I dag har jag varit på Stiftsfullmäktige. Det är egentligen en ganska trist tillställning, men samtidigt inser jag att den är nödvändig. Men sammanträdets näst sista punkt fick mig att bli närmast nostalgisk. Gamla insikter blev som nya.
När jag var kyrkoherde i Hjälmseryd hade kyrkorådet, där kyrkoherden var självskriven ordföranden, fått i uppdrag att skriva en remiss till nationell nivå. Den gången handlade det om dop och kyrkotillhörighet. Vi tillfället hade Svenska kyrkan ungefär en halv miljon odöpta "medlemmar" eller kyrkotillhöriga. Detta faktum i sig är ett unikum. Det finns väl över huvud inte någon kyrka med odöpta!? Men så var det vid den här tiden och nu skulle det utredas och skrivas remiss. Följaktligen kom det åtminstone en riktig stor lunta som kyrkoherden skulle läsa igenom. Eller var det fler än en till och med? Jag har förträngt faktum. Det jag minns emellertid var att jag ägnade mycket tid åt att läsa in mig på ämnet, för detta, menade jag, var riktigt viktigt. Jag skulle komma väl förberedda till kyrkorådets sammanträde och jag skulle ha ett genomtänkt förslag till remiss och hoppades att kyrkorådet skulle gilla det.
Så kom dagen. Jag gjorde en ordentlig genomgång. Nu var det emellertid så att någon hade på gården utanför med sin bil backat på flaggstången. Ingen skada var i och för sig skedd men tanken hade ändå väckts om vi inte skulle ta och flytta flaggstången. När jag hade gått igenom ett utkast till remissen lämnade jag ordet fritt. Tystnad. Inga frågor. Så tog vi ett av Svenska kyrkans viktigaste beslut på mindre än minuten. Jag var förbluffad men tacksam. Det var bara att gå över till nästa ärende. Det om flaggstången. Plötsligt inte bara bröts tystnaden utan ett ivrigt samtal tog vid. Meningarna var delade. När argumenten ventilerats tvingades jag att ajournera sammanträdet för att vi skulle kunna gå ut och titta på flaggstången faktiskt stod och med egna ögon kunna se om den stod fel. Och om den stod fel vart vi skulle flytta den.
När sammanträdet var slut och jag kom hem till prästgården var jag inte bara konfunderad utan närmast chockad. Efter några år drog jag slutsatsen att att antingen var de förtroendevalda helt okunniga när det kom till teologiska spörsmål eller var de helt ointresserade. Kanske var det en blandning, men flaggstångens placering var oerhört viktigt, eller ...
Idag har jag varit på Stiftsfullmäktige och punkt 21 handlade om "Strategi för medlemsutveckling i Svenska kyrkan, Växjö stift". Det låter som något viktigt. Men någon vidare diskussion blev det inte eftersom stiftet redan genom Biskopens försorg hade framtidsplaner. Däremot när vi kom till punkt 23 "Ändring av datum för stiftsfullmäktiges sammanträde i november 2017" blev det fart på ledamöterna. Ordförande hade nämligen på eget bevåg förmodar jag föreslagit att vi skulle träffas den 16 november i stället för den 17 som vi hade beslutat. Den 16:e är nämligen en torsdag och ingen vill väl behöva åka hit på en fredag!? Helgen börjar ju numera redan fredag vid lunch. Så argumenterades det lite fram och tillbaka. Sammanträdet ajournerades inte, men ärendet gick till votering. Hur det gick? Och hur jag röstade?
När voteringen var klar visade det sig att 21 röstade för att flytta sammanträdet till den 16:e. 24 röstade emot en flyttning. 6 ledamöter, bland dem jag, avstod från att rösta. Det finns gränser.
När jag var kyrkoherde i Hjälmseryd hade kyrkorådet, där kyrkoherden var självskriven ordföranden, fått i uppdrag att skriva en remiss till nationell nivå. Den gången handlade det om dop och kyrkotillhörighet. Vi tillfället hade Svenska kyrkan ungefär en halv miljon odöpta "medlemmar" eller kyrkotillhöriga. Detta faktum i sig är ett unikum. Det finns väl över huvud inte någon kyrka med odöpta!? Men så var det vid den här tiden och nu skulle det utredas och skrivas remiss. Följaktligen kom det åtminstone en riktig stor lunta som kyrkoherden skulle läsa igenom. Eller var det fler än en till och med? Jag har förträngt faktum. Det jag minns emellertid var att jag ägnade mycket tid åt att läsa in mig på ämnet, för detta, menade jag, var riktigt viktigt. Jag skulle komma väl förberedda till kyrkorådets sammanträde och jag skulle ha ett genomtänkt förslag till remiss och hoppades att kyrkorådet skulle gilla det.
Så kom dagen. Jag gjorde en ordentlig genomgång. Nu var det emellertid så att någon hade på gården utanför med sin bil backat på flaggstången. Ingen skada var i och för sig skedd men tanken hade ändå väckts om vi inte skulle ta och flytta flaggstången. När jag hade gått igenom ett utkast till remissen lämnade jag ordet fritt. Tystnad. Inga frågor. Så tog vi ett av Svenska kyrkans viktigaste beslut på mindre än minuten. Jag var förbluffad men tacksam. Det var bara att gå över till nästa ärende. Det om flaggstången. Plötsligt inte bara bröts tystnaden utan ett ivrigt samtal tog vid. Meningarna var delade. När argumenten ventilerats tvingades jag att ajournera sammanträdet för att vi skulle kunna gå ut och titta på flaggstången faktiskt stod och med egna ögon kunna se om den stod fel. Och om den stod fel vart vi skulle flytta den.
När sammanträdet var slut och jag kom hem till prästgården var jag inte bara konfunderad utan närmast chockad. Efter några år drog jag slutsatsen att att antingen var de förtroendevalda helt okunniga när det kom till teologiska spörsmål eller var de helt ointresserade. Kanske var det en blandning, men flaggstångens placering var oerhört viktigt, eller ...
Idag har jag varit på Stiftsfullmäktige och punkt 21 handlade om "Strategi för medlemsutveckling i Svenska kyrkan, Växjö stift". Det låter som något viktigt. Men någon vidare diskussion blev det inte eftersom stiftet redan genom Biskopens försorg hade framtidsplaner. Däremot när vi kom till punkt 23 "Ändring av datum för stiftsfullmäktiges sammanträde i november 2017" blev det fart på ledamöterna. Ordförande hade nämligen på eget bevåg förmodar jag föreslagit att vi skulle träffas den 16 november i stället för den 17 som vi hade beslutat. Den 16:e är nämligen en torsdag och ingen vill väl behöva åka hit på en fredag!? Helgen börjar ju numera redan fredag vid lunch. Så argumenterades det lite fram och tillbaka. Sammanträdet ajournerades inte, men ärendet gick till votering. Hur det gick? Och hur jag röstade?
När voteringen var klar visade det sig att 21 röstade för att flytta sammanträdet till den 16:e. 24 röstade emot en flyttning. 6 ledamöter, bland dem jag, avstod från att rösta. Det finns gränser.
1 kommentar:
"Att följa sitt hjärta" det är uppenbart var kyrkans valda har sitt hjärta! Det är viktigt att bli känd för den man är! AT
Skicka en kommentar