tisdag, augusti 14, 2018

Apg 1:9-14


1 9 När han hade sagt detta såg de hur han lyftes upp, och ett moln tog honom ur deras åsyn. 10 Medan de såg mot himlen dit han steg upp, stod plötsligt två män i vita kläder hos dem. 11 De sade: "Galileer, varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som togs upp från er till himlen, han ska komma tillbaka på samma sätt som ni såg honom stiga upp till himlen."

V 9-11 berättar om hur Jesus blev osynlig. Molnet är ett tecken på Guds närvaro och aktivitet. Det mest kända är den molnstod som ledde Israels barn genom öknen mot det utlovade landet, 2 Mos 13:21 och 40:36 ff, men vi läser också Dan 7:13 om hur Människosonen kommer på en molnsky, innesluten i Guds närvaro, se också Matt 17:5 och Luk 21:27.

Det är viktigt för Lukas att stryka under att lärjungarna såg hur Jesus försvann. För dem är detta inte slutet på Jesu närvaro, utan början på hans regeringstid. Det förklarar de två männens utsaga i v 11. Jesus sitter på Faderns högra sida och regerar genom sin Kyrka och evangeliets ord. Han ska regera tills han har lagt alla fiender under sina fötter. Därefter ska han komma tillbaka som världsdomare.

1 12 Då vände de tillbaka till Jerusalem från berget, som kallas Olivberget och ligger nära staden, en sabbatsväg därifrån. 13 När de kom dit gick de upp till den sal på övervåningen där de brukade vara: Petrus, Johannes, Jakob, Andreas, Filippus, Tomas, Bartolomeus, Matteus, Jakob, Alfeus son, Simon seloten och Judas, Jakobs son. 14 Alla dessa höll enigt ut i bön tillsammans med några kvinnor, Jesu mor Maria och hans bröder.

V 12 De gick från Oljeberget en sabbatsväg, det vill säga ca 1 200 meter till det rum i övre våningen där de brukade samlas. Lukas skriver att de höll endräktigt ut i bön och vi förstår att tron på Jesus fogat samman dem till en enda kropp.

V 13-14 ger oss en första bild av den första kristna gemenskapen. Ett urval av församlingens medlemmar upp namnges och Lukas låter oss ana endräkten. Han ger oss närmare beskrivningar i de så kallade summarierna, i vilka den första kristna församlingen beskrivs, nämligen 2:42–47, 4:32–35 och 5:12–16.

Jesus har format en kropp och väntar nu på att få blåsa liv i den. Församlingen föddes inte på Pingstdagen men Gud bekräftade den då Han inblåste sin livsande i den. Men först en viktig notis.



söndag, augusti 12, 2018

Värnamo pastorat, del 10

I ett antal bloggar har jag skrivit om Värnamo pastorat, men endast för att bli närgången och konkret. Fenomenet heter tidsandan och genomtränger inte endast Värnamo pastorat utan hela den svenska kristenheten. Men också i Värnamo pastorat. Problemet som jag ser det är att det saknas motståndskraft. Den kan inte finnas eftersom kyrkan i samma stund skulle upphöra att vara folkkyrka. Och alla anställda med förlov sagt vill att Svenska kyrkan ska fortsätta vara en folkkyrka. Det är Svenska kyrkans kallelse. Jag förstår det. Men i den situationen behövs den klara förkunnelsen,  fördjupningsgrupperna och vaksamheten så mycket mer. Och det är på den punkten vi behöver se ett uppvaknande. Folkkyrkan med sina anställda förmår inte att ge oss detta. Det måste komma på annat sätt. Om det då eller sedan får rymmas inom Svenska kyrkan är en annan fråga. Verkligheten får visa det.

Eftersom kyrkan talar så tyst om Jesus och hans budskap kommer i stället stenarna att ropa. Det börjar ske nu när journalister som inte själva förklarar sig som bekännare ändå kritiserar och vädjar till Svenska kyrkan. I förrgår skrev en bekännande ateist följande:

Religionen är tillbaka. Det är dags att ta den på allvar igen. Jag har inte hört det från Gud personligen, men jag har läst det i tidningen, och det räcker för att jag ska tro på det. 
Världen har upplevt många tidigare religiösa väckelser, men den här gången är det något konstigt med religionens återkomst; det är så lite religion i den. När vi talar om religionens återkomst talar vi om slöjor, aborter, delade badtider, evolutionsundervisning i skolan, hbtq-rättigheter, förtryckande stater och förtryckande familjer. Det finns en gemensam nämnare här. Inget handlar om andlighet eller om livet efter detta. Allt handlar om makt: makten över andra människors vardagsliv här och nu. Många troende verkar uppriktigt sagt mer intresserade av makten över andra människors liv än av den himmel de säger sig tro på.

Utdraget från artikeln är hämtat från SvS Under strecket torsdagen den 9 augusti 2018. Du kan läsa den i sin helhet genom att klicka här. Den har den talande och träffande rubriken Kan religion fylla tomrummet efter Gud? Den är skriven av Håkan Lindgren.

Nej, det finns ingenting som kan ersätta Guds människoblivande i Jesus Kristus. Ingen kan ersätta Jesus från Nasareth, hans budskap och undervisning. Hans tecken och under. Ingenting kan ersätta hans försoningsverk, hans uppståndelse eller himmelsfärd. Det finns ingen som kan ge oss ett hopp om en god tillvaro efter döden. Hela detta "paket" och vad som hör till det är Svenska kyrkan satt att förvalta. Värnamo pastorat har ett uppdrag att förvalta, utmana och förmedla. Jag 'är övertygad att människor vill lyssna om vi lever detta. 

Håkan Lindgren recenserar eller kommenterar boken Den gudlösa tidsåldern av Peter Watson. Den innehåller en skarp kritik av den västerländska kristenheten, inklusive Svenska kyrkan och Värnamo pastorat. Jag citerar igen: "I samma utsträckning som de troende vill ha makt över andra människors liv får de lära sig att leva med samma kritik som alla andra maktlystna ideologier och organisationer."

Men efter Lindgren bekänner sig som ateist måste han söka meningen med livet någon annanstans även om postmodernisterna säger att det inte finns någon mening. Var kan man hitta meningen om religionen försvinner, frågar han. Hans svar blir i konsten och/eller i förnuftet. Men samtidigt kan jag inte låta bli att höra ropet. Han fortsätter: "Mening, metafysik och hur man ska leva sitt liv med eller utan Gud är inga abstraktioner, det är dödligt allvarliga saker."

Lindgren avslutar med att återge Watson: 

Saknar hon (människan, min anm.) mening kommer hon att ersätta mening med gemenskap, och i brist på goda gemenskaper duger vilket slags tillhörighet som helst: den tillhörighet som är lättast att återskapa är en hierarki där alla vet sin plats ... kan religionen erbjuda mening? Eller erbjuder den gemenskap, hierarkier och traditioner som i praktiken fungerar som ett substitut för djupare mening?

Jag ryser när jag läser denna avslutning. kyrkopolitik, konserter eller socialt företagande i all ära. Det är absolut goda eller nödvändiga ting i sig, men de kan aldrig ersätta Jesu Kristi evangelium.

lördag, augusti 11, 2018

Apg 1:4-8


1 4 Vid en måltid med apostlarna befallde han dem: "Lämna inte Jerusalem utan vänta på vad Fadern har lovat, det ni har hört av mig. Johannes döpte med vatten, men ni ska om några dagar bli döpta i den helig Ande."

V 4-5 Det var i samband med en måltid Jesus talade med dem om Guds rike. Det står inte att måltiden hade sakral prägel, men ska nog förstås så. De äter med den uppståndne och i den judiska gemenskapen är just måltiden den fulländade gemenskapen. Vi såg det redan i Mark 6:41, 8:6 och 14:22 ff. Av Apg 10:41 framgår också att måltiden har en särställning i den judiska miljön. Varje måltid är på sätt och vis en sakral måltid, ett föregripande av den himmelska måltiden. När det är sagt ska vi också konstatera att vi inte omedelbart kan jämställa dessa måltider med den heliga nattvarden. Jesu närvaro i nattvardens bröd och vin sker efter himmelsfärden och har en mer liturgisk prägel. 

Det är ingen tillfällighet att de ska stanna och vänta just i Jerusalem, se till exempel Ps 110:2 eller Jes 2:3. De hade alla väntat på Guds rike och nu fortsätter Jesus att tala med dem om det slutgiltiga frälsningstillstånd där allt fullbordas. Jesus menar att det har tagit sin början, men ännu inte fullbordats. Kanske detta också är tanken bakom orden att Jesus ”började att göra och lära”.

När Jesus i v 4 ber dem att dröja kvar i Jerusalem anger han särskilt ett skäl: ”Ni ska vänta på vad Fadern har utlovat.” Det framgår av sammanhanget att han syftar på Andens utgjutande såsom det utlovats i Joel 2:28–32 och så som Jesus talat med dem om, se särskilt Joh 14:15ff, 15:26 och 16:7. Redan Johannes Döparen hade talat om hur Jesus är den som döper i Helig Ande och eld, Matt 3:11.

V 5 Lukas har redan i evangelieberättelsen talat om hur Johannes döpte med vatten. Samtidigt gjorde han klart för oss att ”den som kommer efter” Johannes döparen, nämligen Guds Messias Jesus från Nasaret ska döpa i den helig Ande. Begreppet ”döpa i helig Ande” uttrycker vad bara Jesus kan göra, se också Matt 3:11, Mark 1:8 och Luk 3:16. Men varifrån kommer begreppet "dop i helig Ande?

Johannes döparen knyter an till de messianska förväntningarna såsom de beskrivs bland hos profeterna Jeremia 31:31-34a, Hesekiel 36:26, Joel 2:28 och Malaki kapitel 3 och 4. Herren själv ska komma för att döma, förlåta och göra oss delaktiga av sin Ande. I Malaki 3 talas om att den dagen kommer med eld. När aposteln Johannes ska beskriva Jesu uppdrag heter det i Joh 1:29 att Jesus ”tar bort världens synd” och i v 33 att ”han är den som döper i den helig Ande”.

Exegeten James Dunn har behandlat begreppet utförligt i sin bok Baptism in the Holy Spirit. I den slår han fast att dopet i den helig Ande är ett överordnat begrepp för processen att bli kristen. Begreppet beskriver hur en människa kommer till tro, från omvändelsen till upptagandet i Guds församling. Dunn visar att denna händelse är dramatisk eftersom den förändrar människans livsinriktning. Det finns även andra sätt att uttrycka Guds verk. I Apg 2:38, 8:20, 11:17 skriver Lukas om ”Guds gåva”, se också 5:32. De första kristna uppfattade att Gud gav dem syndernas förlåtelse, se Apg 3:19, 5:31, 10:43, 11:18, 13:38, 26:18 och gav dem del av den helig Ande. Den helig Ande är med andra ord bekräftelsen på att vi har blivit riktiga kristna.

Jesus talar om att Andens ska ges så vi får kraft att vara hans vittnen. Det är helt enkelt livet i Anden som är vittnesbördet och som är vår kraft. När vi tagit emot Anden har vi tagit emot kraft att vara Hans vittnen. Vi behöver därför inte så mycket be om kraft som att använda den vi har fått, 2 Tim 1:7.  Det liv och det uppdrag vi har fått kan inte levas i den egna kraften.

Det är viktigt att förstå att alla kristna är födda på nytt av Guds Ande och har i den meningen del av Anden och dess möjligheter, se till exempel Joh 3:5 f och Rom 8:9 och 14. Men det kristna livet är just ett liv. Det pågår och både Jesus och Paulus var måna om att vi skulle leva med Jesus varje dag, leva i och vandra i Anden. Jesus talade om det när han samtalade med den samaritiska kvinnan, Joh 4:14. I Rom 8:4 talar Paulus om oss som ”lever efter Anden”, i 1 Kor 12:13 vill Paulus att vi ska ”dricka av Anden” och i Ef 5:18 b att vi ska låta oss ”fyllas av Anden”.

Jesus hade talat med sina lärjungar om detta, särskilt tydligt i Joh 14-16, se Joh 14:15 ff, 15:26 och 16:7. Där får vi bland annat del av följande sanningar:

  • Om ni älskar mig håller ni fast vid mina bud (= evangelium), 14:15
  • Anden är en hjälpare som för alltid ska vara i och hos oss, 14:16
  • Genom Anden ska Jesus visa sig för oss och vi ska förstå vem Jesus är, 14:21, 15:26
  • Också vi ska vittna om Jesus, 15:27, 16:1
  • Anden ska leda oss in i hela sanningen, 16:13
När Paulus undervisar utgår han från att hans läsare är kristna, det vill säga döpta i den helig Ande.  Inte underligt att Paulus frågad dem i Efesos om de fått den Helig Ande, Apg 19:1-6.  Efter att vi fått eller tagit emot den helig Ande, se Apg 8:15 och 19:1, kallas vi att leva av och i den helig Ande. Vi kan också regelbundet uppfyllas av den helig Ande, Apg 13:52, 1 Kor 12:13 och Ef 5:19. Men processen att bli en kristen och sättet på vilket vi tar emot Guds gåva är personligt. Därför är det inte möjligt att utforma detta som en dogm.

Lukas betraktar sin berättelse som en helhet, från inkarnationen till och med himmelsfärden. Först därefter blir Jesus HERREN och kan döpa oss i den Helig Ande så att vi får del av allt Han har gjort för oss. I och med Pingstdagen förändras historieförloppet. Guds rike har kommit. Ändens tid har brutit in. Jesus Kristus förändras inte men historien får ett uppenbarat centrum och det är vad Lukas vill visa oss när han skriver Apostlagärningarna. 

1 6 När de nu var samlade frågade de honom: "Herre, är tiden nu inne då du ska återupprätta riket åt Israel?" 7 Han svarade dem: "Det är inte er sak att veta vilka tider eller stunder som Fadern i sin makt har bestämt. 8 Men när den helig Ande kommer över er, ska ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem, i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns."

V 6-8 V 6 visar att lärjungarna fortfarande har en alltför snäv bild av riket. De klamrar sig fast vid bilden av ett religiöst-politiskt-nationellt herravälde. Jag lägger särskilt märke till att Jesus inte förnekar detta utan i stället talar om tidpunkten. Även om Jesus inte avvisar lärjungarnas fråga om riket verkar det som att Jesus korrigerar dem. Han har tidigare i till exempel Mark 13:32 talat på samma sätt. Ingen vet stunden.


torsdag, augusti 09, 2018

Apg 1:1-3

Markus slutar sin berättelse med himmelsfärden, se Markus 16:19, och med att säga att Herren verkade tillsammans med lärjungarna. Detta är centralt och vittnar om den första kristna församlingen s som också är utgångspunkten för Apostlagärningarna.

I Mark 16:19 återfinns den första kristna trosbekännelsen kyrios Iesous, Jesus är Herren, jämför Rom 14:9, 1 Kor 8:6 och Fil 2:11. Jesus blir sedan han fullbordat sitt uppdrag på Golgata upphöjd i enlighet med Ps 110 till Faderns högra sida. Jesu upphöjelse, himmelsfärden, är ett framträdande motiv bland de första kristna, se Apg 2:33 ff, 7:55 f, Rom 8:34, Ef 1:20 (obs 2:6 ff), Kol 3:1, Hebr 1:3, 13, 1 Petr 3:22 med flera.

Många kristna undrar vad Jesus gör idag och Nya Testamentet ger oss tre svar. För det första regerar han. Han har all makt i himlen och på jorden, men han utövar sitt herravälde genom evangelium. För det andra ber han för oss, Hebr 7:25. Av Apg 7:55 framgår också att han lider med oss. När Stefanus stenas kan inte Jesus sitta på Faderns högra sida utan är så engagerad att han står. Så går vi till texten:

1 I min förra skrift, käre Teofilus, skrev jag om allt som Jesus gjorde och lärde 2 fram till den dag han togs upp till himlen, efter att ha gett sina befallningar genom den helig Ande till de apostlar som han hade utvalt. 3 Han visade sig för dem efter sitt lidande och gav dem många bevis på att han levde, när han under fyrtio dagar lät dem se honom och talade med dem om Guds rike.

V 1 Den grekiska texten i v 1 kan översättas ”allt som Jesus började göra och lära”. Jesus fortsätter sitt verk genom den kropp han fogat samman med hjälp av sina lärjungar, sin församling. Vilken garanti hade Jesus för att hans verk skulle gå vidare? Var hans förkunnelse så framgångsrik? Samlade han så mycket folk? Eller var tecknen och undren så kraftfulla att verket fortsatt ända fram till våra dagar? Är Pingstdagens andeutgjutelse hemligheten? Nej, hemligheten är, menar jag, att Jesus lyckades foga samman en kropp av lärjungarna som liksom han själv var beredd att ge sitt liv för att världen skulle få leva. Den hemlighet vi kallar Kristi Kyrka och församling är den nyckel som öppnar Apostlagärningarna för oss. Jag ska förklara med hjälp av det grekiska ordet katarizo.

Katarizo är ett ovanligt ord. Det förekommer bara på några ställen och översätts olika. Vi läser i tur och ordning Matt 4:18–22, Ef 4:11–16 och Hebr 10:5. Bilden av Guds sätt att foga samman en kropp blir ännu klarare om vi tänker 1 Mos 1:27. Gud gör först en kropp och sedan blåser han in sin Ande. Jämför detta med Johannes Döparens uppgift enligt Luk 1:17. Detta är vad Jesus gjorde under sina tre år med lärjungarna. Han lyckades forma en kropp i vilken han sedan blåste in sin Ande, nämligen på Pingstdagen, Apg 2:1 ff. Det är möjligt att apostlarna verkligen tyckte att det fattades en apostel efter Judas Iskariot, att de kände sig nödgade att utse en ny apostel i Apg 1:15–26. Jag har med det lilla grekiska ordet katarizo därför att det kan tänkas att Gud gör på ett liknande sätt idag. Han bygger en kropp.

V 2-3 Syftningen är språkligt oklar så till vida att Jesus antingen gav sin befallning genom Helig Ande eller utvalde apostlar genom Helig Ande. I själva verket gjorde han allt i och genom den Helig Ande.

Han lät sig ses under 40 dagar. Det är inte nödvändigt att uppfatta antalet dagar som exakt, när vi vet att talet 40 är ett heligt tal. Regnet som ledde till syndafloden varade i 40 dagar, 1 Mos 7:12. Israels barn åt manna i öknen i 40 år, 2 Mos 16:35 och Moses var på Sinai berg under 40 dagar, 2 Mos 24:18, liksom Elia i 1 Kon 19:8. Jesus frestades i öknen i 40 dagar och här läser vi att han visade sig för dem under 40 dagar.

onsdag, augusti 08, 2018

Bröders gemenskap

Det är onsdag och så här långt har vi förutom den enskilda andakten haft en samling med Koinonian och en samling med vår lilla församling. Vad det är välsignat att få samlas till gudstjänst! Först och främst därför att Herren själv är mitt ibland oss, men sedan också därför att här finns underbara bröder och systrar.

I måndags var vi ett 20-tal för-samlade hemma hos Rolf och Marianne. Vi småpratade förtroligt med varandra, ibland två och två, ibland tre och fyra, någon gång alla 20. Det dröjde inte alltför länge så lovsjöng vi Herren Jesus. Några bad och andra tillbad påtagligt. Det är förunderligt hur himlen kan öppna sig under en stund som denna.

Jag delade ett ord ifrån Luk 24 och berättelsen om Emmaus lärjungarna. Jag knöt an till Magnus Malm goda undervisning från Hönö-konferensen. Han talar bland annat om lärjungarnas besvikelse över vad som hänt. Men de förstod inte att besvikelsen relaterade till deras falska föreställningar. Och ändå hade Herren Gud sagt till gamla Israel att de inte skulle göra sig några bilder. Men de hade bilder av hur saker och ting skulle gå till. Och så blev de besvikna. Samma bekymmer lever vi med idag. Och risken är att besvikelsen går över till bitterhet. Vi fick ett gott samtal kring detta.

Magnus Malm menar att vi inte ska spegla oss i våra egna förhoppningar utan i vetekornets lag.

Sedan på tisdagen var en planeringsgrupp samlad ute på Lidnäs för att be över och samtala om höstens tilldragelser. Dem får jag återkomma till. I inledningsordet uppehöll sig Stig vid berättelsen om Elia och orden "jag hör bruset av regn". Detta skriver jag just när himlen öppnar sig. Blixten slår ner och regnet faller. Nu är det många som blir glada. Det är bara att tacka Herren.

Idag var så den lilla församlingen samlad. Vi möts varje vecka och har gjort under många år. För tillfället är vi sju personer. Det börjar med lite uppdatering av var vi befinner oss och sedan har "värden" en psaltarpsalm som vi samtalar om. Idag var det Ps 128 och vi stannade särskilt vid orden om att "vandra på Herrens vägar". Den som gör så är salig, heter det. Men hur vandra vi på Herrens vägar? Vad betyder det? Det blev ett gott samtal.

Sedan firade vi en måltid som kulminerar i ett sakramentalt inslag med bröd och vin. Vi följer Svenska kyrkans ordning. Jag kan den i princip utantill och så några av de andra. Men inte självklart dem som nyligen kommit till tro. Så vi tar det steg för steg och jag ger en liten liturgi-lektion praktiskt taget varje gång. I dag berättade jag efter välsignelsen om musiken och varför vi sjunger sådana gamla melodier.

