Vad roligt med uppmuntrande kommentarer på förra inlägget. Och nya frågor. Kanske kan de bli till en övergång till mer konstruktiva bloggar om hur vi bygger Kristi kyrka. Lägg märke till uttryckssättet därför jag menar att det är viktigt att särskilja Svenska kyrkan från den apostoliska. Den som inte förmår göra det hamnar snart i förvirring.
Vi bekänner en, helig, allmännelig och apostolisk kyrka. Skälet till det är att Kyrkan har sitt ursprung i Gud. Hon sänks ner från himlen som ett himmelskt Jerusalem. Hon är en liksom Gud är en. Hon är helig därför att hon är av Gud och på jorden avskild för Gud. Hon har tagit gestalt genom Jesus Kristus. Han är hörnstenen och apostlarna och profeterna ingår även de i grundvalen. Dessa utgör en helig gemenskap, garanterad av det tillvägagångssätt Jesus visade oss. Han bad om Faderns vilja, utvalde enligt Faderns vilja, instruerade och tillsatte dem som skulle utgöra grundvalen. Detta mönster fortsätter i de historiska kyrkorna. När kyrkan ber, utväljer, instruerar och tillsätter återupprepas mönstret och kyrkan lever vidare från generation till generation. Så går det tyvärr inte längre till inom Svenska kyrkan och därför är hon inte längre apostolisk. Svenska kyrkan förskingrar sitt eget arv och det visar sig på punkt efter punkt. Någon frågar då Hur ska en kyrka som kommit i strid med sig själv kunna bestå? Bra fråga. Låt mig så här, kort i en blogg, bidra med en tanke:
Vi behöver förstå och definiera församlingen på ett nytt sätt. På samma sätt som de ortodoxa kyrkorna eller varför inte Rick Warren i Saddleback? Glöm samfundsränserna som avgör vilka som är kristna och vilka som inte är det. Placera i stället Jesus Kristus i centrum. Han är viktigast, inte gränserna för olika medlemskap. Plötsligt befinner sig alla människora, säger alla, på väg mot centrum eller från centrum. Med detta nygamla betraktelsesätt kan Svenska kyrkan fortsätta vara en territoriell församling. Det spelar mindre roll vilka som är medlemmar, vilka som inte är det och vilka som tillhör andra samfund. Allt som har betydelse är om vi är på väg mot centrum eller inte.
Uppdraget blir nu att de som vill följa Jesus finner varandra och bildar gemenskaper som strävar efter att vara apostoliska. Det kan de och ska de göra på gräsrotsnivå. För min del kan det gärna ske ekumeniskt. Ingenting hindrar att de redan frälsta fortsätter att gå till sina olika gudstjänster.
Hur kan Svenska kyrkan fostra till kristet liv? Bara den som själv är en lärjugne kan och själv går vägen kan visa andra vägen mot centrum. Mer om det framöver.
6 kommentarer:
"Lägg märke till uttryckssättet därför jag menar att det är viktigt att särskilja Svenska kyrkan från den apostoliska. "
Menar du alltså att Svenska Kyrkan inte längre är apostolisk? Att alla biskopsplatser är vakanta? Hur går det då med prästkandidaterna? Förklara gärna hur du har tänkt.
Hej, Sitter på sjukhuset och är på väg hem, men du kan få en kort reflektion. Det är just denna fråga som är så viktig. Jag behöver inte (kan inte) svara på den och det är just det som är det allvarliga. Ska vi behöva tvivlka på svaret? För det är vad vi gör. Du kommer att få olika svar beroende på vem du frågar. Om du frågar de ortodoxa eller katolska kristna är svaret definitivt negativt. Mitt svar är snarast att Gud är större. Det kan vara fel och ändå bli godkänt av vår Herre av okända skäl, tänker jag. Men det är inte tillräckligt för att jag ska kunna vara säker på att Svenska kyrkans präster har rätt ordning.
Vi kan också svara som så; att det inte finns någon apostoliska kyrka alls (med tanke på alla genom tiderna mer eller mindre nödvändiga förändringar), men att vi alltid ska sträva efter att bli apostoliska. Men Svenska kyrkan gör inte ens det. Inom Svenska kyrkan är det politisk och representativ demokrati och jämlikhet som är rättesnöret. Inte Guds ordningar sådana de en gång blev givna.
Om du vill kan vi hålla igång denna diskussion ytterligare något.
Tack för ditt svar och hoppas att sjukhusvistelsen inte bestod i något allvarligt.
Den apostoliska successionen är otroligt viktig. Om vi inte längre kan anses ha någon apostolisk succession bör vi ju med detsamma sluta att viga präster till tjänst inom Svenska kyrkan. Eller de som anser att Svenska kyrkan inte längre har någon apostolisk succession bör i alla fall avråda prästkandidaterna.
