Apg 1:4-8

1 ⁴ Vid en måltid med apostlarna befallde han dem: "Lämna inte Jerusalem utan vänta på vad Fadern har lovat, det ni har hört av mig. ⁵ Johannes döpte med vatten, men ni ska om några dagar bli döpta i den helig Ande."

V 4-5 Det var i samband med en måltid Jesus talade med dem om Guds rike. Det står inte att måltiden hade sakral prägel, men ska nog förstås så. De äter med den uppståndne och i den judiska gemenskapen är just måltiden den fulländade gemenskapen. Vi såg det redan i Mark 6:41, 8:6 och 14:22 ff. Av Apg 10:41 framgår också att måltiden har en särställning i den judiska miljön. Varje måltid är på sätt och vis en sakral måltid, ett föregripande av den himmelska måltiden. När det är sagt ska vi också konstatera att vi inte omedelbart kan jämställa dessa måltider med den heliga nattvarden. Jesu närvaro i nattvardens bröd och vin sker efter himmelsfärden och har en mer liturgisk prägel. 

Det är ingen tillfällighet att de ska stanna och vänta just i Jerusalem, se till exempel Ps 110:2 eller Jes 2:3. De hade alla väntat på Guds rike och nu fortsätter Jesus att tala med dem om det slutgiltiga frälsningstillstånd där allt fullbordas. Jesus menar att det har tagit sin början, men ännu inte fullbordats. Kanske detta också är tanken bakom orden att Jesus ”började att göra och lära”.

När Jesus i v 4 ber dem att dröja kvar i Jerusalem anger han särskilt ett skäl: ”Ni ska vänta på vad Fadern har utlovat.” Det framgår av sammanhanget att han syftar på Andens utgjutande såsom det utlovats i Joel 2:28–32 och så som Jesus talat med dem om, se särskilt Joh 14:15ff, 15:26 och 16:7. Redan Johannes Döparen hade talat om hur Jesus är den som döper i Helig Ande och eld, Matt 3:11.

V 5 Lukas har redan i evangelieberättelsen talat om hur Johannes döpte med vatten. Samtidigt gjorde han klart för oss att ”den som kommer efter” Johannes döparen, nämligen Guds Messias Jesus från Nasaret ska döpa i den helig Ande. Begreppet ”döpa i helig Ande” uttrycker vad bara Jesus kan göra, se också Matt 3:11, Mark 1:8 och Luk 3:16. Men varifrån kommer begreppet "dop i helig Ande?

Johannes döparen knyter an till de messianska förväntningarna såsom de beskrivs bland hos profeterna Jeremia 31:31-34a, Hesekiel 36:26, Joel 2:28 och Malaki kapitel 3 och 4. Herren själv ska komma för att döma, förlåta och göra oss delaktiga av sin Ande. I Malaki 3 talas om att den dagen kommer med eld. När aposteln Johannes ska beskriva Jesu uppdrag heter det i Joh 1:29 att Jesus ”tar bort världens synd” och i v 33 att ”han är den som döper i den helig Ande”.

Exegeten James Dunn har behandlat begreppet utförligt i sin bok Baptism in the Holy Spirit. I den slår han fast att dopet i den helig Ande är ett överordnat begrepp för processen att bli kristen. Begreppet beskriver hur en människa kommer till tro, från omvändelsen till upptagandet i Guds församling. Dunn visar att denna händelse är dramatisk eftersom den förändrar människans livsinriktning. Det finns även andra sätt att uttrycka Guds verk. I Apg 2:38, 8:20, 11:17 skriver Lukas om ”Guds gåva”, se också 5:32. De första kristna uppfattade att Gud gav dem syndernas förlåtelse, se Apg 3:19, 5:31, 10:43, 11:18, 13:38, 26:18 och gav dem del av den helig Ande. Den helig Ande är med andra ord bekräftelsen på att vi har blivit riktiga kristna.

Jesus talar om att Andens ska ges så vi får kraft att vara hans vittnen. Det är helt enkelt livet i Anden som är vittnesbördet och som är vår kraft. När vi tagit emot Anden har vi tagit emot kraft att vara Hans vittnen. Vi behöver därför inte så mycket be om kraft som att använda den vi har fått, 2 Tim 1:7.  Det liv och det uppdrag vi har fått kan inte levas i den egna kraften.

Det är viktigt att förstå att alla kristna är födda på nytt av Guds Ande och har i den meningen del av Anden och dess möjligheter, se till exempel Joh 3:5 f och Rom 8:9 och 14. Men det kristna livet är just ett liv. Det pågår och både Jesus och Paulus var måna om att vi skulle leva med Jesus varje dag, leva i och vandra i Anden. Jesus talade om det när han samtalade med den samaritiska kvinnan, Joh 4:14. I Rom 8:4 talar Paulus om oss som ”lever efter Anden”, i 1 Kor 12:13 vill Paulus att vi ska ”dricka av Anden” och i Ef 5:18 b att vi ska låta oss ”fyllas av Anden”.

Jesus hade talat med sina lärjungar om detta, särskilt tydligt i Joh 14-16, se Joh 14:15 ff, 15:26 och 16:7. Där får vi bland annat del av följande sanningar:

• Om ni älskar mig håller ni fast vid mina bud (= evangelium), 14:15
• Anden är en hjälpare som för alltid ska vara i och hos oss, 14:16
• Genom Anden ska Jesus visa sig för oss och vi ska förstå vem Jesus är, 14:21, 15:26
• Också vi ska vittna om Jesus, 15:27, 16:1
• Anden ska leda oss in i hela sanningen, 16:13

När Paulus undervisar utgår han från att hans läsare är kristna, det vill säga döpta i den helig Ande.  Inte underligt att Paulus frågad dem i Efesos om de fått den Helig Ande, Apg 19:1-6.  Efter att vi fått eller tagit emot den helig Ande, se Apg 8:15 och 19:1, kallas vi att leva av och i den helig Ande. Vi kan också regelbundet uppfyllas av den helig Ande, Apg 13:52, 1 Kor 12:13 och Ef 5:19. Men processen att bli en kristen och sättet på vilket vi tar emot Guds gåva är personligt. Därför är det inte möjligt att utforma detta som en dogm.

Lukas betraktar sin berättelse som en helhet, från inkarnationen till och med himmelsfärden. Först därefter blir Jesus HERREN och kan döpa oss i den Helig Ande så att vi får del av allt Han har gjort för oss. I och med Pingstdagen förändras historieförloppet. Guds rike har kommit. Ändens tid har brutit in. Jesus Kristus förändras inte men historien får ett uppenbarat centrum och det är vad Lukas vill visa oss när han skriver Apostlagärningarna. 

1 ⁶ När de nu var samlade frågade de honom: "Herre, är tiden nu inne då du ska återupprätta riket åt Israel?" ⁷ Han svarade dem: "Det är inte er sak att veta vilka tider eller stunder som Fadern i sin makt har bestämt. ⁸ Men när den helig Ande kommer över er, ska ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem, i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns."

V 6-8 V 6 visar att lärjungarna fortfarande har en alltför snäv bild av riket. De klamrar sig fast vid bilden av ett religiöst-politiskt-nationellt herravälde. Jag lägger särskilt märke till att Jesus inte förnekar detta utan i stället talar om tidpunkten. Även om Jesus inte avvisar lärjungarnas fråga om riket verkar det som att Jesus korrigerar dem. Han har tidigare i till exempel Mark 13:32 talat på samma sätt. Ingen vet stunden.