Äntligen. Underbart och härligt. Nu vet vi. Vi behöver inte längre kritisera Svenska kyrkan för att försöka visa att den är politiskt styrd. Jag tycker uppriktigt sagt att det är väldigt bra. Vi har visserligen vetat det under decennier, ända sedan de lyckades knäcka ryggraden, det vill säga lyckades erövra och få bukt med det särskilda ämbetet. Sedan har det blivit tydligare allteftersom genom att skenbart skilja kyrkan från staten, införa demokrati, ta bort prästerna från biskopen och ställa dem under lokala politiker, byta ut alla bibelläsningar mot en sekulär översättning, införa ett könsneutralt och inkluderande språk, lägga ner mer än hälften av våra församlingar, förändra synen på äktenskapet, avskaffa missionen och öppna dörren för andra krafter, till exempel antisemitism och inte minst utan särskilt fylla den kristna tron med nytt innehåll. Men aldrig har det sagts eller erkänts som politiskt styrda beslut. Vad jag vet är det första gången som det från så högt officiellt håll som från en kulturminister erkänts och uttalats.
Varför är jag då glad?
Det finns ingen anledning att försöka be och arbeta för en förnyad kyrka. Den vill inte förnyas. Den vill inte se människor komma till tro. Det är i sig ingenting att glädja sig över, men jag slipper leva med kampen. Kyrkokampen får vi lämna till Gud Fader själv.
Men, och det är ett viktigt men, det finns ännu två skäl till glädje. Det första jag tänker på är att Svenska kyrkan består av människor som firar gudstjänst. Och även om många aldrig får höra evangelium eller hjälp med att vandra efter Anden är det samtidigt gott om folk som tillhör ELM, Kyrkliga förbundet, SSB, OAS-rörelsen, Missionsprovinsen, Svenska kyrkans fria synod, laestadianerna med flera och dessa kan nu bejaka sig själva med en större frimodighet. I ställer vara glada och tacksamma för att de har sitt sammanhang.
Det andra jag tänker på är att svensk kristenhet nu på allvar behöver samarbeta. Vi behöver få sen en underjordisk, icke-statligt styrd kyrka med Jesus i centrum. Det kan förvisso ske i de olika sammanhang som finns och på många olika sätt, men inte längre egoistiskt. Vi behöver erkänna och bejaka alla våra bröder och systrar i tron. Här har vi många spännande utmaningar framöver.
Jag vill ha med en tredje tanke och det är den att Svenska kyrkan nu måste betraktas som ett missionsfält. I Sverige finns ungefär tio miljoner invånare, drygt hälften tillhör Svenska kyrkan, de flesta, nästan alla, är döpta och utgör en oerhörd potential. Men ofta behöver de ledas ut ifrån svenskkyrkliga sammanhang och in i kristna gemenskaper.
När jag numera tänker på min älskade Svenska kyrkan ser jag den som en hedningarnas förgård. Den är eller vill vara en öppen folkkyrka där man kan gå in och tända ett ljus när livet blir besvärligt. Jag tycker det är bra, men det är en förgård. För den som vill lära känna Jesus rekommenderas andra sammanhang.
