Nu tar vi nya tag

Tack för kommentar till förra inlägget. S-Å menade att det är viktigt att säga ifrån även om det uppfattas som illojalt. Jag tror också att det är viktigt, men det är en balansgång av flera skäl. Det är en balansgång därför att kritik måste vara berättigad för att inte uppfattas som eller rentav övergå till "gnäll". Motståndaren har under många år använt sig av begreppet "kränkning". Om någon av oss säger något kritiskt till exempel i ämbetsfrågan angrips vi som oftast med anklagelsen att vi kränker andra människor. Ibland kallas vi i förlängningen för kvinnohatare eller sexualnerotiker. Det är klart att det inte är så lätt att föra ett samtal i den andan. Nu har emellertid begreppet blivit så urholkat att de flesta närmast skrattar när det används. Istället har det uppfunnits ett nytt argument mot oliktänkande. Också det är ett försök att avväpna utan att behöva ta tag i sakfrågan. Jag har blivit beskylld för att vara "förgrämd och/eller bitter". Nu börjar jag begripa att detta är det senaste. Jag har hört "argumentet" flera gånger. Vem vill framstå som förgrämd eller bitter? Bättre att vara tyst?! Ja, många röster har tystnat och många riskerar just därmed att bli förgrämda eller bittra. Jag tror att det är viktigt att våga använda sakargument om än med ovannämnda risk.

Därför var det med tillfredsställese jag kunde läsa ledaren i Kyrkans Tidning, nr 46 2010. Där skrivs det att "kyrkans demokratiska ordning är ett sorgebarn" Kanske ingen nyhet för läsare av denna blogg, men bli då desto gladare när du förstår att detta är ett faktiskt problem, erkänt av Svenska kyrkan själv, ett problem som måste åtgärdas även om få förstår hur. Varför är det ett problem? Jo, framförallt på grund av det låga valdeltagandet. Jag citerar från ledaren: "Det äter ur värdet av direktvalen och alldeles definitivt legitimiteten". Jag är uppriktigt glad över att läsa detta erkännande, men vill lägga till att det inte äter ur värdet av legitimiteten utan att det redan har ätit ur legitimiteten. Det är därför vi säger "det så kallade kyrkomötet". Vi menar att det är ett sakförhållande. Vi häver inte ur oss sådant därför att vi är förgrämda eller bittra, möjligtvis uppriktigt sorgsna. Det borde flera vara.

Ledaren gör ett andra konstaterande. Jag citerar: "Vad är kyrkan, vem eller vilka är kyrkan? Vad står kyrkan för?" Vilka träffsäkra frågor. De kan härledas ur det faktum att många inte förmår skilja mellan Kristi kyrka och Svenska kyrkan. I värsta fall identifierar man de två med varandra, om inte så kan man ändå inte urskilja dem. Det fanns en tid när vi diskuterade (om vi nu gjorde det) ämbetet, senare dopet, nu tycks nattvarden vara på tapeten, men framöver är det just frågan om vad Svenska kyrkan är och vad den står för som kommer att stå fram. Här kan man anfäktas av förtvivlan eftersom frågan är så grundläggande och borde vara självklar för alla medlemmar. När nu så inte är fallet får vi hjälpas åt att urskilja de två. Vad är allmännkyrklig tro och vad är liberalteologiskt trams? Det kan tyckas som en enkel uppgift, men problemet är att många har bestämt sig i förväg och därför får vi en ideologisk kamp inom Svenska kyrkan. Kanske är frikyrkorna också indragna i denna kamp?

Denna blogg kommer inte från en förgrämd eller bitter sexualnerotiker utan från en man som vill förbli i den allraheligaste tro apostlarna en gång överlämnade. Igår firade vi mässan i ett cykelgarage i Växjö. Jag har berättat om det i en tidigare blogg. Där var en mäktig gudsnärvaro och jag längtar redan till nästa gång. Var detta inom Svenska kyrkan? Ja, och än mer i Kristi kyrkas gemenskap.



Nu tar vi nya tag när vi går in i ett nytt nådens år. Jag önskar alla ett gott advent!