Det är inte alltid lätt, men det är tryggt.

Det är söndagskväll och jag har varit ledig idag. Självklart har Kari och jag varit i Högmässan och firat Jesu uppståndelse tillsammans med församlingen. Församlingen är de som kommer samman för att fira Jesu uppståndelse från de döda. Ja, jag använder mig av den bibliska definitionen. På eftermiddagen har jag läst ett litet häfte som jag fick i samband med min födelsedag. Det heter En kristen kyrka - att synliggöra Kristus i världen och är skrivet av Robin Johansson. Robin är pastor i en Livets Ord-församling i Lidköping. Det är ett märkvärdigt häfte eftersom det handlar om "våra rötter", de kristnas identitet. Robin menar att det inte håller att driva en "aktivitets-kyrka", att slita ut unga pastorer och att försöka behaga vår tids människor. Han skriver att varje kristen församling som söker sin identitet måste med nödvändighet finna sin identitet "I Kristus". Kristus måste få vara vår utgångspunkt. Att vara en kristen eller en kristen församling betyder att söka sig tillbaka till Jesus Kristus, sina rötter och den allmänneliga Kyrkans tro. Jag berättade i förra bloggen om Växjö stifts koncept Tilltro och de dagar vi ska ha i Värnamo 2-3 mars. Och skrev bland annat: Tilltro betyder att man istället utgår från att Jesus är i centrum och sedan arbetar man från att få ut detta, få se det förverkligat i alla församlingens verksamheter. Om församlingsledningen i samförstånd kan vara överens om att Jesus är konceptet är mycket, vunnit. Jesus är inte längre vårt mål, utan vår utgångspunkt! Jag tänkte när jag skrev att det låter floskelartat. Det är väl ändå självklart att Jesus ska vara i centrum? NEJ, det är inte på något sätt självklart, inte ens i Livets Ords församlingar! Stanna upp ett tag och tänk efter: Svenska kyrkan har 6,6 miljoner medlemmar och det är INTE så att dessa medlemmar vill ha Jesus i centrum. Det är teologiskt lätt att säga att Jesus ska vara i centrum, men ur ett realistiskt perspektiv är det helt orealistiskt. Det är därför detta enkla och självklara påstående att Jesus ska vara i centrum är så radikalt att vi kan tala om ett paradigmskifte i ordets rätta bemärkelse. I Högmässan idag var också f Thomas närvarande. Han hade också ledig helg och passade på att besöka församlingen i Värnamo. Han berättade att han besökt just Livets Ord för en tid sedan och där deltagit i en mässa. De hade i stort följt den allmänneliga Kyrkans liturgi och till och med en av de nattvardsböner vi brukar inom Svenska kyrkan. Det gör inte saken sämre att celebranten i fråga och övriga celebranter inom Livets Ord är prästvigda inom Svenska kyrkan. Vår Herre och Gud håller onekligen på att rita om den kyrkliga kartan i Sverige. Tänk bara den tanken att Livets Ord är mer Svenska kyrkan än Svenska kyrkan?! I allt högre utsträckningen kommer vi att få se hur den ekumeniska, det vill säga den allmänneliga, Kyrkan, församlingen växer fram. Jag tänker också på det faktum att frikyrkans grand old man, rektorn för Örebro Missionsskola, Sigfrid Deminger, lämnat frikyrkan för att i stället bli medlem i Svenska kyrkan. Motiveringen? Frikyrkan har haft sin tid. Vi behöver få återvända till den liturgi som låter oss möta Jesus. Jesus behöver få vara i centrum, inte aktiviteterna, allra minst den religiösa underhållningen. Kari och jag tillhör Svenska kyrkan där jag tjänar. Vi bekänner oss till den allmänneliga Kyrkan men vi har vår identitet i Jesus Kristus såsom Han bekänns i den odelade Kyrkan.

Var med på dessa unika dagar

Tack för gratulationer på min högtidsdag. Jag firar fortfarande och kommer nog att göra resten av mitt liv. Vi har så mycket att vara tacksamma för och följaktligen att fira. Men nu till saken:

Den 2-3 mars kommer Värnamo församling att ha en konferensdag kring konceptet Tilltro. Vi talade om det på präst- och diakonsamlingen i morse och jag blev väldigt uppmuntrad av detta samtal. Jag ska förklara varför. Min förra blogg handlade om hur de nya vägarna plötsligt börjar bli synliga. Nu börjar en av dem bli riktigt synlig här i Värnamo; nämligen den sjätte av de förut nämnda. Jag har tidigare berättat om det närmast mirakulösa beslut Växjö stift tagit genom konceptet Tilltro. Konceptet följer samma principer som Cellkyrkan närmast exakt. När vi "begravde konceptet Cellkyrkan" i Värnamo eftersom församlingsledningen inte var med på noterna och det fick till följd att församlingen splittrades, visste vi inte vad som skulle komma istället. Bara några månader senare tar Växjö stiftsledning beslut om konceptet Tilltro och aviserar att de vill se detta i samtliga av stiftets församlingar var det svårt att tro att vi hörde rätt.

Tidigare talade vi ganska mycket om att ha Jesus i centrum och att låta alla verksamheter ha detta som målsättning. Vi beskylldes ofta för att vara elitistiska och för att nedvärdera andra, eftersom vi själva var i centrum och sedan ville att andra skulle komma efter. Det gick inte. När jag ser skeendet i backspegeln tog vi sannolikt vår utgångspunkt i splittringen för att sedan försöka "få ihop det". Förutom att församlingsledningen inte var med på detta köptes den förundrade kyrkoherden under turbulensen och vi fick ett två år långt vakuum.

Konceptet Tilltro betyder att man istället utgår från att Jesus är i centrum och sedan arbetar man från att få ut detta, få se det förverkligat i alla församlingens verksamheter. Om församlingsledningen i samförstånd kan vara överens om att Jesus är konceptet är mycket, vunnit. Jesus är inte längre vårt mål, utan vår utgångspunkt! Och tror det eller ej; Här löses den gordiska knuten. Det verkar som att kyrkoherden och kyrkorådet bejakar att Jesus är i centrum, - med uppbackning av Växjö stift! Nu ska detta förverkligas. Strategin är med andra ord klar. Ut med Jesus i alla verksamheter. Koncepter säger visserligen "Vårda det heliga", men det som menas är att ha Jesus i centrum. Konceptet lyder:

Vårda det heliga genom lärjungaskap idag, förtroendefullt ledarskap, bygga levande gemenskaper och göra skillnad i världen.

Du återfinner det på Växjö stifts hemsida där också Biskop Johansson presenterar det. Det fina när den gordiska knuten är löst är att konceptet inte dömer ut eller hotar några befintliga verksamheter. Det bara tillför eller förstärker Guds närvaro.

Jag rekommenderar er alla att vara med på dessa unika dagar. Be till Gud att så många församlingsbor som möjligt vår tag på konceptet, för sedan återstår bara att förverkliga det! Programmet hittar du på min blogg från den 9 januar 2012. Jag återkommer med detaljerna.

Jag firar vidare

Nu har jag firat min 60-årsdag i över en vecka. Jag tror att jag ska fortsätta med det livet ut. 

Under de senaste två veckorna har jag mött åtminstone sex olika sätt att ta Guds rike framåt genom att bilda nya gemenskaper. Svenska kyrkans sönderfall öppnar för nya möjligheter. Som en broder en gång sa: "Ju sämre, desto bättre". Det ligger faktiskt något i det. När det går riktigt utför måste de kristtrogna ta ansvar på nytt. Här följer de sex exemplen. 