Hur ser du på vigningen? Är det bara handpåläggningen som behövs eller bör vi ha "rätt intention" med vigningen som RKK hävdar? Och vad är i så fall rätt intention? RKK kräver ju även en form av renlärighet, vilket man kan anse att flera biskopar inom Svenska kyrkan inte har idag: äktenskapssynen och jungfrufödseln för att nämna några exempel. Hur ska vi se på dessa "biskopar"?
Om man som prästkandidat ändå känner att det finns något att rädda i Svenska kyrkan men anser att det inte finns några riktiga biskopar i tjänst, hur bör man göra då? Delta i prästvigningen men sedan söka upp någon renlärig biskop emeritus som viger en "på riktigt"?
Det är intressanta men kontroversiella frågor.
Pax.
Dietrich Bonhoeffer skrev nåt om att det första man skall göra i sin församling är att lära känna människorna där och lära sig att älska dem...
Jag tänker att först därefter kan man börja fundera på om nåt de gör är fel eller tråkigt eller... så frågan är om man älskar sina medkristna syskon i det här samfundet. Om kärleken saknas är det kanske man själv som får tänka om i första hand - och inte de.
?
Jag uppskattar verkligen era inlägg därför att det är så sälla det talas om till exempel den apostoliska succesionen numera. Det kan man kanske förstå.
Du undrar om man inte ska avråda kandidater från prästvignin inom Svenska kyrkan. Ja, det är en allvarlig fråga. Kanske ska man det. Jag vill inte att mina barn prästvigs i Svenska kyrkan OM INTE de själva är starkt medvetna om att de är kallade. Men så ska det väl alltid vara.
Är handpåläggningen tillräcklig? Jag tror RKK gör rätt när de också vill se rätt intention och renlärighet. Den apostoliska succesionen är inte bara teknisk utan den är också en lärosuccesion. Det senare är inte minst viktigt. Om inte dessa delar finns med riskerar handpåläggningen att reduceras till en magisk rit.
En annan viktig fråga du rör vid är frågan om ämbetet som sådant. Är det ett sakrament? Får den som vigs del av något? Jag tror det även om det inte är ett sakrament enligt vårt sätt att se det så är det åtminstone, precis som äktenskapet, en sakramental handling. Det är denna syn som gör det så svårt att se utvecklingen inom Svenska kyrkan. Men jag känner mig trygg i den allmännkyrkliga traditionen.
Till sist; Hur ska vi se på våra avfallna biskopar? Här får vi hjälp av donatist-striden. Augustinus menade att ä'ven om personerna i fråga är omoraliska är ändå Guds Ord och sakrament giltigt. Vi vet också att Gud kan använda också omoraliska personer. Det tar jag fasta på. Blir det alltför illa tror jag att vi gör bäst i att också tillhöra någon annan mer allmännelig tradition där vi kan vara trygga. Det ena behöver inte utesluta det andra, men det vill jag ta upp i nästa blogg.
Det är först i det mindre och mer familjära sammanhanget vi kan lära oss att älska varandra, som Emma så riktigt skriver.
Fast Håkan, bara för att sakramenten som förrättas av en avfallen biskop är giltiga (vilket de är) är väl inte samma sak som att man ska söka upp sådana sammanhang? Om man är av uppfattningen att läget är så allvarligt i SvK som du hävdar tycker jag att man kanske skulle följa uppmaningen som ges i Schmalkaldiska artiklarna:
"1] Om biskoparna ville vara rätta biskopar och vårda sig om kyrkan och evangeliet, så kunde vi för kärlekens och endräktens skull, men icke av nödtvång medgiva, att de invigde och installerade åt oss Guds ords predikare, dock utan allt gyckelspel och vidskepelse, som härrör från en okristlig anda och prålsjuka. 2] Då dessa emellertid varken äro eller vilja vara rätta biskopar utan världsliga herrar och furstar, som varken vilja predika eller undervisa eller döpa eller utdela nattvarden eller fullgöra något verk eller någon uppgift i kyrkan, utan i stället förfölja dem som, därtill kallade, fullgöra sådan tjänst, så får icke för deras skull kyrkan lämnas utan tjänare.
3] Såsom vi se av gamla exempel i kyrkan och hos fäderna, böra vi därför själva inviga till detta ämbete därtill skickade män. Och detta kunna de påviske varken förbjuda eller förvägra oss ens efter sin egen lag. Ty deras lag säger, att de, som invigts t.o.m. av kättare, icke blott kallas utan verkligen äro invigda. Likaså meddelar den helige Hieronymus om kyrkan i Alexandria, att den till en början styrdes utan biskopar av det lägre prästerskapet."
För visst är väl Schmalkaldiska artiklarna en bekännelseskrift som du mfl. har lovat trohet till?
//Lutheran
Skicka en kommentar