Mellandagarna har jag bland annat ägnat åt att läsa boken Gustaf Wingren - människan och teologin och jag har just avslutat den. Boken är inte alldeles lättläst men håller mycket god standard. Den är en intellektuell biografi, menar författaren och professorn i filosofi och kultur Bengt Kristensson Uggla. Han lyckas presentera Gustaf Wingrens person (1910-2000) sedd ur Gustaf Wingrens egen teologiska synvinkel. Fascinerande, rättvist och spännande, särskilt jämförelsen mellan den "tidige" och den "senare" Wingren. Wingren genomgick en sorts personlighetsförändring i början på 1970-talet. Jag kommer särskilt att ta med mig Wingrens syn på skapelsens återupprättelse, vetekornseskatologi och ekklesiologiska grund från den här boken. Jag ska kort förklara:
Wingren, som var lutherforskare, menade att kyrkan måste lära sig leva utan Medeltid. Han ville föra oss tillbaka till tiden innan vi blev statskyrka, det vill säga innan 300 f.Kr. Han knöt an till kyrkofadern Irenaeus (130-202 e.Kr.)som ofta talade om skapelsen återlösning (la recapitulatio). Det betyder att skapelsen och det mänskliga står i centrum snarare än kyrkobyggnader och anställningar. Irenaeus väntade på Kristi återkomst då skapelsen ska fulländas. Här finns tankarna om 1000-årsriket som också fångat mitt intresse sedan jag fördjupade mig i 1 Thessalonikerbrevet. (Förresten planerar jag nu en inspelning för Kanal 10 på just 1 Thessalonikerbret, men det är en annan historia.)
Wingren menade vidare att döden är livets mening. Men då inte dödsögonblicket utan utgivandet i allmänhet. Varje osjälvisk handling, varje tjänst och allt arbete människor utför är en del av döendet. Wingren kunde ta ett vetekorn i sin hand och fråga; Vad är meningen med detta vetekorn? Svaret var givet - att det ska falla i jorden och dö för att sedan ge rik skörd. Så är det också med människan. Hon har värde i den utsträckning hon ger ut sig själv för andra. Det ger skörd hos andra. Mönstret med Kristi död och uppståndelse är centrum i Wingrens teologi.
Slutligen vill jag ta till mig synen på kyrkan. Kyrkan har i enlighet med det ovan sagda om vetekornet endast existensberättigande i den utsträckning den lever ett liv för dem som ännu inte har kommit till tro. Det är där kyrkan har sin grund, inte i sin självupptagenhet. Denna tes har följt mig under många år men får nu ny näring och kraft. Wingren liksom bekräftar de sanningar som utgör grundvalen för alla cellkyrkor. "Vår cellkyrka" dog och begravdes. Nu kan den växa upp och ge rik skörd! Det är min övertygelse och vi har några spännande år framför oss.
3 kommentarer:
Tar sig Wingren någonsin ner på individplanet och den kontext vi befinner oss i?
F ö: Varje osjälvisk handling är väl inte en del av döendet? Är det inte kärlek och liv?
Är kärleken i dödens tjänst? Jag drar slutsatser som kanske inte passar riktigt?
Jag bara undrar...
De flesta tänker nog som du. Men GW menar att allt utgivande i viss mening är ett döende. Han inkluderar döden i livet. För den kristne ingår så att säga utgivandet/döendet i livet. Det är detta som är Kristus-mönstret. Därför är vi inte rädda för döden, tvärt. Den ingår i kärleken som ger sitt liv. Livet som ger sig själv.
Den kristne har därför övervunnit döden och menar att i stället att döden ett redskap i vår hand. Ingen kan längre ta ditt liv utan du ger det av fri vilja.
Som du märker sker detta på individplanet och det är i just denna utgivande livsstil som evengelium (som alltid är till för andra) blir äkta. Du kan jämföra ditt liv med ett vetekorn där döendet är själva meningen. Jag tror faktiskt GW har rätt även om denna hårdsmälta sanning behöver utläggas gång efter annan.
Ok - tjänandet i sig kan väl vara ett "döende"... Somligt gör man av plikt... men målet är väl att älska - inte att dö?
...nä nu tar jag och hugger in på Wingrens "Credo" istället.
Skicka en kommentar