fredag, november 19, 2010

Gästblogg: Jacob Sunnliden

Det har gått ett par dagar sedan Svd publicerade intervjun med mig och min bror Victor. Jag ska inte repetera det journalisten Maria redan så förtjänstfullt skrivit. Inte heller utveckla det som redan står där. Men jag skulle vilja passa på att dela något som jag tror HERREN har lärt mig. Nämligen en sund vila i frimodigheten. Låter högtravande men ni förstår snart vad jag menar.

När jag fick frågan från Svd om att ställa upp på intervjun tillsammans med Victor så tvekade jag. Jag tvekade därför att mitt förtroende för den svenska journalistkåren är begränsat. I min bön lät HERREN mig förstå att detta är en chans jag borde ta. Det är min skyldighet att i alla situationer och i alla mina möten försöka förmedla evangelium. Så även i den här situationen. I bilen på väg till intervjun bad jag. Jag bad för journalisten, för fotografen, för Victor och mig själv och för läsarna. Jag la det i Hans händer.

Under vårt samtal som sedan resulterade i artikeln vilade jag i att HERREN var där och verkade. Jag visste att han hade lett mig hit och jag kände frimodighet att berätta om min tro. Därför att jag visste att det är Gud som verkar och inte jag. Jag pratade om de verktyg mina föräldrar gett oss tre syskon att hantera känslor däribland avundssjuka. Jag kunde ogenerat berätta för journalisten att jag bett för henne i bilen på vägen upp. Jag talade om att det för katolikerna finns sju dödssynder men för mig är ALLA synder en dödssynd. De leder alla till döden och vi måste göra upp med dem alla, oavsett. Det var i en anda utav frimodig ödmjukhet. Därför att jag visste att HERREN hade förberett det och att Han verkade.

Delvis är min erfarenhet av frimodiga människor tyvärr mindre bra. Missförstå mig rätt när jag skriver att det är en ovis frimodighet. Sanning efter sanning levereras utan tanke på hur det tas emot och allt under den oantastliga rubriken ”Jag brinner för Jesus!” eller just ”tokigt frimodig för Gud”. Man blir blind för människan man talar med och uppfattas många gånger som provocerande tror jag. Men här kunde jag tryggt i lugn och ro berätta om min relation till min familj och Gud.

Vidare ska erkännas att jag var orolig för att journalisten Maria i sin text spela på det ”religiösa kortet”. Att hon skulle utmåla mig och Victor som obalanserade tokar som genom vår kristna fostran blivit mer eller mindre socialt handikappade därför att vi hela tiden måste berätta för andra det som är viktigt för oss. Men HERREN hörde även min bön för journalisten. Hon har återgivit vårt samtal bra. Det är Gud som ska äras för det, men faktiskt även mamma och pappa som vi har att tacka för en sund och stabil uppfostran. Där tron går hand i hand med verkliga situationer och verkligheten. Och kanske är det just det som hjälpt mig att nu vila i en sund frimodighet.

/Jacob Sunnliden

Inga kommentarer: