tisdag, december 18, 2018

Att investera nåd

Undervisningen om den yttersta tiden gick bra. Det är alltid roligt att undervisa när det finns intresserade deltagare. Man lär sig mycket själv också genom att undervisa. När vi kommer till Matt 24-25 blir det tydligt hur Jesus lämnar det gamla och ger sig in i något alldeles nytt. Några forskare menar att hans tal egentligen börjar redan med kapitel 23 som innehåller de så kallade Ve-ropen över fariséerna och de skriftlärde. Där fäller Jesus domen över det gamla, sedan talar han i kapitel 24 med lärjungarna om hur templet skulle rivas och inte lämna sten på sten. Så skedde också år 70 när romarna invaderade Jerusalem och ödelade staden.

En viktigt poäng vi kunde konstatera är att Jesus talar till sin samtid. De kristna läser gärna kapitlen oreflekterat som handlade de om tecknen för den yttersta tiden. Då blir det lätt obalans. Bara om vi minns att han talade med sin samtid kan vi balanser rätt. Lärjungarna visste att templet skulle stå till ändens tid. Jesus talade om ändens tid och om sin återkomst, men de första kristna fick aldrig uppleva den. Visserligen förklarade fornkyrkan att Jesus kommer i sakramenten men det var knappast vad Jesus själv menat. Han talade om sin återkomst i härlighet. Såsom den omtalades i Daniels bok, kap 7. Där står det att Människosonen ska komma på himmelens skyar med makt och ära. Makten och härligheten ska han ge åt sina utvalda ...

Nej, de första kristna skilde inte mellan tiden för templets undergång, ändens tid och Jesu återkomst. De var övertygade om att det skulle ske under deras livstid.

En annan underbar förklaring är den där Jesus ger oss liknelsen om talenterna. Jag återger något av den här. Texten finns i Matt 25:14. En man fick "bara" en talent, det vill säga 20 årslöner. Hur mycket pengar är inte det? En annan fick två och en tredje man fick fem talenter. Med andra ord stora pengar. Mannen med en talent investerade inte pengarna. De grävdes ner och sjönk i värde. Det var inte det att han inte kunde utan han ville inte! Uppenbart nonchalant! Men här kommer en annan utläggning:

Den romersk-katolske prästen Robert L. Schoenstene, som också är adjungerad professor i Biblical Studies and Homiletics vid University of Saint Mary of the Lake, påminner om att en talent, hebreiska kikkar, i Gamla testamentet är måttet på en vikt. En talent är ett stycke ädel metall som väger 30-40 kg. Fem talenter motsvarar närmare 200 kg. Den allra tyngsta vikten i Skriften är emellertid Guds härlighet, hebreiska kabod, grekiska doxa eller latin gloria. Guds härlighet väger tyngst, skulle vi säga. Denna härlighet ansågs vila på Nådastolen inne i templets allraheligaste rum. Schoenstene menar att de som lyssnade till Jesus skulle tänkt på denna Guds nåd, barmhärtighet, kärlek och förlåtelse. Att ha fått en eller flera talenter betyder då att vi mer eller mindre fått del av Guds nåd. Den nåd, barmhärtighet, kärlek och förlåtelse vi har fått är alltid riktad mot medmänniskan. Den ska förvaltas genom ges vidare. Temat går igen i Jesu undervisning, till exempel i hans undervisning om bönen, Matt 6:12 och 14, i berättelsen om synderskan som fick mycket förlåtet, se Luk 7:36ff eller den om den förlorade sonen i Luk 7:47ff. Vi får absolut inte gräva ner talenten, det vill säga förvägra vår medmänniska Guds nåd. Den som vill kan läsa hela utläggningen genom att klicka här.   

Nu blir det lättare för oss att förstå v 29. Den som har del i Guds makt, ära och härlighet är skyldig att ge denna vidare, men den som inte vill investera i sin medmänniska riskerar att mista gåvan. Vi förstår då hur viktigt det är att inte låta den kristna tron stanna vid ett intellektuellt försanthållande utan investera den i vår medmänniska.




Apg 7:54-60


V 54-55 Stefanus är fylld av den Helig Ande. Det är en särskild smörjelse, en gudomlig härlighet som ges just martyrerna. Hans ansikte strålar bokstavligt som en ängels när han ser in i himlen, in i Guds härlighet enligt 7:55. När det talas om Guds härlighet, hebreiska kavod, grekiska doxa används samma ord som när det talas om den strålglans som omger Gud. Se 2 Mos 16:10, 24:16, 33:18 och 34:29-35. Samma härlighet läser vi om i Joh 1:14, 1 Tim 6:16 och 1 Petr 4:14.

7 54 När de hörde detta blev de ursinniga och gnisslade tänder mot Stefanus. 55 Men fylld av den helige Ande lyfte han sin blick mot himlen och fick se Guds härlighet och Jesus som stod vid Guds högra sida, 56 och han sade: "Se! Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida." 57 Då skrek de högt och höll för öronen och stormade fram mot honom alla på en gång, 58 och de släpade ut honom ur staden och stenade honom. Och vittnena lade sina mantlar vid fötterna på en ung man som hette Saulus. 59 Så stenade de Stefanus, medan han bad och sade: "Herre Jesus, ta emot min ande." 60 Sedan föll han på knä och ropade med hög röst: "Herre, ställ dem inte till svars för denna synd!" Med de orden somnade han in. Och Saulus hade samtyckt till att han dödades.

V 56 Folket höll för öronen, vilket betyder att de ansåg att Stefanus hädat. De ville inte höra mer.

V 57-58 berättar inte om det hållits någon rättegång alls eller om det var ett rent lynchningsförhållande. Det är möjligt att det fälldes en regelrätt dödsdom, eftersom det talas om vittnen. De verkar också ha iakttagit vissa regler eftersom de förde honom ut ur staden. 3 Mos 24:11 ff, 4 Mos 15:35 och 5 Mos 17:1-7 föreskriver detta. V 58b är en notis som förbereder den fortsatta berättelsen om Paulus.

V 59-60 Stenandet skedde vid den här tiden i två delar enligt Mishna Sanhedrin 6:1 ff. Först fördes den skyldige upp på en tre, fyra meter hög ställning med bakbundna händer och knuffades ner därifrån. Om den skyldige inte dog av fallet stenades denne till döds. Så kom Herrens broder, Jakob som var föreståndare i församlingen att stenas till döds år 62 e Kr, men i berättelsen om Stefanus verkar det rent gammaltestamentliga förfarandet ägt rum.

Berättelsen avslutas med en femte och sjätte jämförelse med Jesu död. Det heter för det femte att Stefanus överlämnade sin ande till Herren och, för det sjätte, att Stefanus bad för sina fiender.


fredag, december 14, 2018

Den yttersta tiden

Oj, vad fort dagarna går när det är mycket att göra. Sådant som dessutom är roligt att göra. Nu är det inte det enda skälet till att jag varit borta från bloggen ett tag. Det största skälet är att datorn har varit på lagning. Jag fick några konstiga mejl och blev fundersam på virus och lämnade in den för en genomgång, men det tog ett par dagar innan jag kunde få tillbaka den. Så med det.

I går firade vi ökenmässan, Basileios liturgin, och det är verkligen en förmån att få lära känna fornkyrkan och dess liturgi. Basileios liturgin är från 300-talet och har så klart rötter än längre ner i historien. Detta är är också den liturgi som bröderna och systrarna inom Bjärka-Säby firar. Det är därifrån vi fått översättningen. Nu har vi firat den i mer än ett år och hunnit komma in rätt så bra i den. Den flyter naturligt och vem vet någon gång kanske också "församlingen" upptäcker den. Jag funderade faktiskt på att ta kontakt med några ortodoxa vänner och informera dem. Här finns en hel del invandrare som kanske skulle känna igen liturgin. Undrar förresten om eller hur ofta de firar liturgin i Värnamo?

Idag har jag varit på TBN-Nordic, TV-stationen i Stockaryd. Jag håller på och sonderar som det heter nu för tiden  möjligheten att få se en digital bibelskola komma till stånd. Jag har långt gående tankar och idéer men därmed är inte saken klar. Jag skulle önska att vi kunde få tillstånd en ekumenisk bibelskola med särskild inriktning på de unga. "Lektioner" om låt säga 10 minuter, inspelade på ett sätt att de kunde spelas upp både på dator, mobil och TV-skärmar. Det går faktiskt rent praktiskt att ordna, men det kostar ... Vi får se hur det blir, men jag ska jobba vidare med det.

Sedan har jag ägnat eftermiddagen åt att förbereda morgondagens undervisning om den yttersta tiden. Det är inget lättillgängligt ämne precis. Jag har tänkt beskära det så att vi begränsar oss till vad Jesus säger. Men det betyder att man får skala bort dispensationalistiska teorier som premillennialism och postmillennialism med sina olika varianter. För att inte tala om den i vår tradition förhärskande a-millennialismen, om ni förstår vad jag menar. Inte så att jag utan vidare håller dem för osanna men alla dess varianter leder oss bort från Jesu undervisning. Det ska bli intressant att se om jag och morgondagens åhörare klarar av att avstå från all de fördomar som råder i detta ämne.

Hursomhelst har jag begränsat mig till Matt 24-25 men det visar sig att inte ens det är lätt att hålla ihop. Här finns tankar som är svåra för dagens människor. Och ändå Jesu ankomst i härlighet är ett nödvändigt och givet inslag i vår bekännelse. Detta att Jesus uppväckte från de döda måste ha ett syfte! Nya himla och en ny jord, vad jag förstår. Men är, var och hur är inte lätt att svara på. Det gör inte heller Jesus, men många av hans efterföljare har mer eller mindre klara besked.

Avslutningsvis firar vi Mässan tillsamman där vi sitter runt bordet. Naturligtvis följer vi kyrkohandboken - ungefär. Kanske får jag återkomma med en lite rapport i morgon så ni får veta hur det hela utföll.




Apg 7:35-53


V 35-38 Nu kommer vi till en central del av talet eftersom Stefanus här framställer Moses som en förebild till Jesus. Det finns flera utsagor i Apostlagärningarna som pekar på detta.

  1. Både Moses – Jesus avvisades av folket, se 3:13
  2. Både Moses – Jesus var Guds ledare/befriare, se 5:31
  3. Både Moses – Jesus gjorde ”tecken och under”, se 2:22
  4. Både Moses – Jesus är Guds profeter, språkrör, se 3:22
  5. Både Moses – Jesus förmedlade levande ord, se 7:38 (5 Mos 32:47)

Den här delen av talet är ett viktigt stycke Mose-Kristus-analogi. Detta avsnitt bygger på profetian i 5 Mos 18:15, 18. Petrus gör på samma sätt i sitt tal i 3:11–26. Jesus är den som fullbordar det Moses påbörjat.

7 39 Men våra fäder ville inte lyda honom. De avvisade honom och vände i sina hjärtan tillbaka till Egypten. 40 De sade till Aron: Gör oss gudar som kan gå framför oss! Vad som hänt med den där Mose som förde oss ut ur Egypten, det vet vi inte. 41 Och de gjorde vid den tiden en kalv, och de bar fram offer åt avguden och gladde sig över sina händers verk. 42 Men Gud vände sig bort från dem och utlämnade dem till att dyrka himlens här, som det står skrivet i profeternas bok: Var det åt mig ni bar fram slaktoffer och matoffer under de fyrtio åren i öknen, ni av Israels hus? 43 Ni bar Moloks tält och er gud Refans stjärna, de bilder ni gjort för att tillbe. Men jag ska föra bort er i fångenskap bortom Babylon.

V 39-43 Stefanus stryker under hur folket stötte bort Mose och hur de vände sig till avgudarna. Folket stötte bort Moses, de önskade sig tillbaka till Egypten, de tillverkade en kalv, de offrade åt avgudarna. Stefanus hänvisar till Amos 5:25–27 som låter oss förstå att Gud förkastade deras fester och högtider. Under de fyrtio åpren i öknen offrade de alls ingenting till HERREN men däremot till andra gudar som de själva uppfunnit. Israels barn har inte bara motsatt sig HERREN. De har dessutom sökt sig till andra gudar.

Nu lämnar Stefanus talet om den felaktiga gudstjänsten och går över till att tala om den rätta gudstjänsten. Tabernaklet var gjort efter den bild som Gud gjort, 2 Mos 25:8-9 och 40. Israeliterna hade med andra ord, mitt i avfallet, Guds vittnesbörd mitt ibland sig.
7 44 Våra fäder hade vittnesbördets tält i öknen, utformat så som Gud hade bestämt. Han hade befallt Mose att göra det efter den förebild denne fått se. 45 Det tältet fick våra fäder i arv, och de förde det hit under Josuas ledning när de tog över landet efter folken som Gud drev undan för dem. Här stod det fram till Davids tid. 46 Han fann nåd inför Gud och bad att få finna en boning åt Jakobs Gud. 47 Men det blev Salomo som byggde ett hus åt honom. 48 Den Högste bor dock inte i hus som är byggda av människohand. Profeten säger:

49 Himlen är min tron och jorden är min fotpall. Vad för ett hus kan ni bygga åt mig, säger Herren, eller vad för en plats där jag kan vila? 50 Har inte min hand gjort allt detta?

Tabernaklet förvaltades av den ena generationen efter den andra och Joshua tog det med sig in i löfteslandet när ”han tog det i besittning”, se v 5 Giertz översättning, egendom i FB. Så uppfyllelsen av Guds löfte till Abraham börjar redan här, men israeliterna hade ändå valt att tillbe egna gudar.

Under hela Domartiden står tabernaklet mitt ibland dem men när Kung David kommer till makten vill han finna en boning åt Herren, en viloplats enligt Ps 132:3-5, 8. Här fortsätter uppfyllelsen av Guds löfte och det fortsätter ytterligare när Salomo bygger templet, v 47.

Så långt hänger Stora Rådet med, men den första kristna församlingen visste att Salomos tempel inte är slutet på uppfyllelsen, utan början! Det var så Jesus hade menat och så trodde de första kristna, se Joh 1:11, 14. Alla Skrifterna handlar ytterst om Jesus Kristus, Messias som avslutar det gamla och påbörjar det nya. Det är därför Stefanus nu citerar från Jes 66:1.
Dessa ord kommer ursprungligen från kung Salomo, se 1 Kon 8:27, vilket betyder att redan kung Salomo tänkt sig att Gud ”går utöver templet”. En rätt gudstjänst kan ske i Jerusalems tempel, men inte begränsas till det. Gud kan inte fångas in i templet eller begränsas till tempelbyggnaden. Han är mycket större än så. Han är Universums Gud som går från ”Jerusalem och Judéen till Samarien, Galiléen och sedan hela världen”.

De flesta exegeter brukar framhålla att Stefanus var kritisk, rent av negativ till templet. Det var också den anklagelse stora Rådet riktat mot Stefanus. Jag har inte följt den linjen helt och hållet utan menar med Larsson att Lukas i tidigare uttalanden till exempel 2:46 visar att de första kristna var, om inte direkt positiva till templet och dess gudstjänst, så i varje fall neutrala. Kärnfrågan är nämligen inte förhållandet till templet utan vad som sker i människors hjärta.
 
7 51 Hårdnackade är ni och oomskurna till hjärta och öron! Ständigt gör ni motstånd mot den helige Ande, ni som era fäder. 52 Finns det någon profet som era fäder inte har förföljt? De dödade dem som förutsade den Rättfärdiges ankomst, och nu har ni förrått och mördat honom, 53 ni som fått lagen förmedlad av änglar men inte hållit den."

V 51-53 Anklagelsen visar att Stefanus nu lämnar den historiska exposén och riktar sig just till människors hjärtan, uttrycken är karaktäristiska för upproriska israeliter. Stefanus har beskrivits som fylld av Helig Ande och att stå emot Stefanus är därför att stå emot Anden. Men djupast sett är det att stå emot Gud själv och den Rättfärdige han har sänt. Stora Rådet har förkastat Jesus och nu ger de sig på hans församling som är uppfyllelsen av de löften Gud gav Abraham.  Uppfyllelsen har skett ”på denna plats”, mitt framför ögonen på dem. Om de hade varit lite lyhörda för Gud hade de känt igenom Jesus i de profetiska orden från 5 Mos:18:15, 18 och inte förkastat honom.

Det finns skäl att tro att detta ur ett lukanskt perspektiv inte är ett försvarstal och inte ett missionstal. I stället har Lukas dragit upp en linje mellan den tro Stora Rådet gjort sig till tolk för och den första församlingen. Här äger det brott mellan judar och kristna rum som sedan skulle komma att förvärras.

torsdag, december 13, 2018

Apg 7:20-34


7 20 Vid den tiden föddes Mose, och han var vacker inför Gud. Under tre månader sköttes han i sin fars hus, 21 och när han sedan sattes ut tog faraos dotter upp honom och uppfostrade honom som sin egen son. 22 Och Mose blev undervisad i all egyptiernas visdom, och han var mäktig i ord och gärningar. 23 När han fyllt fyrtio år fick han tanken att besöka sina bröder, Israels barn. 24 Han fick då se hur en av dem blev misshandlad, och han tog honom i försvar och hämnades honom genom att slå ihjäl egyptiern. 25 Nu trodde Mose att hans bröder skulle förstå att Gud ville rädda dem genom hans hand, men det gjorde de inte. 26 Nästa dag träffade han på några av dem när de slogs, och han försökte få dem att bli sams. Han sade: Ni män är ju bröder! Varför gör ni varandra illa? 27 Men den som hade gjort orätt mot sin landsman stötte undan Mose och svarade: Vem har satt dig till ledare och domare över oss? 28 Tänker du döda mig så som du dödade egyptiern i går? 29 Vid de orden flydde Mose, och han levde sedan som främling i Midjans land där han fick två söner.

V 20-23 Stefanus säger att Moses blev undervisad i egyptiernas visdom och var mäktig i ord och gärningar. Det har han hämtad från den judiska traditionen för så står det inte i 1 Mos 2:1–10. Den fortsatta berättelsen om Moses i v 23-29 bygger på 2 Mos 11-22.

V 24-29 Nu händer något väsentligt för talet som utvecklas i v 26-29. Den välsignade Moses förkastas av sina landsmän. Nu har Stefanus två huvudspår. Det första handlar om Guds vilja att frälsa folket och det andra handlar om hur folket strävar emot och tvingar Moses på flykt.

7 30 När fyrtio år hade gått visade sig en ängel för honom i öknen vid berget Sinai, i lågan från en brinnande törnbuske. 31 Mose var förundrad över synen han såg, och när han gick närmare för att se efter vad det var, hördes Herrens röst: 32 Jag är dina fäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud. Då darrade Mose av fruktan och vågade inte se dit. 33 Men Herren sade till honom: Ta av sandalerna från dina fötter, för platsen där du står är helig mark. 34 Jag har själv sett hur mitt folk förtrycks i Egypten och hört hur de suckar, och jag har stigit ner för att befria dem. Gå nu! Jag sänder dig till Egypten.

V 30-32 Berättelsen hoppar sedan 40 år framåt i tiden och påminner om hur Gud uppenbarade sig för Moses. När Gud uppenbarar sig för Moses i den brinnande busken låter han Moses förstå att han ska vara ett Guds redskap när Herren ska befria Israels barn ut ur Egypten.[1]

V 33-34 Moses blir ombedd att ta av sig skorna därför att platsen där Gud uppenbarar sig är helig mark, 2 Mos 3:5. I v 7 anknyter Stefanus till detta berg, denna plats. Han knyter här sannolikt an till en judisk tradition som binder samman eller överför uppenbarelsen från Sinai till Jerusalems tempel. Denna länk var väl känd av de bröder och överstepräster han talar till.


[1] Moses gör vad han kan för att tacka nej till uppdraget, se 2 Mos 3:11, 13c, 4:1, 10, 13 men lika många gånger ger Gud sina löften, se 2 Mos 3:12, 14, 4:2 ff, 12 och v 15.

söndag, december 09, 2018

Bön och eftertanke

Idag var det inte fullsatt i Mariakyrkan, men så var det inte heller 1 advent utan 2 advent och av någon underlig anledning brukar det minska 2 och 3 advent. Förklara den som kan. Annars är det nog allmänt så att även om antalet besökare minskar decennium efter decennium så firar de som brukar fira alltmer regelbundet. De där topparna som var förr i tiden vid 1 advent, julottan och några dagar till är inte längre lika tydliga.

Det har varit en god helg. Igår var vi samlade, tolv stycken, här hemma för att närmare studera ämbetsfrågan. Det talas sällan eller aldrig om ämbetsfrågan i våra sammanhang. Det talas mycket om HBTQ och miljö som om vore bland det viktigaste i den kristna tron, men mer sällan om ämbete och offer. Och då får man ändå påstå att de senare frågorna är mer centrala för kyrkan än de förra. De förra kan vara nog så viktiga men fe frågorna delar vi med alla människor av god vilja. De är inte specifikt kristna frågor. Till de mer centrala frågorna för oss som kristna hör till exempel frågor som berör offer särskilt i adventstid som är en fastetid. Också de personliga offer vi får göra i forma av fasta, omvändelse och förnyelse.

Frågor som har med ämbete, ämbetet eller ämbeten, att göra är avgörande beståndsdelar i den kristna kyrkan. Och ändå talas det sällan eller aldrig om detta. Men frågan kommer vad jag förstår att komma tillbaka med kraft. Inom Svenska kyrkan har vi tystat ner samtalet om ämbetet. Vi har nöjt oss med att kringgå de bibelteologiska frågorna och i stället valt att hålla oss till demokratiskt fattade beslut. Det kan man uppenbarligen göra för en tid, men senare kommer de ifatt oss. Frågorna om ämbetet kommer till ytan. När snön smälter blir de synliga på nytt. Det är en fråga om tid.

Att frågorna kommer tillbaka kan jag påstå med viss säkerhet. En kyrka i historisk-teologisk mening består nämligen av Guds Ord, Sakrament, Ämbete och Församling.l Fattas någon del av dessa fyra är det inte en kristen kyrka. Visst finns det sammanhang som annorlunda ut men i den allmänkyrkliga tradition som Svenska kyrkan vill tillhöra hör dessa fyra komponenter samman.

