19 konvertiter?

Det är dags att skriva en ny blogg och det finns en del jag tänker på. När jag då går in för att skriva upptäcker jag de för närvarande 15 kommentarerna och jag förstår att jag inte är ensam att reflektera över den framgång motståndarna nu har.

Eva Hamberg lämnade SvK under stor uppmärksamhet. Jag tror inte att hon själv gått ut med sina protester, att hon har begärt utträde för att väcka uppmärksamhet. Nej, hon har handlat efter sitt samvete och tidningspressen börjar förstå att någonting är fel, riktigt fel inom SvK. Det tycker jag är ett gott tecken. Tänk om allt fler journalister kunde syna SvK, gärna dess relation till klassisk kristen tro. Motståndarna säger att det inte finns någon sådan, men det gör det visst - om än inte i SvKs högsta ledning eller utbildningssystem.

Häromdagen hade jag lunch med en kollega. Han har byggt församling i 30 år, inte utan framgång, men har hela tiden enligt motståndarna haft fel åsikter. Motståndarna säger att SvK inte är någon åsiktsgemenskap, men där talar dem allt med kluven tunga. Det finns ett antal åsikter man inte får ha inom SvK. Denne käre broder berättade för mig att han nu funderar på att konvertera. Det har helt enkelt gått för långt nu. Han finner inte kampen inom SvK meningsfull längre.

I går, lördag, var jag med en grupp till Heliga Hjärtats kloster vid foten av Omberg. Vi har gjort den resan några år mycket beroende på att ett kärt par i en av våra celler har en dotter som konverterat och blivit nunna där. Vi hade en fantastiskt fin och inspirerande dag fri från kyrkopolitik men med ett fokus på bönegemenskapen med Herren. När vi kom igår fick vi veta att klostret nu har 19 nunnor. Det överraskade mig. Jag trodde inte de var så många. Men jag förstår att vi har en klosterrörelse i Sverige och det är kanske inte så underligt. Mariadöttrarna tar regelbundet emot gäster och våra värdar kunde berätta att just nu var det fullbelagt. Det är 18 gäster. Jag sprang på en präst där, men vet inte vem det var. Såg i alla fall ut att vara präst inom SvK. Vi var 50 personer från Värnamo eller 47 för att vara exakt. När vi därför avslutade med vespern kl 17 var vi med andra ord över 80 personer! På en vesper! En vanlig lördag! Andakten var påtaglig. Stilla bön, tillbedjan och enhet. Jag kände att här hör jag hemma. Dessa är mina bröder och systrar. Det var länge sedan jag upplevde det och jag frågar mig själv var hör jag hemma. Inom SvK? Nja, inte alldeles självklart. Så insåg jag plötsligt, utan att egentligen veta det, att de flesta, kanske alla 19 nunnorna, är konvertiter. Hur många bedjare, hur mycken välsignelse och hur mycket kraft har flutit ut ur SvK under det sista decenniet? Jag vill inte veta.

I kommentarerna till förra bloggen sägs bland annat att det kan vara rätt att lämna. Och det kan vara fel att lämna. Så är det nog. Vi lever i en kyrkoorganisation som inte längre verkar ta sina medlemmar på allvar. I de sammanhang jag rört mig inom kyrkopolitiken är inte konvertiterna något problem. Tvärtom, där önskar man att sådana som jag ska lämna. Ju fortare desto bättre. Det kan vara ett skäl för mig att stanna kvar. Men roligt är det inte.

Ingenting hindrar ändå oss som tills vidare stannar kvar att idka gemenskap med våra frikyrkliga vänner på den lokala orten, kanske med våra invandrare inom ortodoxa kyrkan eller åtminstone Romersk-katolska, . Ingen kan hindra oss från att besöka nunnorna vid foten av Omberg eller att skänka våra pengar till organisationer vi håller högt. Och sist, men inte minst: När vi har det som svårast är Han som vi älskar som närmast. Kristus vårt liv och vårt hopp!