Pingis, film och fest - alla sätt är bra för att fylla kyrkan. Rubriken är hämtad från en intervju med biskopen i Stockholm, Eva Brunne och domprosten Hans Ulvebrand. Det är naturligtvis DN som har satt rubriken, men tyvärr är den inte helt missvisande. De båda intervjuoffren verkar inte ha riktigt koll på på Kyrkans uppgift eller också reserverar de vår allraheligaste tro för vissa utvalda. För när de talar om "vanligt folk" då är det pingis, film eller i bästa fall gemenskap och samtal som gäller.
Som präst har jag all anledning att ideligen tänka igenom mitt uppdrag och hur jag ska kunna bidra till att budskapet om Herren Jesus ska bli mer känt. Det är sannerligen ingen lätt uppgift och det har det för övrigt aldrig varit. Det kräver att budbäraren själv är ett med sitt budskap. Det är det minsta som krävs för att budskapet ska vara trovärdigt. Den som lyssnar och tar emot måste kunna lita på den som talar. SvD ledarskribent Maria Ludvigsson som skrev under rubriken "Mer Gud i kyrkan" har kort kommenterat intervjun i DN. Hon är inte särskilt tydlig förutom att hon sätter stora frågetecken kring intervjun. Hennes rubrik sammanfattar hennes tankar: Alla sätt att fylla kyrkan är inte alls bra. Hon menar att kyrkan borde kunna hitta sätt som är mer förenligt med hennes uppdrag. Det som är unikt för kyrkan måste väl vara det som är mest relevant? Hon redogör inte för vad "det som är unikt" skulle kunna vara, men tanken finns ändå där. Borde inte biskopar och domprostar kunna redogöra för vad som är unikt för kyrkan?
Biskopen i Västerås stift Einar Billing (1871-1938) var den som först använde sig av begreppet folkkyrkan, ett begrepp som jag tror vi måste ha kvar men ge ett tydligare innehåll. Han beskrev folkkyrkan utifrån dess centrum, inte utifrån dess gränser. Kyrkans centrum är Jesus Kristus, Guds människoblivande, förkunnelsen om Guds rike, försoningen, uppståndelsen från de döda, rättfärdiggörelsen, himmelsfärden och utgjutandet av den Helige Ande, omvändelsen, barnaskapet, efterföljelsen ... Ska det vara så svårt att tala om detta? Hur kan det komma sig att företrädare för Svenska kyrkan sällan eller till och med aldrig talar om detta centrum? Detta är det unika med Kyrkan, en fantastisk berättelse för alla människor. Det är obegripligt att detta inte ljuder rent, klart och innerligt. Jag tror som Maria Ludvigsson att vi behöver ta tillvara det för kristen tro unika.
Nu ligger i folkkyrkans sätt att tänka också den tanken att många människor befinner sig långt ifrån centrum, i periferin och sannolikt inte alls är intresserade av kristen tro. Det kan kanske vara bra att börja med pingis, film eller fest. Det finns ingen anledning att vara emot sådant. Men det är knappast dem som sitter i kyrkbänkarna eller som trängs i kyrkans lokaler. Musik, teater, föreläsningar eller studiecirklar kan vara andra sätt att förmedla trons hemligheter till dem som är intresserade. Vidare behöver vi bättre använda våra hem. Inte överlåta "all verksamhet" till församlingshemmet som enligt mitt tycke i stor utsträckning spelat ut sin roll. Den mindre gemenskapen, det förtroliga samtalet eller den personliga förbönen hör hemma vid köksbordet eller i vardagsrummet. Varför talas det så sällan om detta? Varför känner präster och pastorer sig så lätt hotade när folk samlas i hemmen?
Domprosten i Stockholm talar om att vi måste nå UT. Jag tar mig för pannan. Var befinner han sig om dagarna? Går han inte på Stockholms gator? Handlar han inte i affärerna? Besöker han inte stadens? samlingsplatser? Besöker han inte hemmen? Vi är väl ute bland folk hela tiden! Jag har aldrig begripit mig på dem som talar om att vi måste nå ut. Det räcker med att du går hemifrån så är du ute bland folk. Men vi kanske måste träna oss, just träna oss, i att räcka evangelium till andra människor. Vissa saker lär man sig bara genom att göra dem.
Nu har motionstiden gått ut för kyrkomötets ledamöter. Frimodig kyrkan har i år skrivit flera motioner som handlar om det för kristen tro unika. Hur tror du dessa motioner kommer att behandlas?
I år blev det 102 motioner. Du hittar dem genom att klicka här. Får återkomma till dem.
Som präst har jag all anledning att ideligen tänka igenom mitt uppdrag och hur jag ska kunna bidra till att budskapet om Herren Jesus ska bli mer känt. Det är sannerligen ingen lätt uppgift och det har det för övrigt aldrig varit. Det kräver att budbäraren själv är ett med sitt budskap. Det är det minsta som krävs för att budskapet ska vara trovärdigt. Den som lyssnar och tar emot måste kunna lita på den som talar. SvD ledarskribent Maria Ludvigsson som skrev under rubriken "Mer Gud i kyrkan" har kort kommenterat intervjun i DN. Hon är inte särskilt tydlig förutom att hon sätter stora frågetecken kring intervjun. Hennes rubrik sammanfattar hennes tankar: Alla sätt att fylla kyrkan är inte alls bra. Hon menar att kyrkan borde kunna hitta sätt som är mer förenligt med hennes uppdrag. Det som är unikt för kyrkan måste väl vara det som är mest relevant? Hon redogör inte för vad "det som är unikt" skulle kunna vara, men tanken finns ändå där. Borde inte biskopar och domprostar kunna redogöra för vad som är unikt för kyrkan?
Biskopen i Västerås stift Einar Billing (1871-1938) var den som först använde sig av begreppet folkkyrkan, ett begrepp som jag tror vi måste ha kvar men ge ett tydligare innehåll. Han beskrev folkkyrkan utifrån dess centrum, inte utifrån dess gränser. Kyrkans centrum är Jesus Kristus, Guds människoblivande, förkunnelsen om Guds rike, försoningen, uppståndelsen från de döda, rättfärdiggörelsen, himmelsfärden och utgjutandet av den Helige Ande, omvändelsen, barnaskapet, efterföljelsen ... Ska det vara så svårt att tala om detta? Hur kan det komma sig att företrädare för Svenska kyrkan sällan eller till och med aldrig talar om detta centrum? Detta är det unika med Kyrkan, en fantastisk berättelse för alla människor. Det är obegripligt att detta inte ljuder rent, klart och innerligt. Jag tror som Maria Ludvigsson att vi behöver ta tillvara det för kristen tro unika.
Nu ligger i folkkyrkans sätt att tänka också den tanken att många människor befinner sig långt ifrån centrum, i periferin och sannolikt inte alls är intresserade av kristen tro. Det kan kanske vara bra att börja med pingis, film eller fest. Det finns ingen anledning att vara emot sådant. Men det är knappast dem som sitter i kyrkbänkarna eller som trängs i kyrkans lokaler. Musik, teater, föreläsningar eller studiecirklar kan vara andra sätt att förmedla trons hemligheter till dem som är intresserade. Vidare behöver vi bättre använda våra hem. Inte överlåta "all verksamhet" till församlingshemmet som enligt mitt tycke i stor utsträckning spelat ut sin roll. Den mindre gemenskapen, det förtroliga samtalet eller den personliga förbönen hör hemma vid köksbordet eller i vardagsrummet. Varför talas det så sällan om detta? Varför känner präster och pastorer sig så lätt hotade när folk samlas i hemmen?