Därför har jag under tio timmar talat med vännerna om kyrkans ämbete, om dess ursprung, om Jesu hållning och val av apostlar, om ämbetet i Apostlagärningarna och hos Paulus. Vi har talat om den apostoliska successionen både i snävare och vidare mening. Vi har läst kyrkofädernas uttalande och konstaterat att frågan om ämbetet var en självklarhet. Vi har sammanfattat ämbetets väsen och funktion. Men det var två områden som vi sparade till dem tolv som var särskilt intresserade. Det handlade om påven och ekumeniken och om kvinnliga präster.

Så nu har jag ett ganska digert material om ämbetet. Vi får väl se om någon församling eller något sammanhang ber mig komma och undervisa om ämbetet.

Annars, som jag tidigare berättat, verkar det som att den renodlade Cellkyrkan kommer att få nytt liv. Plötsligt har konceptet börjat leva på nytt. Denna gång kanske det inte stannar vid eller förblir ett projekt utan ett vekligt sätt att leva sitt liv. Det blir allt tydligare att det kristna livet kommer att ta sig uttryck i en annan livsstil än den som präglar vår tid och vårt samhälle. Denna andra (kristna) livsstil behöver till en början åtminstone en teoretisk förebild. Jag tror att de första kristna ända fram till 300-talet kan vägleda oss.

Den renodlade cellkyrkan ville gärna efterlikna de första kristna och nu har jag på nytt börjat få beställningar på materialet. Roligt.

I advent upptar bön och eftertanke en hel del tid. I detta ingår för min del att läsa ett manus om bönen. Brodern Boris Salo har i Finland gett ut ett antal böcker, men jag tror att just den här om bönen är hans allra bästa. Jag lovar att återkomma till den efter att ha ägnat den både bön och eftertanke.

Apg 7:9-19


7 9 Våra stamfäder blev avundsjuka på Josef och sålde honom till Egypten. Men Gud var med honom 10 och räddade honom ur alla hans lidanden. Han gav honom nåd och vishet inför farao, kungen i Egypten, som satte honom till styresman över Egypten och hela sitt hus.
11 Men hela Egypten och Kanaan drabbades av svält och svår nöd, och våra fäder fann ingenting att äta. 12 När Jakob fick höra att det fanns säd i Egypten, sände han våra fäder dit en första gång. 13 Den andra gången gav sig Josef till känna för sina bröder, och farao fick höra om Josefs släkt. 14 Josef skickade då bud och lät hämta sin far Jakob och hela sin släkt, sjuttiofem personer. 

V 7-10 Stefanus fortsätter med att tala om Josef. Han gör därmed ett rejält hopp därför att han vill visa något särskilt, genom Josef uppfylls den första delen som säger att folket skulle leva i fångenskap. När Josef såldes av bröderna, av illvilja till Egypten var Gud med honom. Detta är en poäng. Gud verkar också utanför Israel, inte endast bland infödda hebréer, utan också bland diasporajudarna, - för att anknyta till den situation vi läser om i Apg 6. Gud var till och med hos Josef på ett sådant sätt att han kom att styra Faraos förvaltning!

V 11-14 återger Stefanus berättelsen om uttåget på ett beundransvärt sätt. 1 Mos 42-49 sammanfattas i fyra meningar och alla väsentliga moment är med. Han får med den hungersnöd som drabbade hela världen, att det fanns säd i Egypten, brödernas resor dit, att Josef gav sig tillkänna och att hela släkten reste ner till Egypten och bosatte sig där.

7 15 Och Jakob drog ner till Egypten, och där dog han och våra fäder. 16 De fördes till Shekem och lades i den grav som Abraham hade köpt för en summa i silver av Hamors barn i Shekem. 17 När tiden närmade sig då Gud skulle uppfylla sitt löfte till Abraham, växte folket i antal och de blev allt fler i Egypten, 18 ända tills en annan kung kom till makten i Egypten, en som inte kände till Josef. 19 Han gick fram med list mot vårt folk och förtryckte våra fäder och tvingade dem att sätta ut sina nyfödda för att de inte skulle överleva.

V 15-16 Men så långt är bara den första delen av profetian uppfylld. Den andra delen handlar om hur Gud ska föra folket ut ur Egypten så att de kan dyrka honom på denna plats, det vill säga i Jerusalem.

