onsdag, december 29, 2010

Delar vi Gustaf Wingrens teologi?

Mellandagarna har jag bland annat ägnat åt att läsa boken Gustaf Wingren - människan och teologin och jag har just avslutat den. Boken är inte alldeles lättläst men håller mycket god standard. Den är en intellektuell biografi, menar författaren och professorn i filosofi och kultur Bengt Kristensson Uggla. Han lyckas presentera Gustaf Wingrens person (1910-2000) sedd ur Gustaf Wingrens egen teologiska synvinkel. Fascinerande, rättvist och spännande, särskilt jämförelsen mellan den "tidige" och den "senare" Wingren. Wingren genomgick en sorts personlighetsförändring i början på 1970-talet. Jag kommer särskilt att ta med mig Wingrens syn på skapelsens återupprättelse, vetekornseskatologi och ekklesiologiska grund från den här boken. Jag ska kort förklara:

Wingren, som var lutherforskare, menade att kyrkan måste lära sig leva utan Medeltid. Han ville föra oss tillbaka till tiden innan vi blev statskyrka, det vill säga innan 300 f.Kr. Han knöt an till kyrkofadern Irenaeus (130-202 e.Kr.)som ofta talade om skapelsen återlösning (la recapitulatio). Det betyder att skapelsen och det mänskliga står i centrum snarare än kyrkobyggnader och anställningar. Irenaeus väntade på Kristi återkomst då skapelsen ska fulländas. Här finns tankarna om 1000-årsriket som också fångat mitt intresse sedan jag fördjupade mig i 1 Thessalonikerbrevet. (Förresten planerar jag nu en inspelning för Kanal 10 på just 1 Thessalonikerbret, men det är en annan historia.)

Wingren menade vidare att döden är livets mening. Men då inte dödsögonblicket utan utgivandet i allmänhet. Varje osjälvisk handling, varje tjänst och allt arbete människor utför är en del av döendet. Wingren kunde ta ett vetekorn i sin hand och fråga; Vad är meningen med detta vetekorn? Svaret var givet - att det ska falla i jorden och dö för att sedan ge rik skörd. Så är det också med människan. Hon har värde i den utsträckning hon ger ut sig själv för andra. Det ger skörd hos andra. Mönstret med Kristi död och uppståndelse är centrum i Wingrens teologi.

Slutligen vill jag ta till mig synen på kyrkan. Kyrkan har i enlighet med det ovan sagda om vetekornet endast existensberättigande i den utsträckning den lever ett liv för dem som ännu inte har kommit till tro. Det är där kyrkan har sin grund, inte i sin självupptagenhet. Denna tes har följt mig under många år men får nu ny näring och kraft. Wingren liksom bekräftar de sanningar som utgör grundvalen för alla cellkyrkor. "Vår cellkyrka" dog och begravdes. Nu kan den växa upp och ge rik skörd! Det är min övertygelse och vi har några spännande år framför oss.

lördag, december 25, 2010

Varför firar vi jul?

Det är Juldagen. Klockan är 19.00 och jag ska skriva en blogg. Ända sedan jag hörde statsministerns jultal har jag tänkt att detta tal borde jag kommentera. Hans ord om att demokrati och jämliket står över all religion borde bemötas i nästa predikans inledningsord: "All religion står över demokrati och jämlikhet", men ännu har inte det tillfället infunnit sig. Jag får vänta med den inledningsrepliken.

Det är juldagen och sedan julottan är jag ledig. Då visas ett program med rubriken: Varför firar vi jul? Jag anar det värsta, men vill ändå se programmet om inte annat för att få se mina farhågor bekräftade. De infrias snart, - inte ett ord om Jesus. Programmmet handlar om julbröd och julöl inte minst. Det talas om midvinterblot och den hedniska julen. Till och med när vi komer till den kristna julen betonas att det djupast sett handlar om hedendom och om solens födelse, vilket förvisso är sant. Programmet går vidare med berättelser om folktro, magi och eld för att sedan säga något om julbockens betydelse. Jag blir alltmer bedrövad.

När programmet går mot sitt slut sägs att "maten är det viktigaste" och jag önskar att plågan snart tar slut. Ungefär då sägs att det förr i tiden var "nödvändigt att gå till julottan". Jag som firade den i morse vet bättre. Den är i högsta grad frivillig. "Nu", däremot, fortsätter programledaren "är det hetsjakten som står i centrum", och jag känner bara att jag vill stänga av. Ska jag verkligen utsätta mig för det här? När programmet slutar har inte ett ord sagts om Jesus, jag repeterar; inte ett ord. När jag äntligen slipper ifrån detta elände tar ett annat program vid, kallat; Astrids jul. Det handlar om Astrid Lindgrens sätt att skildra julen. Det första inslaget handlar om Pippi Långstrump och hennes julbak. Fem minuter senare slår jag av TV:n. Jag orkar helt enkelt inte mer. Jag byter kanal och kommer till TV4. Programmet heter Jul med Ernst och jag klarar inte ens de första fem minuterna. Jag slår av nästan på en gång. Jag vet att det inte är sevärt. Vilken är då min slutsats?

Jag har under några veckor kritiserat mig själv för att jag är alltför kritisk mot Svenska kyrkan och det sätt på vilket den skildrar evangeliet. Jag måste väl förstå att följa med min tid?! Att alla nyheter kräver en ny infallsvinkel och att kanske just Jesus inte är så gångbar längre?! Jo, förvissso, men historieförfalskning är något annat. Ställer man frågan; Varför firar vi jul? är man väl för tusan skyldig att svara på frågan! Låt mig slippa lägga ut texten och istället tänka framåt.

Jag tror att det är hög tid att helt enkelt inse att vi, det svenska folket, är ett genomsekulariserat land. Vi är INTE ett kristet folk utan ett hedniskt folk, ett folk som vandrar i mörkrets land. Det är meningslöst att kritiser detta folk eller dess statsminister. De vet ingenting om kristen tro. De har ingen erfarenhet av det. De vill inte ha med kristen tro att göra. På samma sätt med stora delar av ledningen av den Svenska kyrkan. Inse det en gång för alla. Acceptera det en gång för alla även om det är svårt. Vilken är slutsatsen?

Nu gäller det att se efter möjliga utvecklingsvägar. Hur kan vi lansera vittnesbördet om Jesus Kristus? Är det möjligt att medverka till uppbyggnaden av Kristi kyrka? Vad kan jag göra? Jag har klandrat mig själv för att jag är så kritisk. Jag kommer förmodligen att vara det framöver också av det skälet att det är av nöden, MEN än viktigare är det att fråga sig; Hur ska jag kunna medverka till att åtminstone några människor får del av det äkta evangeliet? Jag måste på nytt tänka över mitt sätt att predika, på nytt ta vara på vardagens möten och utmaningar och på nytt ropa till Gud om förbarmande för mig själv och vårt folk.

Jag vill se framemot det nya året!

Extra insamling till Albanien


Det är nu en nästan en månad sedan vi fick de första signalerna om översvämningarna i norra Albanien. Det har regnat varje dag hela november och december och floderna svämmar över sina bräddar. I Shkodra tvingades mer än 3 000 personer överge sina hem och 13 000 hektar jordbruk lades under vatten. Vid sådana katastrofer förstörs delar av infrastrukturen, tillgången på dricksvatten minimeras och sjukdomar sprids lätt.
Nu har familjerna börjat återvända men många bara för att finna att de förlorat allt de ägde och hade. Julfirandet och det nya året kommer för deras del att börja med ett stort minus trots de internationella insatser som nu börjat komma igång. The Evangelical-Lutheran Church som är den församling vi har bäst kontakt med i Albanien har tagit emot en lastbil som gåva som nu skänkts vidare till hjälpinsatserna i Shkodra.

Värnamo församling kommer därför att bidra med en extra insamling under jul och nyår med avslutning i Värnamo kyrka den 16 januari 2011.

Du kan också sätta in din gåva direkt till
Värnamo Kyrkliga Samfällighet, på 87 07 88 – 7, märk talongen Albanien.

fredag, december 24, 2010

God Jul

Tänkte jag skulle lägga sista handen vid julens predikan, men inser att jag först måste önska er läsare av denna blogg en riktigt god jul. Vad ett år går fort! Jularna tycks mig komma i allt snabbare takt. Det har det goda med sig att jag tvingas fördjupa mig i de eviga värdenas betydelse.

Under året som gått har jag haft en prenumeration på tidningen Kyrka & Folk, ett organ för Kyrkliga förbundet för evangelisk-luthersk tro. Jag kan inte säga att jag läst alla nummer så noggrannt, men att jag blir glad av den. Tidningen reflekterar den kristna tro jag lärt känna genom Skriften och våra Bekännelseskrifter. Ledaren som ofta skrivs av redaktören Fredrik Sidenvall är regelmässigt utomordentligt välformulerade och i det sista numret har han ett predikoutkast som definitvt kommer att ge eko också i min julpredikan. Det blir en utläggning av ordet i Jes 9:2

Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus, ja, över dem som bor i dödsskuggans land skall ett ljus skina klart.

Ljuset kommer till den som vet sig bo i dödskuggans land. Det talas inte ofta om det kanske just därför att insikten förlorats; att vi bor i dödsskuggans land. Vad betyder det att bo där? Jag vet om en man som häromdagen träffade flera döende personer, bland annat en djupt ledsen förälder. Barnet har drabbats av en obotlig cancer. De fick veta det för sex år sedan och sedan dess har det varit en ständig kamp. Den här julen orkade föräldern inte vara hemma utan befinner sig på sjukhuset. Hon berättade om hur hennes besinningslösa vrede mot Gud förändrats. När vreden ebbade ut förstod hon att mörker, synd och ondska verkar i denna världen. Allt som sker är inte Guds vilja, sa hon. Idag tänker jag på den familjen och profetens ord:

Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus, ja, över dem som bor i dödsskuggans land skall ett ljus skina klart.

De flesta människor vill inte kännas vid dödsskuggans land. Men så kan de inte heller ta emot budskapet om det stora ljus Gud har låtit gå upp för oss i Jesus Kristus. Tänk om alla vi som "kallats från mörkret till Hans underbara ljus", 1 Petr 2:9 kunde hjälpas åt att sprida julens budskap så många fler fick del av det. Kanske mörkret tätnar också i vårt land på ett sådant sätt att alltfler börjar längta efter det sanna ljuset, Jesus Kristus?

Låt oss denna jul ännu en gång fördjupa oss i och göra allt vad vi kan för att ta emot Honom som ensam är vår Herre och Frälsare. Jag önskar er alla i den meningen en riktigt god jul!

söndag, december 12, 2010

Tre nyheter

Idag, först idag, och detta är den första nyheten av tre, har jag upptäckt hur jag kan kolla antalet läsare av denna blogg. Jag har uppriktigt sagt inte intresserat mig för eller tyckt mig haft tid att forska närmare i alla möjligheter som min bloggsida ger bakom kulisserna. Men nu har det alltså hänt och jag är slagen av häpnad. Den vecka som ligger bakom mig hade 579 läsare plus ytterligare ett femtiotal från nio andra länder! Jag visste att det finns några stycken vänner som jobbar i till exempel Ryssland som läser bloggen, men ändå ... Det känns därmed än mer intressant att blogga vidare. Faste jag har två nyheter till.

Den andra är att www.cellkyrkan.nu är nedlagd. Du kan inte längre hitta dit. Jag är inte alldeles övertygad om det kloka i detta, men jag tror att vi nu måste hitta vägen vidare, svaret på frågan; vad kommer efter Cellkyrkan? Inte därför att materialet är obsolet utan därför att utvecklingen går allt snabbare. Cellkyrkan har aldrig varit och kommer aldrig att bli den enda modellen, men principerna bakom denna modell kommer att bestå. Jag tror till och med att vi kommer att få lika många modeller som cellkyrkor. Varje lokal plats måste själv hitta sin väg. Vi har kört ett rejält varv med cellkyrkan i Värnamo. Vi har lärt oss mycket, men behöver nu hitta vägar som gör att vi når längre, mycket längre. När det fanns som flest celler i Värnamo var det 16 stycken, mer eller mindre fungerande. Det handlade om 150 personer i alla åldrar. Sedan kände åtminstone jag att jag tappade greppet. Det fanns flera orsaker till det, men de 150 personerna har alla erfarenheter av dessa år som vi aldrig kommer att bli utan. Nu gäller det att ta dessa erfarenheter vidare. Vi har många spännande år framför oss vill jag lova. Jag får återkomma i detta ärende.

För det tredje har vi nu tagit hem allt material från www.cellkyrkan.nu och vi kommer att stycka upp det och fördela det till lite olika platser. Värnamo församling kommer att ha en del, denna blogg en del annat och så vidare. Jacob menar att Facebook kan komma att bli navet i det hela, men vad jag förstår kräver det att man mer eller mindre lever på Facebook. Det lockar inte mig, men om någon annan ville göra detta så anmäl gärna detta till mig. Ingenting hindrar, tvärtom, att intresserade själva sköter detta flöde. Det finns redan en sida för Cellkyrkan på Facebook. Gå gärna dit och skriv något. Jag lovar att vi ska försöka hänga med till en början.

tisdag, december 07, 2010

Den apostoliska kyrkan

Vad roligt med uppmuntrande kommentarer på förra inlägget. Och nya frågor. Kanske kan de bli till en övergång till mer konstruktiva bloggar om hur vi bygger Kristi kyrka. Lägg märke till uttryckssättet därför jag menar att det är viktigt att särskilja Svenska kyrkan från den apostoliska. Den som inte förmår göra det hamnar snart i förvirring.

Vi bekänner en, helig, allmännelig och apostolisk kyrka. Skälet till det är att Kyrkan har sitt ursprung i Gud. Hon sänks ner från himlen som ett himmelskt Jerusalem. Hon är en liksom Gud är en. Hon är helig därför att hon är av Gud och på jorden avskild för Gud. Hon har tagit gestalt genom Jesus Kristus. Han är hörnstenen och apostlarna och profeterna ingår även de i grundvalen. Dessa utgör en helig gemenskap, garanterad av det tillvägagångssätt Jesus visade oss. Han bad om Faderns vilja, utvalde enligt Faderns vilja, instruerade och tillsatte dem som skulle utgöra grundvalen. Detta mönster fortsätter i de historiska kyrkorna. När kyrkan ber, utväljer, instruerar och tillsätter återupprepas mönstret och kyrkan lever vidare från generation till generation. Så går det tyvärr inte längre till inom Svenska kyrkan och därför är hon inte längre apostolisk. Svenska kyrkan förskingrar sitt eget arv och det visar sig på punkt efter punkt. Någon frågar då Hur ska en kyrka som kommit i strid med sig själv kunna bestå? Bra fråga. Låt mig så här, kort i en blogg, bidra med en tanke:

Vi behöver förstå och definiera församlingen på ett nytt sätt. På samma sätt som de ortodoxa kyrkorna eller varför inte Rick Warren i Saddleback? Glöm samfundsränserna som avgör vilka som är kristna och vilka som inte är det. Placera i stället Jesus Kristus i centrum. Han är viktigast, inte gränserna för olika medlemskap. Plötsligt befinner sig alla människora, säger alla, på väg mot centrum eller från centrum. Med detta nygamla betraktelsesätt kan Svenska kyrkan fortsätta vara en territoriell församling. Det spelar mindre roll vilka som är medlemmar, vilka som inte är det och vilka som tillhör andra samfund. Allt som har betydelse är om vi är på väg mot centrum eller inte.

Uppdraget blir nu att de som vill följa Jesus finner varandra och bildar gemenskaper som strävar efter att vara apostoliska. Det kan de och ska de göra på gräsrotsnivå. För min del kan det gärna ske ekumeniskt. Ingenting hindrar att de redan frälsta fortsätter att gå till sina olika gudstjänster.

Hur kan Svenska kyrkan fostra till kristet liv? Bara den som själv är en lärjugne kan och själv går vägen kan visa andra vägen mot centrum. Mer om det framöver.

söndag, december 05, 2010

Är jag förvånad?

Min tanke var att efter några mycket allvarliga och kritiska blogginlägg gå över till några konstruktiva idéer om hur vi ska bidra till bygget av Kristi församling. Det ska jag göra mer än gärna, så fort som möjligt, men just nu är det inte möjligt. Kritiken mot Svenska kyrkan och den kultur som härskar där måste växa sig starkare. Vi hade en heldag med medarbetarna, ett 20-tal, i vår fina och fromma Värnamo församling i torsdags. Tillsammans med vår nye kyrkoherde söker vi färdriktningen för framtiden. Eftersom jag skrivit en bok om vad som hänt under de senaste åren i Värnamo är jag naturligtvis extra lyhörd inför vad som komma skall. Någon tog upp frågan om hur vi ska få konfirmanderna att komma till Högmässan och/eller stanna kvar efter konfirmationen. Som vanligt ingen svar. Då påminner jag om att Högmässan är de troendes möte med den Uppståndne Jesus. Vi kanske borde prata mer om hur vi hjälper konfirmanderna in i tron snarare än in i Högmässan. Några nickar förstående, men något samtal om den saken blev det inte. Är jag förvånad?

I går besökte vi Jacob och hans familj. De bor och verkar i Lunds stift. I Lunds stift är man bekymrad över att konfirmandstatistiken (sic!) går ner så snabbt. Därför hade man ordnat ett möte mellan ett femtontal utvalda personer i stiftet och en reklambyrå som ska hjälpa till att lansera konfirmandarbetet. Byråns representanter frågar; Vad är det ni vill marknadsföra? Vad har ni att erbjuda? Svaret blir att vi kämpar för människorvärdet och miljön. Då säger Jacob att vi har en tro som vi bekänner oss till. Kanske det vore något? Inlägget bemöts med kompakt tystnad under resten av dagen. Är jag förvånad?

Idag har jag läst Dag Sandahls blogg . Han har alltid något att berätta, ofta sätter han fingret på sådant ingen annan sätter fingret på. Idag berättar han att han varit ute på Svenska kyrkans hemsida och läst om hur man firar jul. Jag återger från hans blogg:

Nu fick jag veta: Julfirande för alla betyder att Svenska kyrkans julfirande ofta börjar dagen före julafton med de "mysiga julförberedelserna" (läs med tysk intonation, det blir roligare då!). Men är det att fira? Är det inte att förbereda?

Sedan slås det liksom till. Programmet är varierat men man får själv välja vad man vill delta i:julmat, musik, julklappar finns det i församlingsgårdar och prästgårdar. Jaha? Julbön, julnattsmässa och julpotta därtill, tydligen. Risinge församling är ett exempel: "Som i många andra församlingar är firandet avslappnat och opretentiöst och fokus ligger på att vara tillsammans och umgås."

Då vill jag bara säga till det som kallas redaktionen@svenskakyrkan.se att jag vill ha en jul där fokus ligger på Jesus, på Människoblivandets mysterium. på tystnad och tillbedjan. Ska jag få det, tycks det som om det är någon annan kyrka än Svenska kyrkan jag ska uppsöka. Kanske en kyrka som inte först och främst säger att jag själv får välja utan en där jag bjuds att vara med för att mitt liv och alla kommande jular ska förändras.

Med julens yta är jag inte tillfredsställd. För krämeriets jul står jag alltmer främmande. För det julfirande som är firandet av att man firar jul och i övrigt ingenting har jag intet till övers. Jag vill back to basic, till Betlehem och till Böda kyrkas altare i julnatten.

Moloken blir jag. Sekulariseringen gör oss alla illa. De har tagit bort min Frälsare och jag vet inte var de lagt honom. Men jag tror jag fattar. Någon som själv inte brinner för julen på riktigt, har skrivit en jolmig text, anpassad för kundklientelet.


Är jag förvånad? Ja, faktiskt något. Jag vet att det finns många goda kristna inom Svenska kyrkan, men det verkar som att dessa har marginaliserats så till den grad att kulturen inom Svenska kyrkan förändrats. Sedan ganska många år är jag införstådd med att Svenska kyrkan inte är en apostolisk kyrka. Kan den alls kallas för kristen? Om de kristna inte längre påverkar kulturen inom Svenska kyrkan kan den inte utan vidare kallas kristen. Det krävs en kristen bekännelse för det.

Detta blir väl en bra bakrund för frågan: Hur bygger vi Kristi församling inom Svenska kyrkan?

onsdag, december 01, 2010

Från kyrkomötet till cykelgaraget

Det händer inte ofta att jag sparar Kyrkans Tidning, men nr 46 har jag sparat så här långt. Det numret handlar om 10-år efter att kyrka/stat skildes åt. Jag har redan skrivit två bloggar om det och tänkte avsluta detta nu genom en sammanställning som visar vad vi behöver be och arbeta för.

Sören Ekström som vid tillfället var generalsekreterare pekar på två svagheter i reformen. Den först är att vi som är förtroendevalda (till kyrkomöte, stiftsfullmäktige eller stiftsstyrelse) inte längre får göra sådant i tjänsten. Risken kan vara att dessa viktiga organ enbart består av pensionärer. Inget ont om pensionärer men vilka andra ska hinna med? Tjänstemännen förstås, men vill vi att Svenska kyrkan ska styras av pensionärer och tjänstemän? Bra fråga. Den andra svagheten, enligt Ekström är att Svenska kyrkans tillgångar i form av skog och mark från och med nu beskattas. De var tidigare skattebefriade. Biskop Ragnar Persenius säger sig inte vara nöjd med Svenska kyrkans tillstånd, men vill inte förklara sitt missnöje med reformen. Han lyfter emellertid fram synen på medlemsskapet och debatten om fri församlingstillhörighet. Han är också kritisk till att gruppkulturen ökar inom Svenska kyrkan. Tidigare dominerade grupper som (S), (M) och andra politiska partier. Nu är det också FK, ÖKA, SD, POSK och så vidare, sammanlagt består Kyrkomötet av 13 grupper. Biskop Ragnar Persenius säger sig också vara oroad av individualismen som tvingar Svenska kyrkan att bli en servicekyrka, där individens önskemål styr.

Om du lägger samman de tre senaste bloggarna får du följande bönelista. Be och arbeta för:

- att förföljelsen av oliktänkande upphör
- att valsystemet "förkyrkligas"
- att Svenska kyrkan återfinner sin identitet
- att kyrkomötet blir kyrkligt legitimt
- att ledamöterna i kyrkomötet får ersättning för förlorad arbetsförtjänst
- att Domkapitlen blir rättssäkra
- att de heligas gemenskap får utgöra kärnan i församlingen
- att människor själva får bestämma vilken församling de vill tillhöra

Detta är stora och komplexa frågor och ingen vet vart det tar vägen, men i allt detta samlas människor i till exempel i ett cykelgarage i Växjö för att fira mässan. De kallar garaget för Det Heliga Hjärtas Kapell och de sågo ingen utom Jesus allena. Låt Kyrkan växa underifrån genom att tillbe Herren Jesus.

söndag, november 28, 2010

En fin grund för fortsättningen



(Bilden är från Det heliga Hjärtats kapell, cykelgaraget i Växjö)

Kyrkans Tidning, nr 46 "firar" skiljandet mellan stat och kyrka. Det är nu 10 år sedan Svenska kyrkan "befriades". Jag skulle vilja säga att det är en bra början. Ge det 20 år till så får vi se vart det tar vägen. Men det kräver att det finns några kristna kvar som tar kampen, kampen att tro och att fira gudstjänst.

När kyrka-stat skildes åt fick Svenska kyrkan en särställning i förhållande till andra samfund. Riksdagen antog en särskild lag som heter "lagen om Svenska kyrkan". Om den är en tillgång eller en tillbakahållande faktor kan diskuteras. En första "fördel" innebar att Svenska kyrkan själv utser sina biskopar. Tyvärr är det fortfarande politiker som sitter i majoritet, men det kan faktiskt ändras inom 20 år. Andra "fördelar" är att Svenska kyrkan har hand om begravningsverksamheten i Sverige. Det gäller oavsett religion. Svenska kyrkan är huvudman också för muslimerna. En tredje "fördel" är att Skatteverket tar upp våra medlemsavgifter. Den "fördelen" omfattar också andra samfund. Jag undrar vad som händer när Skatteverket inte tar upp avgiften och vi mister huduvmannaskapet för begravningarna (och vigslarna vill jag tillägga). Det förstår ni väl, var och en, att det innebär stora praktiska förändringar och att det därefter finns ännu mindre skäl att vara medlem i Svenska kyrkan. Hur långt tid det tar? Jag vet inte, men det gäller att hålla ut, om så hela livet.

Och ändå är det så att den största faran finns inom Svenska kyrkan själv. Detär liberalerna som vill inför en annan religion än den klassiska i Svenska kyrkan, om de nu inte redan har lyckats. Har de det ska vi ta tillbaka förlorad mark. Kyrkoherden Jan-Olof Aggedahl säger i Kyrkans Tidning, nr 46/2010: "Den största och farligaste förändringen är att Svenska kyrkan som episkopal kyrka håller på att vittra sönder". Det är så sant som det är sagt. Svenska kyrkan var tidigare inte bara en episkopal utan också en apostolisk kyrka. När stat-kyrka skildes åt upphörde stiften att vara vår arbetsgivare. Arbetsgivaransvaret överfördes på församlingarna. Ett smart drag av politikerna. Det betyder att vi i praktiken kan strunta i det apostoliska, episkopala, domkapitel och kontrakt. Församlingens kyrkopolitiker bestämmer själva hur de vill ha det. Detta är något skrämmande vill jag påstå. De handlar ju efter vad de tror är bäst. De är inte bundna till Guds Ord och ordnigar.