Vi är oerhört lyckligt lottade som kan leva i Kristus tillsammans med andra. Jag tror det öppnar inte bara för goda samtal utan lika mycket för goda gärningar.  Allt gott!


Vilket är syftet bakom Apostlagärningarna?


Det finns de som försöker misskreditera Lukas genom att säga att Apostlagärningarna är en propagandaskrift, men det är tydligt överdrivet. Kanske är det bättre att säga att boken är en historisk monografi, det vill säga försöker beskriva ett visst skeende i historien, nämligen den kristna rörelsens utveckling under tre decennier, från Jesus uppståndelse och himmelsfärd i Jerusalem till Paulus fångenskap i Rom. Det är självklart så, som med all historieskrivning, att Lukas valt ut det han vill berätta. Det finns sådant som han inte berättar. Han berättar till exempel inte något om hur den kristna församlingen uppstod i Alexandria, Nordafrika fastän den var stor och inflytelserik.

Lukas skriver teologisk historia, kyrkohistoria.  Han skriver om ”de stora händelser som ägt rum ibland oss”, Luk 1:1. En intressant utveckling inom Apostlagärningarnas ram är den att Torahn på ena sidan förlorar sin betydelse och på andra sidan fortsätter att vara en särskild förmån för judekristna. Denna konflikt som var så svår bland de första kristna tycks vara nedtonad utan att han förbigår den. Det finns mycket att säga om sättet att förstå Apostlagärningarna men det finns inte skäl att fördjupa sig i detta här.[1]  

Det är särskilt två intressen som ligger bakom dessa bibelförklaringar. Det första är att se hur den första kristna församlingen växer fram och det andra är att jag vill placera Paulusbreven i sitt rätta sammanhang. Jag har valt att läsa Apostlagärningarna kronologiskt även om det inte alltid verkar självklart att det är skrivet kronologiskt. På så sätt hoppas jag kunna öka förståelsen dels för kyrkans framväxt och dels av Paulusbrevens tillkomstmiljö.
                                          
När vi studerar Matteusevangeliet läser vi att Guds rike har kommit till oss och att vi kan leva i gemenskap med detta redan här i tiden. Guds rike förmedlades genom Kristi Ord och det spred sig muntligt och skriftligt. Men när vi nu ska studera Lukas och Apostlagärningarna händer något annat. Lukas skriver fortsättningshistoria. Han medverkar till att institutionalisera Guds rike. Lukas talar om den gammaltestamentliga tiden, Jesu fullbordan och fortsätter nu med Kyrkans tid. Den eskatologiska, ”andliga”, gemenskapen blir till församling och kyrka med organisation och ämbeten. Det finns naturligtvis de som är starkt kritiska till att rörelsen blir institution, men när Lukas berättar om detta är det helt och hållet ett verk av den Helig Ande. Vi ska särskilt lägga märke till hur Lukas beskriver Andens verk.

För det andra; det är möjligt att med hjälp av den information vi får i breven att kunna placera in dem i Apostlagärningarnas historiska framställning, även om det i några fall inte är självklart och kan göras olika. Utan Apostlagärningarna hade det varit svårt att placera in Paulus-breven i tidsföljd. Utan Paulus-breven hade det varit svårt att förstå Kyrkans och dogmernas utveckling i Apostlagärningarna. Det betyder att kyrkohistoria och dogmhistoria hör samman, något som ofta förbisetts i svensk forskning.

Om det behöver sägas säger jag det nu; Utan en grundläggande förståelse av den Helig Ande blir Apostlagärningarna obegriplig. Det som sker här beskrivs helt som ett Andens verk. Och ändå frågar vi; hur är Apostlagärningarna uppbyggt?

Apostlagärningar delas gärna in i två delar. Den första delen är den så kallade Petrus-delen, kap 1-12 och den andra är Paulus-delen, kap 13-28, en naturlig uppdelning, men något tveksam, eftersom de båda överlappar varandra ganska tydligt. Paulus blir till exempel omvänd i Kap 9 och Petrus spelar en huvudroll i kap 15.

Några har försökt läsa Apostlagärningarna enligt mönstret i 1:8, Jerusalem, Judéen, Samarien och hela världen. I sådana fall kommer 1:1-8:3 utgöra del ett i Jerusalem och Judéen, 8:4-11:18 del två och 11:19-28:31 hela världen. Andra har försökt förklara att Apostlagärningarna är uppbyggd kring olika teman som valet av ny apostel, pingsten, förföljelsen, Saulus omvändelse, Apostlamötet, missionsresorna och så vidare. 

