Idag på Annandag Jul kom det ingen tidning. Men det går att läsa den på nätet. Jag fastnade (tyvärr) i en artikel av Jesper Sandström. Tydligen hade Tove Lifvendahl skrivit en ledare med rubriken Ett oartigt födelsetal. Du hittar den genom att klicka här. Nu har jag läst den och den är skriven i en finkänslig, ödmjuk stil med personliga berättelser om pappan som var kyrkoherde och om mormor och morfars resa till Israel med Tove som då var 14 år. Jag blev tacksam för denna finstämda betraktelse. Också ett tvivel kan komma till uttryck på ett respektfullt sätt. Det är möjligt att vi nu nått en punkt i den svenska sekulära humanismen att något sådant som Lifvendahls artikel inte får stå oemotsagd.
Idag skrev Jesper Sandström, som också skriver ledare i SvD, under rubriken Den sekulära humanismen är bättre än religiös tro. Du kan läsa den genom att klicka här. Redan rubriken är uppseendeväckande eftersom den ångar av subjektivism, moralism, terapi och deism. Han skräder inte heller orden. Han visar att det går att uttrycka tvivel på ett respektlöst och föraktfullt sätt. Men det gläder knappas några läsare förutom likasinnade.
Självklart får var och en i vår tid tro som hon eller han vill, men när det gäller något så seriöst som religion bör man väga sina ord. Inte fara fram med osanningar eller försöka övertyga andra med hjälp av lömsk retorik. Det där med osanning ogillar jag särskilt. Sandström uttalar sig tvärsäkert om Gud. Jag citerar:
Problemet är att någon sådan kraft alldeles uppenbart inte finns. Värnlösa och oskyldiga barn föds med dödlig och smärtsam cancer men Gud lyfter inte ett finger. Sådant borde kunna rubba även den frommaste i tron - och vad händer då med en trygghet som vilar på att Gud är allsmäktig, när han antingen inte är det eller uppvisar en till sadism gränsande likgiltighet? Men religionen är inte bara problematisk för att den vilar på skakig och osannolik grund, utan just för att den i egenskap av simpel snabblösning ofta får människor att förbise, glömma eller med trons vett och vilja strunta i världsliga, verkliga källor till godhet och glädje.
Jag häpnar trots att jag läst och hört en hel del i samma anda. Vi talar ändå om en ledare i SvD. Sandström skriver "att någon sådan kraft alldeles uppenbart inte finns". Hur kan han veta det? Så det kan ju inte vara den kraften han ger sig på. Men ändå är det den kraften som sägs representera allt ont. Och även om det är oss kristna han ger sig på undrar man ibland över logiken i utfall liknande dessa. Att Sandström inte förstår sig på den mest grundläggande teologi kanske inte är något att säga om, men varför då visa sig så okunnig? Har han aldrig hört talas om Synden? Har han aldrig hört tala om en Gud som ger sig själv åt döden för att rädda människorna? Om inte, kanske han ska avstå från att skriva om det. Men så kommer en närmare förklaring. Hans egen uppväxt. Han skriver:
Min aversion mot religionen växte fram några år senare, när det mina farföräldrar och andra humanister lärt mig, krockade med det s.k. kärleksbudskap som mina kristet uppfostrade kamrater fått med sig hemifrån. De hade lärt sig att sådana som som inte lyder Gud, älskar fel människor eller tänker fel tankar, förtjänade förakt. I bästa fall skulle man med nedlåtande välvilja försöka tala dem till rätta, i värsta fall hota dem med evig tortyr i ett brinnande helvete, Skräcken som sådana ord sår i sinnet på en otrygg, homosexuell tonåring är obeskrivlig och oförlåtlig - och skillnaden mellan detta budskap och den sekulära trygghet jag själv fått med mig var slående.
Förklaringen till Sandströms aversion sägs alltså var de kristna. Sandströms beskrivning av sina kristna kamrater passerar för många gränser. Tillåt mig tvivla på hans vittnesbörd. Jag har umgåtts med väldigt många kristna alltsedan skolålder och har aldrig, säger aldrig, stött på något liknande.
Jag tror Sandström ljuger.
Som om det inte räckte med falskt vittnesbörd gör han sig själv, en otrygg homosexuell, till martyr och lyckas få det publicerat i en av Sveriges största och mest lästa tidningar - SvD. Vem är den redaktör som tar in en sådan här artikel på Annandag Jul, de äkta martyrernas dag? Det hade varit bättre om denna ledare aldrig hade publicerats. Också för Sandström själv.
Idag skrev Jesper Sandström, som också skriver ledare i SvD, under rubriken Den sekulära humanismen är bättre än religiös tro. Du kan läsa den genom att klicka här. Redan rubriken är uppseendeväckande eftersom den ångar av subjektivism, moralism, terapi och deism. Han skräder inte heller orden. Han visar att det går att uttrycka tvivel på ett respektlöst och föraktfullt sätt. Men det gläder knappas några läsare förutom likasinnade.
Självklart får var och en i vår tid tro som hon eller han vill, men när det gäller något så seriöst som religion bör man väga sina ord. Inte fara fram med osanningar eller försöka övertyga andra med hjälp av lömsk retorik. Det där med osanning ogillar jag särskilt. Sandström uttalar sig tvärsäkert om Gud. Jag citerar:
Problemet är att någon sådan kraft alldeles uppenbart inte finns. Värnlösa och oskyldiga barn föds med dödlig och smärtsam cancer men Gud lyfter inte ett finger. Sådant borde kunna rubba även den frommaste i tron - och vad händer då med en trygghet som vilar på att Gud är allsmäktig, när han antingen inte är det eller uppvisar en till sadism gränsande likgiltighet? Men religionen är inte bara problematisk för att den vilar på skakig och osannolik grund, utan just för att den i egenskap av simpel snabblösning ofta får människor att förbise, glömma eller med trons vett och vilja strunta i världsliga, verkliga källor till godhet och glädje.
Jag häpnar trots att jag läst och hört en hel del i samma anda. Vi talar ändå om en ledare i SvD. Sandström skriver "att någon sådan kraft alldeles uppenbart inte finns". Hur kan han veta det? Så det kan ju inte vara den kraften han ger sig på. Men ändå är det den kraften som sägs representera allt ont. Och även om det är oss kristna han ger sig på undrar man ibland över logiken i utfall liknande dessa. Att Sandström inte förstår sig på den mest grundläggande teologi kanske inte är något att säga om, men varför då visa sig så okunnig? Har han aldrig hört talas om Synden? Har han aldrig hört tala om en Gud som ger sig själv åt döden för att rädda människorna? Om inte, kanske han ska avstå från att skriva om det. Men så kommer en närmare förklaring. Hans egen uppväxt. Han skriver:
Min aversion mot religionen växte fram några år senare, när det mina farföräldrar och andra humanister lärt mig, krockade med det s.k. kärleksbudskap som mina kristet uppfostrade kamrater fått med sig hemifrån. De hade lärt sig att sådana som som inte lyder Gud, älskar fel människor eller tänker fel tankar, förtjänade förakt. I bästa fall skulle man med nedlåtande välvilja försöka tala dem till rätta, i värsta fall hota dem med evig tortyr i ett brinnande helvete, Skräcken som sådana ord sår i sinnet på en otrygg, homosexuell tonåring är obeskrivlig och oförlåtlig - och skillnaden mellan detta budskap och den sekulära trygghet jag själv fått med mig var slående.
Förklaringen till Sandströms aversion sägs alltså var de kristna. Sandströms beskrivning av sina kristna kamrater passerar för många gränser. Tillåt mig tvivla på hans vittnesbörd. Jag har umgåtts med väldigt många kristna alltsedan skolålder och har aldrig, säger aldrig, stött på något liknande.
Jag tror Sandström ljuger.
Som om det inte räckte med falskt vittnesbörd gör han sig själv, en otrygg homosexuell, till martyr och lyckas få det publicerat i en av Sveriges största och mest lästa tidningar - SvD. Vem är den redaktör som tar in en sådan här artikel på Annandag Jul, de äkta martyrernas dag? Det hade varit bättre om denna ledare aldrig hade publicerats. Också för Sandström själv.
1 kommentar:
Önskar att jag vore lika säker som du på att Jesper Sandström ljuger om de kristna han mött. Men jag är inte det. Det finns ju kristna som känner sig "kallade att säga folk sanningen." Ibland på ett modigt och bra sätt, ibland på ett egenrättfärdigt och okänsligt. (Att det förra kan uppfattas som det senare är en annan sak).
Skicka en kommentar