Apg 2:5-13

2 ⁵ I Jerusalem bodde fromma judiska män från alla folk under himlen. ⁶ När dånet hördes samlades folkskaran, och alla var skakade eftersom var och en hörde sitt eget språk talas. ⁷ Häpna och förundrade frågade de: "Är de inte galileer, alla de som talar? ⁸ Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål? ⁹ Vi är parter, meder och elamiter, vi bor i Mesopotamien, Judeen och Kappadokien, i Pontus och Asien, ¹⁰ i Frygien och Pamfylien, i Egypten och i trakterna kring Kyrene i Libyen, vi är inflyttade från Rom, ¹¹ vi är judar och proselyter, kretensare och araber – ändå hör vi dem tala på våra egna språk om Guds väldiga gärningar!" ¹² De var alla häpna och förvirrade och frågade varandra: "Vad kan det här betyda?" ¹³ Men andra sade hånfullt: "De har druckit sig fulla på sött vin."

V 5-13 I det här delavsnittet läser vi om hur människor reagerade på Andens utgjutande. Vi får först veta att judar (och gudfruktiga) från hela världen var närvarande. De hade flyttat till Jerusalem. De var så många att det fanns flera synagogor i Jerusalem enligt Apg 6:9. Det är dessa och diaspora-judarna som sedan bär ut evangeliet till hedningarna. Det sker i etapper och under motstånd, Apg 8:4–40 och 10:1-11:26.

Judarna lockades till platsen av dånet från himlen och tungomålstalandet som för dem blev ett tecken på att de inte förstod. Men uppräkningen av deras hemländers språk kan också förstås som ett föregripande av missionen. Det visar sig vid ett närmare studium att det fanns två diametralt olika reaktioner. Den ena gruppen, de fromma judarna frågar sig vad denna andeutgjutelse kan innebära. Den andra gruppen presenteras inte närmare men menar att det de ser är förvirrat och de söker en naturlig förklaring.

2:14–41 Petrus pingstpredikan

Apostlagärningarna innehåller 24 tal av varierande längd, det är en tredjedel av hela boken. Det längsta är Stefanus-talet som upptar 5 % av Apostlagärningarna och det minsta är Paulus tal i 28:17-20. Utöver de 24 talen finns några avsnitt som nästan är som tal, se 19:2-4, 23:1-6 och 26:25-27. Varför har Lukas lagt upp Apostlagärningarna på det här sättet? På samma sätt som evangelisterna väljer ut vad de ska berätta och på så sätt förmedlar ett budskap gör Lukas i Apostlagärningar. Talen innehåller sådant som Lukas vill berätta. Talen ska därför ses ur ett förkunnelseperspektiv. När vi går igenom dessa tal upptäcker vi att huvudtemat är att Jesus har uppstått från de döda och att han fortsätter att verka genom sin kropp, det vill säga den kristna församlingen.

Petrus håller fem tal i Apostlagärningarna. De övriga fyra återfinns i 3:12–26, 4:8–12, 5:29–32, 10:34-43. Om man vill kanske man även kan ta med 1:15–22 och 3:4-5.  

Hans tal på Pingstdagen kan karaktäriseras som missionsförkunnelse. Det finns flera sådana tal, men det här är det första och det längsta. Det är uppbyggt på följande sätt:

1. adressering, v14
2. anknytning, v15
3. texten (skriftcitat), v 16-21
4. tillämpningen (missionspredikan), v 22-40

-          kerygmat, 22-24

-          skriftbevis, v 25-36

-          maning till omvändelse, v 37-40

5. Redovisning av resultatet, 41

Vi delar upp kommentaren i tre delar. I den första delen, v 14-21, får vi en förklaring till vad som har skett. Judar från hela världen har samlats och fått del av Anden. Detta ska förstås som en uppfyllelse av Skriften. I v 22-36 återges själva predikan och i v 37-41 får vi veta resultatet av förkunnelsen. I nästa avsnitt kommenteras Petrus pingstpredikan.