Domprosten i Stockholm talar om att vi måste nå UT. Jag tar mig för pannan. Var befinner han sig om dagarna? Går han inte på Stockholms gator? Handlar han inte i affärerna? Besöker han inte stadens? samlingsplatser? Besöker han inte hemmen? Vi är väl ute bland folk hela tiden! Jag har aldrig begripit mig på dem som talar om att vi måste nå ut. Det räcker med att du går hemifrån så är du ute bland folk. Men vi kanske måste träna oss, just träna oss, i att räcka evangelium till andra människor. Vissa saker lär man sig bara genom att göra dem.
Nu har motionstiden gått ut för kyrkomötets ledamöter. Frimodig kyrkan har i år skrivit flera motioner som handlar om det för kristen tro unika. Hur tror du dessa motioner kommer att behandlas?
I år blev det 102 motioner. Du hittar dem genom att klicka här. Får återkomma till dem.
4 kommentarer:
Som Stockholmspräst varken vill jag eller skall jag kommentera artikeln och dess gestalter men folket i folkkyrkan kan kommenteras med hjälp av den söndag i vars vecka vi lever. Ett anonymt folk ges tolkningsföreträde till vad Jesu undervisning är när texten avslutar hela bergspredikan. Vad är det för ett folk? Just före bergspredikan ges svaret: kringvandrande ( tillskillnad från de just kallade egenföretagarna Andreas och Petrus med försörjning som fiskare) och troligen fattigt arbetsproletariat i jordbruket, daglönearbetare utan fast trygghet, i sällskap med sjuka och handikappade och de som pga ryktet kommit långväga i från. Dessa följer Jesus. När bergspredikan börjar står att han ser dem, sedan är de indämda tills deras omdöme kommer. Det är lärjungarna, de som getts särskilt uppdrag som undervisas direkt och lärts att i detta anonyma folk se dem om vilka de åtta saligprisningarna gäller och att de själva skall saligt förföljas om de är trogna uppdraget att tjäna dessa. När sedan Jesus talar om klok och dåre, gäller detta HELA bergspredikan, folket på berget, staden! Ljuset som leder dit, livet med och i Gud genom att tjäna, avstå och myndigförklara detta folk. De blev överväldigade, det bör vi bli med. Lärjungarna fick lära sig att inte sälja sig till den makt som använde dessa människor som förbrukningsvara. Det bör vi lära oss också eller för att hänvisa till NP Wetterlund " Gud reser sig i dem som trampats på". / Magnus olsson
Orsaken till att det är så mycket underhållning i Svenska Kyrkan beror på att präster inte har förstått eller vill förstå kyrkans uppdrag är att förkunna evangeliet om Jesus Kristus till omvändelse och tro. Prästerna behöver omvändas, födas på nytt som Jesus sa till Nikodemus. En blind kan inte leda en blind. Bed om väckelse.
Eric
Riktigt så enkelt att pånyttfödelse sammanfaller med omvändelse är det dock inte liksom för snabba slutsatser knappast hör till det omvända men väl det pånyttfödda. Om nu Jesu budskap skall åberopas. Rätt lära är betydligt viktigare än rätt liv. Falsk lära leder till falsk tro men falskt liv leder ofta till just pånyttfödelse. Detta sagt generellt. / Magnus Olsson
Detta med att komma ut till folket, ja, märkliga ord egentligen. Varför inte titta på t ex S:ta Clara kyrka. En kyrka som vill vara, i ord och handling, en kyrka som visar omsorg för människor i nöd. En kyrka som inte räds att understryka att det centrala i kristendomen är evangeliet, det vill säga det glada budskapet om Jesus och särskilt hans död och uppståndelse för vår skull.
Clara kyrka tillhör förvisso Svenska kyrkan men drivs som en självständig gudstjänstfirande gemenskap. Känns dock inte som S:ta Clara kyrka har så mycket stöd från biskoparna och domprosterna i Stockholm. Men, vilken förebild. Varför gå över ån efter vatten?
/Staffanw
Skicka en kommentar