1. För några veckor sedan var jag i Lettland med Frimodig Kyrka. Det var kyrkomötets ledamöter som konfererade. Där träffade vi bland andra kyrkoherden Magnus Olsson i Riga. Han har tjänat där i åtta år eftersom biskoparna i Svenska kyrkan inte kände igen den kallelse han fått från Gud. Jag känner till ett tiotal av de okända. Jag tror inte kyrkopolitikerna förstår vad de de går miste om när "de bästa" försvinner till våra syskonkyrkor. Men jag tror att de förr eller senare återvänder till Sverige.

2. Några dagar senare ringde de från Svenska kyrkans fria synod och undrade om jag ville engagera mig. Kanske till och med vara med i styrelsen. Det som lockade mig var att de nu bygger egna kapell och firar Högmässan där. Jag tror det är viktigt att ta vara på den kraft som ändå finns inom Svenska kyrkan, en kraft som Svenska kyrkan avstår ifrån.  

3. Hon som är ordförande i Svenska kyrkan fria synod är gift med en av biskoparna inom Missionsprovinsen, biskop Lars. Det verkar som att Missionsprovinsen växer, inte minst i Finland. De prästviger ganska många och alla verkar få tjänst även om de får försörja sig och sina familjer själva. Det talar för en äkta kallelse, en kallelse som Svenska kyrkan missar.

4. Av skäl som jag inte ska redogöra för just nu har jag varit i kontakt med EFS. EFS  har under senare år bildat mer än 30 församlingar. Det imponerar på mig och tillsammans med punkterna ovan talar det för att något håller på hända i vårt land oberoende av Svenska kyrkan.

5. Förra veckan var jag i Oslo med Frimodig kyrka i Växjö stift. Vi träffade bland andra biskop Roald Flemestad. Han är biskop inom den Nordiska Katolska Kyrkan. Det var ett fantastiskt möte på många sätt. Jag hade aldrig hört talas om NKK, men om du vill kan du googla den och själv ta reda på vilka de är. Det är en allmännelig kyrka, till och med närmare de stora kyrkorna än Svenska kyrkan. I maj kommer de att prästviga den första svenska prästen!

6. Jag måste till sist ändå nämna Cellkyrkan, ett sista försök att verka för förnyelse inom Svenska kyrkan. I Värnamo har det nu bildats ännu en cell. Vi "begravde" de 16 cellerna, men de tycks nu till  min glädje återuppstå.

Vad är det som håller på att hända i vårt land? Samtidigt som Svenska kyrkan vittrar sönder växer det fram den ena kyrkogemenskapen efter den andra. Det är uppenbart att kyrkogeografin fullständigt håller på att ritas om. Jag är inte ledsen för det. Jag firar vidare.

Snart börjar firandet.

Sitter på Värnamo sjukhus. Eftersom jag delvis är sjukhuspräst och vistas här ett par gånger i veckan, så får det bli denna dator innan jag går hem. Jag ska vara ledig en vecka från och med i kväll, men ska hämta Hans Sundberg på stationen kl 16.07. Det är om en dryg timme. Sedan ska jag vara ledig en vecka och då vet jag inte hur det blir med bloggandet. Jag har skrivit en hel del om dopet och för den som undrar har jag nu börjat läsa Anna-Karin Hammars avhandling. Efter ett kapitel förstår jag vartåt det lutar. Nu återstår logikeno i hennes resonemang, sedan återkommer jag.

För alla er som inte vet det fyller jag 60 år imorgon. Det är skälet till ledigheten denna gång. I morgon blir det Öppet Hus mellan kl 15 och 18, sedan firar vi mässan i Värnamo kyrka. Om du har vägarna förbi är du välkommen in. Men redan i kväll börjar firandet. Hans kommer som sagt och vidare ytterligare några vänner från Fjellstedtar-tiden, en kollega i ämbetet och äldste sonen. Jag ser verkligen fram emot denna kväll. På torsdag åker Kari och jag med barnen och deras familjer till Danmark för att fira i dagarna tre. Och måndag-onsdag i nästa vecka ska Frimodig kyrkas ledamötet i Växjö Stiftsfullmäktige "tura" mellan Köpenhamn-Oslo för att tala igenom ett och annat. Men jag tar också det som en del i firandet. Sammanlagt blir det som sagt en veckas firande. Men det är som någon sa: "Man fyller ju bara 60 vart tionde år."

Kl 17 ska Hans S redogöra inför kyrkoherden, kyrkorådets ordförande och vårt internationella forum för ett missionsprojekt i Nepal. Hans vill nämligen att jag ska följa med och undervisa blivande pastorer i Nepal. Det handlar om att starta en tre-årig teologisk utbildning. Det sägs vara full väckelse i Nepal, men brist på teologi. Jag tycker det vore fantastiskt om Väranamo församling ville bli delaktiga i detta och kunde skicka mig dit. Vi får se hur det går med den saken. Om du vill engagera dig så kan du höra av dig till mig. Eller ännu bättre om din församling ville vara med och ta ansvar så tror jag säkert att Hans S kommer och informerar.

Det får räcka för den här gången. Snart börjar firandet.

Och de hänger ihop de två, läran och livet.

Skönt att vara hemma igen även om det kör ihop sig lite på hemmaplan när man är borta. Nu ska jag försöka vara ledig resten av fredagen och hela morgondagen. Jag förbereder i regel söndagens predikan på lördagskvällen och söndagsmorgonen. Det kan låta sent för några läsare, men förutsättningen är förstås att jag kan texten och att en potentiell predikan växer sig starkare för varje dag som går i veckan. När man predikat så många år som jag gjort, ligger betoningen snarare på bönen. I kväll ska Kari och jag på cellmöte och inviga ett nytt hem och vidare får det väl bli en blogg eller två under kommande dagar. Annars vila.

Kyrkans Tidning (KT) kom igår och jag såg att den innehöll mycket om dopet. Jag har inte hunnit läsa det ännu, men tänkte skriva något om dopet här innan (om) jag läser KT. Det verkar som att motsättningen mellan gammal hederlig kristen tro och den nyliberala tar sin utgångspunkt i de odöpta. Under alla år har vi präster fått frågan vad som händer med dem som inte är döpta. Och vi har fått kritik från baptisterna som dels menar att dopet (vattnet) inte räddar och dels menar att barnet inte har någon synd och därför inte heller behöver dopet. Då har vi som hållit fast vid Bibeln och Bekännelsen sagt att barnen visst behöver bli frälsta, men att Gud kan frälsa också dem som inte är döpta. Gud är större än dopet så att säga och kan verkar utöver dopet. Vi människor däremot har att hålla oss till tron och dopet efter Herrens befallning.

Det verkar som att nyliberalerna tar fasta på detta senare faktum att Gud är större. Anna-Karin Hammar för mångas talan när hon hävdar att frälsningen (Jesu död och uppståndelse) omfattar och riktar sig till hela skapelsen. Det blir den nya grundvalen. Alla är Guds barn, barnen går inte förlorade och Gud ger sin nåd till alla. Därför behövs egentligen inte dopet, utan det kan vara en högtid bland andra. Med detta som grund krockar det rejält med Bekännelsen. Komministern Christian Braw har skrivit några artiklar om Bekännelsen i Svensk Pastoraltidskrift. I det senaste numret kom han så till dopet och redogör för Confessio Augustana,  art IX, den om dopet. Jag citerar:

Om dopet sägs fyra sker: 1. Det är nödvändigt för frälsningen. 2. Att Gud ger sin nåd genom dopet. 3. Att barn bör döpas för att bli upptagna i Guds nåd. 4. Att omdop och föreställningen om barns frälsning utan dop avvisas.

Braw konstaterar också när det gäller dopet att det aldrig fanns någon konflikt mellan de romerska och evangeliska teologerna i Augsburg år 1530. Här finns med andra ord klara och tunga besked. Står vi idag inför att förkasta någonting i dessa fyra punkter? Är kyrkomötet med sina 251 lekmän beredda att avvisa både Bibeln och Bekännelsen? Vi får se, men det finns skäl att frukta. 

