Socialodemokratisk kyrkopolitik

Tänk vilket lugn som spred sig inom mig efter matchen i går. Och glädje. Jo, Bajen fick 1-1 hemma mot Malmö. Bajen tog ledningen och sedan lyckades vi med ett självmål till malmöiternas lycka. Två förlorade poäng tyckte Malmös lagledning efter matchen. Två förlorade poäng tyckte Bajen-spelarna efteråt. Kanske ska jag inte skriva mer med tanke på att jag vet några Malmö-fans som kan tänkas läsa denna blogg.Vi lägger därför matchen till handlingarna tills vidare.

I går ringde Hans S och undrade om jag läst Johan Sundeens bok 68-kyrkan: Svensk kristen vänsters möte med marxismen. Jag upplevde att Hans var uppe i varv, nästan chockad trots att han inte är ovetande. Jag svarade sanningsenligt: Nej, jag har inte läst den, men jag har upplevt den ända sedan studietiden.

Hans S kunde berätta att många av våra lärare vid universitetet i Uppsala finns med i boken. Och våra biskopar. Jo, jag vet. Vi märkte det redan då när vi läste teologi. Det var så genomskinligt, så påtagligt. Och till och med när innehållet i läroboken var kyrkohistoria hette boken Från Jesus till Mao.

Det är oerhört bra att eländet kommer upp till ytan. Oooh, vad jag har längtat efter det. Kanske kommer den dagen då allmänheten också ser och förstår varför det har blivit som det har blivit. Då kan vi släppa vår kritik mot Svenska kyrkan, förbarma oss över den och i stället reformera och bygga upp. Jag hoppas att den dagen kommer. Men fortfarande driver Socialdemokraterna Svenska kyrkan med god hjälp av Centerpartiet.trots att de nu nått sina drömmars mål; att knäcka ämbetet, införa civilreligion och göra pastoratet till en arbetsplats. Jag är medveten om att jag generaliserar, att det finns många goda kristna i Svenska kyrkan, att det här och var firas rätta gudstjänster och att diakonin utvecklas, men inget av detta kan ändra på det faktum att Socialdemokraterna i hundra år medvetet har förändrat Svenska kyrkan. Och ändå är de inte nöjda utan fortsätter driva partipolitik i Svenska kyrkan.

I morse kom Kyrkans Tidning.och på sidan 11 läser jag ett uttalande av Olle Burell (S) som blev en rubrik: "Svenska kyrkan bör inte driva förskolor". Motvilligt tog jag mig igenom artikeln. Burell som är skolborgarråd i Stockholm säger: "Jag har aldrig gillat tanken på att Svenska kyrkan startar egna förskolor." Partiet har ju nyligen haft kongress och bestämt sig för att inte bara vara emot förskolorna utan också alla kristna friskolor. Burell ger oss huvudargumentet längre ner i artikeln då han menar att problemet med de konfessionella förskolorna, som han benämner "separatistiska" driver, är att de inte kommer alla medlemmar till nytta. Naknare, mer uppenbart än så kan den socialdemokratiska politiken inte uttryckas. Alla ska med om än med tvång. Det är socialism om något.

Burell har suttit med i kyrkomötet i sexton år men ställer inte upp en omgång till. Han är ju nu skolborgarråd i Stockholm och vem vet vad som väntar honom efter nästa val. Han gissar att en förkrossande majoritet av Socialdemokraterna i kyrkomötet är skeptiska till att kyrkan lägger pengar och kraft på att starta förskolor.

Nej, jag gnäller inte. Jag försöker inte provocera. Jag försöker inte blottlägga eller förneka Socialdemokraternas rätt. Jag bara upplyser. Det är dags att inte bara urskilja vad som sker inom Svenska kyrkan utan också att återerövra, ändra tillbaka eller som det heter re-formera.

Sedan fick jag tidningen Kyrka & folk och den verkar ha ämnet i fråga som tema. Jag får väl läsa den också då. Och beställa Johan Sundeens bok. Och återuppliva gamla minnen.