Denna dag och helg är speciell på mer än ett sätt. Först och främst därför att vi fått veta att den andra personen i gudomen blivit människa förstås. Men det ska jag återkomma till när vi kommer till jul! Än är vi bara i tredje veckan av advent ...
Helgen är speciell för mig därför att det är första gången på 40 år som jag inte leder åtminstone någon av julens gudstjänster. Jag behöver inte be till Herren om ett ord till predikan, inte ringa till kantorn eller organisten för att besluta om psalmerna. Jag behöver inte heller ge mig i väg till kyrkvärdarna med julblomman och inte heller ska jag gå upp mitt i natten för att fira midnatts mässa eller julotta. Ibland både ock. Dagen har därför varit lugn. Jag har simmat mina 500 meter i Simhallen, läst och mediterat.
När jag lämnade badhuset, gick ner för trappan och bort mot bilen passerade jag tre flickor. Dem skulle just säga hej då till varandra och jag hör henne säga: "Hej då. Då ses vi på söndag". Kanske är det jag som är yrkesskadad, men vet dom att det är julafton på söndag? Inte säkert, vad jag förstår. Så långt har det alltså gått. Jag påminns om en konfirmandgrupp jag hade för låt säga tio år sedan. Vi hade sista samlingen innan juluppehållet och jag fråga: "Vet ni varför vi firar jul" och de flesta räckte blixtsnabbt upp handen. Jag pekade på en kille som svarade utan att tveka: "Det var då Jesus dog". Det fanns andra som kunde rätta honom men jag var nästan i chock därför att jag förstod att han inte drev med mig. Han visste helt enkelt inte.
Dagen har varit lugn och stilla. Det är som om julefriden redan har sänkt sig ner och fyllt mitt inre. Nu blir det till att besinna sig. Påminna sig om att vi fortfarande är i advent. Till min glädje såg jag att det i min almanacka stod att det är 4 advent på söndag. Det stod med röda bokstäver och därunder stod det med svarta "julafton". Så rätt och riktigt. Söndagen går före julafton. Söndagen då vi firar uppväckandet av den andra personen i gudomen från de döda går alltid före. Det kanske man inte kan förvänta sig att folk i allmänhet ska förstå men så är det. På söndag är det 4 advent och kl 18 börjar juldagen. Kvällen kallas för julafton. Det betyder att den liturgiska färgen kan vara blå i Högmässan om sådan alls firas och kvällsgudstjänstens färg är vit.
Det drar ihop sig till jul och ljusvolymen stegras. Men kanske borde våra tankar nu närmast gå till Jungfrun Maria, Herrens moder. Hur är det för en kvinna ett eller två dygn innan förlossningen? Kanske är det som Jesus säger i Joh 16: "När en kvinna föder barn har hon svåra smärtor, ty hennes stund har kommit.Men när hon har fött barnet, kommer hon inte längre i håg sin smärta i glädjen över att en människa har blivit född till världen." Mina tankar går i kväll till de kvinnor som är rädda och ängsliga inför en förestående förlossning, till alla de barn som inte får födas och till de barn som önskar att de aldrig hade fötts.
Den helg vi nu har framför oss ger anledning till många tankar. Förhoppningsvis är det inte bara en yrkesskada.
Helgen är speciell för mig därför att det är första gången på 40 år som jag inte leder åtminstone någon av julens gudstjänster. Jag behöver inte be till Herren om ett ord till predikan, inte ringa till kantorn eller organisten för att besluta om psalmerna. Jag behöver inte heller ge mig i väg till kyrkvärdarna med julblomman och inte heller ska jag gå upp mitt i natten för att fira midnatts mässa eller julotta. Ibland både ock. Dagen har därför varit lugn. Jag har simmat mina 500 meter i Simhallen, läst och mediterat.
När jag lämnade badhuset, gick ner för trappan och bort mot bilen passerade jag tre flickor. Dem skulle just säga hej då till varandra och jag hör henne säga: "Hej då. Då ses vi på söndag". Kanske är det jag som är yrkesskadad, men vet dom att det är julafton på söndag? Inte säkert, vad jag förstår. Så långt har det alltså gått. Jag påminns om en konfirmandgrupp jag hade för låt säga tio år sedan. Vi hade sista samlingen innan juluppehållet och jag fråga: "Vet ni varför vi firar jul" och de flesta räckte blixtsnabbt upp handen. Jag pekade på en kille som svarade utan att tveka: "Det var då Jesus dog". Det fanns andra som kunde rätta honom men jag var nästan i chock därför att jag förstod att han inte drev med mig. Han visste helt enkelt inte.
Dagen har varit lugn och stilla. Det är som om julefriden redan har sänkt sig ner och fyllt mitt inre. Nu blir det till att besinna sig. Påminna sig om att vi fortfarande är i advent. Till min glädje såg jag att det i min almanacka stod att det är 4 advent på söndag. Det stod med röda bokstäver och därunder stod det med svarta "julafton". Så rätt och riktigt. Söndagen går före julafton. Söndagen då vi firar uppväckandet av den andra personen i gudomen från de döda går alltid före. Det kanske man inte kan förvänta sig att folk i allmänhet ska förstå men så är det. På söndag är det 4 advent och kl 18 börjar juldagen. Kvällen kallas för julafton. Det betyder att den liturgiska färgen kan vara blå i Högmässan om sådan alls firas och kvällsgudstjänstens färg är vit.
Det drar ihop sig till jul och ljusvolymen stegras. Men kanske borde våra tankar nu närmast gå till Jungfrun Maria, Herrens moder. Hur är det för en kvinna ett eller två dygn innan förlossningen? Kanske är det som Jesus säger i Joh 16: "När en kvinna föder barn har hon svåra smärtor, ty hennes stund har kommit.Men när hon har fött barnet, kommer hon inte längre i håg sin smärta i glädjen över att en människa har blivit född till världen." Mina tankar går i kväll till de kvinnor som är rädda och ängsliga inför en förestående förlossning, till alla de barn som inte får födas och till de barn som önskar att de aldrig hade fötts.
Den helg vi nu har framför oss ger anledning till många tankar. Förhoppningsvis är det inte bara en yrkesskada.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar