söndag, maj 21, 2017

Söndag

Det har varit en verkligt skön helg, en riktig sommarhelg. I går var jag på Växjö stifts kyrkohistoriska samling i Rydaholm. Kanske mest för att jag ville återse gamla kollegor om jag ska vara ärlig. Men prosten Jan Fritiof höll ett föredrag om prästgårdar, var de var belägna och hur lönelistan såg ut förr i tiden. Inte helt ointressant. Jag köpte dessutom en liten häftad bok med titeln Series Pastorum för Växjö stift. Den kostade 10;-. Och så köpte jag boken om Peter Lorentz Sellergren. Den som Madeland skrivit. Christian Braws bok med samma titel får vänta. Det är ett privilegium att inte vara anställd. Då kan man resa på samlingar som dessa och lä'sa böcker som dessa.

Idag har jag sett på fotboll. Bajen spelade 1-1 mot Sirius. Den andra halvleken var riktigt tröttsam. Det ska blir intressant att höra tränarnas kommentarer lite senare i kväll. Om de tycker som jag. Men visst är en poäng bättre än ingen poäng.

Vidare har jag gjort färdigt korrekturet till nästa bok, en kommentar till Jakobs brev, så nu ska jag bara skicka in den till förlaget med en del rättelser.

Plus att jag gjort färdigt en artikel till tidningen Israels vän. den handlar om det gröna olivträd som Paulus talar om i Romarbrevet 11. När jag nu läser igenom den känns den både rätt och viktig. Kanske ska jag lägga ut den på bloggen när tidningen väl kommit ut. Jag tror den kommer inom en månad det vill säga innan Israels vänner har sin stora konferens här i Värnamo. Till den är för övrigt alla välkomna.

Ja, en dag fylls alltid med något. Snart är dagen över. Det stundar VM-final i ishockey och sedan börjar en ny vecka. Tiden står verkligen inte still. Men trots det har det varit en vilodag, en riktig sådan med högmässa i Rydaholms kyrka. Det är söndag.

lördag, maj 20, 2017

68-kyrkan

Som jag berättade har Kyrka & Folk närmast ett temanummer om Socialdemokratisk kyrkopolitik denna vecka. Du kan hitta tidningen bland mina länkar till höger. I senaste numret recenseras också idéhistorikern Johan Sundeens bok 68-kyrkan och recensionen är mycket upplysande. Gustaf Björck som skrivit den berättar att boken omfattar ungefär sjuhundra namn och att bara käll- och litteraturförteckningen är på trettiotvå sidor. Boken är med andra ord väl grundad. Och resultatet är uppenbart:

Socialdemokraterna har medvetet gjort om Svenska kyrkan.

Det märkliga är att de fortsätter trots att jobbet redan är gjort. Jag kan bara förstå det som att Socialdemokraterna också fortsättningsvis vill ha makt över och använda sig av Svenska kyrkan. Först tyckte jag det var obegripligt men så läste jag i går morse ett uttalande av vår försvarsminister Peter Hultqvist (S) i SvD där han bekymrar sig över läget i Ryssland. Han säger: "Den europeiska säkerhetsordningen är inte längre som vi är vana vid på grund av Rysslands aggressiva uppträdande. Regimen i Kreml är nära knuten till säkerhetspolisen, oligarkerna, kyrkan och den statliga administrationen. Fokus är att återskapa moderlandets stolthet ... (kursiveringen är min). Jaha, är det så det är. Kanske kan tanken också appliceras på den svenska regimen (läs Socialdemokraterna) och kyrkan (läs Svenska kyrkan). Det är i alla fall uppenbart att Socialdemokraterna tänkt så tidigare och inget tyder på att de har ändrat sig.


Sundeen visar med tydlighet att den kristna studentrörelsen (KRISS) utgjort plantskola för vad som sedan kom att hända. Själv har jag aldrig lärt känna rörelsen eftersom det fanns två studentorganisationer och jag var anställd i den andra, SESG (Sveriges Student- och Gymnasiströrelse). Men visst minns jag att det talades om hur KRISS höll sig med en politisk agenda. Det handlade om FNL-gruppernas protester mot USA, om den framväxande befrielseteologin i Nicaragua, om Kuba och Kina, om himlen på jorden med Kuba och Kina som de stora förebilderna.

De som fostrades i den myllan var och blev mina lärare på universitetet och mina biskopar. Om jag inte hade fått erfara väckelsen på Fjellstedtska skolan eller handplockats av Torsten Josephsson som då var generalsekreterare i SESG hade kanske livet gestaltats annorlunda för min del. Men kanske ändå inte eftersom min väg till präst var ett resultat av ett verkligt möte med Jesus, en Jesus som jag förhoppningsvis inte hade övergivit.

Det är framför allt två biskopar som bryskt har avvisat mig. Den förste är Åke Kastlund som var biskop i mitt hemstift 1972-82 som ville avkräva mig löften jag inte kunde ge, - typ tre månader innan jag skulle prästvigas. På den biskopsstolen satt något senare Jonas Jonsson som ansåg att Kina var ett kristligt föregångsland. Han citeras i Sundeens bok.

Den andre biskopen var Lars Carlzon. Han hade en gång varit generalsekreterare inom SESG, en from man antar jag. Någonstans valde han en annan väg. Han blev inte bara biskop i Stockholms stift utan också ordförande i vänskapsförbundet Sverige - Östtyskland. Han lärde sig mycket i Östtyskland. När jag hade varit vikarie i Katarina församling i nästan fyra år och ville ha fast tjänst avfärdade han mig med orden: "Vi har ingen användning för sådana som dig". Det var år 1981. Sådana markeringar utgör en del av det skeende som Socialdemokraterna har igångsatt och också fortsättningsvis vill se.

Det finns därför alla skäl i världen att inte bara uppenbara vad som skett och sker genom kyrkopolitikernas försorg utan också att aktivt motarbeta dem. Jag vet att det inte låter särskilt sympatiskt men ett av de stora problemen är att allt sker i skymundan och att folket inte ser, förstår eller är berett att protestera. Detta trots att de i grund är protestanter. Det finns inte så mycket kvar av sältan.

Men vi har två uppgifter. Herrens profet ord gäller än idag:

Jag sätter dig i dag över folk och riken, för att du skall rycka upp och bryta ner, förgöra och fördärva, bygga upp och plantera.
Jer 1:10

Det ordet tror jag gäller över tid och rum. Och det gäller globalt och lokalt. 

torsdag, maj 18, 2017

Socialodemokratisk kyrkopolitik

Tänk vilket lugn som spred sig inom mig efter matchen i går. Och glädje. Jo, Bajen fick 1-1 hemma mot Malmö. Bajen tog ledningen och sedan lyckades vi med ett självmål till malmöiternas lycka. Två förlorade poäng tyckte Malmös lagledning efter matchen. Två förlorade poäng tyckte Bajen-spelarna efteråt. Kanske ska jag inte skriva mer med tanke på att jag vet några Malmö-fans som kan tänkas läsa denna blogg.Vi lägger därför matchen till handlingarna tills vidare.

I går ringde Hans S och undrade om jag läst Johan Sundeens bok 68-kyrkan: Svensk kristen vänsters möte med marxismen. Jag upplevde att Hans var uppe i varv, nästan chockad trots att han inte är ovetande. Jag svarade sanningsenligt: Nej, jag har inte läst den, men jag har upplevt den ända sedan studietiden.