Men även om läran kommer att överleva finns det skäl för Svenska kyrkan att se över sin praxis. När, var och hur ska vi döpa? Jag håller med om att vi inte ska vägra att döpa dem som önskar så. Redan det faktum att människor än idag vill, av vilket skäl som helst, döpa sitt barn kan ses som tillräckligt skäl. Föräldrarna har gjort ett val de önskar och jag tror inte att vi "ska hindra barnen att komma". Men när det är sagt finns det så mycket mer att säga om själva inbjudan, om dopsamtalet, om faddrarnas åtaganden, om församlingens förböner och om barnets kristna fostran. Allt det där borde vara på plats, men jag förstår att det inte kommer att uppskattas av alla. Här ser jag prästernas och församlingarnas nästa stora utmaning. Och de hänger ihop de två, läran och livet.

Nu går jag och packar väskan.

Tack för uppmuntran och kommentarer. Flera av er har bidragit med tankar kring dopet och jag tänkte kommentera dem, men det har liksom inte riktigt hunnits med. Jag har laddat ner Anna-Karin Hammars avhandling och ska titta närmare på den framöver. Men jag tycker att själva utgångspunkten, tesen eller grundtanken är tveksam. Hon tycks hävda att frälsningen gäller hela skapelsen och i förlängningen blir inte dopet nödvändigt. Det räcker så att säga med att vi är frälsta. 

Ett andra frågetecken som behöver rätas ut är detta att barnen döps på sin egen tro. I Skriften hade inte barnen någon självständig ställning, men de ingick i hushållet. Det var hushållet i sin helhet som lät döpa sig. Det var föräldrarna eller fadern som gick i god för att barnet fick en kristen miljö. Hushållets var den första kyrkan. Men tydligen hävdas här och där att barnet har en egen tro. Ja, på skapelsens plan kanske. Alla hedningar har också en tro, men att det skulle tro oavhängigt miljön verkar fortfarande tveksamt i mina ögon. Menar ni verkligen att vi ska döpa hedningarnas barn? Inte döpte väl apostlarna barn utan att hushållet var med?

Det kanske trots allt är så att dopet behöver diskuteras. Det lär väl bli en diskussion som hörts förut även om den måste anpassas till vår situation.

Annars är jag mest upptagen med ekklesiologin i struktur-utredningen Närhet och samverkan. Den ska behandlas och beslutas om på höstens kyrkomöte. Men redan i morgon sätter ledamöterna från Frimodig kyrka i gång. Under tre dagar ska vi behandla ämnet ur åtta olika synvinklar. Jag har fått äran att inleda med ekklesiologin i utredningen. Som ni säkert kan ana 'är den i det närmaste obefintlig i utredningen eller åtminstone väl dold. Jag tror Frimodig kyrka kommer att arbeta för att stärka församlingarna snarare än pastoraten. Men det lär jag återkomma till. Jag är tillbaka på torsdag. Nu går jag och packar väskan.

Några varningssignaler - i förväg

Jag var tvungen att fråga mina kollegor om deras tanke är att vi döper de små barnen på barnens egen tro. Jag har alltid tänkt att det är föräldrarna som står för tron och som går i god för barnens kristna fostran. Möjligtvis kan jag rättfärdiga dophandlingen med att de ska ju ändå konfirmeras. Men biskoparnas dopbrev säger att vi döper barnen därför att de tror eller kommer att tro. Jag har döpt i 34 år, men aldrig hört det argumentet förut. Nej, det hade inte kollegorna heller. Här är något lurt. Men det finns fler varningssignaler och jag listar sex stycken här för att så att säga varna i förväg innan den "stora dop diskussionen " bryter ur. Om den nu inte försvinner i den politiska hanteringen av struktur utredningen, vilket också är en risk. De sex varningarna är följande:

1. Diskussionen kommer att rikta in sig på de odöpta. Vi får inte se ner på dem eftersom också de är Guds barn. Kristus dog också för dem som inte är döpta och de odöpta är faktiskt jämlika med de döpta. Denna inriktning drivs av Kyrkans Tidning. Det är en fråga om jämlikhet.

2. Det första argumentet för nuvarande slappa och fortsättningsvis än slappare dop praxis backas upp teologiskt av Anna-Karin Hammars doktorsavhandling som jag har inte läst. Hon talar om alla människors gemenskap med Gud och därmed alla människors lika värde. Egentligen behövs inget dop.

3. Vi kan inte heller längre tala om att människor av födseln ärver synd, än mindre skuld. Människor är inte fångade i ondskan. Däremot ska vi be Gud bevara oss för det onda som ju Jesus också lär oss i bönen Fader Vår. Arvssynden ska vi tala tyst om.

4. När det kommer till dop praxis gäller regeln: Döp så många som möjligt. Det är ett sätt att förstå nuvarande praxis. Det rättfärdigar nuvarande praxis och stärker eller "säkerställer" denna praxis också fortsättningsvis. Argumentet att de döpta ska bli betalande medlemmar är alltför ofint för att använda. Nej, då är det bättre att dra till med att Jesus vill att alla ska bli döpta.

5. Vårt samhälle är individualiserat och därför ska vi ta största möjliga hänsyn till kunderna, till dem som har betalat sin avgift. Deras sätt att beställa dop ogillas visserlligen av många präster men kunden har alltid rätt. Kanske kan vi till och med hjälpa föräldrarna med lokaler, prissättning och innehåll till festen. Vi vill ju göra så bra som möjligt för alla.

6. De bibliska bilderna som död-uppståndelse, pånyttfödelse, Kristi klädnad och så vidare ska inte övertolkas eller ens förstås bokstavligt. De är olika bilder för att beskriva "det stora" med dopet.

Denna lista kan du käre läsare gärna återvända till när diskussionerna sätter igång. Det finns en risk att diskussionern aldrig blir av, ändringarna i Kyrkohandboken aldrig diskuteras utan att (S) och (C) röstar igenom hela paketet hur som helst. I sådana fall spelar diskussionerna ändå ingen roll. Biskoparna har visserligen skrivit sitt dopbrev, men vem bryr sig? Biskoparna utgör också Läronämnden inom kyrkomötet, men som sagt, vem bryr sig? Det finns så mycket annat som är viktigt. Förresten finns det tillräckligt med öppningar i biskopsbrevet för att köra igenom det som behövs.

Avslutningsvis kan det vara så att Humanisterna kan bli våra bästa bundsförvanter även om det låter hemskt. De kommer att använda sig av begreppet religionsfrihet. Vi ska inte tvinga de små barnen till dop. Det bryter mot grundlagen. Alltså samma skäl som de använder mot judarnas omskärelse. De kan också komma att peka på skillnaden mellan stat och kyrka och förorda borgerliga dop. Då blir diskussionen ungefär densamma som den om vigselförordnandet. Men det såg vi hur det gick med den diskussionen. 

Kanske kan också baptisterna skjuta till ett och annat argument till vår fördel. Men det är inte säkert. 

Det bästa sättet att stå emot är naturligtvis att se till den egna pastoralen. Se till att göra rätt i den egna församlingen även om denna kommer att framstå som bakåt strävande. Som jag sagt tidigare: Svenska kyrkan faller sönder i sina beståndsdelar, - församlingarna. Kanske någon tycker att jag är alltför kritisk, då säger jag bara: Den som lever får se! Och det dröjer inte alltför länge förrän vi har svaret. Då ska jag inte säga: Vad var det jag sa. Det behövs inte eftersom jag redan har sagt det jag har sagt. Det känns skönt. Hoppas fler gör det.