Som jag berättade har Kyrka & Folk närmast ett temanummer om Socialdemokratisk kyrkopolitik denna vecka. Du kan hitta tidningen bland mina länkar till höger. I senaste numret recenseras också idéhistorikern Johan Sundeens bok 68-kyrkan och recensionen är mycket upplysande. Gustaf Björck som skrivit den berättar att boken omfattar ungefär sjuhundra namn och att bara käll- och litteraturförteckningen är på trettiotvå sidor. Boken är med andra ord väl grundad. Och resultatet är uppenbart:
Det märkliga är att de fortsätter trots att jobbet redan är gjort. Jag kan bara förstå det som att Socialdemokraterna också fortsättningsvis vill ha makt över och använda sig av Svenska kyrkan. Först tyckte jag det var obegripligt men så läste jag i går morse ett uttalande av vår försvarsminister Peter Hultqvist (S) i SvD där han bekymrar sig över läget i Ryssland. Han säger: "Den europeiska säkerhetsordningen är inte längre som vi är vana vid på grund av Rysslands aggressiva uppträdande. Regimen i Kreml är nära knuten till säkerhetspolisen, oligarkerna, kyrkan och den statliga administrationen. Fokus är att återskapa moderlandets stolthet ... (kursiveringen är min). Jaha, är det så det är. Kanske kan tanken också appliceras på den svenska regimen (läs Socialdemokraterna) och kyrkan (läs Svenska kyrkan). Det är i alla fall uppenbart att Socialdemokraterna tänkt så tidigare och inget tyder på att de har ändrat sig.
Sundeen visar med tydlighet att den kristna studentrörelsen (KRISS) utgjort plantskola för vad som sedan kom att hända. Själv har jag aldrig lärt känna rörelsen eftersom det fanns två studentorganisationer och jag var anställd i den andra, SESG (Sveriges Student- och Gymnasiströrelse). Men visst minns jag att det talades om hur KRISS höll sig med en politisk agenda. Det handlade om FNL-gruppernas protester mot USA, om den framväxande befrielseteologin i Nicaragua, om Kuba och Kina, om himlen på jorden med Kuba och Kina som de stora förebilderna.
De som fostrades i den myllan var och blev mina lärare på universitetet och mina biskopar. Om jag inte hade fått erfara väckelsen på Fjellstedtska skolan eller handplockats av Torsten Josephsson som då var generalsekreterare i SESG hade kanske livet gestaltats annorlunda för min del. Men kanske ändå inte eftersom min väg till präst var ett resultat av ett verkligt möte med Jesus, en Jesus som jag förhoppningsvis inte hade övergivit.
Det är framför allt två biskopar som bryskt har avvisat mig. Den förste är Åke Kastlund som var biskop i mitt hemstift 1972-82 som ville avkräva mig löften jag inte kunde ge, - typ tre månader innan jag skulle prästvigas. På den biskopsstolen satt något senare Jonas Jonsson som ansåg att Kina var ett kristligt föregångsland. Han citeras i Sundeens bok.
Den andre biskopen var Lars Carlzon. Han hade en gång varit generalsekreterare inom SESG, en from man antar jag. Någonstans valde han en annan väg. Han blev inte bara biskop i Stockholms stift utan också ordförande i vänskapsförbundet Sverige - Östtyskland. Han lärde sig mycket i Östtyskland. När jag hade varit vikarie i Katarina församling i nästan fyra år och ville ha fast tjänst avfärdade han mig med orden: "Vi har ingen användning för sådana som dig". Det var år 1981. Sådana markeringar utgör en del av det skeende som Socialdemokraterna har igångsatt och också fortsättningsvis vill se.
Det finns därför alla skäl i världen att inte bara uppenbara vad som skett och sker genom kyrkopolitikernas försorg utan också att aktivt motarbeta dem. Jag vet att det inte låter särskilt sympatiskt men ett av de stora problemen är att allt sker i skymundan och att folket inte ser, förstår eller är berett att protestera. Detta trots att de i grund är protestanter. Det finns inte så mycket kvar av sältan.
Men vi har två uppgifter. Herrens profet ord gäller än idag:
Jag sätter dig i dag över folk och riken, för att du skall rycka upp och bryta ner, förgöra och fördärva, bygga upp och plantera.
Socialdemokraterna har medvetet gjort om Svenska kyrkan.
Det märkliga är att de fortsätter trots att jobbet redan är gjort. Jag kan bara förstå det som att Socialdemokraterna också fortsättningsvis vill ha makt över och använda sig av Svenska kyrkan. Först tyckte jag det var obegripligt men så läste jag i går morse ett uttalande av vår försvarsminister Peter Hultqvist (S) i SvD där han bekymrar sig över läget i Ryssland. Han säger: "Den europeiska säkerhetsordningen är inte längre som vi är vana vid på grund av Rysslands aggressiva uppträdande. Regimen i Kreml är nära knuten till säkerhetspolisen, oligarkerna, kyrkan och den statliga administrationen. Fokus är att återskapa moderlandets stolthet ... (kursiveringen är min). Jaha, är det så det är. Kanske kan tanken också appliceras på den svenska regimen (läs Socialdemokraterna) och kyrkan (läs Svenska kyrkan). Det är i alla fall uppenbart att Socialdemokraterna tänkt så tidigare och inget tyder på att de har ändrat sig.
Sundeen visar med tydlighet att den kristna studentrörelsen (KRISS) utgjort plantskola för vad som sedan kom att hända. Själv har jag aldrig lärt känna rörelsen eftersom det fanns två studentorganisationer och jag var anställd i den andra, SESG (Sveriges Student- och Gymnasiströrelse). Men visst minns jag att det talades om hur KRISS höll sig med en politisk agenda. Det handlade om FNL-gruppernas protester mot USA, om den framväxande befrielseteologin i Nicaragua, om Kuba och Kina, om himlen på jorden med Kuba och Kina som de stora förebilderna.
De som fostrades i den myllan var och blev mina lärare på universitetet och mina biskopar. Om jag inte hade fått erfara väckelsen på Fjellstedtska skolan eller handplockats av Torsten Josephsson som då var generalsekreterare i SESG hade kanske livet gestaltats annorlunda för min del. Men kanske ändå inte eftersom min väg till präst var ett resultat av ett verkligt möte med Jesus, en Jesus som jag förhoppningsvis inte hade övergivit.
Det är framför allt två biskopar som bryskt har avvisat mig. Den förste är Åke Kastlund som var biskop i mitt hemstift 1972-82 som ville avkräva mig löften jag inte kunde ge, - typ tre månader innan jag skulle prästvigas. På den biskopsstolen satt något senare Jonas Jonsson som ansåg att Kina var ett kristligt föregångsland. Han citeras i Sundeens bok.
Den andre biskopen var Lars Carlzon. Han hade en gång varit generalsekreterare inom SESG, en from man antar jag. Någonstans valde han en annan väg. Han blev inte bara biskop i Stockholms stift utan också ordförande i vänskapsförbundet Sverige - Östtyskland. Han lärde sig mycket i Östtyskland. När jag hade varit vikarie i Katarina församling i nästan fyra år och ville ha fast tjänst avfärdade han mig med orden: "Vi har ingen användning för sådana som dig". Det var år 1981. Sådana markeringar utgör en del av det skeende som Socialdemokraterna har igångsatt och också fortsättningsvis vill se.
Det finns därför alla skäl i världen att inte bara uppenbara vad som skett och sker genom kyrkopolitikernas försorg utan också att aktivt motarbeta dem. Jag vet att det inte låter särskilt sympatiskt men ett av de stora problemen är att allt sker i skymundan och att folket inte ser, förstår eller är berett att protestera. Detta trots att de i grund är protestanter. Det finns inte så mycket kvar av sältan.
Men vi har två uppgifter. Herrens profet ord gäller än idag:
Jag sätter dig i dag över folk och riken, för att du skall rycka upp och bryta ner, förgöra och fördärva, bygga upp och plantera.
Jer 1:10
Det ordet tror jag gäller över tid och rum. Och det gäller globalt och lokalt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar