har. Jag tror inte vi behöver mer av samma. Men vi behöver nya gemenskaper med rätt att fira högmässa! Definitivt! Jag undrar bara hur det ska gå  till. Det verkar mer eller mindre kört i Svenska kyrkan. Kyrkbyggnaderna är inmutade. Inga andra än de vanliga äga tillträde. Det är lite konstigt med en demokratisk folkkyrka som inte släpper in vanligt kyrkfolk. Missionsprovinsens folk får inte fira sina högmässor i våra gemensamma kyrkbyggnader. Förklara det den som kan. Det går bra med andra kyrkor och samfund. I Värnamo har den Romersk-katolska kyrkan regelbundet och lätt tillträde till Svenska kyrkan. Den syrisk-ortodoxa likaså, men inte bröder och systrar med samma evangelisk-lutherska bekännelse! Ekvationen går inte ihop.

Jag tror att här finns en tragisk felsyn i våra sammanhang. Det verkar omöjligt att förstå att det bara finns en Kristi kyrka. Det finns en, säger en, kyrka. Men det finns många församlingar. Och det behövs åtskilliga fler församlingar. Jag tänker ofta på församlingen i Korint eller den i Rom. Hur många högmässor firades inte där?! På en och samma gång - lite överallt i staden. De olika församlingarna kunde dra åt lite olika håll vad jag förstår av 1 Korintierbrevet. De var inte överens i allt hur önskvärt det än hade varit. Men de hörde de samman. De hörde samman genom tron på Jesus som HERREN. De var alla döpta och de firade alla högmässa i gryningen på söndagsmorgonen fast på olika platser i staden, i varje stadsdel och i vissa områden i samma kvarter. De utgjorde olika gemenskaper förmodligen 50-70 personer per gemenskap. De lärde känna varandra och de önskade varandra Guds frid innan de fick del av Kristi kropp och blod. Varför ska det vara så svårt i vår tid? Nästan omöjligt? Jag ber till Gud att dessa låsningar ska brytas upp. Jag tror att det kommer att ske men förmodligen på grund av nödvändighet. Knappast innan ... Hoppas det sker innan.

På den här punkten skulle vi behöva en väckelse inom Svenska kyrkan. Med Svenska kyrkan avser jag cirka 6 miljoner svenskar. Bland dem skulle vi behöva många fler Högmässor - inte en avveckling med färre högmässor som nu.Tyvärr finns det ingenting som talar för att våra biskopar eller kyrkoherdar arbetar i den riktningen. Kanske kan Missionsprovinsen bidra med fler högmässor?!

tisdag, juli 09, 2019

Missionsprovinsens lärogrund

Nu har jag försökt att ta reda på lite mer om Missionsprovinsen. Då har jag börjat med att se närmare på själva lärogrunden. Man skulle kunna tänka sig att provinsen skiljer sig från Svenska kyrkan eftersom den är illa ansedd av Svenska kyrkan. Det visar sig då att det inte alls skiljer särskilt mycket om ens något. Det vore riktigare att skriva att Svenska kyrkan skiljer sig från Missionsprovinsen.

Portalparagrafen i Kyrkoordningen för Svenska kyrkan lyder i sin helhet:

Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära,
som gestaltas i gudstjänst och liv,
är grundad i Guds heliga ord, såsom det är givet i Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter,
är sammanfattad i den apostoliska, den nicenska och den athanasianska trosbekännelsen samt i den oförändrade augsburgska bekännelsen av år 1593,
är bejakad och erkänd i Uppsala mötes beslut år 1593,
är förklarad och kommenterad i Konkordieboken
sam i andra av Svenska kyrkan bejakade dokument.

Det är en fin bekännelse även om jag undrar hur relevant den egentligen är inom Svenska kyrkan. Redan när det talas om Guds heliga ord blir jag tveksam. Nu är denna bekännelse inte på något sätt ändrad av kyrkomötet men den har väldigt liten betydelse för de flesta inom Svenska kyrkan. Det är svårt att låta politiska beslut som till exempel de om ämbetet eller äktenskapet gälla samtidigt som man håller fast vid bekännelsen. Det blir liksom inte trovärdigt.

Nu är det emellertid uppenbart att statskyrkokramarna, som en kollega kallade dem, hänvisar till den sista raden som talar om att vi håller fast vid "andra av Svenska kyrkan bejakade dokument". Kyrkomötets beslut om prästämbetet eller det om äktenskapet ryms förmodligen bland dessa dokument. Jag vill inte här räkna upp allt annat som kan rymmas i den där gummiparagrafen utan bara konstatera att ekvationen inte går ihop.