V 17-19 Verserna kan sägas utgöra en övergång till nästa person i frälsningshistorien som är Moses. I och med v 20 börjar den egentliga berättelsen om Moses och det Guds handlande som är till Israels fördel.

fredag, december 07, 2018

Evangelium enligt Matteus

Det blev en lång dag framför datorn. Det hände sig nämligen för någon månad sedan att två församlingar, oberoende av varandra, hörde av sig till mig och undrade över konceptet den renodlade Cellkyrkan. Det är nästan så jag börjar tro på en renässans för Cellkyrkan. Det finns mycket att lära och mycket att hämta. På förekommen anledning fick jag därför uppdatera ledarutbildningen för att kunna skicka den till dem. Och det är ganska mycket. Utbildningen är på 8 veckor och till den hör inte mindre än 76 OH-bilder. Ja, det var sådana man använde på den tiden. Nu har jag i alla fall gått igenom allt och färdigställt det så jag har kunnat skicka det till dem. Måste erkänna att det var lite stimulerande även om det tog hela förmiddagen,

Som om det inte räckte har jag sedan ägnat hela eftermiddagen åt att färdigställa min kommentar till Evangelium enligt Matteus. Den är på 319 A 4 sidor så jag har verkligen inte gjort allt idag. Nej, den har tagit mig flera år och därför är det svårt att beskriva känslan när den nu är klar.



Det har verkligen varit spännande att arbeta med Matteus. Han var en mycket intressant person som gick från att ha varit en förrädare i judarnas ögon till att bli en apostel åt Herren Jesus. När jag skulle skriva om bokens tillkomst tillämpade jag samma tänkande som jag gjort med Jakobs brev och Galaterbrevet. Jag har ställt innehållet i fokus och placerat böckerna sinsemellan på det sättet. Med den logiken blir Matteus den förste och det var också just vad biskopen i Hierapolis, Papias (70-163 e Kr) påstod: "Matteus skrev ner orden på hebreiska ..." liksom biskopen i Caesarea, Eusebius (263-339 e Kr) höll med om: "Matteus hade tidigare förkunnat ordet för hebréerna, men när han ville bege sig till andra folk, skrev han sitt evangelium på modersmålet (hebreiska, min anm) för att genom denna skrift ersätta sin närvaro hos dem som nu lämnade."

Det är sant att dagens forskare daterar annorlunda men de går efter de textfynd de har tillgång till. Men Matteus var också då sannolikt den som berättade för dem som skrev vad han själv varit med om. Det är fascinerande att läsa Evangelium enligt Matteus och se hur han ur ett judiskt perspektiv betraktar Jesus och Skriften.

Kommentaren beräknar jag ska komma ut på marknaden i mars eller april.


onsdag, december 05, 2018

Lår Svenska kyrkans präster själva anhålla om sitt vigselförordnande

I min förra blogg antydde jag, antydde var ordet, det fulspel som bedrivs också i kyrklig miljö Det är ingenting som egentligen förvånar mig längre. Tidigare hade jag höga tankar och önskningar för Svenska kyrkan. Den kallelse jag fick från och bejakade för Svenska kyrkan står jag fortfarande kvar i, men jag måste erkänna att jag tidigare trodde mer om Svenska kyrkan. När jag emellertid väl insett hur korrupt och eländig, hur fallen och obotfärdig, den fallna skapelsen, inklusive mig själv naturligtvis, är, har det verkande befriande. Sedan jag kunnat avsluta min tjänst har jag känt en stor lättnad. Det var ju också ett huvudskäl till att jag ville sluta nämligen att jag inte vill medverka till den numera mycket påtagliga utvecklingen. Kan jag däremot "utifrån" bidra med något gott götr jag gärna det. Vadan detta utfall?

Jo, jag läste nyss i Världen idag att en av Svenska kyrkans höjdare i Kyrkans Hus nu anser att det är problematiskt att det finns präster som har samvete att inte viga samkönade. Det talas som bekant i Domkapitel och korridorer om att ta bort den där samvetsklausulen som gavs år 2009 när beslutet om att "utvidga" äktenskapet togs. Vi var ganska många som reserverade oss och inte så få som anade att detta löfte en dag skulle inte bara ifrågasättas utan också upphävas. Så fungerar det! Och nu påminns vi om det. Det har ännu inte skett men vänta bara ...

Den som vill läsa artikeln kan göra det genom att klicka här.

Bibeln eller som det hette förr i tiden den heliga Skrift har alltid ansetts vara normen för kristen tro. Visst kan den diskuteras, ifrågasättas eller tillämpas på olika sätt i olika tider, MEN den kan aldrig upphävas. Det som står där och som anses normgivande står där även om det i vår postmoderna tid anses viktigt att vara normkritisk.

Vi var cirka 800 präster som skrev på en protestlista när det blev tal om att börja viga samkönat. Vi menade att det inte stämde överens med Skriften och att man var tvungen att göra våld på eller rentav upphäva den för att kunna besluta om samkönade vigslar. De är helt enkelt obibliska. Därför var jag aningen förvånad när dessa kollegor inte protesterade mer när beslutet överraskande togs. Själv valde jag att skicka in mitt vigselförordnande till Kammarkollegiet. Det är nämligen staten som utfärdar dessa förordnande, inte Svenska kyrkan.

Den definition som nu gäller för äktenskap är statens definition. Beslutet att viga samkönade är ett politiskt beslut som jag inte har något att invända emot. Det är demokratiskt fattat i en sekulär stat. Men vi som är präster är inte det på statens uppdrag utan på kyrkans uppdrag. Jag kan fortfarande förrätta vigslar, men bara kyrkliga sådana!

Är det inte dags att lyssna till och lyda Herren Jesus när han säger: Ge kejsaren vad kejsaren tillhör och Gud vad Gud tillhör.

tisdag, december 04, 2018

Kyrkomötets efterspel

I det senaste numret av Kyrkans Tidning, 48/2018, ställde journalisten Kajsa Söderberg en "utvärderingsfråga" till ett antal ledamöter. Vad tyckte ni om årets kyrkomöte? Det var sju personer från sju olika nomineringsgrupper som fick svara. Frimodig kyrkas Leif Nordlander menade att debatten om konfessionella friskolor kunde ses som en möjlighet för Svenska kyrkan. Han liksom de flesta andra inser att begreppet mission håller på att avvecklas och betonade därför hur viktig missionen är. Sedan uttryckte han sig kritiskt mot motionen om böneutrop. I det fallet håller jag inte med Leif. Jag menar att Svenska kyrkan ska vara emot bönerop (samhället kan vara för) och jag fann anledning att reservera mig mot beslutet att avvisa motionen. Men i Frimodig kyrka har vi en överenskommelse att var och en av oss får argumentera och rösta efter förmåga. Här gäller ingen partipiska även om vi ofta är överens inom gruppen.

Socialdemokraternas ledamot Jesper Eneroth fick också svara. Och med tanke på det avslöjande svaret kan jag gott återge det:

Jag måste säga att det som gjorde störst intryck på mig var det ovanligt höga och hårda tonläge från framförallt Frimodig kyrka. FK tog även en osolidarisk stor del av talartiden vilket ledde till att utrymmet för andra att uttrycka sina åsikter i talarstolen blev mindre.

Vad avslöjas här? För det första blir det jag kallar "fulspel" tydligt. Majoriteten (S) och (C) framför allt bestämmer inte bara hur valet ska sluta utan också vad som får sägas och hur det ska röstas. Inom (S) råder partipiskan och även om jag aldrig varit med på något av deras interna överläggningar tycker jag mig se hur de går till. Här finns en kyrkopolitisk linje, här finns uttalade motståndare och här råder disciplin. Jag kan se att många av dess ledamöter aldrig säger någonting.

För det andra är den socialdemokratiska hållningen en icke-demokrati. Demokrati handlar i grund om att visa hänsyn och omsorg om minoriteter. Varje människas rätt att tänka, tala och rösta är lika mycket värd. Det går inte att bara köra över minoriteter utan att det säger något om dem som gör så. Jag tror att det här kan vara ett skäl till att jag tycker så illa om politiken. Man missbrukar helt enkelt dess väsen och det är inte underligt att förtroendet för politiker urholkas. Det gäller politikerna som grupp och i än högre grad kyrkopolitiker. Varför det?

För det tredje är Jesus kyrkans Herre och inte den politiska majoriteten. Det är sant att också politiker är människor och som sådana inte fullkomliga, men just i kyrkopolitiken blir det så tydligt osmakligt när människor sätter sig i Herrens ställe, anti-krist. Det händer alltför ofta att klassiskt kristna sanningar, argument och handlingar bara viftas bort. Och eftersom kyrkomötets majoritet driver en sådan linje behöver den inga argument utan det räcker med att den ser till att den gör gemensam sak med minoriteterna.

För det fjärde kan den socialdemokratiska hållningen närmast beskrivas som en ideologisk pluralism. Det är lätt att säga att alla ska få komma till tals när det i själva verket inte betyder någonting. Om, säger om, minoritetens argument visar sig både riktiga och starka, upplevs de snarast som ett hot och de låter det som Jesper Eneroth i citatet ovan. Citatet är med andra ord inte unikt utan visar på den hållning som råder.

Det är bra att kyrkopolitikens fulspel blir synligt. Det gör ingenting bara ledamöterna inte tar personlig skada utan kan vara salt på jorden. Det finns mer att säga om kyrkopolitik också när den kommer ner på det lokala planet. Men ärligt talat bryr jag mig allt mindre om den. Det finns viktigare saker här i livet.