Nu håller krafterna på att återvända. Jag har börjat läsa igen. Var på arbetet igår men inser att jag nog behöver ta vara på de två sista sjukskrivningsdagarna, idag och imorgon. Men nu kan jag inte längre hålla mig borta från bloggen. Jag har väntat på att få skriva en fortsättning på bloggen med de 41 kännetecknen på en sann präst medveten om utmaningen i form av en rad tänkta invändningar. Kanske kan vi ändå inledningsvis vara överens om att det hänger samman med vilken syn vi har på tjänsten / ämbetet. Om vi nu alls har någon syn på ämbetet. Ärligt talat tror jag att de flesta nu verksamma prästerna ser sig själva som tjänstemän i en organisation som kräver lojalitet. Sedan kan de alltid prata om sitt ämbete och känna stolthet över det. Men då har vi kommit långt ifrån den allmänneliga kyrkans sätt att förstå ämbetet. Låt mig få svara på tänkta invändningar genom att hänvisa till samme Paulus som jag utgick ifrån.
I 2 Kor 2:14-6:10 förklarar Paulus vad tjänsten/ämbetet, grekiska diakonia, innebär. Jag redogjorde för 41 kännetecken i bloggen från 15 juni. Han fortsätter sedan i kapitel 10 och 11, men där är jag inte ännu. Hur uppfattade då Paulus sig själv och den tjänst han fått från Gud? Han börjar redan i 2:14 med att tala om hur Gud hade övervunnit honom på vägen till Damaskus, tagit in honom i sitt triumf- eller segertåg, det vill säga gjort honom till sin fånge eller slav. Bilden av triumftåget är känd. När den romerska hären vunnit ett slag gick man i triumf hem till Rom. Under triumftåget sjöng man, triumferade och offrade rökelseoffer till gudarnas ära. Ju större, flera eller starkare fångar de hade med sig i triumftåget desto mer uppenbarades Roms styrka och desto större blev gudarnas ära. Väl framme i Rom avrättades, om inte alla så i alla fall de mest värdefulla fångarna. Den här bilden är utgångspunkten för Paulus. Han befinner sig i Kristi triumftåg och genom att Paulus är besegrad av Kristus går all ära till Kristus.
Den allra största äran till Kristus består i att Kristus använder sig av Paulus inklusive alla hans svagheter. Kristus använder sig inte av Paulus trots hans svagheter utan i och genom hans svagheter. Paulus behöver därför aldrig skämmas för sina motgångar, lidanden, eventuella sjukdomar eller andra svagheter. Kristus har besegrat Paulus med allt vad han är, har eller gör. Hela Paulus liv blir till ett offer, ett rökelseoffer. Hans oavlåtliga tacksägelser till Gud, hans vittnesbörd, förkunnelse och undervisning blir till Guds kunskaps väldoft.
Paulus kan inte se sig själv som skild från Kristus. Han skulle aldrig i sin vildaste fantasi kunna tänka på sig själv som en betald tjänsteman i i en religiös organisation. Han har förts in i Kristi död och det liv han nu lever är som tjänare/slav åt Kristus. Hans ofullkomligheter gör Herren Jesus så mycket större.
I 2 Kor 2:16 ställer han så frågan som också vi kan ställa oss efter att ha läst om de 41 kännetecknen: "Vem räcker till för detta?" Och han ger oss till en början åtminstone fyra svar utöver vad han skrivit inledningsvis.
För det första skriver han att han inte förfalskar Guds ord. Här måste vi präster i Svenska kyrkan rannsaka oss själva. Paulus går hårt åt alla dem som förfalskar Guds ord och jag menar med honom att det inte alls är nödvändigt. Det går att efter den förmåga Gud ger predika Guds ord rent, klart och innerligt. Och det är en förpliktelse för vare sann präst.
För det andra predikar han med rent sinne. Han är säkert medveten om att han inte är fullkomlig men också medveten om att han lever som försonad med Gud och att han alltid ber om att få orden ifrån Gud. Han ber, tar emot och förmedlar genom tron de ord han får ifrån Gud, se 2:17 men också Apg 23:1, 1 Tim 1:5, 19, 3:9 eller 2 Tim 1:3.
För det tredje är detta skälet till att han inte behöver några mänskliga rekommendationsbrev, 3:1. Det fanns dem som behövde det. Paulus behövde inte det vare sig från korintierna eller någon annan. Han var ju deras andlige far! De hade genom att ta emot hans evangelium själva bekräftat att Paulus var en sann tjänare.
För det fjärde vill jag ha med 3:5f där Paulus skriver att hans förmåga kommer från Gud. Och det är nog i ljuset av det senare som vi ska läsa och ta till oss de 41 kännetecknen. De "goda" kännetecknen är gåvor från Gud och dem som måste räknas till våra svagheter är tecken på att Gud använder också dessa. Det ligger så att säga i försoningens hemlighet.
Vi har som präster i Svenska kyrkan mycket att lära oss av Paulus. Om vi vill vara präster i ordets rätta och mer ursprungliga betydelse tror jag att vi måste börja på samma ställe, på samma sätt som Paulus - i Kristus. Det finns bara en tjänst / ett ämbete och det är Kristi tjänst / ämbete.
Det här är också skälet till att jag uppskattar vad som kalla den apostoliska successionen. Vi är insatta i den allmänneliga kyrkans sammanhang. Vi är inte ensamma i Kristi triumftåg. Vi utgör en väldig skara i Guds triumftåg, döpta till Kristi död och på väg mot vårt Golgata. Ära vare Gud!
I 2 Kor 2:14-6:10 förklarar Paulus vad tjänsten/ämbetet, grekiska diakonia, innebär. Jag redogjorde för 41 kännetecken i bloggen från 15 juni. Han fortsätter sedan i kapitel 10 och 11, men där är jag inte ännu. Hur uppfattade då Paulus sig själv och den tjänst han fått från Gud? Han börjar redan i 2:14 med att tala om hur Gud hade övervunnit honom på vägen till Damaskus, tagit in honom i sitt triumf- eller segertåg, det vill säga gjort honom till sin fånge eller slav. Bilden av triumftåget är känd. När den romerska hären vunnit ett slag gick man i triumf hem till Rom. Under triumftåget sjöng man, triumferade och offrade rökelseoffer till gudarnas ära. Ju större, flera eller starkare fångar de hade med sig i triumftåget desto mer uppenbarades Roms styrka och desto större blev gudarnas ära. Väl framme i Rom avrättades, om inte alla så i alla fall de mest värdefulla fångarna. Den här bilden är utgångspunkten för Paulus. Han befinner sig i Kristi triumftåg och genom att Paulus är besegrad av Kristus går all ära till Kristus.
Den allra största äran till Kristus består i att Kristus använder sig av Paulus inklusive alla hans svagheter. Kristus använder sig inte av Paulus trots hans svagheter utan i och genom hans svagheter. Paulus behöver därför aldrig skämmas för sina motgångar, lidanden, eventuella sjukdomar eller andra svagheter. Kristus har besegrat Paulus med allt vad han är, har eller gör. Hela Paulus liv blir till ett offer, ett rökelseoffer. Hans oavlåtliga tacksägelser till Gud, hans vittnesbörd, förkunnelse och undervisning blir till Guds kunskaps väldoft.
Paulus kan inte se sig själv som skild från Kristus. Han skulle aldrig i sin vildaste fantasi kunna tänka på sig själv som en betald tjänsteman i i en religiös organisation. Han har förts in i Kristi död och det liv han nu lever är som tjänare/slav åt Kristus. Hans ofullkomligheter gör Herren Jesus så mycket större.
I 2 Kor 2:16 ställer han så frågan som också vi kan ställa oss efter att ha läst om de 41 kännetecknen: "Vem räcker till för detta?" Och han ger oss till en början åtminstone fyra svar utöver vad han skrivit inledningsvis.
För det första skriver han att han inte förfalskar Guds ord. Här måste vi präster i Svenska kyrkan rannsaka oss själva. Paulus går hårt åt alla dem som förfalskar Guds ord och jag menar med honom att det inte alls är nödvändigt. Det går att efter den förmåga Gud ger predika Guds ord rent, klart och innerligt. Och det är en förpliktelse för vare sann präst.
För det andra predikar han med rent sinne. Han är säkert medveten om att han inte är fullkomlig men också medveten om att han lever som försonad med Gud och att han alltid ber om att få orden ifrån Gud. Han ber, tar emot och förmedlar genom tron de ord han får ifrån Gud, se 2:17 men också Apg 23:1, 1 Tim 1:5, 19, 3:9 eller 2 Tim 1:3.
För det tredje är detta skälet till att han inte behöver några mänskliga rekommendationsbrev, 3:1. Det fanns dem som behövde det. Paulus behövde inte det vare sig från korintierna eller någon annan. Han var ju deras andlige far! De hade genom att ta emot hans evangelium själva bekräftat att Paulus var en sann tjänare.
För det fjärde vill jag ha med 3:5f där Paulus skriver att hans förmåga kommer från Gud. Och det är nog i ljuset av det senare som vi ska läsa och ta till oss de 41 kännetecknen. De "goda" kännetecknen är gåvor från Gud och dem som måste räknas till våra svagheter är tecken på att Gud använder också dessa. Det ligger så att säga i försoningens hemlighet.
Vi har som präster i Svenska kyrkan mycket att lära oss av Paulus. Om vi vill vara präster i ordets rätta och mer ursprungliga betydelse tror jag att vi måste börja på samma ställe, på samma sätt som Paulus - i Kristus. Det finns bara en tjänst / ett ämbete och det är Kristi tjänst / ämbete.
Det här är också skälet till att jag uppskattar vad som kalla den apostoliska successionen. Vi är insatta i den allmänneliga kyrkans sammanhang. Vi är inte ensamma i Kristi triumftåg. Vi utgör en väldig skara i Guds triumftåg, döpta till Kristi död och på väg mot vårt Golgata. Ära vare Gud!
9 kommentarer:
Kan det vara så illa - det du skriver om ämbetet? Hur kan man undgå att se sig som en bärare av ett ämbete? Sorgligt
Gott att höra att du är på bättringsvägen. Fortsätter att be för dig
Sigge
Amen! På väg mot Golgata, exakt! " är Kristus mitt liv är döden min vinning" / Magnus Olsson
Tack för att du lyfter fram Ordet!
I går när jag öppnade Bibeln hamnade tummen på Hesekiel 22;30, läste ett stycke före. Det bränner till ser/hör ingen vad som händer i Kyrkan? Inga gråtande profeter som Nehemja? Det är väl ingen attraktiv tjänst man söker! Den 12/7 kommer det gissningsvis att sommarpratas om "oneness blessing". Herre förbarma dig över vårt folk! AT
Gott du är i bättre skick. Då kan jag skriva om vad jag tänkt. Du påstår du mötte Herren i ett tillstånd av hög feber. I en kommentar ville Magnus O. berätta, i terapeutiskt syfte förmodar jag;) om när han själv låg inför döden i hög feber. Han förnam en "närvaro" mycket påtagligt. Tidigare har du berättat om Gopal i Nepal. Hans cancertumör "torkade ut" och "föll av". Ett mirakel. Den elake knivmannen i Nepal som dog oförklarligt. Också ett mirakel. Jag tror att du helt enkelt är vidskeplig och avstår från de mest närliggande förklaringarna till alla dessa fenomen. En som förvillar i det som du tror är ett gott syfte. Vad gäller feberfenomenen så kan man väl komma i sådana spirituella tillstånd med hjälp av droger, vilket medicinmän utnyttjar. Känslor och förnimmelser alltihop. I vilket fall kan ingen påstå att just kristna prästers feberupplevelser berättar om verkligheten, medan andras upplevelser i förändrade medvetandetillstånd är vidskepelse. Jag hoppas du blivit av med det som orsakade febern. /Olof Olsson
Tack för hälsningen. Eftersom jag inte närmare vill berätta vad Herren visade mig nöjer jag mig med att säga att Herren möter man genom tron, inte genom otron. Åtminstone uppfattar man det inte så.
När jag upplever Herrens närvaro, också i feberfritt tillstånd, sker också det genom tron. Det är inte känslorna eller särskilda tillstånd som är förklaringen utan tron, tron grundad på Guds Ord och löften.
Om, säger om, det sedan finns "naturliga" förklaringar så förändrar det ingenting. Varför skulle inte Herren verka genom det naturliga? Det är snarare det vanligaste att nåden fullkomnar naturen.
Med denna korta kommentar önskar jag också dig allt gott.
Det är ok. Jag vill heller inte berätta om t. ex alla mina drömmar. De är lika sanna vill jag hävda bestämt. Gud måste verka med naturens lagar. Hur skulle det se ut om han avgjorde vår lilla diskussion på ett otvetydigt sätt? Han är ju mystisk. /Olof Olsson
Varför ska vi svänga oss med begrepp som mirakel och underverk om det inte är något märkvärdigt och extraordinärt med dem? /Olof Olsson
Olof, känns ord som mirakel och underverk främmande eller skrämmande för dig? Märkvärdiga? För oss som tror hör de till vardagen.
I Guds rike är mirakler och underverk inte "onaturliga". Tvärtom. Om vetenskapen sedan finner naturliga förklaringar förändrar det ingenting.
Var dag är en sällsam gåva, en skimrande möjlighet. Varje stund är i sig ett mirakel som aldrig återkommer och som kan vara min sista. Så ligger mitt liv i Herrens händer.
Om du med mirakel menar allt som sker under solen, så kan jag gå med på att världen är full av mirakel.
Min syn på mirakel/under/tecken är, i detta sammanhang, tror jag, samma syn som den som beskrivs i NT. Kraftgärningar som får folk att häpna, som det beskrivs, och komma till tro. Märkvärdigt, ja. Ovanliga händelser kan man också säga så behöver du inte hänga upp dig på psykologin runt ordet märkvärdigt. Sådant som går utöver naturlig ordning. Samma syn som David Hume, väl? Eller som Vatikanen som har en kongregation för att undersöka mirakels äkthet. En obotlig sjukdom som botas med förböner utan vetenskaplig förklaring, scientifically inexplicable, som vatikanens hemsida skriver, innebär att vägen till helgonförklaring underlättas. Det är riktiga mirakel, rejäla grejer!
I den meningen kan du inte veta om ett underverk inträffade när Gopals tumör föll av. Det är det jag retar mig på om du nu verkligen är nyfiken på mina känslor. Att du påstår att det var ett underverk. Inte ett enda sådant underverk har kunnat beläggas. Därför finns det ingen anledning att tro på dem.
Nej, ord som underverk och mirakel känns inte skrämmande, men det beror ju på att jag är rädd för mina rädslor, inte sant? Ja, ett mirakel ska vara märkvärdigt, annars är det en meninglös diskussion.
Jag håller med dig om att var dag är en skimrande möjlighet, men är inte det 42:a tecknet på en sann präst att avstå utsmyckning av texten och istället försöka förklara vad han menar? (hehe). Ha en bra dag!
/Olof Olsson
Skicka en kommentar