Hans S kunde berätta att många av våra lärare vid universitetet i Uppsala finns med i boken. Och våra biskopar. Jo, jag vet. Vi märkte det redan då när vi läste teologi. Det var så genomskinligt, så påtagligt. Och till och med när innehållet i läroboken var kyrkohistoria hette boken Från Jesus till Mao.

Det är oerhört bra att eländet kommer upp till ytan. Oooh, vad jag har längtat efter det. Kanske kommer den dagen då allmänheten också ser och förstår varför det har blivit som det har blivit. Då kan vi släppa vår kritik mot Svenska kyrkan, förbarma oss över den och i stället reformera och bygga upp. Jag hoppas att den dagen kommer. Men fortfarande driver Socialdemokraterna Svenska kyrkan med god hjälp av Centerpartiet.trots att de nu nått sina drömmars mål; att knäcka ämbetet, införa civilreligion och göra pastoratet till en arbetsplats. Jag är medveten om att jag generaliserar, att det finns många goda kristna i Svenska kyrkan, att det här och var firas rätta gudstjänster och att diakonin utvecklas, men inget av detta kan ändra på det faktum att Socialdemokraterna i hundra år medvetet har förändrat Svenska kyrkan. Och ändå är de inte nöjda utan fortsätter driva partipolitik i Svenska kyrkan.

I morse kom Kyrkans Tidning.och på sidan 11 läser jag ett uttalande av Olle Burell (S) som blev en rubrik: "Svenska kyrkan bör inte driva förskolor". Motvilligt tog jag mig igenom artikeln. Burell som är skolborgarråd i Stockholm säger: "Jag har aldrig gillat tanken på att Svenska kyrkan startar egna förskolor." Partiet har ju nyligen haft kongress och bestämt sig för att inte bara vara emot förskolorna utan också alla kristna friskolor. Burell ger oss huvudargumentet längre ner i artikeln då han menar att problemet med de konfessionella förskolorna, som han benämner "separatistiska" driver, är att de inte kommer alla medlemmar till nytta. Naknare, mer uppenbart än så kan den socialdemokratiska politiken inte uttryckas. Alla ska med om än med tvång. Det är socialism om något.

Burell har suttit med i kyrkomötet i sexton år men ställer inte upp en omgång till. Han är ju nu skolborgarråd i Stockholm och vem vet vad som väntar honom efter nästa val. Han gissar att en förkrossande majoritet av Socialdemokraterna i kyrkomötet är skeptiska till att kyrkan lägger pengar och kraft på att starta förskolor.

Nej, jag gnäller inte. Jag försöker inte provocera. Jag försöker inte blottlägga eller förneka Socialdemokraternas rätt. Jag bara upplyser. Det är dags att inte bara urskilja vad som sker inom Svenska kyrkan utan också att återerövra, ändra tillbaka eller som det heter re-formera.

Sedan fick jag tidningen Kyrka & folk och den verkar ha ämnet i fråga som tema. Jag får väl läsa den också då. Och beställa Johan Sundeens bok. Och återuppliva gamla minnen.

tisdag, maj 16, 2017

Nu har det varit lugnt ett par dagar

Nu har det varit lugnt ett par dagar.

Hammarby besegrade Halmstad med 2-1 och det är alltid skönt att se sitt lag vinna. Jag tror att Bajen kan fortsätta att vinna. Det är ett stabilt lag i år även om det inte skulle sitta i vägen med ett par nyförvärv när transferfönstret öppnar igen under sommaren. Men som Bajen-fans har vi lärt oss att aldrig ta ut något i förväg.

I går var det exakt tre år sedan olyckan i Nepal. Jag har varje dag anledning att tacka Gud för livet. Nu gäller det bara att ta var på dagen. Vila och arbete i lämplig kombination.

I går kunde jag också hämta ut det kompendium jag skrivit till Bibelförklaringarna över Romarbrevet. Det är så härligt att bara hålla de 170 sidorna i handen och känna sig nöjd. Inte så att det är världens bästa kommentar, men det är inte heller världens sämsta. Jag fick trycka upp 35 stycken och de är alla sålda i förväg. Kompendiet finns visserligen på nätet men det kommer nog att dröja innan det trycks på nytt. Jag har planer på att gå igenom mina sju kompendier och försöka få dem utgivna av det enkla skälet att evangeliet och kommentarer till evangeliet alltid ska förmedlas. Varje generation har som uppgift att förvalta och ge evangelium vidare på sin tids språk. Jag förstår inte varför de kristna bokförlagen är så fixerade vid ekonomin att de underlåter att ge ut bibelkommentarer. Jo, några finns. KNT:s serie är kanske skriven mer för specialintresserade, för teologie studerande men serien är välskriven och jag har haft och har glädje av dem. Men också där håller man tillbaka. Samuel Byrskogs kommentar till Romarbrevet kom ut som del 1, kapitel 1-8, men sedan var det stopp. Del 2 skulle ha kommit för flera år sedan och jag har flera gånger varit i indirekt kontakt med förlaget. En gång fick jag höra att jag skulle vänta. En annan gång att den bara skulle komma som Book-on-Demand och senast förra veckan att den inte kommer ut alls. Men varför?

Nu har i alla fall jag skrivit kontrakt med förlaget Recito och de har börjat sätt min kommentar till Jakobs brev. En av våra biskopar har läst manus och kan tänka sig skriva på bokens omslag. En annan broder har lovat att sponsra kostnaderna eftersom han tycker boken är viktig, - inte minst med tanke på Martin Luthers negativa inställning till Jakobs brev. Luther trodde att Jakob skrev sitt brev efter Paulus och i polemik mot Paulus. Men där hade han fel. Det var precis tvärtom. Jakob undervisade och skrev före Paulus. Jakobs brev är en fortsättning på Jesu så kallade Bergspredikan.

Kommentaren, 96 sidor kommer att kosta 160;-. Den trycks i 200 exemplar och kommer ut någon gång under sommaren. Förlaget marknadsför och distribuerar den i sex månader och sedan får jag köpa de exemplar som har blivit över. Så ser villkoren ut.

För övrigt har jag lyckats sälja en del av av boken Kyrkans - Guds gåva? som jag annonserade här på bloggen. Roligt att den kommer ut om än 25 år senare än tänkt. Men det visade sig att "nu är den rätta tiden".

För övrigt läser jag fortfarande The Church av Hans Küng. Men nu är det inte många sidor kvar, kanske 100. Jag har använt en del av den i mina förberedelser till Värnamo koinonias inspirations- och undervisningsdag, lördagen den 10 juni. Det blir tre pass med följande rubriker 1) från qahal till ekklesia 2) det eskatologiska perspektivet och 3) de höll fast vid ... Dagen avslutas med mässa i Lidnäs kapell. Jag ser verkligen fram emot detta.

Nu har det varit lugnt ett par dagar. Men i morgon spelar Bajen mot Malmö och då är det risk för att lugnet störs. Men för vem återstår att se.

söndag, maj 14, 2017

United, Malmö flyttar till ...

Nu är det något mer än två veckor sedan Kari och jag hade glädjen att närvara på Uniteds konferens om Re-formationen och vi har fått lite distans till den. Det var ganska uppenbart för mig att United med den konferensen närmade sig den allmänneliga kyrkan genom att göra tydligt för oss att inte bara arvet från fornkyrkan var viktigt utan också det från reformationen. Under ett antal undervisningspass fick vi höra om Kyrkans sju kännetecken.

Det är en märklig resa församlingen har gjort eller kanske bättre gör när man inte bara till innehållet närmar sig vår svenskkyrkliga tradition samtidigt som man inte bryter med sin egen frikyrkotradition utan också till det yttre. När man kommer till lokalerna  i Malmö möts man av ett rum som mer liknar en kyrkolokal än en teater som lokalen är byggd att vara. Här finns ett altare med krucifix. Här finns en stor Kristusbild som fyller funktionen som altarmålning och en predikstol naturligtvis. Här finns en pastor som nu gärna bär prästskjorta och jag kan förstå att det fanns medlemmar i församlingen som reagerade och till och med lämnade församlingen eftersom de inte vill följa med i förändringarna.

Kari och jag har erfarenheter från United som bara är månadslånga och kanske kan vi först om några år se klarare. Men förutom att församlingen vill ta emot reformatorernas arv präglas den av sitt ekumeniska anslag. När vi hade präst, pastors och församlingsbyggares middag var vi 61 personer från olika sammanhang. Här fanns präster från Missionsprovinsen, EFS, Svenska kyrkan och pastorer  från Equmenia, EFK, Pingst och trosrörelsen. Samstämmigheten var stor. Vi behöver få se nya gemenskaper växa fram. Vi behöver stödja varandra och föra de viktiga samtalen. Det duger inte längre att bara hålla fast vi det egna sammanhanget utan Gud vill  något mer.

När det talas om kyrkans sju kännetecken talar vi också om Martin Luther. Och vi talar om Confessio Augustana (CA) eller den Augsburgska bekännelsen som den också kallas. Det kan därför vara viktigt att påpeka att CA gjorde anspråk på att vara ekumenisk. Man ville inte alls bryta med den Romersk-katolska kyrkan utan endast rensa ut en del missbruk. Så ser dokumentet fortfarande ut och det är därför kanske ett dokument som återigen kan komma till nytta. Inte bara som ett bekännelsedokument utan som ett ekumeniskt dokument.

Nu har det gått ut ett pressmeddelande att församlingen överlåter sina lokaler till Hillsong. Det betyder inte bara att United flyttar ut utan också att de flyttar in i nya lokaler. I pressmeddelandet som du kan läsa genom att klicka här står att läsa församlingen nu får "en bas i centrala Malmö som tydligare signalerar ett kyrkorum och som frigör resurser för församlingsplanteringar i ... Sverige ..."
Pressmeddelandet innehåller naturligtvis en del information men det saknar också en del information. Här sägs till exempel inte något om vilken lokal det är fråga om, men att den tydligare signalerar ett kyrkorum, hur det nu ska förstås. Den lokal som Hillsong kommer att ta över var inredd som ett kyrkorum och den lokal United nu flyttar till ska bli ännu mer kyrkolokal om jag förstår meddelandet rätt. Det ska bli spännande att följa fortsättningen.

Än mer spännande ska det bli att få se "nya församlingsplanteringar ... i Sverige ..." Hur kommer det att gå till? Kommer de att förutom den heliga Skrift att ha CA som grundval? Kommer dessa nya gemenskaper att vara ekumeniska? Med tanke på alla de vänner som samtalade i dessa frågor under konferensen i slutet av april växer hoppet inom mig.

Jag tror det var Sofia Lilly Jönsson som skrev i SvD att hon gärna ville lämna Svenska kyrkan men samtidigt vara kvar. Den tanken har satt sig hos mig. Kan vi få se nya gemenskaper växa fram ocksåp inom Svenska kyrkan? Jag tror det.

lördag, maj 13, 2017

5 veckan i Påsktiden

Joh 16:5-11

Inledning: Den Helige Ande ska fortsätta Faderns vilja. Jesus fullbordade sin kallelse i och genom sin försoningsdöd på korset. Nu är det den Helige Ande som (genom oss) ska fortsätta och utvidga Faderns vilja. Jesus säger 

1.      Nu går jag till honom som har sänt mig
a)      Ingen av er frågar mig vart jag går. Jo, Simon Petrus i 13:36: Herre, vart går du? Då sade Jesus: Dit jag går (försoningsverket) kan du inte följa mig. Och Thomas i 14:5: Vi vet inte vart du går. Hur kan vi då veta vägen? Jesus svarade: Jag är vägen (Jesus som person). Petrus ville inte lyssna. Thomas och Filippus förstod inte. De förstod att Jesus var på väg till Jerusalem för att lida och dö. Det var ingen otänkbar tanke. Det var försoningen och uppståndelsen som var otänkbar.
b)      Denna förblindelse är förhärskande än idag. Den håller människorna fångna. De tror att döden är slutet, men de tror inte på de dödas uppståndelse. Deras hjärtan är fyllda av sorg. De kan höra att Jesus gick i döden, men inte att han gick genom döden, att han fullbordade verket och sedan återvände.
c)      Tron på de dödas uppståndelse är ett kännetecken på de kristna. Låt inte ditt tvivel vara slutordet utan sätt din lit till Jesus. Vi har möjlighet att växa i tro, inte i tron på oss själva, men på honom.

2.      När jag går kommer Hjälparen till er
a)      Det var nödvändigt att Jesus fick gå till Fadern. Bara efter att försoningen ägt rum blir det fritt fram för den Helige Ande att genom apostlarna fortsätta verket.
b)      Den Helige Ande utgjuts över allt kött (Joel 2) och vill tränga ner i varje människas hjärta och på varje plats för att ”foga in oss i sitt tempel”. Han vill fylla detta tempel med budskapet om Guds rike, med försoningen och rättfärdiggörelsen, med sig själv.
c)      Det är inget mindre än det som sker när du lyssnar till evangelium och blir delaktig av honom och det han gjort för dig i den heliga nattvarden. Låt inte ditt tvivel vara slutordet utan sätt din lit till Jesus. Vi har möjlighet att tillsammans växa i tro, inte i tron på oss själva, men på honom.

3.      Han skall visa världen vad synd och rättfärdighet och dom är
a)      När Jesus förkunnade om Guds rike väcktes människornas hopp. Det var ett hopp som gick långt utöver deras otillräcklighet. De skulle gå ut ur sig själva, ut i friheten för att där se Guds rättfärdighet (Rom 3:25), se hur synd, död och djävul bestraffades och de själva gick fria. Simon Petrus fick vara med om det. Han förnekade Jesus, överbevisades om sin synd, men upprättades.
b)      Den Helige Ande vill att varje människa ska bli medveten om synd, men också om rättfärdighet och dom. Den som döms är djävulen och en till, - Jesus. Han döms för att var och en som tror inte ska gå förlorad utan ha evigt liv. När du reser dig på darrande knän för att gå in och ta emot domen är det en annan som träder fram i ditt ställe. Det är Jesus, din personlige försvarsadvokat.
c)      Det bästa som kunde hända oss var att Jesus fick ge sitt liv, gå till Fadern och sända oss Hjälparen. Det gör att vi kan leva himlen på jorden. Vi har Tröstaren hos oss, den tröstare som har lovat att fortsätta, utvidga och fullborda hela Faderns vilja.


Avslutning: Den Helige Ande leder oss till hela sanningen. Anden inför inte något nytt utan repeterar vad Jesus har sagt. Anden varken lägger till eller tar bort något. Så kan du känna igen Anden. Jesus kommer på ett  nytt sätt.

fredag, maj 12, 2017

Behöver Svenska kyrkan reformeras?

Behöver Svenska kyrkan reformeras? Det är enkelt att lättvindigt säga att kyrkan alltid behöver reformeras. Och det är många som säger så, men på vilka punkter behöver kyrkan reformeras? På vilket sätt kan det gå till? Finns det något motstånd? Från vilka kommer det i sådan fall och hur ser det ut? Är Svenska kyrkan korrumperad? Den sista tanken har kommit till mig först på senare tid. När jag tänker efter har jag sett vänskapskorruptionen på nära håll, men inte sett det så. Men nu måste ändå frågas ställas om än inte ännu besvaras.

Sofia Lilly Jönsson skrev en artikel i SvD häromdagen som du kan läsa genom att klicka här. Rubriken är Svenska kyrkan reduceras till toppstyrd lobbyaktör. Det kommer knappast som någon nyhet för oss som varit med ett tag och som har följt utvecklingen. Det nya nu är väl att systemet håller på att avslöjas. Det kommer till ytan och, tyvärr, måste jag säga att vattnet alltid rinner neråt. Det är en tidsfråga innan eländet når lokalplanet.

Jag har alltid varit ytterst tveksam dels till den ökade partipolitiseringen och dels till talet om den dubbla ansvarslinjen. Det är möjligt att partipolitiseringen kan komma att avta. I sådana fall till en början på lokalplanet. Men så länge människor kan "tjäna något" på att vara kyrkopolitiker, status, makt och egenintresse, kommer det att finnas kvar. Det är inte många som kan bli rika på att vara kyrkopolitiker men de kan få förmånen att använda pengar på ett själviskt sätt. Här behövs en kraftig reformation så att ingen kan tjäna någonting på att engagera sig i Svenska kyrkan.

Den dubbla ansvarslinjen var en sådan där kyrkopolitisk lösning. Innan dess var det i hög grad prästen som ansvarade för hjorden, men allteftersom prästens ämbete monterades ner (på gott och ont är bäst att tillägga) så kunde politikerna inta mark. Kanske rent teoretiskt inte så mycket att säga om. Nästa steg var att ta alla prästerna ifrån biskopen som tidigare hade arbetsgivaransvaret för prästerna. I stället flyttades prästerna över till kyrkopolitikerna. Nu blev det dem som skulle anställa och "köpa ut." Nu talas det alltmer sällan om den dubbla ansvarslinjen och det börjar bli alltmer uppenbart att prästerna är tjänstemän. Därmed urholkas också med hast deras andliga ämbete. Här behövs en kraftig reformation så att prästen på nytt får bli "herde för sin hjord". Ärkebiskopen har ingen reell makt och inte heller övriga biskopar. Här om dagen skrev Maria Schottenius i DN under rubriken När det blir skarpt läge har biskoparna inget att säga till om. Du kan läsa artikeln genom att klicka här.

Sedan något år eller några år tillbaka behöver vi bloggare inte längre så mycket kritisera Svenska kyrkan. Det sköter numera profan media om lika bra. Svenska kyrkan verkar nu urholkas snabbare än jag trodde. Men annars rör jag mig mest på det lokala planet. Det går att märka av hur det som nu börjar bli synligt nationellt också händer lokalt. Dålig arbetsmiljö, tveksamt chefskap, sjukskrivningar och uppsägningar. I Värnamo har opolitiska Gladare församlingsliv befunnit sig i regeringsställning och det har inte bara varit positivt. Man ser inte det man inte vill se. Man talar inte om saken och hur är det med korruptionen? Jag kan inte hjälpa att frågorna hopar sig.

Jag lider mest med människorna som har behov av Guds ord, Guds Andes beskydd och vägledning. Det är alltid fåren som kommer i kläm och många av dem är så oskyldiga att de inte heller kan orientera sig. Så kommer ordet till mig: vi gick alla vilse såsom får ...

Hur som helst är behovet av en yttre reformation alltmer uppenbar.

torsdag, maj 11, 2017

Också inom Svenska kyrkan

Det blev en lång dag och den är inte riktigt slut ännu. Vi har hela dagen fört pastorala samtal här hemma. Ja, inte bara Kari och jag, inte ens Kari och jag. Samtalet har förts med några goda och välvilliga kollegor och andliga ledare. Det är reformation i luften. Gemenskapen med Kristus och med varandra kommer alltmer i centrum. Nya nätverk växer fram.

När vi för en vecka sedan deltog i konferensen i United,Malmö stod det ganska klart att många nu återvänder till Bibeln som en helig Skrift, som Guds Ord och tilltal till oss. Här samlades präster, pastorer och församlingsbyggare från Pingst, EFK, ELM, EFS, Equmenia, OAS, Missionsprovinsen, Trosrörelsen, Svenska kyrkan och från friare församlingsplanteringar. Det var stort att inte bara få möta varandra, "känna" gemenskapen, sjunga eller lyssna till undervisningen om Kyrkans sju kännetecken utan att få vara med om hur nya nätverk uppstår i syfte att återupptäcka bibliska sanningar och återerövra sådant vi har förlorat. Det är uppenbart att det blir en fortsättning på denna starka vilja att på nytt få se en reformation av kyrkan i Sverige.

För egen del tänker jag att reformationen på 1500-talet till stor del kan beskrivas som en lärans reformation. Sådant som fördunklade evangeliet skulle rensas ut och Guds röst sådan den ljuder i Skriften skulle höras på nytt. Den reformation svensk kristenhet behöver idag däremot handlar snarare om strukturerna. 

I morse försökte jag på nytt förstå vad Kyrkoordningen menar med ord som kyrka och församling och så som orden används som där och hos gemene man är de näst intill obegripliga. Kyrkan har blivit en institution. Församlingen har blivit ett territorium. Beskrivningar som är helt omöjliga att finna i Skriften. Jag vet att Bo Giertz i ett brev någon gång på 1980-talet skrev att vill vi se en reformation behöver vi återvända till Skriften. Vi kan lära från Skriften. Och det kan vi göra och behöver vi göra också när det gäller kyrkans organisation.

När jag har fördjupat mig i Korintierbreven särskilt och i Romarbrevet har det blivit solklart för mig att det inte fanns någon församling i Korint. Det fanns inte en församling i Rom. Det fanns många. Forskarna räknar med att det i Rom fanns mellan 10 och 15 husförsamlingar. Att de sedan i en mening utgjorde en församling är något annat. De var förenade genom tron på Jesus Kristus och genom dopet. I den meningen finns bara en kyrka och församling och det är den vi alla tillhör. Det är för övrigt samma kyrka som du läser om i Apostlagärningarna. Det är din kyrka! Detta behöver vi återupptäcka.

Det är så roligt att se hur nya gemenskaper växer fram i vårt land. Jag tänker då på större eller mindre husgrupper, på församlingsliknande gemenskaper och på koinonior av olika slag. Jag tänker inte på och längtar inte efter nya församlingar i kyrkorättslig mening. Vi behöver i stället gemenskaper, fler gemenskaper, olika gemenskaper och nya gemenskaper. På samma sätt som vi låter nya nya generationer och nya familjebildningar uppstå. Det är naturligt och borde vara naturligt också när det gäller oss kristna. Det är klart att nu uppstår nya frågor, men plötsligt börjar jag ana att det jag längtar efter kommer att hända också inom Svenska kyrkan.

onsdag, maj 10, 2017

Svenska kyrkan kan reformeras

Det trodde jag inte var möjligt, men nu - kanske ändå. När jag läste om boken Kyrkan - Guds gåva? som jag skrev för nästan 30 år sedan upptäckte jag att den närmast var profetisk. Hur då profetisk undrar någon och det ska jag berätta nu.

Boken kom till mitt i brinnande väckelse. Jag insåg plötsligt att det inte bara är fantastiskt att människor kommer till tro, blir fyllda med den helige Ande och helbrägdagjorda, utan att också strukturerna måste vara tjänliga. Så som strukturerna ser ut inom Svenska kyrkan är de otjänliga. Det är kanske inte så konstigt om de konstruerades på 1600-talet. Kanske dags att se över ekklesiologin?!

Det är sant som jag skriver i inledningen av boken att om saltet mister sin sälta så är det inte längre tjänligt. Det gäller att inte kompromissa bort den kristna trosläran och det borde vara en självklarhet. Men lika självklart borde det vara att man inte slår nytt vin i gamla vinläglar. Hur Svenska kyrkan med strukturer från 1600-talet skulle kunna ta fram nya vinläglar var svårt för mig att förstå när boken skrevs 1989.

När jag kom till Hjälmseryd 1983 förfasades jag över att det i socknen fanns inte mindre än 19 missionshus. Vilken splittring, tänkte jag. Dessutom var 13 av dessa missionshus fortfarande i bruk. Men sex år senare och en väckelse rikare avslutade jag boken med frågan om nya församlingar. Jag läser:

Rubriken anger en frågeställning vi knappast lär komma undan. Idag är det infekterat och känsligt att tala om nya församlingar. Förmodligen t.o.m. rätt främmande för oss inom Svenska kyrkan. Är det ens teoretiskt tänkbart att "starta nya församlingar" inom Svenska kyrkan? ... Det kan inte vara fel, tvärtom önskvärt, att sådan församlingar (husförsamlingar, mitt förtydligande) hela tiden uppstår. Men se nu det stora sammanhanget. En sådan församling  är inte på kollisionskurs med den stora lokala församlingen eller den universella (idag skulle jag skrivit katolska) Kyrkan. Min tes är alltså denna: att om du med ny församling menar ny och annorlunda till innehåll, liv och lära, avgränsad mot andra kristna, mot den stora kyrkan, är det omöjligt att starta en ny församling. I sådana fall uppstår bara en förening, en sekt eller ett parti, vilket i och för sig kan ha sitt syfte och sin mening, Men om du med ny menar en ny sammansättning  av människor på en ny plats, kanske med nya verksamheter och med en ny musik o.d., fast innehållet är det klassiska, då bryts inte enheten med Kyrkan sönder, utan den består trots de ny-bildade församlingarna

Jag satte igång en utförsäljning på boken förra veckan. Du får den för 100;- inklusive porto.
Bara skicka mig ett mail med din adress.
Nu har det gått ytterligare 30 år och jag tror vi är där nu. Det är dags att omdefiniera ekklesiologin. Det är dags att bilda nya församlingar. Vi kan inte längre nöja oss med att församlingen är territoriell. Än mindre nu när församlingarna fråntas sitt självbestämmande och stordrift utan delegering införs.

Jag läser i avslutningen på boken följande ord:

Osökt kommer jag att tänka på Hjälmseryds socken kring sekelskiftet. Överallt samlade man för att läsa och be. Idag kan jag se och förstå Herrens väsen och vilja i det som skedde. Jag kan inte vara emot missionshusen. Må de på nytt bli samlingsplatser för bibelläsning och bön. Ingen skulle vara gladare än jag om det fick ske igen.

Såg också till min glädje att kollegan Torbjörn Lindahl talat väl om boken på sin blogg. Du hittar hans blogg genom att klicka här.

tisdag, maj 09, 2017

Undervisningsdag på Lidnäs

Bröder och systrar i Kristus –

Idag har jag börjat förberedelserna till Koinonians nästa undervisningsdag. Jag har en längre tid önskat att vi skulle få läsa några texter i Skriften om församlingen. De första kristna samlades som vi vet i hemmen och när ”vi” slutade med det, förlorade vi något viktigt som jag tror vi kan återta. Nu hinner vi inte med så mycket på en dag, men det kan bli fler tillfällen på temat. Strax blir det möjligt att anmäla sig via hemsidan www.Lidnäs.se men redan här får ni ett första utkast.

Inbjudan riktar sig i första hand till vännerna i Koinonian och de som engagerar sig i bönetjänsten ute på Lidnäs. Men eftersom jag lägger ut detta på bloggen blir det möjligt för andra att också komma med. Därför ...


DU inbjuds härmed hjärtligen till inspirations- och undervisningsdag

Tema: De höll troget fast vid ...
Tid: Lördagen i Pingstquatembern, den 10 juni 2017, kl 09.30-16.00
Plats: Lidnäs
Anmälan senast: onsdagen den 7 juni via Lidnäs hemsida eller till Kent & Lotta telefon 0709 66 82 15

09.30             mingel med kaffe för den som önskar
10.00             välkommen, lovsång och tillbedjan
10.15             Undervisning 1, Från qahal till ekklesia
11.15             Undervisning 2, Ett eskatologisk perspektiv
12.00             lunch till självkostnadspris
13.30             Undervisning 3, de höll troget fast vid …
15.00             Eukaristi       
                     
De höll troget fast vid … är rubriken på årets andra inspirationsdag.

Vi kommer att fördjupa oss i vad det innebär att tillhöra gemenskapen i Kristi Kyrka.
Hur ska vi förstå kyrkan i relation till synagogan? I vilken mening grundade Jesus en ny kyrka?
Vad innebär det att tillhöra denna kyrka? Hur mycket ”måste” man vara med på?
Dagen avslutas med en tacksägelsemässa i kapellet. Här finns möjlighet att skänka pengar till hyran, profetera eller få personlig förbön.
Vi tror bestämt att ett liv i gemenskap med Kristus och varandra är grunden för ett gott liv.
Dessa inspirationsdagar är liksom våra månadssamlingar öppna för var och en som önskar komma. Så bjud gärna med någon eller några av dina vänner.


Välkommen till en intressant och givande dag!

Hälsningar Kari och Håkan Sunnliden


måndag, maj 08, 2017

Kort möte med stiftsjuristen

Det blev ett kort möte förra torsdagen med stiftsjuristen och domkapitelsledamoten. Det hela tog kanske en halvtimme. Det verkade som att det inte fanns så mycket att undersöka. Den blogg som ledde till anmälan hittar du genom att klicka här.

En av de första frågorna jag fick var: Vad menar du då med att skiva om häxor? Det gav mig anledning att påpeka att bloggen inte handlar om häxor utan om uppståndelsen från de döda. Sedan lade jag till att det är märkligt att ingen reagerar mot detta, brottet mot tron alltså. Däremot anmäler man mig. Det är naturligtvis biskopar och domkapitel som ska utöva tillsyn mot dem som förnekar Jesu uppståndelse från de döda och inte jag. Men från kyrkoledningen är det ofta tyst i lärofrågor.

Nu ville ledamoten veta mer och säger: Du skriver om dödsstraff och högförräderi? Då fick jag upprepa att jag inte begriper hur anmälaren kan få bloggen att handla om häxor eller om att jag skulle hota prästerna i Västerås stift med dödsstraff. Bloggen handlar om att man inom kyrkan inte tror på Jesu uppståndelse från de döda. Det är allvarligt. Jag står för det jag skrivit och tar inte det tillbaka. 

Vad menar du med att dessa aldrig lärt känna Jesus, löd nästa fråga och mitt svar närmast självklart. När man inte håller sig till kyrkans bekännelse genom att förneka själva fundamentet för kristen tro nämligen uppståndelsen från de döda då är det allvarligt.

Nästa fråga var mer intressant och kunde vara värd att hålla levande fortsättningsvis: Vad menar du med att det i kyrkan råder en tystnadens kultur? Då fick jag säga att det stora problemet är inte min blogg utan tystnaden och sekulariseringen inom Svenska kyrkan. Vi som i undersökningen kallas "formella" tystas och marginaliseras. Det finns präster, hävdar jag, som inte känner sig fria att säga vad de vill.

