Sedan ganska lång tid tillbaka läser jag Hans Küngs bok The Church. Den är bra men knappast något man sträckläser. Boken kommer säkert mer att vara som en uppslagsbok för mig när jag väl tagit mig igenom den. Nu måste jag särskilt berätta om ett kapitel The Church and the heretics. De flesta av oss kanske inte förstår att skilja mellan schismatiker eller sekterister och heretiker. De senare är nog värre än de första eftersom de i sin benämning framstår som villolärare. Den kristna Kyrkan och församlingen är en till sitt väsen, men sekteristerna avsöndrar sig från denna enhet. Heretikerna är som sagt villolärare. De är fel och de är problematiska.
Heretiker kan nämligen finna inom kyrkan. Utan att ge mig in på några exempel vill jag hävda att de finns inom Svenska kyrkan, De första kristna betraktades som heretiker av den judiska församlingen. De levde till en början inom den judiska traditionen men kom att avvika genom sina tillägg. Redan i Apostlagärningarna kan vi förstå att de kristna till skillnad emot de andra judarna 1) "höll fast vid apostlarnas undervisning", 2) samlades i hemmen för att kunna fira gudstjänst på sitt eget sätt och 3) "bröt brödet" i gemenskap med den Uppståndne. Heretiker uppfattas uteslutande som negativt, kanske också som hotfullt. Men Küng ställer några frågor jag aldrig tidigare hört ställas! Han frågar för det första: Vad var det heretikerna försökte peka på? De valde knappast själva att kalla sig för heretiker, men de brann för något. Vad brann de för? Hade de något de ville säga kyrkan i stort?
För det andra konstaterar Küng att det finns "fel", heretiska läror inom kyrkan. Det går inte att bara peka finger åt andra. Jag påminns när jag läser detta om Jesu ord: "Den av er som är utan synd, kan kasta första stenen". Flera av de läror vi dag bekänner oss till kom till under en hård kamp. Några kom att stå som segrare, andra som förlorare.
För det tredje skriver Küng att det hos heretikerna fanns gott uppsåt. Skenet kan bedra. Kanske är det emellanåt så att kampen handlar lika mycket om eller mer om kyrkopolitik än om teologi. I kyrkan har det alltid funnits och kommer alltid att finnas en majoritet och en minoritet! Det är alltid, säger alltid, majoriteten som förklarar vilka som är heretiker! Jo, jag känner väl igen mig. Inte så att jag vill påstå att jag 'är heretiker, men jag kallas kvinnoprästmotståndare, fundamentalist och homofob. Inte därför att jag valt det utan andra har gjort det.
Problemet hos heretikerna var att de aldrig, av ovan nämnda skäl, ville underordna sig kyrkan. Därför kom deras bidrag heller aldrig till kyrkan.
När kyrkan blev statskyrka kunde majoriteten förtrycka, förfölja och döda heretiker.Statskyrkan kunde inrätta domstolar och använda sig av både teologi och juridik. Kyrkan inrättade domstolar som kunde ta sig an oppositionen. I Frankrike sattes domstolar upp med syftet att ta itu med tempelriddare, waldensare och katharer. Även blivande herrnhutare fick sin beskärda del. I Spanien avrättades mer än fyratusen heretiker bara i Sevilla under en fyrtioårs period. Sammanlagt räknar man med att 31 000 personer avrättades innan år 1783. Plötsligt slår det mig att detta gällde också i Sverige. Häxbränningarna i Sverige var ett utslag av samma tänkande. Konventikelplakatet infördes 1726 och var gällande till 1856 om jag minns rätt, men 1783 tillät Gustaf III att herrnhutare under vissa omständigheter kunde få samlas i hemmen.
Hur ska kyrkan då behandla blivande heretiker? Den ska naturligtvis i ett civiliserat samhälle som vårt behandla folk på ett värdigt sätt. Den ska lyssna och inte utveckla en tystnadens kultur! Kanske kan Svenska kyrkan lära något av vår tids frikyrkor eller andra "frifräsare". Om jag tror att Svenska kyrkan kommer att lyssna framöver? Nja, vet inte ...
Küng hävdar att varje kristen på grund av sin köttsliga natur är en potentiell heretiker OCH en potentiell inkvisitor. Den enda vägen att komma tillrätta med problemet är syndabekännelsens.
