Mitt i eländet är jag glad över vad som händer inom Svenska kyrkan just nu. Det verkar som att ett uppvaknande sker. Och även om det inte sker just nu utan har skett under några år så börjar det onekligen märkas på ett nytt sätt. Jag tänker på i tur och ordning på ledaren i Kyrkans Tidning, 9 oktober av Barbro Matzols under rubriken Kristus på väg ut i marginalen? Jag måste erkänna att jag häpnade. Jag brast högt ut i tacksägelser. Det passade bra med tanke på att vi just nu firar Tacksägelsedagen. Det är inte så att Barbro Matzols kommer med några lösningar precis, men hon uttrycker mångas vånda.
Den 10 oktober kom så tidningen Kyrka & Folk ut med nr 41. Där reflekterar redaktören Gunnar Andersson under rubriken Behöver vi Jesus? I skrivande stund kan jag inte se att artikeln publicerats på nätet, men det sker nog snart och då kan du klicka här för att läsa. Också här är det hearingen med ärkebiskopskandidaterna som utlöst reflektionerna. I samma nummer rapporteras från Nordiskt biskopsmöte i Norge. Ja, det är biskoparna i Missionsprovinsen, Sverige, Evangeliska-lutherska missionsstiftet, Finland och det Evangelisk-lutherske stift i Norge som samlats till överläggningar. Här får jag veta att de nu tillsammans utgör dryga 40-tal församlingar. 20 präster har vigts i Finland och 17 i Sverige. Vidare berättas att kontakter ska tas med liknande sammanhang i Kanada, USA och Tyskland. Jag påminns om att jag under kyrkomötet fick höra att just i Kanada har det bildats en ny luthersk kyrka med anledning av diverse kontroverser i läran, bland gällande äktenskapet. Det finns redan flera olika lutherska kyrkor i Kanada, men den här skulle ha bildats i januari detta år och redan ha uppemot 100 000 medlemmar. Då tänkte jag att det kan inte hända i Sverige. Sverige är för litet. Men man ska aldrig säga aldrig.
Sedan dröjde det inte mer än till 11 oktober så kommer Elisabeth Sandlunds ledare i DAGEN under rubriken Skrivs nytt kapitel i kyrkohistorien? Hon ställer frågan om det inte är dags att dela Svenska kyrkan i två delar, att bilda en ny kyrkoorganisation. Åtminstone tycker hon att vi måste kunna prata om det. Spontant lutar jag åt det i den meningen att det redan har skett. Så varför ska inte vi konservativa kunna organisera oss på nytt? Det är väl ingen konstigheter att man reorganiserar ett företag eller nystartar när så behövs? Kanske måste vi tänka i termer av mångfald i stället för splittring.
Så idag, 13 oktober, kommer Svenska Dagbladets Maria Ludvigsson med ännu en enastående ledare, daterad 12 oktober. Du kan läsa den här. Hon reagerar också på ärkebiskopskandidaterna och skriver bland annat:
Människor söker sig till kyrkan med existentiella frågor och med hopp om att det finns något som är större än vi. När hon inte har annat svar än motfrågan Vad tror du själv? blir hon irrelevant.
Man måste onekligen säga att det det just nu rör på sig inom Svk. Jag undrar hur det kommer att låta senare i veckan när Antje Jackélen valts till ärkebiskop. Men vad jag förstår är ärkebiskopen bara toppen av isberget. Nu måste jag tillbaka till min egen blogg eller rättare sagt till några av kommentarerna. Signaturen Populisten är tydligast när hen påminner om att såväl Missionsprovinsen och ELM-BV som SSB och EFS kan om de vill bära Kyrkans alla kännetecken. Signaturen tycker att jag varit och är förmodar jag, lite hemmablind när jag brottas med min inställning till SvK. Kanske har hen rätt?
Magnus Olsson är mer försiktig då han menar att den yttre kyrkan alltid måste bära sin förnedringsgestalt. Själv har han inget hopp för SvK, men menar att Kristus har det och fogar sig därför till honom. Och så återger han Paulus ord om att för mig är livet Kristus och döden en vinning.
Nu gäller det inte bara att hålla ut, utan än mer att finna och älska de trossyskon vi har runtomkring oss i det vardagliga livet. De har det inte helt lätt i övriga frikyrkor heller så vi lär behöva varandra framöver. Jag är helt övertygad om att Kristi kyrka kommer att bli synlig på ett överraskande sätt, tvärs igenom kyrkor och samfund.
Den 10 oktober kom så tidningen Kyrka & Folk ut med nr 41. Där reflekterar redaktören Gunnar Andersson under rubriken Behöver vi Jesus? I skrivande stund kan jag inte se att artikeln publicerats på nätet, men det sker nog snart och då kan du klicka här för att läsa. Också här är det hearingen med ärkebiskopskandidaterna som utlöst reflektionerna. I samma nummer rapporteras från Nordiskt biskopsmöte i Norge. Ja, det är biskoparna i Missionsprovinsen, Sverige, Evangeliska-lutherska missionsstiftet, Finland och det Evangelisk-lutherske stift i Norge som samlats till överläggningar. Här får jag veta att de nu tillsammans utgör dryga 40-tal församlingar. 20 präster har vigts i Finland och 17 i Sverige. Vidare berättas att kontakter ska tas med liknande sammanhang i Kanada, USA och Tyskland. Jag påminns om att jag under kyrkomötet fick höra att just i Kanada har det bildats en ny luthersk kyrka med anledning av diverse kontroverser i läran, bland gällande äktenskapet. Det finns redan flera olika lutherska kyrkor i Kanada, men den här skulle ha bildats i januari detta år och redan ha uppemot 100 000 medlemmar. Då tänkte jag att det kan inte hända i Sverige. Sverige är för litet. Men man ska aldrig säga aldrig.
Sedan dröjde det inte mer än till 11 oktober så kommer Elisabeth Sandlunds ledare i DAGEN under rubriken Skrivs nytt kapitel i kyrkohistorien? Hon ställer frågan om det inte är dags att dela Svenska kyrkan i två delar, att bilda en ny kyrkoorganisation. Åtminstone tycker hon att vi måste kunna prata om det. Spontant lutar jag åt det i den meningen att det redan har skett. Så varför ska inte vi konservativa kunna organisera oss på nytt? Det är väl ingen konstigheter att man reorganiserar ett företag eller nystartar när så behövs? Kanske måste vi tänka i termer av mångfald i stället för splittring.
Så idag, 13 oktober, kommer Svenska Dagbladets Maria Ludvigsson med ännu en enastående ledare, daterad 12 oktober. Du kan läsa den här. Hon reagerar också på ärkebiskopskandidaterna och skriver bland annat:
Människor söker sig till kyrkan med existentiella frågor och med hopp om att det finns något som är större än vi. När hon inte har annat svar än motfrågan Vad tror du själv? blir hon irrelevant.
Man måste onekligen säga att det det just nu rör på sig inom Svk. Jag undrar hur det kommer att låta senare i veckan när Antje Jackélen valts till ärkebiskop. Men vad jag förstår är ärkebiskopen bara toppen av isberget. Nu måste jag tillbaka till min egen blogg eller rättare sagt till några av kommentarerna. Signaturen Populisten är tydligast när hen påminner om att såväl Missionsprovinsen och ELM-BV som SSB och EFS kan om de vill bära Kyrkans alla kännetecken. Signaturen tycker att jag varit och är förmodar jag, lite hemmablind när jag brottas med min inställning till SvK. Kanske har hen rätt?
Magnus Olsson är mer försiktig då han menar att den yttre kyrkan alltid måste bära sin förnedringsgestalt. Själv har han inget hopp för SvK, men menar att Kristus har det och fogar sig därför till honom. Och så återger han Paulus ord om att för mig är livet Kristus och döden en vinning.
Nu gäller det inte bara att hålla ut, utan än mer att finna och älska de trossyskon vi har runtomkring oss i det vardagliga livet. De har det inte helt lätt i övriga frikyrkor heller så vi lär behöva varandra framöver. Jag är helt övertygad om att Kristi kyrka kommer att bli synlig på ett överraskande sätt, tvärs igenom kyrkor och samfund.
15 kommentarer:
Jag blir väldigt glad över ditt inlägg. De senaste veckornas händelser och uttalanden, men även blogginlägg och kommentarer talar, precis som du säger, ett tydligt språk och ett helt annat språk än vad som hörts under mycket lång tid. Förnekelserna är öppnare, reaktionerna starkare och frustrationen från många deltagare kan inte döljas längre eller tvingas till tystnad.
Jag får en så stark förnimmelse av den anda jag känt en gång tidigare, nämligen hösten 1989. De av kommunismen förtryckta östeuropeiska folken vädrade morgonluft, spänningarna ökade dramatiskt i diktaturerna, men när jag fick höra talas om att Ungern hade öppnat sin gräns, förstod jag att detta inte skulle gå att stoppa. Känslan var euforisk och närmast overklig. Den östtyska regimen gjorde panikartade reformer och hotade folket ytterligare, men det var kört för dem. Det tog inte lång tid innan gränsövergångarna i Berlin öppnades. Och resten är, som man säger, historia.
Jag blir närmast sorgsen när jag läser om "trospoliserna" på biskop Bonniers blogg, http://blogg.svenskakyrkan.se/akebonnier/2013/10/13/trospoliserna-svenska-kyrkan-och-arkebiskopsvalet/
Likheten med en östtysk politruck som skickats fram för att skrämma det uppresande folket är bara alltför stark. Men likheterna är inte enbart tillfälligheter. Det är en besläktad anda (ande?)
Jag är också övertygad om att vi går en händelserik tid till mötes, och om vi inte blir rädda kan den säkerligen bli spännande och fruktsam.
Konstaterar att mitt svar, lämnat på begäran, beskrivs som att jag, detta bedrövliga ord, är försiktig. Det var inte alls min avsikt och kanske beror den beskrivningen på att det i mitt svar som helt förbigås nu är min riktade kritik Btrf calvinsk/reformert och latinsk/romersk historiesyn och dess konsekvens när dessa två linjer ( som i grunden är samma slags aristotelianism och platonism) med sitt styrande på idéer, föder fram "antikrist", utelämnades. Jag, detta bedrövliga ord, står inte alls försiktig men väl försiktigt gentemot dessa gigantiska lerkolosser, som möts i sitt krig, i vilket jag inte avser deltaga, inte av feghet eller försiktighet utan för att jag är övertygad om att allt liv är lidande. Det är ur den stora bedrövelsen, sorgen och smärtan som sionsfolket stiger fram. Därför ber jag om att varken stå Guds Ande i vägen eller gå Guds Ande i förväg. Det, är min poäng. / Magnus Olsson
Magnus,din bön är mycket relevant för alla, personligen. Har läst i en bok om att de gick alla vilse som får. Jesus sa, att Han Är den gode herden.
kyrka kan inte byggas på vare sig "nöje" eller "missnöje" åsikt, preferenser,tradition eller annat lovvärt utan på hörnstenen, må Han inte bli stötesten. At
Du At har förstått mig, detta välsignade ord, korrekt, tack! Något ofta förbisett i vår tid är den apostoliska succession som är helgelse, det du mycket bra pekar på med " personligt". Låt oss be om det, ta emot det och ge det vidare med de händer vi fått så diakoni och andlig fördjupning inte hålls åtskiljda. / Magnus Olsson
Om jag uppfattar saken rätt blir organisationen därför för oss ointressant. Eller rättare sagt vi tror att den ligger helt och hållet i Guds händer. Betyder det att vårt ansvar för organisationen(om det finns något sådant) är så begränsat att vi inte behöver ta det personligt?
Samtidigt är det så att människor alltid har ett behov av att organisera sig, ett behov som jag förmodar är nerlagt i oss människor av Gud.
Den apostoliska successionen är i alla lägen säkrad via Missionsprovinsen. Gud önskar inte splittring, men vi kan inte heller stå vid villolärare. Någonstans finns en brytpunkt.
Var och en av oss har sitt ansvar att evangelisera på det sätt man kan och kanske än viktigare nu bland bröder och systrar i våra svenskkyrkliga församlingar som vi redan tillhör att börja väckelsen inifrån på lekmannanivå. Att påverka kyrkan utifrån via kyrkoval, kyrkomöte och biskopar är omöjligt(iaf för oss människor).
Jag tror också att debatten kring AJ faktiskt kan var en väckarklocka och ett startskott för något nytt.
Vi måste ta tillbaka det lekmannaengagemang som präglade den svenska kyrka jag växte upp i men som idag mer liknar en statlig myndighet och är i mångt och mycket tjänstemannadriven.
Mvh JohanN
Folket ville ha en kung, inte Gud. Folket fick som de ville. Gud använde detta, det ges sin höjdpunkt i en av de framlagda gåvorna i Betlehem och på korset där samtliga tre gåvor aktiveras. Allt är törnekrönt såsom lammet är slaktat i evighet. / Magnus Olsson
Gud har inte gett Svk nått löfte. Löftet är knutet till Jesus som Guds Messias, människosonen som är med tills alla tidsinställningar är avslutade. Tid och nåd följs åt som Växjö stifts störste teolog formulerat det. Det håller. / Magnus Olsson
Jo f Håkan, vi ska bry oss om organisationen. Vi måste organisera oss för att göra det Kyrkans Herre vill att vi ska göra. Men vi måste betrakta alla, precis alla, organisationer som provisoriska och tillfälliga organisationer. Tillfälliga under mycket lång tid i vissa fall förvisso, men likväl tillfälliga. Ser vi dem som tillfälliga kan vi utan sentimentalitet lämna den organisation som tjänat ut sitt syfte åt sitt öde.
Det är en svår konst att veta när det är dags att bryta upp och bygga upp nåt nytt. Många stannar alldeles för länge, somliga har för dåligt tålamod.
/Populisten
Det är just detta som är min brottningskamp. Trohet contra uppbrott, men det är faktiskt möjligt att de inte behöver motsäga varandra.
Följer du Arostoteles går du, följer du Platon stannar du med Idee, följer du St Paulus följer du det du stannar vid. / Magnus Olsson
Nej trohet och uppbrott är inte motsatser. Ibland är det mer trofast att bryta upp än att stanna. Likväl, så länge du i rimlig mån tillåts fortsätta verka som VDM inom SvKs organisation så finns ju ingen anledning attiska sig annorstädes. Det är faktiskt också en konsekvens av en helt osentimental syn på organisationen.
Jag tycker därför att t.ex. Eva Hamberg gör fel när hon lämnar SvK av samvetsskäl. Inte har väl Herren lovat oss att alltid få verka i sammanhang där vår åsikt är uppskattad? Han har lovat oss att vara med oss i med och motgång. Det viktiga för en ämbetsbärare, tänker jag som lekman, är att ta ansvar för sina andliga barn. Har man byggt upp en fungerande församling och manövreras bort på orten ska man inte bryta upp från orten utan SvK för att istället kunna stanna och fortsätta sörja för de andliga barnen.
/Populisten
Kanske är jag fel person att yttra mig, enär jag 1986 lämnade min tjänst i SvK, tillika, medlemskapet. Idag har jag sedan några år återvänt till mitt ämbete (det är ju inte möjligt i SvK-kanonisk mening, men en gång vigd, alltid präst) och jag tror det är viktigt att inte dem som med F Gunnars ord ockuperat den svenska kyrkoprovinsen får det alltför enkelt för sig. Luthers nota ecclesiæ är nog ändå där oavsett om Antje verkligen är helt fel ute, se http://www.varldenidag.se/kommentar/2013/10/16/Gnostiska-ideer-i-Arkebiskopsgarden/
Ockupanterna glädes, de hoppas på en ström av konversioner så de blir av med er som varit naglar i ögat på dem. Men jag tror Guds Ande leder var och en, några att stanna och ge mat åt fåren som annars lider, några säkert till nya initiativ. Precis som jag tror Herren ledde oss en gång. Och vi gläds nu över att kunna möta våra gamla vapenbröder och - systrar i striden för Herren i landet.
Jag vill höra till Kristus Kyrka i Sverige. Jag har ansett att reformationen var en korrigering och har inte tänkt så som Philip Geister på Signums blogg idag.
Svenska kyrkan var Guds Kyrka i Sveriges land, med rötter från fornkyrka och medeltid. Hon hade lyckan att reformationen inte ledde till bildstormning och ett nedmonterande av Kyrkans rika arv. Hon fick ett särskilt ansvar att förvalta pärlan "Rättfärdiggörelse av nåd genom tro" och gestalta en nådemedelskristendom med ärende till hela Sverige. Hon fick uppdrag att vara en brobyggarkyrka mellan lutheraner, anglikaner, katoliker och ortodoxa. Hon välsignades med kyrkväckelsernas rika själavårdserfarenhet.
I denna kyrka döptes och konfirmerades jag. Hon gav mig undervisning och gemenskap med kristna syskon. Hon välsignade mitt äktenskap och hon tog upp mitt barn i famnen genom dopet. I henne lever jag mitt vardagskristenliv med söndaglig mässa som pulsen.
Men nu undrar jag om hon övergivit mig. Har jag levt i en lögn? Är det i själva verket en tom kuliss, bara fylld av yttre attribut på kristen tro men i grunden en irrlära? En "kyrka" där stora delar av biskopskollegium, kyrkopolitiker, präster och andra anställda inte har en kristen tro.
Är jag själv ens välkommen? Jag undviker noga att hamna i samtal om tro med präster och kyrkoaktiva jag inte känner. Jag har alltför ofta blivit misstänkliggjord och fått höra att jag borde lämna SvK.
Kanske har de rätt. Kanske har Geister rätt.
Det här gör så ont i mage och hjärta att jag nästan blir tårögd av att skriva det. Herre, förbarma dig!
Amen! / Magnus Olsson
Skicka en kommentar