Avslutningsvis ville utredarna veta vad jag tycker domkapitlet ska göra med anmälan? Svaret var givet också denna gång. Jag tycker domkapitlet ska bortse från anmälan.

Men så fick jag ännu en uppmaning: Förklara begreppet ”syndens lön är döden” för oss som inte är teologer? Då kunde jag berätta att det är ett begrepp hämtat ur Nya testamentet. Hela skapelsen ligger under synden. Synden härskar över allting. Det är därför alla människor dör för att slutligen komma från synden. Och så kunde jag använda mig av juridiken: Alla människor är skyldiga till döden, men Gud frikänner dem som förlitar sig på Jesus Kristus.

Det blev ett kort möte hållet i god anda med vänliga jurister. Och jag kan nu inte begripa något annat än att Domkapitlet lägger ärendet till handlingarna. Men jag ser fram emot ett skriftligt erkännande. Vad jag förstod ska ärendet inte upp förrän i augustisammanträdet. Då har det gått nästan sex månader.

söndag, maj 07, 2017

Mer religion till barnen

Söndagsmorgonen började bra. SvD damp ner i vanlig ordning och jag kunde påbörja läsningen. På sidan 6 var jag tvungen att läsa noggrant. Antje Jackelén har där skrivit en debattartikel och det visade sig vara en lysande sådan. Den handlar om barnens rätt till religion. Jag visste att Sverige har skrivit under FN:s Barnkonvention och att det talas om att ta in den i svensk lagstiftning. Märkligt att det ska behövas en särskild lag för barn, men så är det tydligen.

Jackeléns debattartikel, som du kan läsa genom att klicka här, bär rubriken: Barn och unga har rätt till andlig utveckling. Artikeln verka vara föranledd av att det skrivs upprörda ledare mot kristna friskolor. Där förs särskilt två argument fram. Först att barn inte bör utsättas för indoktrinering och sedan för det andra att barn inte kan tillgodogöra sig religion. Hur Svensson kan låta sig luras av detta är för mig obegripligt. Eller också är det så att Svensson inte bryr sig. Båda orsakerna verkar rimliga.

Det är sant att barn inte kan värja sig mot indoktrinering, skriver Jackelén, men med vilken rätt låter vi dem då utsättas för reklam? På vilket sätt är en vistelse i ett köpcentrum mindre farligt än ett kyrkorum? Hon fortsätter med att påminna om att ideologier av olika slag är viktiga för ett barns intellektuella, emotionella och sociala utveckling. Vi människor behöver helt enkelt genomtänkta sammanhang samtidigt som vi naturligtvis behöver hjälp med att orientera oss i dem. Men att hålla barn och unga utanför religion är bara dumt.

Barnkonventionen, artikel 27, fastslår rätten för varje barn till den levnadsstandard som krävs för barnets fysiska, psykiska, andliga, moraliska och sociala utveckling. (Kursiveringen är min). Ingen, säger ingen, skulle komma på tanken att dessa värden ska förpassas till den privata sfären.

Det andra argumentet som handlar om att barn och unga inte kan tillgodogöra sig religionen avfärdar Jackelén med kärleksargument. Ingen skulle komma på idén att hålla barn borta från kärlek till de blir vuxna och kan bestämma själva. Barn som inte får kärlek (och religion vill jag tillägga) utvecklas inte normalt. Religionen ingår i vår kultur och de två är omöjliga att skilja från varandra. Så har det varit i tusentals år och kommer också fortsättningsvis att vara så. Det är bara Socialdemokrater och liknande som tror att det är möjligt. Barn och unga behöver mer filosofi, religion och abstrakt tänkande för att utvecklas. Det är väl det som förstås med Barnkonventionen. Det räcker inte med välfärden. Vi behöver också den stora berättelsen! Man löser inte de utmaningar vi lever med genom att "skjuta till mer pengar" som politikerna brukar stoltsera med. Pengar är verkligen inte allt här i livet.

Med andra oroas också jag över ökande psykisk ohälsa bland unga människor. Den kristna tron, bönen och grundläggande förståelse av det heliga skulle hjälpa många en bra bot på vägen.

Tanken att barn inte skulle kunna tillgodogöra sig religion står i strid med kyrkans erfarenhet. Här skulle jag kunna ge flera exempel på hur Jesus förklarar barns värde, i vissa avseenden gör han dem till och med till föredömen.

Sammantaget tycker jag att Antje Jackelén skrivit och framhållit något mycket viktigt. Jag hoppas att tankar som dessa kommer att höras i debatten om religiösa friskolor.

Dagen slutade inte så bra. Bajen fick stryk av Östersund som gjorde sitt segermål med hjälp av sista sparken. Hhm. Nu får jag gå över till Romarbrevet för imorgon är det dags för fortbildning. 

lördag, maj 06, 2017

4 veckan efter Påsk

Joh 13:31-35 

Nu vänds blicken framåt. Vi är på väg …

Ordet förhärligad, grekiska endoxaste, är ett teologiskt ord. Det är, i GT, ett sätt att beskriva Gud. Han utstrålar härlighet, en ära som ofta beskrivs som en strålglans. Johannes använder ofta det ordet i sitt evangelium när han talar om Jesus som Guds Son eller som Paulus när han skriver ”Guds härlighet strålade fram i Jesu Kristi ansikte”, 2 Kor 4:6. I Hebr 1:3 talas om Jesus Kristus som Guds härlighets återsken. Fadern och Sonen hör samman som solen och dess strålar, det ljus vi får del

Fadern förhärligas i Sonen (Gud har förhärligats i honom)
a)      Fadern förhärligas när Gud blir människa. Då träder den osjälviske Sonen fram i tjänst för Fadern. Sonen sökte aldrig sin egen ära, Joh 8:49 f, 14:31.Vår text börjar med 13:31. Jesus förhärligar sin Fader i Getsemane och när han ger sig själv till Judas Iskariot.
b)      Han har gett sig själv till oss alla. Men många förstår inte det därför att Gud är så annorlunda. När Sonen kommer till oss så äras och förhärligas Fadern.
c)      Idag firar vi den heliga nattvarden och i den ger han sig till oss på ett sakramentalt sätt. I tacksägelse lovsjunger vi Fadern.

Sonen förhärligas i Fadern
a)      Sonen ska förhärligas. Som vi redan har sett börjar förhärligandet inte med uppståndelsen, utan med lidandet, Joh 12:23, 24 och 28. Lidandet och döden är hans ära, hans berömmelse. Men det finns ett framtida förhärligande; nämligen när Jesus återvänder till och tas emot av sin Fader.
b)      Sonens gemenskap med Fadern är också Sonens ära. Det är i gemenskapen med Fadern Sonen blir förhärligad. Kyrkan kommer också att en dag förhärligas nämligen i och genom gemenskapen Sonen och Fadern.  
c)      Så ska vi se på våra egna liv. De ingår i Gud. Vår vandring börjar med att vi går igenom en grind, Matt 7:13f och Joh 10:9, men fullbordas i förhärligandet.  

