Att följa sitt hjärta

Det är underbart att fördjupa sig i Skriften. En av de verkligt dyrbara upptäckterna jag gjort är hur konkret Paulus talar om att leva i och vandra efter Anden. Redan uttrycken har tidigare varit "för andliga" för mig. De har varit långt borta och svåra att få tag i. Inte kan väl detta vara något för mig? Så har jag allteftersom fått lära mig vad det är att vara i Kristus och sedan att detta att vara i Anden närmast är synonymt. Och sedan ytterligare hur Paulus använder ordet samvete, grekiska syneídesis.

I Rom 2:15 talar Paulus om hedningarna som inte har lagen men samvetet. Ordet samvete betyder ”samvetande” och är i grund inte ett bibliskt ord. Det kommer från den västerländska världen. På 5-300-talet f Kr syftade det på människans självmedvetande. Det syftade på människans förmåga att uppfatta sin omgivning och ordet hade ingen moralisk klang. Det visade bara att människan är medveten om fakta och tillstånd. 

På 100-talet f Kr sker en förskjutning när ordet används för att tala om och värdera människans gärningar och då praktiskt taget alltid när något blivit fel, när självinsikten visade sig felaktig. Då blev samvetet ”dåligt” eller ”ont”. Då kunde man tala om vad man ”borde” ha gjort och vad man ”faktiskt gjorde”. Nu föreligger två olika ”jag” och samvetet blir platsen från vilken etik och moral utgår. Men vi talar här om hedningarna, inte om judarna eller den bibliska traditionen. 

Ordet samvetet finns inte i Skriften (GT) även om det förekommer i svenska översättningar av 1 Sam 24:6 och 2 Sam 24:10. Förklaringen är att det hos juden inte är fråga om vad han eller hon tycker utan etik och moral utgår från Gud. Guds lag är normen, inte det egna samvetet. Det är med Gud juden ska ”samveta” och det är Gud som närvarar och talar sin lag, se Ps 16:7, 40:9, 119:11 eller 139. I Skriften används i stället det hebreiska ordet leb som betyder hjärta. Juden bär Guds ord eller lag i sitt hjärta. Hjärtat kan renas och förnyas, Ps 51:8-12, 24:4 eller 73:1. Människan kan känna glädje när hon gör Guds vilja.

Paulus är hedningarnas apostel och tar in ordet samvete i sin vokabulär. Paulus medarbetare evangelisten Lukas använder ordet i Luk 12:57, Apg 2:37. Paulus använder ordet 20 gånger

Rom 2:15, 9:1, 13:5

1 Kor 8:7, 10, 12, 10:25, 27, 28 och 2 ggr i v 29

2 Kor 1:12, 4:2, 5:11

1 Tim 1:5, 19, 3:9, 4:2

2 Tim 1:3

Tit 1:15

I 1 Kor (8 ggr) handlar det om att äta offerkött som av somliga betraktades som avgudadyrkan). Paulus knyter med andra ord an till sin samtids förståelse av samvetet. Men hos Paulus är Skriften norm. Samvetet eller hjärtat ska vara upplyst av Gud. Det är från Gud normen för våra liv utgår. Samvetet är inte självständigt utan knutet till uppenbarelsen i Jesus Kristus. Det kan vara knutet ”starkt” eller ”svagt” och de med ”starkt” samvete, medvetna om den stora frihet vi har i Kristus ska inte demonstrera med sitt samvete eftersom Gud är närvarande också hos ”den svage”, se 14:1ff. Gud har också insatt överheten, kap 13 och därför behöver den kristne underordna sig denna för ”sitt samvetes skull”. Hebreerbrevets författare använder ordet samvete i 9:9, 14, 10:22 och 13:18 och låter oss förstå att vi kan ha ”rena samveten” när vi låter Jesus försvara oss.

Att vandra efter Anden är att följa sitt hjärta eller för att tala lite mer hedniskt: att följa sitt samvete. Men kan inte alla människor av god vilja tillämpa dessa principer? Jo, men skillnaden är att vi gör detta i Kristus, i den helige Ande. Jag tror jag får skriva lite mer om detta i morgon.