Be om unga män som fortsätter kyrkokampen

Här om dagen skrev jag på bloggen:

Jag inser att det kommer nya generationer efter min. Det är ganska speciellt att höra till dem äldre och att ha perspektiv på vad som skett i vårt land sedan 1970-talet. Ibland frågar jag mig emellertid om det finns någon bland de yngre som är intresserade av att höra. Jag önskar att jag hade någon eller några som jag kunde få vara till för. Det där med lärjungar är nog inte så dumt.

Och nu vill jag säga något mer om detta. För det första var det vanligt under antiken att yngre män, tonåringar, valde en läromästare. 2-3 000 år f Kr var fanns ingen skolgång i modern mening, men ändå var det viktigt för de unga att skaffa livsvisdom. Livsvisdom var det vanligaste och mest nödvändiga ämnet. Egentligen var det inte ett ämne att studera utan att införliva i sitt eget liv. Lärjungen levde med sin läromästare dag och natt. Han gjorde läromästarens tankar, tal och gärningar till egen norm. Målet var att bli lik sin mästare och att som vuxen i sin tur kunna ta emot lärjungar. Så fördes livsvisdomen, det vi idag kallar etik och värderingar, vidare. 

Det är lite annorlunda med Jesus eftersom han mer direkt utväljer de sina. Alla kan välja att följa Jesus, men bara de som utvalts, kan födas på nytt och införlivas till full gemenskap. Det här är grundläggande sanningar som behöver återupplivas i vår tid.

Själv har jag aldrig haft någon världslig läromästare, någon mentor i modern mening. Jo, en biktfar under ett tiotal år, men för övrigt har mina föredömen funnits på avstånd, i böckerna. Och som ung kyrkoherde med stort ansvar var uppgiften mer än tillräcklig. Jag har många gånger önskat att det varit annorlunda. 

Nu har det blivit populärt igen. Nu, det vill säga, under senare decennier. På 1980-talet började man inom förnyelsen tala om andliga fäder och mödrar och senare i världsliga sammanhang om handledare och mentorer. Kanske har dessa personer funnits i större utsträckning än jag känt till. Med åren har jag emellertid blivit allt klarare över vikten av andliga fäder och ledare.

För egen del kan jag med rent samvete säga att jag gjort vad som står i min makt att hålla mig till 

• apostlarnas undervisning
• bönerna
• gemenskapen
• brödsbrytelsen

Det handlar om att leva i och med Kyrkan. Men så märker jag arvet från apostlarna, reformationen och väckelsen håller på att förskingras. De unga får inte del av arvet och än mindre av vikten att förvalta det. 

När nu åren har gått och jag har börjat den sista biten på min vandring ser jag inte några yngre män i min närhet som kan tänka sig att ta över stafettpinnen. Det bekymrar mig. 

Jag är privilegierad som får leva med i en mindre gemenskap, som får undervisa, resa till olika platser och skriva böcker, men några lärjungar i den mer ursprungliga meningen kan jag inte säga att jag har. Jag beklagar mig inte men här finns något att be om. Samtidigt är jag medveten om att här måste finnas en balans. För å ena sidan måste de unga genom erfarenhet själva lära sig att vandra i Anden och å andra sida, som sagt, behöver de som alla andra tidigare också ha en läromästare. Eller kanske två eller fler?

Så går mina tankar en kväll som denna. Be om unga män som fortsätter kyrkokampen.