Hur ser då Missionsprovinsens portalparagraf ut? Jag har lyckats få tag på den och då visar det sig att den är identisk med Svenska kyrkans på ett undantag. Den sista raden som bejakar "andra av Svenska kyrkan bejakade dokument" är struken. I stället  står där "Det tillkommer Missionsprovinsens organ att förklara och tillämpa denna bekännelse".

Eftersom Svenska kyrkan och Missionsprovinsen i grund har likalydande bekännelser går det att jämföra de två. Är Svenska kyrkan mer eller mindre trovärdig än Missionsprovinsen?

Det hör till saken att Missionsprovinsen bildades just av det skälet att den i högre grad än Svenska kyrkan vill hålla sig till portalparagrafen. det kan jag tycka är hedervärt. Det gör det också lite konstigt att Svenska kyrkan inte vill erkänna Missionsprovinsen som likvärdig. Säger inte det mer om Svenska kyrkan än om Missionsprovinsen.

Jag får fundera vidare.   

söndag, juni 23, 2019

Missionsprovinsen medverkar till Svenska kyrkans förnyelse.

Det är flera som har frågat mig hur samtalet med biskop Fredrik gick. Eftersom vi hade ett förtroendefullt samtal där vi kunde klargöra för varandra hur vi ser på saker och ting kan jag inte missbruka det. Det får stanna oss emellan, men jag tror att vi var tämligen införstådda med skeendet. Det betyder inte att vi är överens i allt.

Vi är många som trofast har arbetat för Svenska kyrkans förnyelse under många, många år. Numera har vår kritik vunnit allmänt erkännande. Jag tänker på att det i dagens SvD finns en liten krönika med rubriken Arma Svenska folkkyrka. Bilden av en kyrka som inte vilar tryggt i sitt uppdrag är nästan övertydlig. Det finns ingen anledning för mig i alla fall att sparka på en som redan ligger. Det skriver jag väl medveten om att det finns glödhögar också inom Svenska kyrkan.

Den fråga som många av oss ställer finns fortfarande kvar: Hur i all sin dar kan vi verka för en förnyelse av Svenska kyrkan? Det är klart att mycket av folkkyrkoteologin måste göras om, men inte heller det räcker. Vi talar ju djupast sett om människor och andligt liv. Jag tror Jesus är något på spåret när han säger att man slår inte nytt vin i gamla läglar. Jag vet inte hur många gånger jag hört förnyelsefolk förklara för mig att det visst går bra, men jag tvivlar. Jag tror mer på Jesus när han säger att nytt vin slår man i nya vinläglar. Tänk att det ska vara så svårt att höra och förstå det?

Lokalt sett har vi i Värnamo formaliserat en gemenskap, en koinonia, genom löften. En sådan gemenskap skulle kunna verka förnyande på "församlingen", men knappast om den är oönskad och motarbetad. Om en sådan koinonia ska överleva krävs mycket av dess med-lemmar. Det krävs en ny vinlägel. Det krävs en gemenskap som håller fast vid apostlarnas undervisning, gemenskapen, brödsbrytelsen och bönerna. En fri gemenskap som inte vägleds av anställda som uppfattar den som en verksamhet vid sidan om, utan av människor som delar liv med varandra.

Därför är Missionsprovinsen mer spännande än tidigare. Biskopen Bengt Ådahl säger i Kyrkans Tidning att Missionsprovinsen "inte är en annan kyrka. Vi är en del av Svenska kyrkan som förvaltar arvet av klassisk kristendom". Det är ett synnerligen intressant uttalande. Kan inte det betyda att vi just genom att bilda nya församlingar inom Svenska kyrkan kan medverka till Svenska kyrkans förnyelse? Jag tror det.

Då handlar det inte längre om att kritisera Svenska kyrkan utan om att Missionsprovinsen medverkar till att förnya Svenska kyrkan. Eller som biskopen Bo Giertz uttryckte saken: Vi har fortfarande rätt att bygga upp.

Tänk om en sådan rörelse som OAS också kunde medverka till något sådant? Tänk om den ena organisationen efter den andra kunde samarbeta med ett sådant uppdrag. Då kanske det kunde hända någonting. Då skulle det naturliga motstånd som idag finns till exempel mot Missionsprovinsen eller OAS sakna betydelse. De nya församlingarna skulle stå på egna fötter...

Ja, så får vi gå vidare i Jesu namn!


tisdag, juni 11, 2019

Kan kvinnor prästvigas?



I dessa dagar sitter jag och skriver på anmodan en självbiografisk bok. I går skrev jag om hösten 1977. Och här får du ett smakprov eftersom det beskriver början på en livslång kamp. Avsnittet passa också bra som en fortsättning på förra bloggen. Biskop Fredrik har med anledning av förra bloggen kallat mig till samtal nästa onsdag. Det ser jag fram emot med vissa förhoppningar. Jag får väl rapportera senare hur framtiden ter sig. Men här kommer utdraget.

Frågan om kvinnor skulle prästvigas var som sagt ett politiskt beslut. Riksdagen hade kört över kyrkan som aldrig fått möjlighet att själv lösa det teologiska problemet. Skadan var skedd och nu tjugo år senare bestämde sig delar av kyrkoledningen att göra sig av med sådana som etiketterades som ”kvinnoprästmotståndare”. Saken hade tidigare uppmärksammats på så sätt att regeringen aldrig utnämnde biskopar som inte ville anpassa sig till den nya reformen. Regeringen styrde med andra ord inte bara utbildningen utan också utnämningarna. Det var därför bara en tidsfråga innan statskyrkans ledning gick till attack mot oliktänkande. Jag var som sagt lyckligt ovetande och mer intresserad av lära känna Jesus bättre. Bibeln var ändå kyrkans grund och norm. Det förekom att vi diskuterade frågan om ämbetet. Vi visste ju att det var ett politiskt beslut och att regeringen styrde kyrkan. Men vi visste också att det fanns stora grupper inom kyrkan som hänvisade till bibeln. Vi visste dessutom att vi skulle prästvigas in i denna kyrka. Så visst var frågan aktuell även om den för närvarande syntes olöslig. Ju närmare vi kom prästvigningen desto mer kunde vi känna av den blivande utgallringen av prästkandidater.

Förutom tjänstgöringen på somrarna skulle vi göra en praktisk-teologisk termin, den så kallade ”prakten”. Det var en bedrövlig höst, hösten 1977. Visserligen ingick den nyttiga kursen ”Röst- och talvård”. Vi fick döpa dockor för att på så sätt lära oss hur vi skulle hålla barnet. Någon gång spelades vårt rörelsemönster framföra altaret in på film som vi sedan gick igenom. Andra gånger gick vi igenom rutinerna för vigsel- och begravningsgudstjänsterna. Allt detta var både nödvändigt och nyttigt, men det mesta av tiden präglades av Svenska kyrkans försök att forma oss efter tidsandan. Varje dag under hela hösten pågick marginaliseringen av oss som inte var socialliberaler.
Den ledare jag minns bäst ifrån ”prakten” var Lennart Koskinen. Jag minns honom bäst därför att han vid ett tillfälle bestämde att vi skulle fira nattvard. Och nattvardsfirandet skulle ledas av en kvinna. ”Gudstjänsten” var obligatorisk. Vi var några stycken som tyckte att han gick över gränsen och därför lämnade vi platsen. Efteråt har jag förstått att sådant noterades och fördes vidare till respektive biskopar. Jag minns Koskinen också därför att han sedan blev biskop. Han talade ofta i sina predikningar om allas lika rättigheter. Han profilerade sig genom att vara emot rasism, våld och ”homofobi”, det senare ett så kallat ny-ord. År 2003 blev han biskop och han var sedan en av de första som vigde samkönade par i kyrkan. Inte heller det en helt okontroversiell fråga.

Registreringen av ”kvinnoprästmotståndare” och utgallringen av kandidater gick till så att vi inte bara skulle anpassas till tidsandan utan också medverka till Svenska kyrkans omdaning. De som inte var med på detta var inte bara motståndare utan också ”splittrare”. I stället för att de olika grupperna skulle försöka förstå varandra, utvidga samvetsklausulen och hitta nya vägar valde ledningen att tala om enhet och splittring. Enheten skulle dessutom manifesteras i den gemensamma gudstjänsten. Det är lätt för makten att tala om enhet och strida vidare om man själv har makten. Under hösten 1977 befann vi oss snarare på ett slagfält än i en kyrka. År 1982 avskaffades samvetsklausulen men när jag gick ”prakten” var det år 1977. Jag förberedde mig inför prästvigningen som skulle äga rum i Strängnäs Domkyrka. Det var i Strängnäs stift jag konfirmerats. Det var på Stjärnholms stiftsgård och på Gryts lägergård jag vuxit upp och det var där jag skulle prästvigas. Trodde jag.

tisdag, maj 21, 2019

Missionsprovinsen nästa?