Också vi kan förhärliga Gud
a)      Av Joh 14:13 (16:14) förstår vi att det sker genom bönen. I vår text nämns den gudomliga kärlek vi fått del av som exempel. Här sägs det att det är ett nytt bud fastän det är ett gammalt bud. Det nya är att Gud själv iklätt sig detta bud och på så sätt fyllt det med sig själv. Det är inte vi som ska lyfta oss, utan vi ska ta emot honom, 1 Joh 4:10.
b)      Budet att älska varandra är ett verkligt bud (a commandment). Vi är kommenderade, inte rekommenderade, att älska varandra. Det är möjligt för oss att leva upp till vår kallelse när han uppenbarar sig i och genom oss.
c)      Men vi har tagit emot Uppståndelsens liv. När det heter att vi ska älska varandra betyder det att all privatkristendom upphör. Det handlar om vardagslivet. Det kristna livet är ett liv som vi lever, i tro och kärlek till Gud och till varandra. Det är praktisk gärning.

Nu vänds blicken framåt … Vi är på väg mot ett mål, men det är underliga är att vi i gemenskapen med Jesus Kristus samtidigt nått detta mål, därav Jesu ord i Joh 14:1-6.

Då ska världen förstå att Jesus har förhärligats och att vi är hans ära.

fredag, maj 05, 2017

Ökenmässan firades i Värnamo

I går firades ökenmässan i Mariakyrkan, Värnamo. Det var en stor dag, en verklig högtid, vågar jag säga även att jag själv inte kunde närvara. Men nästa gång vill jag också fira. Tanken är att denna mässa tills vidare ska firas en gång i månaden. Vad är det då för märkvärdigt med denna mässa? Till exempel att Jesus Kristus, som instiftade mässan, är närvarande i bröd och vin. De som kommer till mässan närvarar när mysteriet blir synligt inför våra ögon. Men sker inte det i varje mässa? Svar; Jo, förhoppningsvis. Svaret på frågan kan också bero på vem du frågar. Men här finns inga tvivel. Här använd riktigt bröd, riktigt vin och en för ändamålet vigd präst. Samt och det är vad som skiljer denna mässa från andra liturgier: den firas till stora delar enligt Basileiosliturgin. Basileios av Caesarea i Kappadokien, inte i Israel, räknas som en av de viktiga kyrkofäderna, levde mellan åren 329-379 e Kr. Han föddes i Caesarea och studerade munklivet i Israel, Syrien, Egypten och Mesopotamien. Sedan skänkte han bort alla sina ägodelar och drog ut i öknen där han tillsammans med sin vän Gregorios av Nazans utarbetade de regler som kan att gälla för det österländska munkväsendet. År 370 e Kr blev han ärkebiskop i Caesarea varifrån han fick utkämpa dogmatiska strider med arianerna.

Han benämns också Basileios den store och bidrog bland annat till den slutliga formuleringen av Treenighetsläran tillsammans med sin bror Gregorios av Nyzza och vännen Gregorios av Nazans. De tre kalla för de kappadokiska fäderna. De var med andra ord tongivande i den odelade kyrkan. (Tänk att det har funnits en tid då kyrkan var en i bokstavlig mening!)



I de ortodoxa kyrkorna firas Basileios av Caesarea den 1 januari. I den Romerska firas han den 14 juni.

I samband med framväxten av klostren växte också den liturgi fram som Basileios fått ge namn till. Och nu firas den med glädje i Värnamo av alla ställen. Det säger väl något om kraften i liturgin. Jag skrev en blogg om den efter att ha deltagit i en mässa i Göteborg. Du finner den bloggen genom att klicka här.

På bilden syns några av deltagarna i den första ökenmässa som mig veterligt firats i Värnamo. Från vänster Håkan Palm, Kent Enoksson som hanterar rökelsekaret, celebranten Martin Fred, Anders Hallberg och Robert Tominc.
Det finns flera styrkor med denna liturgi som inte innehåller någon predikan, men väl fem textläsningar. En av styrkorna tror jag är den koncentration som krävs för att genomföra liturgin. Allting sker på altaret och alla de närvarande tvingas koncentrera sig på vad som sker på altaret. Det ska bli intressant att följa utvecklingen i Värnamo.

torsdag, maj 04, 2017

Förenade i Kristus

I en blogg redogjorde jag för Küngs tankar om heretikerna eller rättare sagt om kyrkans ovilja att lyssna på heretikerna. Men, fortsätter Küng, det hemska är inte de domstolar som kyrkan inrättade med uppgift att förfölja och bestraffa heretiker. Det hemska är den ande som döljer sig bakom domstolarnas "rättfärdiga" handlande. Küng anger tre punkter för att visa på försoningens väg.

1. Kärleken måste vara vägledande också för kristna. Det kan tyckas som en självklarhet, men kyrkohistorien visar att det inte är en självklarhet. Även Jesus pekade på den självrättfärdighet som så ofta blir synlig. Ta till exempel liknelsen om den förlorade sonen. När han kom hem igen visade det sig att det snarare var den hemmavarande sonen som var den förlorade. Eller den där gången då lärjungarna ville kalla ner eld från himlen för att förgöra några stackars samaritiska byar. I Guds ögon är alla människor syndare.


2. Försök förstå och handla vist. Kyrkan måste visa en förstående attityd. Om vi ska förstå varandra kan vi inte börja med att argumentera mot varandra, inte vara fientliga utan vänliga. Vår bild av dem som tycker annorlunda får inte vara en karikatyr. Vi behöver ge en bild av andra som den andre faktiskt kan godkänna innan vi fortsätter samtalet. detta är grundläggande för mänskligt beteende.

När kyrkan envisats med våld har det praktiskt taget alltid lett till att heresierna har utvecklats och mångfaldigats. De är resultatet av att kyrkan betett sig ohederligt. Inte sällan har det i efterhand visat sig att heretikerna var mer intelligenta, mer grundade i Guds Ord och mer fromma än kyrkan själv. De var i mycket profetiska.

3. Vi söker en förnyad enhet. Så länge heretikerna vill leva i gemenskap med kyrkan får inte kyrkan avvisa dem. Alltför ofta har kyrkan tagit till det yttersta straffet, dödsstraffet undantaget, nämligen att exkommunicera. 

onsdag, maj 03, 2017

Kyrkan och blivande heretiker

Sedan ganska lång tid tillbaka läser jag Hans Küngs bok The Church. Den är bra men knappast något man sträckläser. Boken kommer säkert mer att vara som en uppslagsbok för mig när jag väl tagit mig igenom den. Nu måste jag särskilt berätta om ett kapitel The Church and the heretics. De flesta av oss kanske inte förstår att skilja mellan schismatiker eller sekterister och heretiker. De senare är nog värre än de första eftersom de i sin benämning framstår som villolärare. Den kristna Kyrkan och församlingen är en till sitt väsen, men sekteristerna avsöndrar sig från denna enhet. Heretikerna är som sagt villolärare. De är fel och de är problematiska.

Heretiker kan nämligen finna inom kyrkan. Utan att ge mig in på några exempel vill jag hävda att de finns inom Svenska kyrkan, De första kristna betraktades som heretiker av den judiska församlingen. De levde till en början inom den judiska traditionen men kom att avvika genom sina tillägg. Redan i Apostlagärningarna kan vi förstå att de kristna till skillnad emot de andra judarna 1) "höll fast vid apostlarnas undervisning", 2) samlades i hemmen för att kunna fira gudstjänst på sitt eget sätt och 3) "bröt brödet" i gemenskap med den Uppståndne. Heretiker uppfattas uteslutande som negativt, kanske också som hotfullt. Men Küng ställer några frågor jag aldrig tidigare hört ställas! Han frågar för det första: Vad var det heretikerna försökte peka på? De valde knappast själva att kalla sig för heretiker, men de brann för något. Vad brann de för? Hade de något de ville säga kyrkan i stort?

