Förnya eller förändra?

Det har varit intressanta kommentarer på de senaste bloggarna. Den kyrkokamp som pågår inom Svk och som som ser ut att gå åt alldeles fel håll har pågått under decennier. Jag kan själv inte minnas någon tid då inte denna kamp tyngt mig. Det har inte varit lätt kan jag säga. Inte för mig och inte heller för många andra troende. Kampen har hela tiden handlat om hur vi ska gå vidare. Det har florerat ett antal teorier, modeller och det har gjorts många praktiska försök för att förnya SvK.

Det är nu 25 år sedan jag själv drog slutsatsen att det inte går att förnya SvK. Då var det Jesus-ord, som det om att inte slå nytt vin i gamla läglar, som överbevisade mig. Vi började se slutet på statskyrkosystemet och det stod klart att det inte går att förnya. Det har alltid förvånat mig att OAS-rörelsen vill förnya SvK eftersom det inte går. Det är Guds närvaro som behöver förnyas, inte organisationen SvK. Sannolikt behöver vi istället nya organisationer. Men också egen praktisk erfarenhet har haft betydelse. Som när jag stötte på patrull i Kyrkofullmäktige för att jag ville ändra bland personalen, skaffa mer ändamålsenliga byggnader, börja med utlandsmission och anpassa budgeten därefter. Det gick helt enkelt inte.

Ändå har vi kämpat på med förnyelsen. Kanske att det ändå  går att göra nödvändiga förändringar, åtminstone lokalt, var tanken, Men idag tror jag mig kunna säga att det går inte att förändra Svk. Hela systemet är nedbäddat också lokalt. Tanken på den öppna folkkyrkan och rädslan för att bli en frikyrka är cementerad. För att åstadkomma en förändring behöver vi ha hela systemet med oss och det har vi inte och kommer inte heller att få. Vi kan se personer eller mindre grupper förändras, men det var inte det jag talade om. Jag talade om SvK i sin helhet.

Därför är det intressant att ta del av Mikael Löwegrens artikel Barnvälsignelse och vägen framåt i senaste numret av Svensk Pastoral tidskrift (SPT), nr 21/13. Den ingår i en debatt om just barnvälsignelse istället för barndop, men det är hans argumentation jag har fastnat för. Han skriver nämligen om hur vi ofta kallar vårt samhälle för efterkristet, om hur den konstantinska eran är i upplösning och om att vi åter får uppleva sådana tider som urkyrkan fick vara med om innan Konstantin påbjöd kristendomen. Innan dess var som bekant de kristna i minoritet och den antika filosofin och de romerska gudarna förhärskande. Jag har själv tänkt mig att vi nu befinner oss i en sådan liknande situation. MEN, skriver Löwegren, kanske har vi gjort en felanalys och dragit felaktiga slutsatser. Vår tid är annorlunda. Skillnaden är till exempel att vi idag har kyrkobyggnader, kyrkohistoriska erfarenheter och ett väl utbyggt hierarkiskt kyrkosystem. Det vill säga förutsättningarna är helt annorlunda. Vi är inte dem som kan börja om från början. Vi är dem som istället måste göra en rätt analys och sedan handla därefter.

Tyvärr, skriver Löwegren, fortsätter vi "att förutsätta saker som inte längre kan förutsättas och lever oftast i ett slags kyrklig som-om-tillvaro. Men att i detta läge jobba med frikyrka-folkkyrka som motsatspar leder absolut ingen vart. De båda modellerna var svar på en annan tids utmaningar och frågor."

Hur gör vi då? Ja, vi måste som sagt göra om analysen och förnya vårt teologiska tänkande. I samma nummer av SPT recenseras Patrik Hagmans bok Efter folkkyrkan och av denna framgår att här finns en annan analys som leder till paradigmatiska förändringar. Jag har inte skaffat boken än, men förstår att han talar om att vi behöver få se många små, nya gemenskaper. Resten kan jag ana, men nu blir det till att skaffa boken. Det kanske finns hopp trots allt elände.