Jag skriver detta för att följa upp gårdagens blogg. Nu har jag levererat en tydlig och ganska skarp kritik. Det blir en fin grund för fortsättningen av det nya året, ett Nådens år, som det heter i Evangelieboken på 1:a advent. Min mening är inte att det kommande året ska vara fyllt av kritik mot Svenska kyrkan eller att framstå som "förgrämd eller bitter" som mina motsåndare vill göra gällande. Min tanke är att vi nu ska fortsätta kampen genom bön och ansvarstagande. Till skillnad mot liberalerna har vi något att komma med. Vi är förvaltare av syndernas förlåtelse, evigt liv och salighet.

lördag, november 27, 2010

Nu tar vi nya tag

Tack för kommentar till förra inlägget. S-Å menade att det är viktigt att säga ifrån även om det uppfattas som illojalt. Jag tror också att det är viktigt, men det är en balansgång av flera skäl. Det är en balansgång därför att kritik måste vara berättigad för att inte uppfattas som eller rentav övergå till "gnäll". Motståndaren har under många år använt sig av begreppet "kränkning". Om någon av oss säger något kritiskt till exempel i ämbetsfrågan angrips vi som oftast med anklagelsen att vi kränker andra människor. Ibland kallas vi i förlängningen för kvinnohatare eller sexualnerotiker. Det är klart att det inte är så lätt att föra ett samtal i den andan. Nu har emellertid begreppet blivit så urholkat att de flesta närmast skrattar när det används. Istället har det uppfunnits ett nytt argument mot oliktänkande. Också det är ett försök att avväpna utan att behöva ta tag i sakfrågan. Jag har blivit beskylld för att vara "förgrämd och/eller bitter". Nu börjar jag begripa att detta är det senaste. Jag har hört "argumentet" flera gånger. Vem vill framstå som förgrämd eller bitter? Bättre att vara tyst?! Ja, många röster har tystnat och många riskerar just därmed att bli förgrämda eller bittra. Jag tror att det är viktigt att våga använda sakargument om än med ovannämnda risk.

Därför var det med tillfredsställese jag kunde läsa ledaren i Kyrkans Tidning, nr 46 2010. Där skrivs det att "kyrkans demokratiska ordning är ett sorgebarn" Kanske ingen nyhet för läsare av denna blogg, men bli då desto gladare när du förstår att detta är ett faktiskt problem, erkänt av Svenska kyrkan själv, ett problem som måste åtgärdas även om få förstår hur. Varför är det ett problem? Jo, framförallt på grund av det låga valdeltagandet. Jag citerar från ledaren: "Det äter ur värdet av direktvalen och alldeles definitivt legitimiteten". Jag är uppriktigt glad över att läsa detta erkännande, men vill lägga till att det inte äter ur värdet av legitimiteten utan att det redan har ätit ur legitimiteten. Det är därför vi säger "det så kallade kyrkomötet". Vi menar att det är ett sakförhållande. Vi häver inte ur oss sådant därför att vi är förgrämda eller bittra, möjligtvis uppriktigt sorgsna. Det borde flera vara.

Ledaren gör ett andra konstaterande. Jag citerar: "Vad är kyrkan, vem eller vilka är kyrkan? Vad står kyrkan för?" Vilka träffsäkra frågor. De kan härledas ur det faktum att många inte förmår skilja mellan Kristi kyrka och Svenska kyrkan. I värsta fall identifierar man de två med varandra, om inte så kan man ändå inte urskilja dem. Det fanns en tid när vi diskuterade (om vi nu gjorde det) ämbetet, senare dopet, nu tycks nattvarden vara på tapeten, men framöver är det just frågan om vad Svenska kyrkan är och vad den står för som kommer att stå fram. Här kan man anfäktas av förtvivlan eftersom frågan är så grundläggande och borde vara självklar för alla medlemmar. När nu så inte är fallet får vi hjälpas åt att urskilja de två. Vad är allmännkyrklig tro och vad är liberalteologiskt trams? Det kan tyckas som en enkel uppgift, men problemet är att många har bestämt sig i förväg och därför får vi en ideologisk kamp inom Svenska kyrkan. Kanske är frikyrkorna också indragna i denna kamp?

Denna blogg kommer inte från en förgrämd eller bitter sexualnerotiker utan från en man som vill förbli i den allraheligaste tro apostlarna en gång överlämnade. Igår firade vi mässan i ett cykelgarage i Växjö. Jag har berättat om det i en tidigare blogg. Där var en mäktig gudsnärvaro och jag längtar redan till nästa gång. Var detta inom Svenska kyrkan? Ja, och än mer i Kristi kyrkas gemenskap.



Nu tar vi nya tag när vi går in i ett nytt nådens år. Jag önskar alla ett gott advent!

torsdag, november 25, 2010

Nu går det fort

Det har varit tyst någon vecka på denna blogg, men nu finns det inga möjligheter längre att vara tyst. Det är väl någon eller några månader sedan jag frågade mig hur mycket ska man "skvallra" på en blogg som denna eller mer seriöst kritisera kyrkoledningen? Jag hade dessutom fått apropåer från mina överordnanden. Nu skriver jag bara det att det går inte att hur länge som helst sopa problemen under mattan. Svenska kyrkan har närmast gigantiska problem. Jag hoppas verkligen att biskop Johansson kan medverka inte bara till "glädje åt hela folket" utan också till att bringa klarhet i ett och annat.

Det som sker i det lilla med utköp av kyrkoherdar och andra, ibland på oklara grunder, hänger på något sätt samman med det som sker i det stora. I går var det den tredje toppchefen som fick lämna Kyrkans Hus i Uppsala, oklart på vilka grunder. Jag vet inte hur det där kommer att redas ut, men det riktigt oroande är att det förs en ideologisk kamp inom Svenska kyrkan. Det har det i och för sig gjorts under många år. Jag har levt med den in på skinnet i mer än 30 år och kan ge många exempel från mitt eget liv. Men eftersom kampen ofta förts genom massmedia har det aldrig funnits några möjligheter att bemöta angreppen. Det här är väl det starka skälet till mitt dåliga förtroende för massmedia när det gäller kyrkans liv. Men nu verkar det som att kampen förs genom Domkapitlen!

Domkapitlen har funnits med under hela statskyrkotiden som kyrkans domstol. Den hade sina sanktioner ifrån staten och än idag ingår domare och jurister. Det är naturligtvis en katastrof om dessa agerar kyrkopolitiskt. Det finns just nu skäl att misstänka det och utgången av vad som skett och sker i Kyrkans Hus blir därför extra viktig. Tänk om Janne Josephsson eller någon liknande person kunde klarlägga vad som faktiskt sker inom Svenska kyrkan. Säkert hur smaskigt som helst, men också viktigt att eventuell rättsröta blottläggs.

Kyrkopolitikerna har fattat beslut, senast om samkönade vigslar, som strider mot kristen tro på ett sådant sätt att många präster tvingas till något de inte kan bejaka. Nu ska dessa förhöras, tvingas avge löften och kanske också dömas, - av en och samma domstol. Fallet med hur Domkapitlet behandlat Dag Sandahl har just avslutats. Han förklaras illojal med Svenska kyrkan. Det är domen över en präst som kämpat under hela sitt liv med att vara solidarisk med Svenska kyrkan.

Det finns flera exempel än dem i Kyrkans Hus och i Växjö Domkapitel, men jag sparar dem. Sedan har jag ju min egen önskan att få slippa vara statens hantlangare vad beträffar vigslar. Men detta och mycket annat får jag återkomma till.

fredag, november 19, 2010

Jacob gästbloggar hos Karin Långström Vinge

Nu finns det mycket att blogga om. Jag håller på att läsa ett ovanligt välfyllt nummer av Kyrkans Tidning. Det handlar om 10-årsjubiléet av det så kallade skiljandet mellan kyrka och stat. Förhoppningsvis kan jag göra det under dagar som kommer. Vill du tills vidare läsa mer av vad Jacob Sunnliden skriver kan du gå till Karin Långström Vinges blogg där han skriver om den hotade tystnadsplikten.

Gästblogg: Jacob Sunnliden

Det har gått ett par dagar sedan Svd publicerade intervjun med mig och min bror Victor. Jag ska inte repetera det journalisten Maria redan så förtjänstfullt skrivit. Inte heller utveckla det som redan står där. Men jag skulle vilja passa på att dela något som jag tror HERREN har lärt mig. Nämligen en sund vila i frimodigheten. Låter högtravande men ni förstår snart vad jag menar.

När jag fick frågan från Svd om att ställa upp på intervjun tillsammans med Victor så tvekade jag. Jag tvekade därför att mitt förtroende för den svenska journalistkåren är begränsat. I min bön lät HERREN mig förstå att detta är en chans jag borde ta. Det är min skyldighet att i alla situationer och i alla mina möten försöka förmedla evangelium. Så även i den här situationen. I bilen på väg till intervjun bad jag. Jag bad för journalisten, för fotografen, för Victor och mig själv och för läsarna. Jag la det i Hans händer.

Under vårt samtal som sedan resulterade i artikeln vilade jag i att HERREN var där och verkade. Jag visste att han hade lett mig hit och jag kände frimodighet att berätta om min tro. Därför att jag visste att det är Gud som verkar och inte jag. Jag pratade om de verktyg mina föräldrar gett oss tre syskon att hantera känslor däribland avundssjuka. Jag kunde ogenerat berätta för journalisten att jag bett för henne i bilen på vägen upp. Jag talade om att det för katolikerna finns sju dödssynder men för mig är ALLA synder en dödssynd. De leder alla till döden och vi måste göra upp med dem alla, oavsett. Det var i en anda utav frimodig ödmjukhet. Därför att jag visste att HERREN hade förberett det och att Han verkade.

Delvis är min erfarenhet av frimodiga människor tyvärr mindre bra. Missförstå mig rätt när jag skriver att det är en ovis frimodighet. Sanning efter sanning levereras utan tanke på hur det tas emot och allt under den oantastliga rubriken ”Jag brinner för Jesus!” eller just ”tokigt frimodig för Gud”. Man blir blind för människan man talar med och uppfattas många gånger som provocerande tror jag. Men här kunde jag tryggt i lugn och ro berätta om min relation till min familj och Gud.

Vidare ska erkännas att jag var orolig för att journalisten Maria i sin text spela på det ”religiösa kortet”. Att hon skulle utmåla mig och Victor som obalanserade tokar som genom vår kristna fostran blivit mer eller mindre socialt handikappade därför att vi hela tiden måste berätta för andra det som är viktigt för oss. Men HERREN hörde även min bön för journalisten. Hon har återgivit vårt samtal bra. Det är Gud som ska äras för det, men faktiskt även mamma och pappa som vi har att tacka för en sund och stabil uppfostran. Där tron går hand i hand med verkliga situationer och verkligheten. Och kanske är det just det som hjälpt mig att nu vila i en sund frimodighet.

/Jacob Sunnliden

tisdag, november 16, 2010

Avund är ingen skam



Detta är en alldeles särskild dag för familjen Sunnliden, särskilt för Kari och mig. Vi har begåvats med tre underbara barn, två pojkar och en flicka. Nu har det hänt att bröderna intervjuats i Svenska Dagbladet. Det händer inte precis varje dag.

SvD har sedan några dagar en artikelserie på Idag-sidan på temat avund. Victor och Jacob intervjuas om nu om avundsjuka mellan bröder. Det är en mycket välgjord intervju och jag tycker både dem, Kari och jag kan vara stolta över den. De är ju båda kristna och det lyser igenom på ett förtjänstfullt sätt, redan i rubriksättningen. Avund som är en av de sju dödssynderna bor inom oss, menar de, men ska inte levas ut. Den ska hanteras. Vi behöver inte skämmas för att högmod, girighet, vällust, avund, frosseri, vrede och lättja bor inom oss. Vi är ofullkomliga människor. Men vi ska lära oss att hantera dessa makter, - så gott det går.

Jag tror inte jag skriver så mycket mer om detta utan jag rekommenderar istället intervjun. Journalisten Maria Carling har gjort ett bra jobb. Men jag vet att hon arbetat med intervjun också. Det lönar sig att arbeta och vi kan hoppas att allt fler journalister, inte minst i de mindre sammanhangen, lär sig den läxan. Läs själv!

Jag har talat med dem båda och bett först Jacob att gästblogga hos mig. Det kommer.

måndag, november 15, 2010

Cellkyrkans fortsättning

Igår var ett 30-tal personer samlade i Församlingshemmet för att lovsjunga Gud och för att samtala om framtiden. Samlingen avslutades med en lovsångs- och förbönsgudstjänst. Det var ganska länge sedan jag skrev om Cellkyrkan. Kanske blev boken De heligas gemenskap - om celler inom Svenska kyrkan sammanfattningen och avslutningen på en fantastiskt lärorik tid. Det finns många människor som vill betygsätta det som varit. Men vad de inte förstår är att medlemsskap i cellerna inte varit och/eller är medlemskap i ett program eller en aktivitet med början och slut. Att vara en kristen är en livsgemenskap och oragnisatoriskt kan den gemenskapen skifta från tid till annan. Det är också en del av poängen med Cellkyrkan och det nya paradigmet. Det anpassar sig till situationen.

När vi samlades igår var det som att att träffas igen, som en nystart. Men det var inte en nystart från noll. De erfarenheter som cellmedlemmarna gjort under det första seklet av 2000-talet utgör grunden för nystarten. De som nu sker och kommer att ske kallas för fortsättningen. Detta är mycket spännande. Jag lovar att återkomma allteftersom skeendet går framåt.

Iår stod det klart att våra medel är av andlig art. De är Guds Ord, bönen, gemenskapen och nattvarden. Vi håller fast vid dessa och vi gör det tillsammans i en anda av tro, hopp och kärlek. Jag vet att det låter flummigt. Det är bara det att det inte är flummigt, utan verkligt och kraftfullt. Jesus vill bygga sin församling. Men han gör det tillsammans med oss. Kommer vi att vara med på det?

Den som väntar på något gott ...

Det kan inte ha undgått någon att Socialdemokraterna befinner sig i blåsväder. Nej, bättre än blåsväder är det nog att tala om jordbävning för det är grundvalarna som skakar. Jag gläds något över det och ska förklara varför.

Socialdemokratin som för övrigt bildades på långfredagen för att till dels markera mot Svenska kyrkan är ett 1900-talsparti. Men 1900-talet är numera historia. Vi kan förvisso till stora delar tacka Socialdemokratin för den välfärd vi lever i. Det tycker jag inte vi ska ta ifrån dem även om deras kyrkopolitik samtidigt varit ful och förrädisk. De har starkt medverkat inte bara till "folkhemmet" utan också till att kidnappa "folkkyrkan" vilket har fått förrödande konsekvenser för Svenska kyrkan. Men låt oss lägga det åt sidan för en stund. Det jag vill påminna om är ordet paradigmskifte. Para betyder vid sidan om och digm betyder mönster eller karta. 1900-talets mönster var att ett kollektiv, ett folk och en nation som skulle erövra välfärden, medan 2000-talets mönster är ett annat. Vi ska leva tillsammans med andra folk i en globaliserad värld. Sverige ska integreras i Europa och övriga världen. Dessa två olika paradigm fordrar helt olika värderingar och strategier. De två tänke- och handlingssätten går inte att förena. Det går inte att arbeta för mer välfärd än vi redan har. Nu gäller det att om möjligt hjälpa andra folk till välfärd och om möjligt behålla det vi har.

Jag läser gärna PJ Anders Linder i SvD. Han skrev igår om turbulensen inom Socialdemokratin:

Årtionden av ökad välfärd har faktiskt gjort skillnad. De flesta människor har större resurser än förut och är vana vid livet som aktiva konsumenter. De vill fortfarande ha en välfärdspolitik men de litar mer till sig själva och mindre till staten; de räds inte företag och egna val. Då håller det inte att tala om dem som stackare i ständigt behov av politikernas hjälp. Då fungerar det inte att konsekvent beskriva höjda socialersättningar som välfärd och sänkt inkomstskatt som slöseri med allmänna medel. Då skapar det inte trovärdighet att sitta i knät på LO samtidigt som allt fler på arbetsmarknaden blir tjänstemän eller företagare eller helt enkelt avstår från fackligt medlemskap.

Kort och gott; 1900-talet är historia och Socialdemokratin hör hemma på 1900-talet. Jag kan inte se hur de ska kunna omforma sin politik till 2000-talet, utan att partiet blir något helt annat än vad det faktiskt är. Tiden får visa vad som sker.

Varför denna inlaga? Jo, därför att Socialdemokratin tillsammans med Centerpartiet fortfarande håller Svenska kyrkan i ett järngrepp. Jag har sett det med egna ögon. Tänk om det sönderfall vi nu ser inom Socialdemokratin kunde ske också i kyrkomötet?! Jag tror det. Kanske tar det 4, 8 eller 12 år till, men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Tänk vad pardoxalt livet kan vara.

torsdag, november 11, 2010

Dessa journalister ...

Jaha, så har jag tydligen valsat runt i media igen. Inte kunde jag tänka att att en falsk vigselannons skulle vålla sådana reaktioner. Mig berörde den till en början inte alls. Den var ju falsk. Sedan ringde pojkarnas mamma och berättade. Det var inte roligt att lyssna till henne. Hon var klart ledsen och arg. Då led jag med pojkarna som var helt oskyldiga.

I nästa steg fick jag vatten på min kvarn. Jag har inte särskilt stort förtroende för dagens journalister, särskilt inte när det handlar om religiösa frågor. Okunnigheten är närmast total och det finns knappast några ambitioner att undersöka saker och ting. Jag tror helt enkelt inte att de fixar det. En sådan blunder som denna vigselannons visar också att det är dåligt ställt med källkritiken. Gäller det andra tidningsuppgifter också? Något senare ringer lokalradion och vill göra ett inslag, tidningen Dagen sökte upp mig och nyheten presenterades också i lokal-TV. Snacka om proportioner!! Så här en dag efteråt inser jag också att journalister förmodligen ägnar den mesta tiden åt att läsa varandra för att sedan kopiera det de tycker är uppseendeväckande. Det är inte lätt att få respekt för sådant arbete, även om det naturligtvis finns undantag.

Idag kom så Kyrkans Tidning. De har ännu en gång citerat från denna blogg. Jag vet inte om jag ska känna mig lite hedrad. Kanske något eftersom de inte dragit löje över mig utan citerat seriöst. Det känns bra måste jag säga. Det finns två citat i tidningen. Det andra är från Karin Långström Vinges blogg. Hon har hälsat glatt på mig i kyrkomötet och besökt den här bloggen. Så nu har vi bestämt att skriva varsin gästblogg hos varandra. Hon ville att jag skulle berätta något om min väg till präst. Det ska jag gärna göra även om det måste bli en kortversion.

Men jag måste få med en nyhet till. SvD har en serie om "avund", en seriös sådan. Och nu ville dem göra ett reportage som skulle handla om avund mellan bröder. Därför har de intervjuat våra pojkar Victor och Jacob. Jacob ringde igår och berättade. Det ska visst tryckas på tisdag om jag förstod det rätt. Jag får återkomma med kommentarer i denna sak.

måndag, november 08, 2010

Händelserik dag efter hemkomsten från Israel

Äntligen hemma efter några veckors frånvaro. Det verkar som att Israels-konferensen i Västerås får en fortsättning på något sätt. Jag har fått en del kommentarer. Några vill att jag ska backa på apokastasisläran (allförsoningsläran) och någon vill jag ska fortsätta nästa år. Vi får se vart det tar vägen när vi kommer så långt. Vad gäller apokastasisläran är det inte någonting jag lär. Jag redovisade den och kommenterade den med att vi kan hoppas att "allt samverkar till det bästa". Men läran är inte entydig i Bibeln, än mindre i Kyrkans tradition. Den ligger liksom bortanför dessa.

Efter kyrkomötet har jag också hunnit att leda en grupp om 20 personer genom Israels land. Faktum är att vi började med 1 och 2 Mosebok. Vi såg brinnande busken, besteg Sinai berg och besökte tabernaklet. Vi fortsatte sedan genom öknen, Jerusalem, Jordandalen och upp till Genesarets sjö. Vi besökte de heliga platserna och avslutade med Uppenbarelseboken, det vill säga firade mässan hos Karmeliterna på berget Karmel med utsikt över Harmageddon där den sista striden ska utkämpas. Det var som vanligt en mäktig upplevelse att få komma till alla dessa platser. Kom hem natten till idag, trött med tacksam till Gud för vad vi fått vara med om.



Idag fyller Victor 35 år. Tänk att vi har så stora barn! Som vanligt var det roligt att prata med honom. Vi konstaterade också att vår hemsida www.cellkyrkan.nu inte fungerar sedan en tid, men vi ska försöka lägga om den och knyta den mer till arbetet här i Värnamo. Så jag ber er att ha lite tålamod så ska vi ta tag i den igen. Senast innan jul.

Vidare fick jag veta att Värnamo Nyheter idag publicerat en vigselannons på två 16-åriga pojkar. De har vigts i Nydala, heter det och vigselförrättare var Håkan Sunnliden. Jag skakar på huvudet därför att jag inte viger homosexuella, inte viger minderåriga och förövrigt befann mig vid Genesarets sjö vid sagda tillfälle. Var finns tidningarnas källkritik? En ledsen mamma ringde mig senare, berättade om de oskyldiga pojkarna och sina samtal med tidningen. Imorgon kommer det att publiceras en rättelse.

lördag, oktober 30, 2010

Några reflektioner

En ny dag. Jag har tagit mig ner till jobbet för att sortera upp en del Kyrkomötespapper innan jag tar mig hem och packar om. Reser ju till Israel om 2,5 timmar. det ska bli skönt att få komma dit. Vi reser genom Bibeln, först Gamla Testemantet, Abraham, Beer Sheva, Sinai, den brinnande busken, uttåget, de tio budorden och sedan noorut Tabernaklet, Salomos koppargruvor, Döda havet, En Gedi, Massada, Almog, vidare till Jerusalem där Gamla Testamentet fullbordas. Sedan till Betlehem, Jordandalen norrut, Genesarets sjö med byarna runtomkring, Nasaret och avslutning på Karmels berg med utsikt över Harmageddon, det vill säga i Uppenbarelseboken, där Nya Testamentet fullbordas (?). Det är en sådan förmån att få göra en sådan resa.

Sedan börjar kyrkomötet sjunka in. Det som förvånar mig är att kyrkomötet röstar ner de viktigaste, mest centrala och bästa motionerna, sådan som rör vid vårt centrala uppdrag, vid bekännelsen, analyserna, missionen och strategierna. Jag kan uppriktigt sagt inte förstå det. Jag måste försöka skaffa mig den förståelsen. Däremot ägnar man massor av tid åt HBT, svordomar och könsord. Det motioneras om "det klingande kulturarvet", "vägskyltar vid stiftsgränserna" och "mötestider och flygresor" och "beredskap mot sekter". Jag säger inte att något av detta är oviktigt och jag tycker att man ska få motionera om vadsomhelst, men det måste ju finnas proportioner. Tänk om våra gudstjänstfirare visste att allt det de lever, tror och verkar för bara viftas bort med orden: "Tack för ett vänligt bemötande i utskottet ... " och sedan avslag. Vad är det som gör att det blir så? Jag vet inte.

Dag rekommenderade Göran Häggs bok Gud i Sverige, så jag köpte den och läste den på tåget på vägen hem, särskilt den sista delen. Skrämmande träffsäkert. Skakande läsning. I hans sammanfattning beklagar han det religiösa tillståndet och inställningen i Sverige genom att jämför K-G Hammar och Helge Fossmo. Jo, ja tackar. Men läsvärt var det och jag ska gärna återkomma till "den ohederlige Hammar", som Hägg uttrycker det. Hammar har många lärjungar i kyrkomötet.

Nej, nu går tiden. Jag kommer alldeles strax att lägga kyrkomötet bakom mig. Som jag brukar svar när folk frågar: Mycket roligt, men meningslöst. Ungefär som det faktum att Bajen slog Kalmar och nu ska spela final på Söderstadion mot Helsingborg den 13 november. Men det finns viktigare saker att göra.

Ha det så bra så hörs vi igen efter den 9 november då vi åter är hemma.

fredag, oktober 29, 2010

Nu går jag till sista sessionen

Kommer just från lunchen som intogs i lokaler där jag tidigare arbetat - Den kristna bokstuga. Det måste ha varit mellan åren 1974-1978, kanske. Nu har jag kanske en kvart på mig. Jag läste just kommenterna till gårdagens blogg. Det är möjligt att jag har ett och annat sakfel, - omedvetet. Ber i sådanafall om ursäkt för det. För att bli mer exakt får man läsa protokoll. Det hade jag nog haft som underlag om jag skrivit en uppsats, men är lite för krävande för en blogg.

Karin, roligt att hon läser min blogg, undrar vad som är roligt med debatten om nolltolerans mot svordomar och könsord. Det är naturligtvis de dråpliga konsekvenserna, de arga förespråkarna för nymoralism och de dolda känsloutfallen. Men humorn kan ju vara olika. Det erkänner jag. Annars menar jag att motionen rör vid principiella frågeställningar. Men det får jag försöka skriva något om senare.

Roligt var det också att få argumentera för Jan-Anders och min egen motion om att ledamöterna skulle erhålla ett ex av SvK Bekännelseskrifter och våra ekumeniska överenskommelser. Extra roligt var det att få vara med i några replikskiften. När nervositeten släpper och det spontana förlöses kan det sägas mycket roligt utan att det behöver vara raljerande eller oförskämt. Jag föredrar understatments, ironi och det mer subtila sättet att uttrycka mig. Men också det är olika.

Oj, nu ringer klockan och jag måste gå tillbaka till stol 102 för att rösta om de olika motionerna. Avslag på det mesta som vanligt, förmodar jag. Vi får se vad partierna bestämt sig för. Jag ber att få återkomma, men lovar inte exakt när eftersom jag reser till Israel på lördag.

Allt gott önskar jag mina läsare.

torsdag, oktober 28, 2010

Nu har samtliga Frimodig kyrkas talare varit i talarstolen

Tredje dagen går mot sitt slut och jag lär mig något nytt varje dag. Somligt till glädje annat till ... mindre glädje. Det är tydligt att besluten de facto tas redan i utskottsarbetet, det vill säga första veckan. Det som sker i plenum är visserligen att saker och ting diskuteras, ifrågasätts och motiveras, men besluten följer i regel utskottens förslag. Skälet är naturligtvis att partierna gjort upp innan plenum hur de ska rösta. Inte desto mindre kan nya argument tillföras och ifrågasättanden ha viss framgång. Någon gång leder det hela till votering och rösträkning. Idag skulle vi besluta om församlingstillhörighet. Vi är ganska många som vill ha fri församlingstillhörighet något som strider mot territorialprincipen. Rösträknigen i denna fråga utföll så att 130 var emot denna motion men 116 var faktiskt för. Alltså kommer motionen igen nästa år och det kan det ha skett några förksjutningar som gör att den går igenom då.

En annan votering var den om öppet nattvardsbord. Det blev en ganska lång diskussion men det hela slutade med avslag. När det gäller om församlingarna ska få bedriva verksamhet genom näringsverksamhet hade utskottet föreslagit bifall. Församlingar ska kunna göra detta också vad gäller begravningsverksamheten. Denna motion gick igenom till min glädje. Nu kan vi arbeta vidare genom sociala företag vilket jag tycker är bra. Dock skulle några detaljer ytterligare utredas. Så långt besluten.

Idag har vi diskuterat några motioner som ska beslutas om imorgon. De viktigaste är den om kyrkliga utbildningar, Utbildning i HBT-frågor, forskning kring sekulariseringsprocessen och en motion om mission och evangelisering. Det var flera personer som ville att vi ska förorda prästutbildningen på Johannelund som är ifrågasatt. Någon menade att vi inte skulle driva några sär-intressen. Ett konstigt argument tycker jag. Prästutbildningen kan väl inte vara ett sär-intresse.

När det kom till HBT-utbildningen taldes det mycket. Alla kyrkomötesledamöter bör genomgå en sådan utbildning, enligt motionärerna. Det är en process som måste fortsätta menade andra. Det står och väger. Saken är naturligtvis den att vi alla måste tänka och tycka likadant, enkligt motionärerna. Vi har dåliga erfarenheter av detta från Växjö stift. Men här står det och väger och det skulle inte förvåna mig om motionen går igenom. Vår gruppledare Bertil Murray gjorde lysande bra ifrån sig och utmanade motionärena till att gå från utbildning till samtal, men det verkar de inte vilja. Det blir säkert rösträkning imorgon och då får vi se hur var och en röstar.

Dag Sandahl och Kjell Pettersson gjorde en jätteinsats vad gäller sekulariseringsprocessen. Om vi kan djupforska kring den kanske vi kan förstå vart Svenska kyrkan är på väg, vad som väntar runt hörnet. Men de flesta tycker inte om det. Det kan få konsekvenser för oss. Den viktigaste invändningen var att andra forskar kring detta. Men som bröderna sa: Förr i tiden bedrev Svenska kyrkan en betydande forskning. Idag är vi på defensiven. I denna motion och den om mission och evangelisation var 9 talare anmälda och 7 av dessa var från FK. Det kan du kära läsare tolka både positivt och negativt. Ur FK:s synpunkt är det positivt att vi är så aktiva. Faktum är att samtliga av våra 13 ledamöter har entrat talarstolen. Det finns ingen annan grupp som har 100% på detta sätt aktiva ledamöter. Den som röstar på FK får mycket motion för pengarna, som någon uttryckte det. Beslut tas imorgon.

Imorgon ska vi både diskutera och besluta om de motioner som hör hemma i ekonomi- och egendomsutskottet, ekumenikutskottet och kyrkorättsutskottet. När det gäller ekumenikmotionerna kommer FK att vara aktiva igen, likaså när det gäller kyrkorättsutskottet. Till det senare hör motionen om nolltolerans mot svordomar och könsord och Jan-Anders Eklunds och min motion om Bekännelsen. Jag har filat på mitt inlägg i kväll. Den förra motionen lär bli känslosam och rolig. Och ta lång tid. kanske blir det votering. Vi får se. Den om Bekännelsen lär gå ganska snabbt. Vi får se om det blir någon mer än jag som talar för den. Är det inte lite underligt att motioner om HBT-frågor och könsord tar timmar, medan den om vår bekännelse sannolikt är avklarad på en kvart?

Sedan avslutas kyrkomötet med mässa i Domkyrkan. Biskop Brunne är celebrant. Jag tror inte att jag hinner gå dit. Jag måste blogga och packa innan tåget går hem. Det är mycket nu. Sov gott.

onsdag, oktober 27, 2010

Kyrkomötets teologiska kompetens

Så är den andra dagen till ända. Den började med viss besvikelse. Vi fick visserligen vara med om att välja in Eva Hamberg i Läronämnden, men också Anna-karin Hammar. Vi borde ha kunnat tala mer i denna sak, påtalat avsaknaden av Bibel och bekännelse som kriterium, ställt frågor och markerat. Nu får vi leva med detta. Trösten är att vi har viss insyn i Läronämnden och att vi kan få in lite reservationer om det behövs, men en teologiskt starkare kompetens hade varit bra. nu styrs nämnden helt av liberalteologerna. Vi får se vart det tar vägen med till exempel den nya Kyrkohandboken. Jag bävar.

Idag har vi tagit sju beslut. Ett av dem hade särskilt intresse för mig. Det handlade om att riva upp vigselbeslutet. Vi tog det till rösträkning eftersom vi ville se hur landet ligger och vilka personer som fortfarande är tveksamma. Det blev 119 som röstade ner förslaget och 19 som bejakade motionen. 30 valde att avstå. Det var ett bättre resultat än jag vågat hoppas och det finns anledning att fortsätta att driva frågan. Dels behöver vi få in detta med att det finns minst två hedervärda synsätt i Kyrkoordningen och dels behöver vi få bort vigselplikten. Men det får vänta till nästa års kyrkomöte. Det finns särskild anlening eftersom Kyrkans Tidning idag låter meddela att arbetsgivarna börjat ställa krav på dem som söker tjänster. De löften som har avgetts tidigare är tomma i praktiken. Vi känner igen mönstret.

Det andra beslutet som gick till rösträkning handlade om att vi ska ha en ny psalmbok. Det förslaget röstades ner med 121 röster mot 120. 6 avstod. Här hade alla röster den största betydelse. Jag menar att vi kan väl sjunga vilka psalmer vi vill utan att behöva en ny psalmbok. En ny psalmbok blir bara en ny och sedan är det dags igen. Det tillägg vi nu använder oss av kan väl kompletteras efter eget befinnande.

Vidare har vi förberett 21 motioner. Det ska beslutas om dem imorgon. Här fick vi en lång diskussion om att nattvardsbordet ska vara öppet för odöpta, det vill säga inte längre vara de döptas måltid. Diskussionen böljade fram och tillbaka och jag tycker den teologiska inkompetensen blev uppenbar. Det är sannerligen riskfyllt med ett kyrkomöte som inte har grundläggande insikter ens om ordningen dop nattvard. Besluten verkar kunna ta vägen vartsomhelst. Nu tror jag inte att detta går igenom imorgon eftersom varken Läronämnden eller utskottet bejakar detta, men säker kan man inte vara.

En annan viktig motion handlar om församlingens möjligheter att arbeta genom att driva näringsverksamhet, till exempel begravningsverksamhet. Också detta uppfattar jag som osäkert. Själv tycker jag det är själklart att vi måste förnya oss, men det kan dröja på grund av juridiken. Vi får se hur det går.

En tredje motion handlade om församlingstillhörighet. Ska enskilda människor få välja församling? Här yrkas på avslag, men det är konstigt. Vi får, som Kjell Pettersson i FK påpekade, välja i vilken församling vi vill bli döpta, fira gudstjänst, bli vigda och begravda, men inte vilken vi får tillhöra. Kanske är denna motion särskilt viktigt för storstadborna, men även för troende ansvarstagande människor. Jag tror tiden talar för denna motion. Vi får se hur det beslutas imorgon. Jag får återkomma då.

FK har upprepade gånger medverkat i dessa diskussioner och det är bra att vi vågar stå upp och tala även om vi inte kan få igenom våra synpunkter. Så småningom behöver vi reformera kyrkomötet i sin helhet. Gör om valproceduren, minska antalet ledamöter och stärk den teologiska kompetensen. Men som sagt vi har fyra år på oss.

Sov gott.

tisdag, oktober 26, 2010

Frimodig kyrka agerar

Så är första dagen av andra sessionen över och det är dags för en kortare rapport. Det är inte helt enkelt att få med alla intryck, men några reflektioner i denna sena timma. Allmänintrycket efter den första dagens plenum är att det hela var i stort sett politiskt korrekt. Inte särskilt mycket teologi här, men tre kommentarer vill jag göra.

För det första började det hela med val till Läronämnden. Av olika skäl kom det för oss i Frimodig kyrka nästan lite överumplande. Tråkigt med tanke på att detta är ett viktigt val. Läronämnden är Svenska kyrkans hjärna och borde bestå av mycket teologiskt kompetenta människor. Tyvärr blev det inte så om man nu vill ha konservativ representation. Genom någon sorts kompromiss kom professorn i religionsociologi Eva Hamberg med. Det var i och för sig gott, men annars består Läronämnden av idel liberaler. Dag Sandahl påtalade detta och vi får försöka motionera om detta viktiga val till nästa år.

För det andra behandlades en motion som ville att kyrkomötet skulle rekommendera samtliga församlingar i Svenska kyrkan att använda sig av glutenfritt bröd och alkoholfritt vin i nattvarden. Här blev det ganska många inlägg. De liberala argumenterade uteslutande ur ett socialpolitiskt perspektiv. Nattvarden handlar helt om alkolister. Dessa tillsammans med barnen står i centrum. Någon menade till och med att det enligt svensk lag är förbjudet att ge alkohol till minderåriga. Man tar sig för pannan. De konservativa menade att frågeställningen egentligen är teologisk. Hur viktiga är instiftelseorden? Var går gränsen för vad som är nattvard och vad som inte är det? Två helt olika diskusssioner med andra ord, och som vanligt framstår de konservativa som människofientliga. Kanske måste vi försöka hitta andra vägar än de strikt teologiska. Hur det nu ska gå till.

För det tredje hade Frimodig kyrka (FK) i alla frimodighet föreslagit att vi skulle riva upp vigselbeslutet. Vi var fyra talare i detta angelägna ämne. Tre från Frimodig kyrka och en försvarare från utskottet. De tre från FK var Dan Sarkar, undertecknad och Berit Simonsson. Det var naturligtvis Mission Impossible, men ändå viktigt. Jag meddelade kyrkomötet att jag kommer att ansöka om fribrev från kammarkollegiet. Om inte Svenska kyrkan kan hjälpa mig kanske Kammarkollegiet kan, resonerade jag. Även om våra inlägg inte hade någon framgång tyckte jag mig lägga märke till en talande tystnad. Jag tror saken kommer upp igen och igen och igen.

Kvällen avslutade med stiftsmiddag hos Ärkebiskopen och jag placerades tillsammans med bland andra några ledamöter från Sverigedemokraterna och en moderat. Vi förde ett artigt, men också inspirerande samtal. Det visade sig att de i sak höll med mig om vigselbeslutets olycka. Men de sa ingenting i plenum. Detta är kännetecknande. Frimodig kyrka möts med stor respekt och ledamöterna lyssnar när vi talar. Jag tror vi hade minst tio inlägg denna första dag och jag tror att vi kommer att vinna mark allteftersom veckan och åren går. Jag är positiv när det gäller framtiden, även om jag numera inte bara tänker på kyrkomötet som "det så kallade kyrkomötet" utan också om Läronämnden som "den så kallade Läronämnden".

Nu blir det god natt och fortsättning följer i morgon.

måndag, oktober 25, 2010

Det är mycket nu, som han sa.

Det är en timme kvar tills tåget mot Uppsala går via Alvesta, Södertälje till Uppsala, framme vid 20.30. Det är dags för kyrkomöte, andra sessionen. Det ska bli gott att möta vännerna igen, prata lite och trivas i största allmänhet. Jag har en känsla av att Frimodig kyrka har några ledamöter som kommer att synas i talarstolen under veckan. Ska återkomma till detta under kvällarna framöver. Mötet börjar på tisdagmorgon och direktsänds här för dem som vill titta. Det är mer än en som frågat hur det var att komma till Kyrkomötet första gången. "Jo, tackar som frågar", svarar jag, "alldeles förträffligt trevligt, - men meningslöst." Det där sista är kanske inte helt sant, men så är det när man slår ur underläge. Det är påtagligt hur politikerna överskattar sig själva särskilt i teologiska spörsmål. De tror inte Kyrkan klarar sig utan dem, i alla fall inte ur demokratiskt synvinkel. Nåja, den som lever får se.

Har ägnat förmiddagen åt kära hustrun, men nu har hon åkt till sitt. Nu blir vi borta från varandra en knapp vecka. Jag kommer hem sent fredag och reser sedan på lördagen till Israel med en grupp om 20 personer. Kommer sedan hem söndagen den 8 november. Då fyller förresten äldste sonen år. Tänk att han blir 35 år! Det är inte klokt vad tiden går.

Det ska bli skönt att sätta sig på tåget. Då ska jag fundera vidare på apokastasisläran, läran om alltings försoning. Sedan ska jag naturligtvis läsa utskottens betänkanden. Det har inte blivit så mycket av det tidigare. Skicka några sms och sedan förbereda mig som reseledare i Israel. Det är mycket nu, som han sa.

Nej, nu måste jag ta och packa resväskan. Värst vad jag blivit personlig nuförtiden eller så beror det bara på att jag inte hade något annat att skriva om. Ska försöka återkomma på kvällarna efter dagens plenum.

P.S. Tur att jag bara har 3 minuters promenad till tåget. D.S.

söndag, oktober 24, 2010

Något om Allförsoningsläran

Skönt att vara hemma igen - om än bara några timmar. Jag har varit på Shalom över Israel, en konferens i Västerås. Det var en god konferens som jag uppskattade mycket. Mitt ämne var Israels hopp och jag ska tillstå att det var längesedan jag la ner så mycket tid på att förbereda mig. Det är ett stort ämne som väcker många existentiella frågor. Första passet höll jag mig helt och hållet till Bibeln. Jag talade om Israels plats och betydelse och om hur den kvarstår även efter att Kyrkan tagit över stafettpinnen. Kyrkan bär ut budskapet till alla folk och Israel ser på och inväntar resultatet. I ändens tid hittar de två varandra. Så långt är det tämligen oproblematiskt. Jag tycker också att det finns mycket goda skälv för ett jordiskt Messiasrike, ett tusenårsrike är. Det som inom teologin kallas för messianismen, kiliasmem (grekiska för tusen) eller millenium (latin för tusen). Även om det inte är nödvändigt.

Men i det andra passet blev det värre. Då talada jag om hur Guds hopp förverkligas genom evangelium, om Domen, om himmel och helvete och slutligen presenterade jag hoppet om alltings försoning (grekiska apokastasis). Jag tror att dessa frågor kommer att tilldra sig ett allt större intresse. Inte bara därför att vi är människor utan också därför att vi människor behöver mönster för att tolka vår livssituation. Vi lever i en tid när världspolitiken tränger in i våra vardagsrum och det är knappast tillräckligt att bara tro på TV-hallåan. Men det blev ganska tyst i salen när jag talade om detta. Det kan finnas flera skäl till det. Jag tror att de flesta lyssnar intensivt, ställer frågor till sig själva, vet inte vad de ska tro, men gärna vill höra mer. Som vanligt blev tiden lite för kort, men nu har jag tillräckligt med material för att ta denna undervisningen om det eskatologiska hoppet vidare till andra sammanhang. Jag återkommer med andra ord.

fredag, oktober 22, 2010

Vägra vigsel - en politisk handling

Idag kom Kyrkans Tidning, nr 42/10, med allt vad det innebär. Kunde konstatera att min blogg var omnämnd där och det var ju roligt. Det handlar om vigselrätten. Domkapitlet i Göteborg har nu tagit tag i saken. Det har efter sammanträde beslutat att skriva brev till de präster som fått fribrev av Kammarkollegiet. De frågar (mina formuleringar):

1. Du är inte skyldig att förrätta vigsel. Vilka skäl har du då för att avstå vigseluppdraget?
2. Vilka konsekvenser får detta för din församling?
3. Vilka konsekvenser får det för dina kollegor?
4. Inser du att din tjänstbarhet som präst förändras i och med att du inte längre kan förrätta vigslar inom Svenska kyrkan?

Kan det vara så att Domkapitlet försöker få prästerna att förstå att de gjort fel? Att känna skuld för sitt handlande? Biskop Persenius gjorde ett rejält utfall mot dessa präster när han fick veta att de fått fribrev. I samma Kyrkans Tidning skriver han under rubriken En onödig osolidarisk vigselvägran. Där låter han påskina att ingen förändring har ägt rum eftersom kyrkan alltid vigt på statens uppdrag. Vidare anklagar han prästerna för att använda staten mot den kyrka de säger sig tjäna. Vidare att det är osolidariskt mot andra präster och att man i stället borde verka politiskt. Jag undrar om inte biskoparna borde ha tänkt på detta innan de tog beslutet i kyrkomötet att införa enkönade vigslar? Men låt mig få kommentera en sak i taget.

För det första. Jag är inte skyldig att förrätta vigsel, så varför kan jag då inte Svenska kyrkan låta mig slippa? Kommer kyrkoherdarna att ge oss fribrev om vi vill ha ett sådant? Varför bråka med dem som vill slippa?

För det andra. Om vi inför civilvigslar får alla gå till borgmästaren. Sedan kan kyrkan viga med sin egen definition av vad en vigsel är och på sina egna villkor eftersom kyrkan är skild från staten.

För det tredje. Konsekvenserna för kollegorna ser väldigt olika ut från plats till plats. Det ska väl inte arbetstagaren (den enskilde prästen) behöva bekymra sig om. Det är kontraktsprostens sak eller till sist statens sak att ordna med vigselförrättare.

För det fjärde förändras min "tjänstbarhet" (sic! ett nytt ord)mycket litet. Om jag inte har vigselrätt behöver jag inte "vägra" några vigslar. Det tjänar alla på. Om Svenska kyrkan sätter sin egen bekännelse i första rummet förändras ingenting. Då kan jag viga dem som först har varit hos borgmästaren och registrerat sig.

Problemet, och det borde biskop Persenius förstå, är att staten definierar vad ett äktenskap är och den definitionen strider mot bekännelsen. Att vi tidigare varit statens tjänare, när vi var statskyrka, är knappast ett argument för att fortsätta vara det, - under nuvarande förutsättningar.

Biskop Persenius menar att vi i stället ska gå den politiska vägen, men är det inte just det vi gör i en politiserad kyrka? Att vägra vigsel är plötsligt en politisk handling och ett sätt att påskynda utvecklingen mot civiläktenskap.

Det får räcka för den här bloggen, men jag kommer fortsätta att bevaka det som sker. Apropå Domkapitel. Domkapitlet i Linköping har också tagit tag i nattvardstvånget. Du kan läsa om det på Dag Sandahls blogg. Vart är vi på väg? Vigseltvång? Nattvardstvång? Arma kyrka!

---

Själv är jag på väg till Västerås över helgen för att tala om den yttersta tiden. Jag ska inte använda mig av exemplen ovan utan hålla mig till Bibeln. Sedan blir det Kyrkomöte nästa vecka. Då ska jag försöka rapportera varje dag från det. Jag kommer hem sent fredagkväll och reser med en grupp till Israel på lördagen. Jag känner på mig att det blir en god avkoppling från min vardag. Trevlig helg!

tisdag, oktober 12, 2010

Spridda tankar

Det har varit och är en intensiv vecka för min del. I lördags var jag på Flämslätts stiftsgård utanför Skara och höll föredrag. Det var Lekmannakåren i Skara stift som samlades. Jag ställde frågan om det är rimligt att tro på en framtid för denna typ av föreningar i framtiden. Jag försökte också ge förslag till lösningar. En sådan är att lekmannaklåren börjar betrakta sig själv som en församling och börjar göra det den är kallad till.

Igår kom en rejäl bibba med papper från Kyrkomötet. Ska ta tag i det mellan varven. På kvällen hade jag en samling med de vänner som ska resa med mig till Israel direkt efter Kyrkomötet. Jag ser fram emot den resan.

Idag har jag haft begravning och senare undervisat i Värnamo kyrka från 1 Kor 3:10-15 om församlingen som en byggnad, närmare bestämt Jerusalems tempel. Paulus ger oss fantastiska insikter i detta kapitel om hur vi ska tänka och bygga församling efter Guds mönsterbild. Det är skrämmande att jämföra hans undervisning med vår, samtidigt som han ger oss en underbar inbjudan till en helig gemenskap.

Imorgon blir det sjukhuset och några sjukbesök, lite planering och mässa på kvällen. Dagarna går fort vill jag lova.

På fredag, lördag och söndag far jag till Broby församling. De har en kombinerad Alpha- och församlingshelg. Då kommer jag att undervisa om celler och om hur Gud bygger sin församling. Det får väl bli en kombination av Flämslätt, celler och Värnamo kyrka. Jag ser fram emot det.

Jag har också hunnit läsa några bloggar. En präst i Lunds stift skrev en debattartikel i Dagens Nyheter med anledning av SD:s uttåg ur Storkyrkan. Jag tycker den var bra så jag länkar till den. Jag kan bara hålla med artikelförfattaren. Jag har sett tillräckligt för at tinte göra det. Nej, nu måste jag gå och se matchen. Holland spelar mot Sverige. Sedan blir det godnatt och sov gott.

söndag, oktober 10, 2010

"Frågan är ännu inte avgjord"

Dan Sarkar, präst i Broby, skrev förtjänstfullt en motion till årets kyrkomöte. Dan menar att vi ska riva upp vigselbeslutet och återgå till tidigare ordningar. Man kan väl säga att motionen redan från början hade oddsen emot sig, men hursomhelst måste motionen behandlas. Och det ska beslutas om den i slutet av denna månad. Nu på morgonen har jag läst Gudstjänstutskottets betänkande, det som utgör underlag för kommande beslut. Här gör jag några intressanta iakttagelser.

För det första utgår betänkandet från att Riksdagen den 1 april 2009 (sic!)beslutat "om ny äktenskapslag, enligt vilken institutet och begreppet äktenskap omfattar också par av samma kön." Detta är med andra ord skälet till det förra kyrkomötets beslut, inte teologisk reflektion. Staten har ändrat definitionen på begreppet äktenskap och Svenska kyrkan har bejakat detta. Redan detta är hårresande, menar jag. Hur har Svenska kyrkan löst detta? Jo, det ryms nu "olika syn på äktenskapet" inom Svenska kyrkan. Dessa olika syner behöver nog presenteras närmare än vad som skett hittills, enligt min mening. Kanske ska vi ha en motion nästa år där någon får i uppdrag att teologiskt presentera dessa?

För det andra konstateras i betänkandet att ingen präst kan tvingas viga mot sin övertygelse. Samtidigt sägs klart och tydligt att det ingår i arbetsuppgifterna. Hur löser vi då detta? Jo, biskoparna lägger över detta på kyrkoherdarna som ju är arbetsledare. Det är alltså kyrkoherden jag ska ge mig på för att slippa att viga. Jag tror jag snarast ska göra det.

För det tredje konstateras att Kammarkollegiet har tillmötesgått enskilda prästers begäran att få slippa "vigselrätten". Och så skriver utskottet: "Konsekvensen av dessa beslut blir huruvida det är möjligt att vara kvar som präst i Svenska kyrkan utan att ha vigselbehörighet." Och så kommer påståendet som blev min rubrik: "Den frågan är ännu inte avgjord." Det betyder troligen att ingen kan bli präst fortsättningsvis om hon/han inte är beredd att viga par av samma kön. Ingen kan slippa "vigselrätten". Alla som konstrar får ta fajten med sin kyrkoherde, det vill säga det politiskt valda Kyrkofullmäktige. Eller också blir det tvärtom; Alla kan få slippa viga också fortsättningsvis. Striden är med andra ord inte över ännu. Nu gäller det först att tala med Kyrkoherden, Kyrkonämnnden och Kyrkofullmäktige i Värnamo församling. Sedan gäller det att tala i kyrkomötets plenum i slutet av oktober.

Till sist gäller det nu att skriva minst två motioner i ärendet till nästa års kyrkomöte, en där Svenska kyrkan teologiskt får förklara hur vi kan ha två diamentralt motsatta syner på äktenskapet och hur det kommer sig att den enskilde prästen ska avgöra det. Den andra motionen borde handla om att skriva in påståendet att vi har två olika syner i själva Kyrkoordningen. Går inte det är det nog bara en tidsfråga innan vi bara har en syn på äktenskapet; nämligen statens.

fredag, oktober 08, 2010

Vad gör jag nu med "vigselrätten"?

Den nya äktenskapsbalken innebär att staten formulerar vad ett äktenskap är. När jag
läser informationen på Regereingskansliet s definition av ett äktenskap står det klart vad ett sådant innebär:

"Äktenskap ingås mellan två personer. Från och med den 1 maj 2009 gäller nya regler som rör äktenskap. Två personer av samma kön kan ingå äktenskap på samma villkor som par av olika kön. Bestämmelserna i äktenskapsbalken gäller alla par oavsett makarnas kön. "

Jag läser vidare om hur en vigsel kan gå till:

"Ni har förklarat att ni vill ingå äktenskap med varandra. Vill du N.N. ta denna/denne N.N. till din hustru/man?
(Svar: Ja.)
Vill du N.N. ta denna/denne N.N. till din hustru/man?
(Svar: Ja.)
Jag förklarar er nu för äkta makar."

Mer än så behövs inte. Jag har inga problem med detta, men inbilla mig inte att detta är en kristen vigselgudstjänst. Det är ett civiläktenskap. Vem kan nu förätta en sådan akt? Svar; Den som är förordnad av Kammarkollegiet. Regeringskansliet fortsätter med att upplysa mig och obs att kursiveringen är min.

"Det finns ingen skyldighet att förrätta vigsel för ett trossamfund eller den som är behörig vigselförrättare inom ett trossamfund. Det innebär att det kan förekomma att en vigsel som ett par önskar sig inom ett visst trossamfund inte kan äga rum där, även om paret uppfyller äktenskapsbalkens krav. Det kan till exempel vara situationer där trosuppfattningar hos trossamfundet eller vigselförrättaren hindrar en vigsel för att parterna inte utövar samma religion eller för att en av parterna är skild."

Detta används nu som ett argument av Svenska kyrkan mot mig som vill avstå från att vara vigselförättare. Man säger: Du måste vara vigselförättare just för att du inte måste förätta någon vigsel. Det här köpte inte Kammarkollegiet. De gav fribrev till tre präster i Göteborgs stift. Jag vill följa dem i fotspåren. MEN nu ryktas det inom Svenska kyrkan att dessa präster inte kan fullgöra sitt arbete. Det blir svårt för dem att söka nya tjänster för vem vill ha präster som inte kan viga? Det kan komma att hotas med avsked. Det är med andra ord inte Kammarkollegiet som är bekymret utan Svenska kyrkan.

Jag har ännu inte bett Kammarkollegiet om fribrev eftersom jag förstår att Svenska kyrkan kommer att jaga mig i försök att slå mig till marken. Jag behöver avvakta. Jag behöver få se hur Svenska kyrkan tänker hantera det faktum att ingen tvingar mig, förutom Svenska kyrkan. Vart är Svenska kyrkan på väg när den låter staten definiera vad ett (kristet) äktenskap är och ovanpå det tvinga där staten friar?

söndag, oktober 03, 2010

Striden i kyrkomötet

Nu har det gått några dygn sedan jag kom hem från kyrkomötet. Några har frågat om det var svårt, andra hur jag kunnat stå ut. Men jag är vid gott mod som ni säkert märkt och ser fram emot kommande sessioner. Jag har redan fått några nya vänner och redan kunnat bidra med något litet. Det känns som en förmån att få vara med. Nå, undrar någon; är det inte lite kämpigt också? Jo, naturligtvis, men den kamp vi har att utkämpa är inte mot kött eller blod, som Paulus skriver, utan mot makter och härskare i himlarymderna, det vill säga mot tankebyggnader, antikristliga kulturer, härskarstrukturer etc. Att vara en kristen innebär att vi blir varse denna kamp. Vi får se den, men framför allt får vi lära oss hur vi strider. Detta är ett stort och viktigt område för varje kristen.

I vanlig ordning samlades de heliga idag till Högmässa. Vi lyssnade till Ordet och tog emot Sakramentet. Det var den helige Mikaels dag. Vi fick höra en god utläggning om hur änglarna strider för oss. Så nu har jag lagt en länk till "min församling", det vill säga Värnamo pastorat. Den ligger överst här till höger. Där kan du gå in och klicka dig fram till den predikan vi fick lyssna till. Den handlade om hur änglarna strider på vår sida.

Det är nog så tyvärr att de flesta kristna i dagens Sverige är ganska oskickliga för strid. Somliga klarar inte striden i sina egna liv, än mindre är medvetandet om den större strid som pågår i vårt land. Vi kommer nog att tvingas lära oss detta. Gud är Treenig och kan karaktäriseras på följande sätt:

Fadern, hos honom är vi barn och tillsammans utgör vi en familj. Vi talar ofta om det, inte minst i samband med dop och själavård.

Sonen, i vilken vi är inlemmade i en och samma kropp. Här är vi i gemenskap med honom och med varandra. Högmässan är tänkt att återspegla detta, om det än sker klent, genom celler förbättras oddsen betydligt.

Anden, är vår lärare och tröstare. I Anden är vi en Guds armé och Bibeln är full med undervisning om vad detta innebär. Striden går långt utöver oss själva och vi är beroende av varandra för att kunna strida framgångsrikt.

Kyrkomötesledmöter är också indragna i denna strid. Inte alla förstår det. Inte alla bryr sig. Några kämpar på fel sätt och andra frestas till uppgivenhet. Så är det att vara människa, men Kyrkomötet ger också goda möjligheter att lära sig strida på ett kristligt sätt. Vår kyrkoherde gav oss fem sätt genom vilka vi kan växa till och utrustas. Den som vill kan klicka sig dit. Själv går jag nog och lägger mig att sova. Sov gott allesammans!

fredag, oktober 01, 2010

Nåd utöver nåd i Kyrkomötet

Nu är det en halvtimme kvar till sista passet. Om jag minns rätt kallas det bara avslutning. Den första veckan är avklarad och Frimodig kyrka är mer frimodig än någonsin. Vår gruppledare Bertil Murray sammanfattade våra glädjerapporter från utskottsarbetet. Han sa; Det var som när Jesu lärjungar hade sänts ut två och två. De kom tillbaka med stor glädje. Ingenting hade fattats dem. (Det hör till saken att vi är just tolv ledamöter med Bertil som ledare) MEN, tillade han, gläd er inte över att andarna är er underdåniga, utan över att era namn är skrivna i Livets bok. Det var en rörande sammanfattning.

Kan ni tänka er; Utan att ha kunnat erövra några platser i kraft av egna mandat har vi deltagit i alla utskotten + att vi igår fick med Dag Sandahl som ersättare i Kyrkostyrelsen. Vi är alla medvetna om att detta är en gåva, nåd utöver nåd. Den platsen betyder oerhört mycket. Många avgörande inriktningar sker just i Kyrkostyrelsen. Det var detta jag hoppades på när jag igår skrev att vi hade förhoppningar. Ett av de stora partierna gav oss en ersättarplats. Vi vet inte varför.

Jag har också sett att det skrivits både i Dagen, Världen Idag och Kyrkans Tidning om Kyrkomötet. Kanske inte så konstigt, men där har KD:s handlande hängts ut. Jag tror att de får det tufft framöver. Nu säger de visserligen att de inte är KD, utan en opolitisk grupp kristdemokrater inom Svenska kyrkan, men i praktiken har de visat att de är politiker rakt igenom. Det hindrar inte att vi i vissa frågor kan hitta varandra, men det hoppas jag vi kan inom alla partier.

Nu blir det snart att resa hem till Värnamo, smälta något och sedan ladda för nästa session. Saken är annars den att vi som grupp redan laddar för nästa år! Vi har lärt oss mycket och har en hel del mycket intressanta motioner på gång till nästa år. Jag tycker det vore fint om vi alltmer kunde styra över intresset åt det teologiska hållet. Vi behöver på nytt ta upp grundfrågorna; Vem är Fadern? Vem är Jesus och den Helige Ande? Hur förhåller sig bekännelsen till dessa tre? Kan man fira gudstjänst utan att gudstjänsten relaterar till gemenskapen? Och så vidare, och så vidare ...

torsdag, september 30, 2010

Frimodighet har med sig stor lön

Ännu en dag till ända. Vi har fortsatt arbetet i utskotten och det finns för närvarande inget särskilt att rapportera. Men det är tydligt att alla ledamöterna inom Frimodig kyrka har varit mycket aktiva i samtliga utskott. Av rapporterna att döma har det inte varit utan framgång. Det finns en stor kompetens bland våra ledamöter och samtliga är frimodiga. Hebreerbrevets författare skriver att frimodighet har med sig stor lön och en del av denna belöning har vi fått se redan. Nu är de flesta betänkandena färdigformulerade och får ligga till sig till nästa session som börjar 26 oktober. Imorgon har vi framförallt arbete i plenum och den viktigaste uppgiften är valen till Kyrkostyrelsen. Frimodig kyrka har ställts utanför som jag tidigare rapporterat men vi har förhoppningar om att ändå genom Guds nåd få viss utdelning. Jag får berätta mer om det i morgon.

Det har varit en god vecka, bättre än jag vågade hoppas och jag är övertygad om att det arbete som läggs ner är till nytta. Men vi behöver verka på lång sikt. Jag kan känna i vår grupp att där finns både kompetens, frimodighet och ett andligt starkt innehåll. Vi har något att komma med, särskilt när det gäller de teologiska frågorna.

Fortsätt att be för oss och särskilt inför morgondagen.

Jo, en sak till måste jag få med. Idag kom beslutet från Ansvarsnämnden i fallet biskop Sven Thidevall. Frågan gällde om han får fortsätta att vara biskop och präst. Domen löd att han skadat biskopsämbetet men i viss eller ringa mån. Han får fortsätta att var biskop med andra ord. Men domen var 3 mot 1. Det kan tyckas som en märklig historia men är principiellt viktig. En gång biskop alltid biskop, men tydligen inte helt säkert i framtiden. Här måste det till klarare besked från Kyrkomötet, hur det nu ska se ut.

Jag har också fått veta att ledamoten Torbjörn Lindahl har en egen blogg. Jag har inte adressen här men ska lägga ut den senare. Tills vidare får ni googla Torbjörn Lindahls blogg. Dag Sandahls läsvärda blogg har ni väl redan noterat?!

onsdag, september 29, 2010

En god dag

Så har det gått ännu en dag. Det politiska spelet är över och för närvarande finns inget skäl att ondgöra sig över det. Hela dagen, nästan, har ägnats åt utskottsarbete. Hans Weichbrodt och jag sitter som sagt i Kyrkorättsutskottet och vi har behandlat ett antal motioner. Två av dem var särskilt intressanta för oss. Dels den om nolltolerans mot svordomar och könsord och dels den om att alla ledamöter skulle få Bekännelseskrifterna. Jag hade anledning att yttra mig ett flertal gånger. Jag måste uttrycka min glädje över att vi också som ersättare har stora möjigheter att yttra oss och bli tagna på allvar. Det visade sig snart att att den första motionen visade sig omöjlig. Det blev avslag. Det går inte att hantera en sådan motion. En av juristerna frågade var gränsen går för svordomar. Jag menade att om någon blir kränkt får man i vanlig ordning polisanmäla detta. Det finns en lag som är emot kränkning. Vi behöver inte lägga till något. Dessutom blir det nästan löjligt om kyrkan ska behöva inrätta något etiskt råd. Hela sammanhanget är väl ett etiskt råd och så vidare. Varje enskild människa måste själv svara för sina uttalanden.

Den andra motionen handlade om att alla ledamöter ska få Bekännelseskrifterna. Det visade sig att dessa ansågs omöjliga. Den talar ju mot judar och turkar. Ingen kan idag begripa sådant tal. Dessutom har bekännelsen ändrats genom åren. Här blev det mer tveksamt men det hela mynnade ut i att kyrkomötet kanske borde ha en dag då bekännelsen diskuterades. Det är ett stort steg framåt.

Nu är det inte klart med detta utan våra betänkanden går sedan vidare till plenum. De ska diskuteras i slutet av månaden av alla. Det är där besluten ska fattas Det är då allt det roliga kommer, det intressanta, det som skapar rubriker. Eventuellt.

Sammanfattningsvis en spännande dag med god stämning i utskottet och alla kan komma till tals. Det visar samtidigt hur viktigt det är att få sitta med i dessa utskott. När vi nu är marginaliserade behöver vi inte ta hänsyn till några koalitioner utan kan tala öppet. Det passar mig bra. Sov gott.

tisdag, september 28, 2010

KD är svikare

Frimodig Kyrka (FK) fick 13 mandat i Kyrkomötet. Vi hade behövt 16 för att få ordinarie platser i de 8 utskotten. Under valrörelsen hävdade Kristdemokraterna (KD)att de var opolitiska och att de ville detsamma som Frimodig Kyrka. En av ledarna inom KD lovade till och med att avgå om inte Frimodig Kyrka fick plats. Om vi hade valtekniskt samarbetet med KD skulle de och vi få 2 ordinarie i varje utskott. Inte illa. När det sedan drog ihop sig vacklade de minst sagt. För att säga det rent ut; de övergav oss trots att de inte tjänade något på det själva. Däri ligger skandalen.

När det drog ihop sig kom två av KD:s ledamöter till oss och beklagade det hela. Jag kan säga att de blev inte väl mottagna. De skyllde på Centern som skulle ha blockerat det hela. Men det var som sagt en ursäkt. De kunde väl hoppat av samarbetet med Alliansen och gått samman med oss. Då hade vi fått ett slagkraftigt opolitiskt alternativ precis som vi lovade i valrörelsen och just vad som behövs i Kyrkomötet. Det hade kunnat bli en historisk vändning. Men, nej, KD valde den politiska vägen och det kommer förhoppningsvis att stå dem dyrt i nästa valrörelse. Det är tveklöst så att politiken väger tyngre för dem. Jag tror de har gjort ett stort misstag förutom att vi fick ingenting.

Efter visst rabalder fick FK ersättarplatser av "nåd" på grund av Alliansens välvilja. Vi diskuterade att tacka nej, men beslöt oss för att vara med eftersom vi inte ville visa oss omöjliga. Detta har nu fått två följder.

För det första har KD bekänt färg. De är opålitliga och de agerar politiskt. De har ställt FK utanför.

För det andra betyder det att VI INTE är indragna i det politiska spelet utan vi kan nu agera helt och hållet utifrån våra egna förutsättningar. Vi är det opolitiska alternativet. Jag hoppas att detta betyder att FK kommer att dubbla sina mandat i nästa val och KD minskar till hälften.

Under eftermiddagen har vi tagit oss igenom den högtidliga öppningsgudstjänsten. Alla inom FK var inte närvarande. Vi verkar uppenbarligen i en splittrad kyrka. Att på nära håll få se Kungen och Drottningen var eftermiddagens behållning. Efter detta valdes folk in i utskotten och vi fick de platser som blev över. Själv placerades jag i Kyrkorättsutskottet. Det låter inget vidare, men känns som en fullträff i alla fall. Som ersättare har vi alla möjligheter att föra talan. Jag sitter tillsammans med Hans Weichbrodt och vi hade det riktigt gemytligt där vi satt. Jag känner flera av ledamöterna i utskotten och ser fram emot detta. Vi har inte så många motioner att behandla men motionen om nolltolerans mot svordomar och könsord är en av dem. En annan är den jag själv medverkat i; nämligen att alla ledamöter ska få del av Bekännelseskrifterna och en del andra grunddokument. Dessutom har vi kommit på att vi kan väcka nya frågor och det kommer vi att göra. Men vilka avslöjar jag inte här och nu. Vi har lite på gång med andra ord.

Detta spektakel kommer att samverka till det bästa.

måndag, september 27, 2010

Stor besvikelse inom FK

Min första dag på Kyrkomötet motsvarade mina lågt ställda förväntningar. Frimodig kyrka kan inte av egen kraft få några egna platser i utskotten. Vi är 13 personer, men det krävs 15 för att få plats. Men vi blev lovade av Alliansen att få vara med i utskotten så sent som i måndags. Nu verkar det som att Socialdemokraterna hotar Alliansen med att gå samman med ÖKA och Misk och på så sätt få egen majoritet. Det gör att Alliansen, inklusive Kristdemokraterna, fått stora darren och gör upp med Socialdemokraterna om att ställa oss utanför. Med detta följer tre problem.

För det första visar det sig att nomineringsgrupperna inte alls är opolitiska som det sades i valrörelsen, inte heller Kristdemokraterna.

För det andra åsidosätter man de demokratiska spelreglerna genom att arbeta på att få bort oss i stället för att få in oss. Vi hänvisas därför till odemokratiska regler, det vill säga de tvingar oss till opposition i stället för medverkan.

För det tredje går Kyrkomötet miste om en mycket duglig kompetens. För sådan finns inom Frimodig kyrka. Dag Sandahl som suttit med i Kyrkomötet sedan 1979 och är den mest meriterade av dem alla (och vi andra) får eventuellt sitta som ersättare i ett utskott samtidigt som andra amatörer får sitta som ordinarie. Det är uppenbart att det är sträng politik som råder i det här sammanhanget, inte kompetens som vill arbeta för kyrkans bästa. Vi får se vad som händer imorgon när det hela ska röstas fram.

Vi ställde till det redan inledningsvis, om än oavsiktligt. Det ska sitta 15 personer i valberedeningen och vi förvissades om att få en plats. Nu föreslogs 16 och en skulle med andra ord bort. Vi valde då att ropa votering vilket förlängde inledningen med drygt två timmar. Det hela slutade med att Frimodig kyrka röstades bort även om vi plötsligt fick 75 röster. De 15 fick minst 200 röster var, men det visar ändå att 75 personer finns där som en underström i sympati med Frimodig kyrka. Just ikväll känns det något besviket. Vi får se vart det tar vägen. Jag ska försöka att skriva något varje kväll.

lördag, september 25, 2010

Ställ SD offside!

Det kan vara ovist av en präst att ge sig in i politiken, men samtidigt går den kristna tron in i den. Jag vill beröra två områden som i efteranalyserna av valet måste tillhöra de viktigaste.

Det första området rör synen på människan. SD har redan påverkat Sverige med sin syn på människan. Den synen har sina rötter i socialdarwinismen. Det betyder att precis som den starkaste bland djuren överlever på de andra djurens bekostnad är det med människan. För människan är djupast sett ett djur. Känner ni igen det från skolan? Varför är vi förvånade när denna syn nu dyker upp igen? Och dessutom kommer det att visa sig att den är förankrad inom svenska folket. Mot detta måste vi ställa den judisk-kristna människosynen som säger att varje människa är skapad till gemenskap. Och att varje människa är så gränslöst älskad och värdefull att Gud själv ger sitt liv för denne. Jag menar att det är dessa två syner på människan, den socialdarwinistiska och den judisk-kristna som står emot varandra. Sedan finns det naturligtvis varianter på tema mellan dessa motpoler.

Det andra området är integrationspolitiken som till dels ligger i förlängningen av det första. Den svenska integrationspolitiken kan förstås som ett misslyckande och frågan är om vi ska fortsätta med denna politik? Utgångspunkten har varit och är SVERIGE. Det svenska folket, det svenska folkhemmet, det svenska språket, den svenska valutan, de svenska gränserna och så vidare. Vågra jag lägga till den Svenska kyrkan? Detta är Socialdemokraternas hemmaplan fram till 1995 då Sverige gick med i EU. Nu har denna hemmaplan blivit Sverigedemokraternas. Men problemet är utgångspunkten som ordföranden och vice ordförande inom Ungdom mot rasism så tydligt visar i dagens SvD, se Brännpunkt . Så länge utgångspunkten är det svenska hamnar vi fel i diskussionerna och SD vinner mark. Det blir en diskussion om hur många som ska få bli svenskar, ett tvång att invandrare ska lära sig svenska, anpassa sig helt enkelt för att inte säga underordna sig oss andra. Ingen kan vinnsa en sådan diskussion.

Vi bör därför göra oss av med integrationspolitiken helt och hållet. Ersätta den med något annat. Vi tillhör idag Europa. Det är vårt hem. Vi talar alla engelska (tyska eller franska?). Hade det inte varit bättre att invandrarna fick lära sig något av dessa språk i stället alternativt att vi tog vara på det språk de redan kan? Vi kommer sannolikt att göra oss av med den svenska kronan och få Euro så småninom. Gränserna spelar praktiskt taget ingen roll inom Europa. Måste vi ens ha med oss pass när vi reser till Italien? Integrationspolitiken bör därför skrotas och istället ersättas med en politik om det mångkulturella samhället. Om det är utgångspunkten får vi en helt annan diskussion och SD står offside. De har då ingenting att komma med!

Inom parentes vill jag avslutningsvis endast antyda att detta också är en del av Svenska kyrkans problem. Vi har en krympande kyrka (sett ur kristen synvinkel) medan vi istället borde ha en växande relation till övriga stora kyrkor som de ortodoxa och den Romersk katolska. Vi talar med andra ord ännu en gång om ett paradigmskifte.

fredag, september 24, 2010

Kanske hinner jag skicka in ansökan imorgon

Domkapitlet i Göteborg har öppnat en dörr inte bara för de tre prästerna som nu fått sina förordnanden återkallade utan för alla oss präster. Varför ska tre få slippa om inte andra får det?

Jag ska be Kammarkollegiet att de drar tillbaka mitt förordnande. Jag tror att jag bara ska skriva: "Härmed anhåller jag om ... " Gången är tydligen den att de då vänder sig till Domkapitlet och att Domkapitlet ska yttra sig. Men å andra sidan hade Domkapitlet i Göteborg sagt nej till denna dispens och ändå tar Kammarkollegiet tillbaka förordnandet. Varför? Vill de försöka tysta saken? Vill de köra över kyrkan många gånger framöver? Jag vet inte.

Jag har inga problem med ett civilrättsligt äktenskap hur det än utformas, men däremot med att kyrkan helt och hållet har anpassat sig till det könsneutrala. Kyrkan har inte behållit sin gamla syn på äktenskapet utan gått in under statens äktenskapslag. Men jag är väl inte statens ombudsman utan Kyrkans tjänare. Vi får se hur kyrkan behandlar min ansökan, - om den ens får chansen att behandla den. kammarkollegiet verkar bara kunna fria mig.

torsdag, september 23, 2010

Halleluja - nu mister jag vigselrätten

Halleluja! Tänk att äntligen få brista ut i ett halleluja! Det var längesedan, åtminstone på den här bloggen. Vadan detta? Jo, Kyrkans Tidning berättar idag att tre präster fått "nåden" ifrån Kammarkollegiet att avsäga sig vigselrätten! Underbart. Jag ringde strax till en av komministrarna Tord Nordblom så nu vet jag lite mer.

Det är naturligtvis helt ohållbart att uppehålla nuvarande situation, se min tidigare blogg i detta ärende. Det torde vara en tidsfråga innan vi får en civilrättslig ordning också i vårt land vilket jag välkomnar varmt. Det kan också leda till att vi på nytt kan börja betrakta äktenskapet, om inte som ett sakrament så åtminstone som en sakramental handling. Och inte som nu, - en ritual vilken som helst.

Jag ringde som sagt till Tord och hörde mig för lite grann. Jag har nu för avsikt att snarast avsäga mig vigselrätten. Jag är så glad för detta. Jag vill inte vara en "duktig idiot" som springer statens ärenden i en sådan här viktig fråga. Det ska bli så sköööönt att slippa detta. Sammtidigt och det är ärligt menat beklagar jag än en gång - djupt - att enskilda människor kommer att drabbas av denna utveckling. Det är därför jag hoppas det går snabbt att gå över till civilrättslig vigsel.

Nu kommer jag att viga med största glädje och äkthet mina barnbarn, - om det blir aktuellt. De har då gått till borgmästaren först och sedan firar vi en härlig vigsel helst med mässa. Och jag kan predika trovärdigt om detta. Kanske är det svårt för läsarna av denna blogg att riktigt förstå den nästan euforiska känslan jag får när jag inser vad som håller på att hända. Men jag svarar gärna på kommentarer framöver.

Det är naturligtvis en sak för varje enskild präst, men jag hoppas att många, många präster följer med i detta spår och att vi snart får en renodlad civilrättslig vigsel.

onsdag, september 22, 2010

SD och de demokratiska partierna

Jag brukar inte göra politiska inlägg, men kanske kan det vara befogat i dessa dagar. Valresultatet börjar sjunka in och reflektionerna börjar. I skrivande stund är det inte klart huruvida Alliansen får egen majoritet, men intuitivt har jag reagerat på den behandling SD utsätts för. Det känns inte bra. Jag ska förklara.

SD har valts in på demokratiska grunder, men behandlas odemokratiskt. Hur illa man än tänker om deras åsikter ska de behandlas rätt. Den orättfärdiga behandling de nu utsätts för bådar inte gott. Men på något sätt är det symptomatiskt för det skeeende Sverige befinner sig i. Vårt land liksom alla andra genomgår nu ett paradigmskifte. Med det menar jag att industrisamhället nu övergår i ett kommunikationssamhälle, en helt annan typ av samhälle. Socialdemokraterna kommer här till korta, eftersom de fortfarande håller fast vid 1900-talet. De inser nu själva att de behöver ändra sitt partiinnehåll. Alliansen är redan på god väg.

SD är ett nationalistiskt parti. Det har sina rötter i början av 1900-talet då "det egna" var värt att slå vakt om. Men det är menar jag en orealitisk hållning. Djupast sett faller det tillbaka på synen på människan. Då trodde folk i allmänhet att arierna var mer värda än utlänningarna. Vi var viktigare än asiater och afrikaner. Det är inte längre sant. I vår globaliserade värld behöver alla samarbeta för att få en bättre värld. Det gäller också Lars Ohly. När han nekade att gå in i samma sminkrum som Jimmie Åkesson gav han klartecken till den vuxenmobbning som nu pågår. Han delade in Sveriges befolkning i ett "vi" och "dom" motsatsen till vad som krävs. Han bäddar därmed för ett krig. Det är extra märkligt därför att vi i vår tid talar om att vara inklusiva, om att omfatta alla människor. Men opinionen handlar nu tvärtemot.

Det är troligt att SD blir dubbelt så stort i nästa val mycket beroende på övriga demokratiska partiers oförmåga att hantera det nya paradigmet. Det finns alltid reaktionära människor och de kommer i allt högre grad att ansluta sig till SD, men som det nu ser ut påskyndar de demokratiska partierna processerna genom att göra SD till offer. Det är bättre att de demokratiska partierna städar framför den egna dörren, det vill säga tänker igenom sin egen människosyn. Debatten framöver bör handla om aborterade foster och aktiv dödshjälp. I dessa frågor blir synen på människan klarare.

Det är viktigt att värna om mänskliga rättigheter och det gäller även SD-mäniskor. Jag har svårt att förstå hur det plöstligt kan bli lovligt att mobba andra. SD fick 6 %, det vill säga de har 94 % emot sig. Kan det vara ett stort problem? Jag är övertygad om att Fredrik Reinfeldt komer att reda ut det här med bravur, men det säger något om opinionens egen syn på människan. Det är kanske inte så underligt trots allt i ett land där man aborterar bort tiotusentals människor varje år och där man nu diskuter människans egen rätt till sin egen död. Försöker vi försvara dessa orättfärdigheter genonm att göra SD till syndabockar?