För det andra konstaterar Küng att det finns "fel", heretiska läror inom kyrkan. Det går inte att bara peka finger åt andra. Jag påminns när jag läser detta om Jesu ord: "Den av er som är utan synd, kan kasta första stenen". Flera av de läror vi dag bekänner oss till kom till under en hård kamp. Några kom att stå som segrare, andra som förlorare.

För det tredje skriver Küng att det hos heretikerna fanns gott uppsåt. Skenet kan bedra. Kanske är det emellanåt så att kampen handlar lika mycket om  eller mer om kyrkopolitik än om teologi. I kyrkan har det alltid funnits och kommer alltid att finnas en majoritet och en minoritet! Det är alltid, säger alltid, majoriteten som förklarar vilka som är heretiker! Jo, jag känner väl igen mig. Inte så att jag vill påstå att jag 'är heretiker, men jag kallas kvinnoprästmotståndare, fundamentalist och homofob. Inte därför att jag valt det utan andra har gjort det.

Problemet hos heretikerna var att de aldrig, av ovan nämnda skäl, ville underordna sig kyrkan. Därför kom deras bidrag heller aldrig till kyrkan.

När kyrkan blev statskyrka kunde majoriteten förtrycka, förfölja och döda heretiker.Statskyrkan kunde inrätta domstolar och använda sig av både teologi och juridik. Kyrkan inrättade domstolar som kunde ta sig an oppositionen. I Frankrike sattes domstolar upp med syftet att ta itu med tempelriddare, waldensare och katharer. Även blivande herrnhutare fick sin beskärda del. I Spanien avrättades mer än fyratusen heretiker bara i Sevilla under en fyrtioårs period. Sammanlagt räknar man med att 31 000 personer avrättades innan år 1783. Plötsligt slår det mig att detta gällde också i Sverige. Häxbränningarna i Sverige var ett utslag av samma tänkande. Konventikelplakatet infördes 1726 och var gällande till 1856 om jag minns rätt, men 1783 tillät Gustaf III att herrnhutare under vissa omständigheter kunde få samlas i hemmen.

Hur ska kyrkan då behandla blivande heretiker? Den ska naturligtvis i ett civiliserat samhälle som vårt behandla folk på ett värdigt sätt. Den ska lyssna och inte utveckla en tystnadens kultur! Kanske kan Svenska kyrkan lära något av vår tids frikyrkor eller andra "frifräsare". Om jag tror att Svenska kyrkan kommer att lyssna framöver? Nja, vet inte ...

Küng hävdar att varje kristen på grund av sin köttsliga natur är en potentiell heretiker OCH en potentiell inkvisitor. Den enda vägen att komma tillrätta med problemet är syndabekännelsens.

Küng har några viktiga tankar i mötet med heretiker som jag ska berätta om i nästa blogg. Själv ska jag till Domkapitlet i morgon, det vill säga torsdag 14.00. Jag tror inte jag kommer att behandlas som en heretiker. Men man vet aldrig.

tisdag, maj 02, 2017

Kyrkan Guds gåva - en profetisk bok

När United höll konferens uppdaterade de reformationen. Som tema på konferensen gick Magnus Persson igenom kyrkans kännetecken. Så som Luther. Det var för mig en glad överraskning. Redan 1989 skrev jag en bok om kyrkans kännetecken. Det var mitt under brinnande väckelse i Hjälmseryd. Plötsligt frågade jag mig själv: Hur tror jag Gud vill se en levande församling i Svenska kyrkan? Hur kommer dess gudstjänster att se ut? Som frikyrkans? Men eftersom jag hade börjat se svårigheterna frågade jag än mer: Är det möjligt med väckelse inom Svenska kyrkan? Är det inte så att den sanna kyrkan också finns utanför Svenska kyrkan? Kyrkan var för några år mer ett hinder än en tillgång. Är kyrkan verkligen av Gud? Hur kan man känna igen en riktig församling. Det var då jag skrev boken Kyrkan - Guds gåva?

Omslaget är gjort av Lars Carlson i Släthult. Han gjorde omslagen också på de andra böckerna vi gav  ut under dessa år. Bilden ovan är en återgivning av Eva Spångbergs Maria-figur i Gamla Hjelmseryds kyrka.
Det här var mitt första försök att skriva ekklesiologi och förutom en en översikt av det grekiska ordet ekklesia sådant det används i Nya Testamentet gick jag igenom de sju kännetecknen. De är Guds Ord, Dopet, Nattvarden, Löse- och bindenyckeln, ämbetet, gudstjänsten (och bönen) och korset. Sedan funderade jag över Svenska kyrkans framtid.

När jag nu läser detta efteråt förvånas jag över hur profetisk boken är.

Biskop Bertil Gärtner skrev på omslaget:

Håkan Sunnliden tar upp frågorna kring Bibelns auktoritet, kyrkan som grundad av Kristus själv och vad det är som alltid har och alltid kommer att utmärka Kristi allmänneliga kyrka. Här finns svar att hämta. "Vi går in i en tid som liknar urkyrkans. Då levde de kristna i en för samhället alternativ tro och livsstil. Omvärldens var hednisk", skriver Sunnliden. Inför en sådan utveckling är det nödvändigt, att kristna från alla kyrkor och samfund närmar sig varandra och finner en gemensam fast grund att stå på - Guds Ord och Kristi kyrka, Här finns många bra utgångspunkter för ett samtal.

Boken kom aldrig ut på marknaden av olika skäl. Den finns här hemma i några lådor. Men efter den här konferensen kommer jag frimodigt att försöka sprida den. Ett bra pris kan vara 100;- inklusive porto. Det kostar 28;- att skicka den men som sagt portot får ingå.

Du beställer bäst genom att maila mig namn och adress, så skickar jag boken och mitt kontonummer.
Min mailadress är hakan.sunnliden@telia.com

måndag, maj 01, 2017

Konferens på United

Så är vi hemma igen. Resan till Malmö och konferensen med United levde upp till våra förhoppningar. Förmodligen kommer de att ge följder på olika sätt. Det tycks mig onekligen som att öppenheten mellan olika kristna traditioner blivit betydligt större. Det mest tydliga under denna konferens är att Magnus Persson som ursprungligen hört hemma i pingsttraditionen nu upptäckt en grundval som är äldre än så, - den reformatoriska.

Jag skulle tro att undervisningen, eller genomgången av CA, kommer att läggas ut nätet och om du vill ha en bestämd uppfattning av vad som pågår kan du med fördel lyssna på den. För att exemplifiera lägger jag ut bilden nedan där kyrkoherden Berth Löndahl med glädje celebrerar Mässan på lördagsmorgonen. Jag tror inte att det är vanligt med alba, stola och mässkrud, men den här gången var det ju kyrkoherden som tilläts denna allmänkyrkliga utrustning. Samtidigt är det så att Magnus Persson själv numera gärna använder prästskjortan för att på så sätt bekänna sig till och visa att han står i en allmänkyrklig tradition.




På fredagen ledde producenten Anders Wisth ett panelsamtal om reformationen. På bilden nedan har står han med ryggen mot kameran- I bild syns Hans Weichbrodt från OAS-rörelsen och undertecknad skymtar. Alla i panelen verkade vara överens om nödvändigheten av en reformation. Hans W betonade att vi alltid behöver ett möte med den Helige och jag själv betonade att alla önskningar är verkningslösa om de inte konkret knyts till personer, grupper och strukturer. Detta är verkligen ett ämne jag vill fortsätta att arbeta med.