Men är inte Apostlagärningarna en historisk bok? Ja och nej. Vi ska då vara medvetna om att Lukas var en mycket medveten och kunnig teolog. Han väljer sitt material och har ett syfte med sin berättelse. Han vill beskriva hur evangeliets förkunnelse går från Jerusalem till Rom, från judemission till hednamission.



[1] Jag hoppar bland annat över Apostlagärningarnas forskningshistoria. I mitten på 1800-talet menade många forskare att Lukas skrivit en propagandaskrift, åtminstone att boken var starkt tendensiös. Denna infallsvinkel mötte motstånd och ersattes med en historisk positivism, som koncentrerade sig på de källor Lukas använt sig av och det sätt på vilket han använt sig av dessa. Den senare religionshistoriska skolan försökte förstå framväxten av den kristna församlingen i ljuset av sin miljö. Tysken Martin Dibelius (1883-1947) koncentrerade sig på frågor om hur Lukas komponerat och vilka traditioner han använt sig av. Detta kallas redaktionshistoria. Det som kom att karaktärisera församlingen var dess unika kyrios-tro. Det var så kristendomen uppstod, menar man. Liberalteologen Rudolf Bultmann (1884-1976) var en av förespråkarna. Hans sätt att tolka kallas existential tolkning. Han är skeptisk till det mesta och menar att Lukas lyckats förvandla Jesu enkla lära till en kyrkoinstitution. Andra har koncentrerat sig på Lukas som teolog.

måndag, augusti 06, 2018

Vem har skrivit Apostlagärningarna? Och när?


Lukas brukar anges som författare till både evangeliet och Apostlagärningarna. Han är inte omnämnd i vare sig Lukasevangeliet eller Apostlagärningarna, men vi finner honom i Kol 4:14, 2 Tim 4:11 och Filemon v 24. I Kol kallas han för den älskade läkaren och i 2 Tim sägs att han är den ende som är kvar hos Paulus. Av 4:11 framgår indirekt att han är en oomskuren, det vill säga hednakristen. Det är i sig en intressant uppgift. Det står inte så mycket om Lukas i Nya Testamentet, men han är omtalad också i andra källor. 

Det står i inledningen av Lukasevangeliet att han efterforskat allt noggrant. Det verkar klart att Lukas reste med Paulus. Det förklarar de så kallade ”vi-styckena”, 16:10-17, 20:5-16, 21:1-18, 27:1-28:16. Paulus hade varit med när Stefanus stenades, 7:28 och 22:3 och kunde berätta om detta och naturligtvis om sin egen omvändelse, kap 9, 22 och 26. Andra som Lukas varit i kontakt med och som kan ha bidragit med information är Barnabas (4:36), Markus (12:12) och Jakob (12:13). De båda verken, Lukasevangeliet och Apostlagärningarna är dedikerade till Theofilus, men är samtidigt riktade till en långt större läsekrets.

När det gäller dateringen vill jag framhålla fyra skäl till att Apostlagärningarna är skrivet ganska tidigt, kanske redan år 60 e Kr.

För det första finns inget av Paulusbreven omnämnt. Det finns ingen hänvisning till dem och inget tyder på att Lukas hade kännedom om dem. De samlades ihop och fick en stark ställning bland de kristna församlingarna senast i slutet av det första århundradet. Apostlagärningarna har därför kommit till innan breven fått sin starka position.

För det andra jämnades Jerusalem med marken år 70 e Kr och det nämns inte ett ord om detta. Det är därför troligt att Lukas som skriver en historisk berättelse skrivit denna innan år 70 e Kr.

För det tredje använder Lukas i regel väldigt positiva ordalag om den romerska staten. Man kan fråga sig om det varit möjligt om han upplevt de förföljelser kejsar Nero satte igång på 60-talet.

För det fjärde nämns inte de stora apostlarna död alls, varken Petrus eller Paulus som led martyrdöden år 64 (?) eller Jakob som led martyrdöden år 62 e Kr. Apostlagärningarna slutar med att Paulus fortfarande predikar från sin husarrest.

