Varför firar vi jul?

Det är Juldagen. Klockan är 19.00 och jag ska skriva en blogg. Ända sedan jag hörde statsministerns jultal har jag tänkt att detta tal borde jag kommentera. Hans ord om att demokrati och jämliket står över all religion borde bemötas i nästa predikans inledningsord: "All religion står över demokrati och jämlikhet", men ännu har inte det tillfället infunnit sig. Jag får vänta med den inledningsrepliken.

Det är juldagen och sedan julottan är jag ledig. Då visas ett program med rubriken: Varför firar vi jul? Jag anar det värsta, men vill ändå se programmet om inte annat för att få se mina farhågor bekräftade. De infrias snart, - inte ett ord om Jesus. Programmmet handlar om julbröd och julöl inte minst. Det talas om midvinterblot och den hedniska julen. Till och med när vi komer till den kristna julen betonas att det djupast sett handlar om hedendom och om solens födelse, vilket förvisso är sant. Programmet går vidare med berättelser om folktro, magi och eld för att sedan säga något om julbockens betydelse. Jag blir alltmer bedrövad.

När programmet går mot sitt slut sägs att "maten är det viktigaste" och jag önskar att plågan snart tar slut. Ungefär då sägs att det förr i tiden var "nödvändigt att gå till julottan". Jag som firade den i morse vet bättre. Den är i högsta grad frivillig. "Nu", däremot, fortsätter programledaren "är det hetsjakten som står i centrum", och jag känner bara att jag vill stänga av. Ska jag verkligen utsätta mig för det här? När programmet slutar har inte ett ord sagts om Jesus, jag repeterar; inte ett ord. När jag äntligen slipper ifrån detta elände tar ett annat program vid, kallat; Astrids jul. Det handlar om Astrid Lindgrens sätt att skildra julen. Det första inslaget handlar om Pippi Långstrump och hennes julbak. Fem minuter senare slår jag av TV:n. Jag orkar helt enkelt inte mer. Jag byter kanal och kommer till TV4. Programmet heter Jul med Ernst och jag klarar inte ens de första fem minuterna. Jag slår av nästan på en gång. Jag vet att det inte är sevärt. Vilken är då min slutsats?

Jag har under några veckor kritiserat mig själv för att jag är alltför kritisk mot Svenska kyrkan och det sätt på vilket den skildrar evangeliet. Jag måste väl förstå att följa med min tid?! Att alla nyheter kräver en ny infallsvinkel och att kanske just Jesus inte är så gångbar längre?! Jo, förvissso, men historieförfalskning är något annat. Ställer man frågan; Varför firar vi jul? är man väl för tusan skyldig att svara på frågan! Låt mig slippa lägga ut texten och istället tänka framåt.

Jag tror att det är hög tid att helt enkelt inse att vi, det svenska folket, är ett genomsekulariserat land. Vi är INTE ett kristet folk utan ett hedniskt folk, ett folk som vandrar i mörkrets land. Det är meningslöst att kritiser detta folk eller dess statsminister. De vet ingenting om kristen tro. De har ingen erfarenhet av det. De vill inte ha med kristen tro att göra. På samma sätt med stora delar av ledningen av den Svenska kyrkan. Inse det en gång för alla. Acceptera det en gång för alla även om det är svårt. Vilken är slutsatsen?

Nu gäller det att se efter möjliga utvecklingsvägar. Hur kan vi lansera vittnesbördet om Jesus Kristus? Är det möjligt att medverka till uppbyggnaden av Kristi kyrka? Vad kan jag göra? Jag har klandrat mig själv för att jag är så kritisk. Jag kommer förmodligen att vara det framöver också av det skälet att det är av nöden, MEN än viktigare är det att fråga sig; Hur ska jag kunna medverka till att åtminstone några människor får del av det äkta evangeliet? Jag måste på nytt tänka över mitt sätt att predika, på nytt ta vara på vardagens möten och utmaningar och på nytt ropa till Gud om förbarmande för mig själv och vårt folk.

Jag vill se framemot det nya året!