En fin grund för fortsättningen

(Bilden är från Det heliga Hjärtats kapell, cykelgaraget i Växjö)

Kyrkans Tidning, nr 46 "firar" skiljandet mellan stat och kyrka. Det är nu 10 år sedan Svenska kyrkan "befriades". Jag skulle vilja säga att det är en bra början. Ge det 20 år till så får vi se vart det tar vägen. Men det kräver att det finns några kristna kvar som tar kampen, kampen att tro och att fira gudstjänst.

När kyrka-stat skildes åt fick Svenska kyrkan en särställning i förhållande till andra samfund. Riksdagen antog en särskild lag som heter "lagen om Svenska kyrkan". Om den är en tillgång eller en tillbakahållande faktor kan diskuteras. En första "fördel" innebar att Svenska kyrkan själv utser sina biskopar. Tyvärr är det fortfarande politiker som sitter i majoritet, men det kan faktiskt ändras inom 20 år. Andra "fördelar" är att Svenska kyrkan har hand om begravningsverksamheten i Sverige. Det gäller oavsett religion. Svenska kyrkan är huvudman också för muslimerna. En tredje "fördel" är att Skatteverket tar upp våra medlemsavgifter. Den "fördelen" omfattar också andra samfund. Jag undrar vad som händer när Skatteverket inte tar upp avgiften och vi mister huduvmannaskapet för begravningarna (och vigslarna vill jag tillägga). Det förstår ni väl, var och en, att det innebär stora praktiska förändringar och att det därefter finns ännu mindre skäl att vara medlem i Svenska kyrkan. Hur långt tid det tar? Jag vet inte, men det gäller att hålla ut, om så hela livet.

Och ändå är det så att den största faran finns inom Svenska kyrkan själv. Detär liberalerna som vill inför en annan religion än den klassiska i Svenska kyrkan, om de nu inte redan har lyckats. Har de det ska vi ta tillbaka förlorad mark. Kyrkoherden Jan-Olof Aggedahl säger i Kyrkans Tidning, nr 46/2010: "Den största och farligaste förändringen är att Svenska kyrkan som episkopal kyrka håller på att vittra sönder". Det är så sant som det är sagt. Svenska kyrkan var tidigare inte bara en episkopal utan också en apostolisk kyrka. När stat-kyrka skildes åt upphörde stiften att vara vår arbetsgivare. Arbetsgivaransvaret överfördes på församlingarna. Ett smart drag av politikerna. Det betyder att vi i praktiken kan strunta i det apostoliska, episkopala, domkapitel och kontrakt. Församlingens kyrkopolitiker bestämmer själva hur de vill ha det. Detta är något skrämmande vill jag påstå. De handlar ju efter vad de tror är bäst. De är inte bundna till Guds Ord och ordnigar.

Jag skriver detta för att följa upp gårdagens blogg. Nu har jag levererat en tydlig och ganska skarp kritik. Det blir en fin grund för fortsättningen av det nya året, ett Nådens år, som det heter i Evangelieboken på 1:a advent. Min mening är inte att det kommande året ska vara fyllt av kritik mot Svenska kyrkan eller att framstå som "förgrämd eller bitter" som mina motsåndare vill göra gällande. Min tanke är att vi nu ska fortsätta kampen genom bön och ansvarstagande. Till skillnad mot liberalerna har vi något att komma med. Vi är förvaltare av syndernas förlåtelse, evigt liv och salighet.