Hemma igen

Idag är första dagen hemma på Smultronvägen sedan olyckan. Jacob och barnbarnet Elia har just fortsatt sin färd mot Helsingborg efter att Jacob varit med på Samuels begravning. Han får själv berätta om sina intryck och tankar för här väcks många sådana till liv.

Själv ska jag försöka uttrycka min tacksamhet till alla er som har bett böner för mig, skickat hälsningar, sänt blommor och försökt besöka mig. Som ni anar har jag inte varit i stånd att personligen kunnat meddela mig med er men nu, drygt fyra veckor efter olyckan, gör jag ett försök att med hjälp av höger pekfinger skriva ett tack, en hälsning och säga att jag med tanke på omständigheterna mår bra.

Jeepen gick över kanten och vi började rulla ner i den cirka 1000 meter långa ravinen. Det var torsdag 15 maj, runt 14-tiden. Jag förstod att vi knappast kunde komma att överleva. Jag satt fram till vänster om chauffören (högerstyrd bil) och måste medvetslös ha slungats ur bilen. När jag vaknade var alla sinnen klara men jag såg aldrig jeepen mer eller någon av mina medresenärer. Plötsligt har jag ett antal nepaleser runt mig som vill hjälpa mig upp till vägkanten igen, kanske 150 meter makadam och slyr. Jag är helt medveten men ser att armen hänger som en köttklump. Jag har ingen känsel och kan inte använda den. När vi kommer upp till vägkanten läggs jag i knät på någon, upp på ett lastbilsflak och på väg mot närmaste sjukstuga. Nu börjar jag få riktigt ont. Efter cirka 30 min får jag smärtstillande, tvättas jag "ren" och de första röntgenbilderna tas innan det blir 3-4 timmars ambulans till Kathmandu. Nu får jag också bekräftat att inte alla överlevde.

Det visade sig att nacken var bruten och att operation väntade snarast men först måste det bli klart med vem som ska betala. Jag fick veta att äldste sonen Victor satt sig på planet och var på väg ner. Han kom söndagsmorgon, skrev på papper och jag kunde opereras. Bruten nacke betyder i mitt fall det skydd som omger ryggmärgen, två-tre kotor, krossats, fick plockas bort och ersättas av titanplattor. Operationen lyckades väl. Några dagar senare skulle de ta sig an armen och några ansiktsfrakturer. Istället blev det flyg hem till Sverige onsdagen 28 maj och Värnamo sjukhus. Här togs kontakt med Linköping eftersom jag dels inte kunde röra vänsterhanden på grund av nervskada och dels på grund av resistenta bakterier som kunde komma att påverka såret i nacken. Alltså avvaktades det samt några dagar senare beslutades det att försöka med så kallad konservativ läkning. Det betyder att det ska i bästa fall läka sig självt. Jag gillade beslutet och påminde läkaren om att det är vad vi kristna kallar helbrägdagörelse. På den vägen är det.

För närvarande medicinerar jag kraftigt och det lär fortsätta någon eller några månader. Halskragen ska jag bära till augusti. Nu har rehabiliteringen börjat.

Jag är som sagt mycket tagen av all omsorg och ber er be till Herren om fortsatt nåd, naturlig läkning och att få slippa komplikationer. Be också för min underbara familj, älskade Kari som får hjälpa mig med det mesta ett antal veckor framöver. Victor som blev min hjälpare i två veckor på sjukhuset u Kathmando, Jacob som har hanterat informationsflödet och Elisabet, min glädje.

Nu är jag trött och ger mig men lovar återkomma.