Redan Didache (70-150 e Kr) innehåller delar av Apostlagärningarna, se Didache 4:8 (Apg 2:44 f, 4:32) 9:2 och 10:2 (3:13, 26, 4:27, 30). Det är möjligt att Apostlagärningarna citeras också i 1 Clemensbrevet (96 e Kr), till exempel 2:1 (Apg 20:35), 2:2, (2:17), 5:4, 7 (1:25), 17:1 (7:52) och 18:1 (13:22). På ett liknande sätt används Apostlagärningarna i Ignatiusbreven (110-115 e Kr), till exempel brevet till magnesierna 5:1 (Apg 1:23), till smyrnierna 3:3 (10:41) eller filadelfierna 2:2 (20:29).

Justinus Martyren (-165) skrev Apologin och i den citerar han både Lukasevangeliet och Apostlagärningarna. Han citerar bland annat från det tal Paulus höll på Aeropagen i Aten, som Lukas berättar om i Apostlagärningarna 17. Hos Irenaeus (-200 e Kr) spelar Apostlagärningarna en stor roll i dennes kamp mot olika villolärare. Irenaeus har i Apostlagärningarna stöd för den kristna lära som blir tydlig i de många tal som finns återgivna där. Irenaeus menar att Apostlagärningarna ska betraktas som kanonisk på grund av att Lukas skrivit boken.

I Canon Muratori från 180-190 görs en uppdelning mellan vilka skrifter som ska betraktas som kanoniska och vilka som inte ska betraktas så. Kriterierna är oklara, men Apostlagärningarna nämns bland de kanoniska. Lukas var en Pauluslärjunge och hade deltagit i dennes missionsresor, vilket framgår av de så kallade ”vi-ställena”. I denna gemenskap ingick Silas, Timoteus och Lukas.  I Canon Muratori omnämns Lukas som läkare i Antiokia, Syrien. Han var en av de tidiga hednakristna, apostlalärjunge och senare verksam i Akaja, Grekland. Han ska ha blivit 84 år gammal.
Apostlagärningarna är fast förankrade i hisotrien.  

söndag, augusti 05, 2018

Bibelförklaringarna


Nu har jag bestämt mig för nästa projekt. Jag ska göra Bibelförklaringar här på bloggen. Kanske inte varje dag precis för det finns mycket att skriva om, men låt säga ett par gånger i veckan åtminstone. Jag ska gå igenom Apostlagärningarna vers för vers.

Det fina med Bibeln är att den är helig Skrift och den ska behandlas därefter. Det går att läsa den kritiskt men det går inte an att behandla den som vilken text som helst. Då missar man allt. Jag älskar att läsa Bibeln och sedan jag slutade "jobba som präst" har jag större möjligheter att göra det. Under ett år har jag nu läst hela Bibeln från pärm till pärm plus apokryferna. Den Bibelplan som jag har i FB 2015 är utomordentlig särskilt när det kommer till GT. På ett år läser jag GT i kronologisk ordning och får på så sätt lära mig det gamla Israels historia samtidigt som Gud talar till mitt hjärta. Men jag måste erkänna att här finns en förskräcklig massa elände som krig, våldtäkter och hämndaktioner. Just sådan som världen är med andra ord. Det är sällan jag läser så trovärdigt som när jag läser Bibeln. Det ger mig en hel del att tänka på.

Apostlagärningarna är tillägnad en viss Theofilus liksom Lukasevangeliet. Theofilus var en hednakristen, möjligen en tidigare proselyt eller gudfruktig. Så brukar man i alla fall förklara att Lukas tycks förutsätta att läsaren till Apostlagärningarna är förtrogen med Gamla Testamentet. I till exempel 1:19 står det ”och det jordstycket kalla på deras språk Akeldamak”. Det tyder på att det inte var en jude som skrivit Apostlagärningarna.

Om du vill gå igenom urkyrkans liv och leverne med mig är du välkommen att följa Bibelförklaringarna här på bloggen. Jag uppskattar dem till ett hundratal så det kommer nog att ta sin tid.

En fördel är att vem som helst kan skriva kommentarer eller ställa frågor. Emellan varven får jag försöka svara på dem och/eller kanske hänvisa till mina källor.

Nej, nu måste jag iväg till Högmässan. Jag längtar efter att få höra Evangeliet läsas. Det tycker jag är själva höjdpunkten i Ordets gudstjänst. Jag åker till Gamla Hjelmseryds kyrka där jag vet att man vill hålla sig till apostlarnas undervisning och där mässan firas varje söndag. 

Allt gott i Herren Jesus önskar jag di och de dina.