Küng har några viktiga tankar i mötet med heretiker som jag ska berätta om i nästa blogg. Själv ska jag till Domkapitlet i morgon, det vill säga torsdag 14.00. Jag tror inte jag kommer att behandlas som en heretiker. Men man vet aldrig.
Heretiker kan nämligen finna inom kyrkan. Utan att ge mig in på några exempel vill jag hävda att de finns inom Svenska kyrkan, De första kristna betraktades som heretiker av den judiska församlingen. De levde till en början inom den judiska traditionen men kom att avvika genom sina tillägg. Redan i Apostlagärningarna kan vi förstå att de kristna till skillnad emot de andra judarna 1) "höll fast vid apostlarnas undervisning", 2) samlades i hemmen för att kunna fira gudstjänst på sitt eget sätt och 3) "bröt brödet" i gemenskap med den Uppståndne. Heretiker uppfattas uteslutande som negativt, kanske också som hotfullt. Men Küng ställer några frågor jag aldrig tidigare hört ställas! Han frågar för det första: Vad var det heretikerna försökte peka på? De valde knappast själva att kalla sig för heretiker, men de brann för något. Vad brann de för? Hade de något de ville säga kyrkan i stort?
För det andra konstaterar Küng att det finns "fel", heretiska läror inom kyrkan. Det går inte att bara peka finger åt andra. Jag påminns när jag läser detta om Jesu ord: "Den av er som är utan synd, kan kasta första stenen". Flera av de läror vi dag bekänner oss till kom till under en hård kamp. Några kom att stå som segrare, andra som förlorare.
För det tredje skriver Küng att det hos heretikerna fanns gott uppsåt. Skenet kan bedra. Kanske är det emellanåt så att kampen handlar lika mycket om eller mer om kyrkopolitik än om teologi. I kyrkan har det alltid funnits och kommer alltid att finnas en majoritet och en minoritet! Det är alltid, säger alltid, majoriteten som förklarar vilka som är heretiker! Jo, jag känner väl igen mig. Inte så att jag vill påstå att jag 'är heretiker, men jag kallas kvinnoprästmotståndare, fundamentalist och homofob. Inte därför att jag valt det utan andra har gjort det.
Problemet hos heretikerna var att de aldrig, av ovan nämnda skäl, ville underordna sig kyrkan. Därför kom deras bidrag heller aldrig till kyrkan.
När kyrkan blev statskyrka kunde majoriteten förtrycka, förfölja och döda heretiker.Statskyrkan kunde inrätta domstolar och använda sig av både teologi och juridik. Kyrkan inrättade domstolar som kunde ta sig an oppositionen. I Frankrike sattes domstolar upp med syftet att ta itu med tempelriddare, waldensare och katharer. Även blivande herrnhutare fick sin beskärda del. I Spanien avrättades mer än fyratusen heretiker bara i Sevilla under en fyrtioårs period. Sammanlagt räknar man med att 31 000 personer avrättades innan år 1783. Plötsligt slår det mig att detta gällde också i Sverige. Häxbränningarna i Sverige var ett utslag av samma tänkande. Konventikelplakatet infördes 1726 och var gällande till 1856 om jag minns rätt, men 1783 tillät Gustaf III att herrnhutare under vissa omständigheter kunde få samlas i hemmen.
Hur ska kyrkan då behandla blivande heretiker? Den ska naturligtvis i ett civiliserat samhälle som vårt behandla folk på ett värdigt sätt. Den ska lyssna och inte utveckla en tystnadens kultur! Kanske kan Svenska kyrkan lära något av vår tids frikyrkor eller andra "frifräsare". Om jag tror att Svenska kyrkan kommer att lyssna framöver? Nja, vet inte ...
Küng hävdar att varje kristen på grund av sin köttsliga natur är en potentiell heretiker OCH en potentiell inkvisitor. Den enda vägen att komma tillrätta med problemet är syndabekännelsens.
Küng har några viktiga tankar i mötet med heretiker som jag ska berätta om i nästa blogg. Själv ska jag till Domkapitlet i morgon, det vill säga torsdag 14.00. Jag tror inte jag kommer att behandlas som en heretiker. Men man vet aldrig.
2 kommentarer:
Möjligt att jag har förstått ordet ngt fel, men jag har svårt att tänka mig det är du som skulle heresi-stämplas.
Ber om välsignelse över dagen!
Eva H
För heretikern är ju den sanna kristna tron heretisk - såvitt heresin inte består i att vilken tro som helst är kristen tro.
Jonas M
Skicka en kommentar