Mer Gud i kyrkan

Maria Ludvigsson skrev en ledare i SvD i söndags som har väckt uppmärksamhet i kristliga kretsar. Ledaren fick rubriken Det behövs mer Gud i kyrkan. Ledaren var nyvaket klarsynt, underbart välgörande och en fröjd att läsa. Äntligen, sjöng det i mitt inre. Ludvigsson skrev om religionens roll i samhället och ifrågasatte demokratins ställning inom Svenska kyrkan. Hon skriver till exempel att

... det svenska förhållningssättet var länge att stoppa in (stats-)religionen i en egen politisk enhet för att via gängse demokratiska procedurer helt enkelt hantera "det där med Gud." 

Vi som har försökt förstå hur Svenska kyrkan kunde bli styrd av kyrkopolitiker kände naturligtvis till att det har varit socialdemokratisk politik i decennier, men att nu få läsa det i Svd får mig att häpna. Hon fortsätter att kommentera skiljandet mellan stat och kyrka:

Med den partipolitiska ordningen blev naturligt nog även politiken kvar. Svenska kyrkan har exempelvis åsikter om miljö, socialförsäkringar (minns Påskuppropet), Israels säkerhetspolitik och biståndspolitik. Vill man däremot veta vad samma kyrka anser om synden och förlåtelsen eller livet efter döden blir det svårare.

Vidare:

Svenska kyrkan står mitt i en värld där det religiösa intresset är tydligare än på länge, där samfund som håller sitt budskap högt blir de mest relevanta och växer, och där människor precis som i alla tider söker något att tro på. Då utlyser hon kyrkoval.

Sedan avslutar hon med följande förslag:

Kanske är helt andra organisatoriska former att föredra framför demokratiska processer i kommunal mening. Varför inte se den relativt nyvunna friheten som en möjlighet att organisera sig på annat vis?

Jag trodde ärligt talat aldrig att jag skulle få läsa något sådant så länge jag lever. Och det ska vara en journalist på SvD som skriver, inte en biskop som säger ifrån! Nu hoppas jag av hela mitt hjärta att denna artikel sprider sig som en löpeld, att den sätter igång en debatt som når ända in i kyrkomötet och att vi får se en annan organisation växa fram, - gärna under min livstid.

Men det finns andra som uttalat sig långt tidigare. Jag tänker på N.P. Wetterlund (1852-1928). Han var präst i Dalarna, var inspirerad av väckelsepräster som M.F. Roos och en radikal pietist som Svenska kyrkan gjorde vad man kunde för att tiga ihjäl. Jag kan förstå det för han var starkt kyrkokritisk. Under senare delen av sitt liv kom han till Stockholm där han närmade sig den så kallade Flodbergskretsen.

Wetterlund skrev häftet Guds tempel och hedningarnas förgård 1913. Titeln är hämtad från Joh Upp 11:2 där rösten säger:

Stå upp och mät Guds tempel och altaret och dem som tillber därinne. Men utelämna templets yttre gård och mät den inte, eftersom den är given åt hedningarna ...

I all korthet menade Wetterlund att det första och förnämsta, det viktigaste och enda nödvändiga budet är att "älska Gud av hela sitt hjärta, av hela sin själ och av hela sitt förstånd". Det är denna längtan som griper tag om Kristus och tillgodogör sig Kristus. Det är denna tro som gör att Gud kan förklara oss rättfärdiga och föda oss på nytt. Finns inte detta Guds verk hos människan faller allt annat. Dessa "tempelmänniskor" håller måttet. Inga andra. MEN, och det är viktigt, det finns en hedningarnas förgård till templet. Där vistas de religiösa. De som i och för sig kan vara allvarliga sökare men oftast har sig själva i centrum. Om dessa säger rösten: Mät det den inte och mät inte hedningarna eftersom de inte håller måttet. Låt förgården vara tills vidare. Den ligger under Guds tålamod.

Wetterlund är tydlig med att statskyrkan svarar mot hedningarnas förgård. Här finns de hedningar som har lagt beslag på kristendomen. Här lever man kristendomen utan att vittna om, förkunna eller undervisa om det enda nödvändiga, det första budet. Här behövs inte heller begrepp som synd, frälsning eller nyskapelse. Här duger det med demokrati. Statskyrkan, läs Svenska kyrkan, blir därför folkens förförare. "Hednafolken gjorde kristendomen på varje punkt "förstabudslös" och därmed till ett horeri", för att citera Wetterlund.

Jag återkommer gärna till Wettelund som genom sina skrifter talar än idag. Men här nöjer jag mig med att konstatera att ledarskribenten i SvD utan att förstå det ligger nära Wetterlund i sin tankar. Hur vi som till stora delar befinner befinner oss på hedningarnas förgård ska hantera situationen är en annan historia som jag kanske kan återkomma till.