I två tidigare bloggar har jag skrivit om prästämbetet och prästvigningen. Väl medveten om att mina frikyrkliga vänner står i en annan tradition. Väl medveten om att min förståelse av ämbete och vigning är allmänkyrklig och i den meningen skiljer sig från vad Svenska kyrkan ger uttryck för. Kanske är det dags att ta konsekvensen av detta?!

Svenska kyrkan har under 1900-talet allt mer avskärmat sig från den historiska kyrkans förståelse av ämbetet. Bortsett från Socialdemokraternas medvetna handlande har också Svenska kyrkan själv fjärmat sig från tanken. Nu kan man tänka sig att anställa missionspastorer utan att prästviga dem. Ordet ämbete finns inte längre utan i stället talar man om "uppdraget".

Om detta visste professorn Lars Österlin (1923-2006) att berätta. Österlin var docent i kyrkohistoria och adjungerad professor i missionsvetenskap och ekumenik vid Lunds universitet. Han hade nära relationer till Church of England och skrev en bok om dessa. I den boken redogjorde han bland annat om varför frågan om den apostoliska successionen är viktig. Noggrant gick han igenom likheter och skillnader när han jämförde Church of England och Svenska kyrkan. Boken var tillsammans med f Gunnars böcker en ögonöppnare för mig. Svenska kyrkan tog medvetet avstånd från det apostoliska ämbetet som det traditionellt uppfattats.

Svenska kyrkan började i stället betona att den är en episkopal kyrka. Samtidigt som man gjorde sig av med den traditionella förståelsen behöll man med andra ord systemet med biskopar. Man fortsatte att kalla sig för en apostolisk kyrka med biskopar. Jag är osäker på om några av Svenska kyrkans företrädare idag på allvar våga hävda att kyrkan är apostolisk. Möjligen utan allvar. Utan att ta diskussionen om ämbetet. Det finns tre skäl att jag skriver detta.

Det första skälet är att jag vid flera tillfällen förstått att överheten vill ha kvar systemet för att kunna tvinga sina präster till "andlig" lojalitet. Det har varit så osmakligt att se detta att jag inte har velat se det. Men det finns gränser.

Det andra skälet är att Kyrkans Tidning nr 20/2019 låtit publicera en artikel i saken. En av de mer drivande socialdemokraterna som i samband med kyrkans skiljande från staten beslutade att prästerna skulle vara lokalt anställda i stället för att vara anställda av biskopen var Torgny Larsson. Nu skriver han i Kyrkans tidning, 20 år senare, att han ångrar sig. Men skadan har redan skett!!! Systemet har urholkats. Trovärdigheten är borta. Hundratals präster har farit mycket illa och gör än.

Det tredje skälet är att jag inser att Missionsprovinsen vill leva efter Bibeln och Svenska kyrkans bekännelse. Missionsprovinsen bekänner sig till den apostoliska succession när den hänvisar till Bo Giertz och Bertil Gärtner. Dessa biskopar är också mina vigningsbiskopar och om jag vill stå kvar i "deras" tradition behöver jag stå med Missionsprovinsen som på riktigt upprätthåller en apostolisk och episkopal kyrka.

Om eller när jag skriver min ansökan till Missionsprovinsen lämnar jag Svenska kyrkan bakom mig. Då behöver jag inte längre på ett personligt sätt engagera mig i den. Jag ser i Kyrkans Tidning, samma nummer som ovan, att prosten Sverker Ericson skriver under rubriken Blåögda biskopar avskaffade sig själv. Vidare att ledaren i samma nummer handlar om detsamma. Då har det i alla fall äntligen kommit upp till ytan. Nu får vi se om här finns tillgänglig kraft för att ett offentligt samtal ska komma upp. Tillåt mig tvivla.

Sammanfattningsvis kan jag säga att det inte är jag som blir avkragad när jag går vidare. Det är Svenska kyrkan som avkragar sig själv.


  

Apg 11:25-30


11 25 Därefter begav han sig till Tarsus för att söka upp Saulus. 26 Han fann honom och tog med honom till Antiokia. Under ett helt år var de tillsammans med församlingen och undervisade en stor skara. Och det var i Antiokia som lärjungarna först började kallas kristna.

V 25 Det är ganska uppenbart att Barnabas kände Saulus och dennes kallelse, 9:15, 27. När vi lämnade Saulus i 9:30 reste han hem till Tarsus. Därför reser Barnabas nu till Tarsus för att söka upp Saulus och be honom komma med till Antiokia. Nu har hans tid att tjäna hedningarna kommit. Saulus kommer med och tillsammans tjänar de i Antiokia i ett helt år, v 26. Hur lät deras undervisning? De undervisade sannolikt om Jesus liv och leverns, betydelsen av vad han gjorde, hans död, begravning och vad hans uppståndelse från dem betyder för oss. De undervisade om att Jesus sitter på Faderns högra sida och väntar på att få återvända.

V 26 Det var i Antiokia de först kom att kallas kristna, 26. De hade tidigare kallats bröder, 1:16, frälsta 2:47, lärjungar, 6:1, som dem som var på Vägen, 9:2, heliga, 9:13 och troende, 10:45. Nu kallas de för kristna därför att de och deras undervisning kopplades samman med Jesus Kristus. Ordet kristna finns bara ytterligare två gånger i Nya Testamentet, nämligen Apg 26:28 och 1 Petr 4:16.

11 27 Vid den tiden kom några profeter från Jerusalem ner till Antiokia. 28 En av dem som hette Agabus steg fram och förutsade genom Anden att en svår svält skulle drabba hela världen – den kom också under Claudius regering. 29 Då beslöt lärjungarna att var och en skulle skicka så mycket han kunde för att hjälpa bröderna som bodde i Judeen. 30 De gjorde så och sände hjälpen med Barnabas och Saulus till de äldste.


Profeten Agabus profeterade om en hungersnöd som skulle komma över hela världen, grekiska oikoumene. Forskarna har inte kunnat bekräfta denna, men däremot är de överens om att den drabbade Jerusalem under kejsare Claudius, som regerade mellan år 41-54 e Kr. De kristna i Antiokia beslutade då att de skulle understödja församlingen i Jerusalem under deras nöd och sände Barnabas och Saulus med sina gåvor till Jerusalem, v 30. De skulle då vara det andra besöket Saulus gjorde i Jerusalem enligt honom själv i Gal 2:1–10. Vid en första genomläsning tycks detta bekräftat eftersom det heter att han reste med Barnabas, Gal 2:1 och att han reste efter att ha tagit emot en uppenbarelse, Gal 2:2. Paulus skriver också i Gal 2:10 att apostlarna i Jerusalem ville att de också fortsättningsvis skulle tänka på de nödställda i Jerusalem.


Lukas skriver i 11:30 att Paulus var med Barnabas i Jerusalem med kollekten. Detta är då det andra besöket enligt Lukas. Det första läste vi om i 9:26. Men i Gal 2:1 skriver Paulus att det dröjde 14 år efter hans omvändelse (år 32) innan han kom till Jerusalem för andra gången (år 48).

Men detta rimmar illa med Apostlagärningarnas kronologi i Apg 12:1 och 12:23. Jakobs död dateras nämligen till år 42 e Kr och Herodes död till 44 e Kr. Problemet förvärras av att det är Paulus själv som skriver Galaterbrevet. Hans uppgifter räknas som primärkälla och då skulle texten i Apostlagärningarna behöva förklaras ytterligare.[1] Det är i och för sig ingen omöjlig uppgift. Lukas kanske inte skriver så kronologiskt som vi läser det.[2]


[1] Inom forskningen kan det hända att två uppgifter är motstridiga. Då behöver forskare överväga vilken uppgift som väger tyngst och en primärkälla anses mer pålitlig än en sekundärkälla. Galaterbrevet är skrivet av Paulus och han borde veta, bättre än Lukas, vad som hänt. Dessutom skriver Paulus för att förklara vad som hänt och betonar att han inte var i Jerusalem.
[2] Det finns tre lösningsförsök. Det första går ut på att Gal 2:1 syftar på kollektresan och inte Jerusalemsmötet, men att Lukas placerat resan fel kronologiskt. 11:27-30 borde ha placerats efter 14:28. Det andra försöket går ut på att Lukas haft tillgång till två traditioner. Den ena handlar om en kollektresa och den andra om ett besök i Jerusalem, beskrivet i Gal 2:1, men Lukas har slagit ihop dessa till 11:27-30. Kronologin kan stämma om Paulus blev omvänd år 31 e Kr i stället för 34 e Kr som vi antagit. Det är ju 14 år efter hans omvändelse. Det tredje lösningsförsöket utgår från att kollektresan är oväsentlig i Galaterbrevet och därför om än inte bortglömd ändå förbigången. Om Paulus tagit med den skulle den ha placerats mellan Gal 1 och Gal 2.