söndag, oktober 20, 2013

19 konvertiter?

Det är dags att skriva en ny blogg och det finns en del jag tänker på. När jag då går in för att skriva upptäcker jag de för närvarande 15 kommentarerna och jag förstår att jag inte är ensam att reflektera över den framgång motståndarna nu har.

Eva Hamberg lämnade SvK under stor uppmärksamhet. Jag tror inte att hon själv gått ut med sina protester, att hon har begärt utträde för att väcka uppmärksamhet. Nej, hon har handlat efter sitt samvete och tidningspressen börjar förstå att någonting är fel, riktigt fel inom SvK. Det tycker jag är ett gott tecken. Tänk om allt fler journalister kunde syna SvK, gärna dess relation till klassisk kristen tro. Motståndarna säger att det inte finns någon sådan, men det gör det visst - om än inte i SvKs högsta ledning eller utbildningssystem.

Häromdagen hade jag lunch med en kollega. Han har byggt församling i 30 år, inte utan framgång, men har hela tiden enligt motståndarna haft fel åsikter. Motståndarna säger att SvK inte är någon åsiktsgemenskap, men där talar dem allt med kluven tunga. Det finns ett antal åsikter man inte får ha inom SvK. Denne käre broder berättade för mig att han nu funderar på att konvertera. Det har helt enkelt gått för långt nu. Han finner inte kampen inom SvK meningsfull längre.

I går, lördag, var jag med en grupp till Heliga Hjärtats kloster vid foten av Omberg. Vi har gjort den resan några år mycket beroende på att ett kärt par i en av våra celler har en dotter som konverterat och blivit nunna där. Vi hade en fantastiskt fin och inspirerande dag fri från kyrkopolitik men med ett fokus på bönegemenskapen med Herren. När vi kom igår fick vi veta att klostret nu har 19 nunnor. Det överraskade mig. Jag trodde inte de var så många. Men jag förstår att vi har en klosterrörelse i Sverige och det är kanske inte så underligt. Mariadöttrarna tar regelbundet emot gäster och våra värdar kunde berätta att just nu var det fullbelagt. Det är 18 gäster. Jag sprang på en präst där, men vet inte vem det var. Såg i alla fall ut att vara präst inom SvK. Vi var 50 personer från Värnamo eller 47 för att vara exakt. När vi därför avslutade med vespern kl 17 var vi med andra ord över 80 personer! På en vesper! En vanlig lördag! Andakten var påtaglig. Stilla bön, tillbedjan och enhet. Jag kände att här hör jag hemma. Dessa är mina bröder och systrar. Det var länge sedan jag upplevde det och jag frågar mig själv var hör jag hemma. Inom SvK? Nja, inte alldeles självklart. Så insåg jag plötsligt, utan att egentligen veta det, att de flesta, kanske alla 19 nunnorna, är konvertiter. Hur många bedjare, hur mycken välsignelse och hur mycket kraft har flutit ut ur SvK under det sista decenniet? Jag vill inte veta.

I kommentarerna till förra bloggen sägs bland annat att det kan vara rätt att lämna. Och det kan vara fel att lämna. Så är det nog. Vi lever i en kyrkoorganisation som inte längre verkar ta sina medlemmar på allvar. I de sammanhang jag rört mig inom kyrkopolitiken är inte konvertiterna något problem. Tvärtom, där önskar man att sådana som jag ska lämna. Ju fortare desto bättre. Det kan vara ett skäl för mig att stanna kvar. Men roligt är det inte.

Ingenting hindrar ändå oss som tills vidare stannar kvar att idka gemenskap med våra frikyrkliga vänner på den lokala orten, kanske med våra invandrare inom ortodoxa kyrkan eller åtminstone Romersk-katolska, . Ingen kan hindra oss från att besöka nunnorna vid foten av Omberg eller att skänka våra pengar till organisationer vi håller högt. Och sist, men inte minst: När vi har det som svårast är Han som vi älskar som närmast. Kristus vårt liv och vårt hopp!


5 kommentarer:

Anonym sa...

Jodå, nån kan hindra dig. Det kommer en tid då någon annan spänner bältet om dig, det tar tid, men den stunden kommer. Den jordiska döden är god, också den är en gåva av Gud gåvogivaren. Höstens döende påminner oss om vinterns död. Helgelsen är inte skiljd från skapelsen och frälsningen säger inre något annat. Därför är djur, växter och allt annat liv, tillskillnad från människan, inte fallen i synd, men dör gör de. Det skapade icke syndfulla måste också dö, se bara på Jesus! / Magnus Olsson

SigridL sa...

I skrivande stund säger jag att jag stannar tills jag blir utsparkad. Dock kan yttre omständigheter ändra på detta.

Andreas Holmberg sa...

Ja, jag tänker inte sparka ut dej, Sigrid. Mej får dom bära ut. Jag blir alldeles galen när jag tänker på att vi skulle lämna våra barn och ungdomar i byar och skolor helt i händerna på queerfolk och andra skojare.

Men jag tycker det får vara slutdaltat nu. Det är inte teologisk mångfald vi vill ha (jo, den mångfald inom den lutherska bekännelsens ram som bestod av t.ex. "laestadianer, rosenianer och schartauaner" plus evangeliskt högkyrkliga och andra). Vi måste vara tydliga: vi vill ha bort liberalteologerna från varje ledarposition inom Svenska kyrkan. Vi vill inte att de ska få smälla i svenska folket att alla kommer till himlen oavsett och att en del killar men ingen jungfru någonsin har kunnat föda barn.

Eller hur?

Håkan Sunnliden sa...

Tänkvärt på flera sätt.

Anonym sa...

Det Andreas befarar är redan ett faktum. Våra unga fostras på "queer"folkets villkor vilken kyrklig gemenskap vi än ansluter till i detta land. Nyanserna kommer av olika lokala orters olika trender. Att konvertera till Romersk-katolska kyrkan är bara en förtidig pension. Där får man vara ifred. Som på Omberg. Men du får ingen sakramental gemenskap med mindre än att du bekänner påven som ditt överhuvud, det enda i världen? Det priset tror jag är okristligt. Det är skillnad om du fötts in i det.
Flertalet kristna världen över kämpar och lider med sina folk. Vi får än så länge ha det mycket bekvämt.
Däremot tror jag inte på utrensning utan på omvändelse. Vi predikar ännu för illa?!
Frimodighet och vishet.