I dag har jag kört 60 mil, Katrineholm fram och tillbaka. Jag har tillsammans med mor och min bror varit vid fars grav. Efteråt fick jag en stund på äldreboendet med mor. Det var en god resa.
Jag hann hem till vårt onsdagliga cellmöte som egentligen inte är ett cellmöte i ordets rätta mening. Men sedan ett antal tillbaka träffas vi varje onsdag, äter middag, samtalar och ber. Vi går runt i våra hem, fyra olika hem. Det är vanligt att folk som kommer med i en cell som går i stå, det vill säga som inte multiplicerar sig att folk undrar hur ska jag komma ur detta. Hur ska jag kunna avsluta det hela utan att verka otacksam? Som väl är finns det olika slag av smågrupper och kanske hör det till det viktigaste att man redan från början skaffar sig en samsyn vad gäller överlåtelse, tidsåtgång och syfte. Det är här många missar.
Men vår gemenskap på onsdagarna har gått över i något mer. Kanske är det rätta ordet husförsamling. Vi upplever inte minst sedan jag slutade min anställning en mycket spännande tid och framtid. Nu har vi varit med så länge att vi förstår vikten av att samtala och att att skynda långsamt. Säkert får jag anledning att återkomma till vad jag tror blir en ekumenisk utveckling.
Annars kan jag konstatera att jag uttalat mig i Världen idag. Det handlar om den kontraproduktiva motionen 2016:48. Den som ytterligare vill begränsa ämbetets handlingsfrihet och straffa den präst som leder gudstjänst i fel sammanhang. Den som vill läsa kan göra det genom att klicka här.
Motionen är kontraproduktiv därför att den säger mer om motionärerna än om prästerna. Motionens ovilja är inte uttalad men lyser igenom. Det är tragiskt. Det har ändå det goda med sig att det sluttande planet blir uppenbart för allt fler.
Jag såg också att gode vännen Anders Gerdmar skrivit en debattartikel i anledning av påvens besök. Det är bra. Ju, fler debattartiklar vi får om väsentligheter desto bättra! Den som vill läsa artikeln kan göra det genom att klicka här. Men jag har fortfarande svårt att hålla med gode vännen mer än till dels. Gerdmar önskar i bästa mening visa på skillnaderna mellan Romersk-katolsk lära och evangelisk-luthersk. Och det kan man göra, men är det så klokt? Eller vill Gerdmar mest vara tydlig mot Livets ordarna som skakats i grund på av Ulf Ekmans konvertering? Det kan inte hjälpas men jag blir påmind om den där historien om brodern som beklagade sig över att alla runt omkring honom hade avfallit. "Nu är det bara min bror och jag kvar. Och jag är inte säker på att jag kan lita på min bror."
Det kan finnas skäl att visa på skillnader, men är inte skälen att visa på det gemensamma arvet väl så¨starka? Det jag själv sörjer mest över, och vem vet kanske ska jag undervisa om det i framtiden, är att den Romersk-katolska kyrkan i flera avseenden avviker från den allmänkyrkliga linjen, har skaffat sig en egen jurisdiktion och låser den ekumeniska utvecklingen. Det är allvarlig kritik men ändå är det så att vi delar Bibeln som kanon och vi delar trosbekännelsen. Det är faktiskt mer än vad man gjorde i fornkyrkan! Vi har kommit en bra bit på vägen till enheten i tron. Och visst är deklarationen om rättfärdiggörelsen ett tecken på god vilja, liksom påvens besök i Lund.
Men det är som sagt möjligt, kanske till och med troligt, att Gerdmar vill upplysa förvirrade Livets ordare. Och upplysning kan inte vara fel särskilt inte i vår mörka tid. Så skriv fler artiklar. Debattera mer - men gör som Gerdmar; gör det i kärlek!
Jag hann hem till vårt onsdagliga cellmöte som egentligen inte är ett cellmöte i ordets rätta mening. Men sedan ett antal tillbaka träffas vi varje onsdag, äter middag, samtalar och ber. Vi går runt i våra hem, fyra olika hem. Det är vanligt att folk som kommer med i en cell som går i stå, det vill säga som inte multiplicerar sig att folk undrar hur ska jag komma ur detta. Hur ska jag kunna avsluta det hela utan att verka otacksam? Som väl är finns det olika slag av smågrupper och kanske hör det till det viktigaste att man redan från början skaffar sig en samsyn vad gäller överlåtelse, tidsåtgång och syfte. Det är här många missar.
Men vår gemenskap på onsdagarna har gått över i något mer. Kanske är det rätta ordet husförsamling. Vi upplever inte minst sedan jag slutade min anställning en mycket spännande tid och framtid. Nu har vi varit med så länge att vi förstår vikten av att samtala och att att skynda långsamt. Säkert får jag anledning att återkomma till vad jag tror blir en ekumenisk utveckling.
Annars kan jag konstatera att jag uttalat mig i Världen idag. Det handlar om den kontraproduktiva motionen 2016:48. Den som ytterligare vill begränsa ämbetets handlingsfrihet och straffa den präst som leder gudstjänst i fel sammanhang. Den som vill läsa kan göra det genom att klicka här.
Motionen är kontraproduktiv därför att den säger mer om motionärerna än om prästerna. Motionens ovilja är inte uttalad men lyser igenom. Det är tragiskt. Det har ändå det goda med sig att det sluttande planet blir uppenbart för allt fler.
Jag såg också att gode vännen Anders Gerdmar skrivit en debattartikel i anledning av påvens besök. Det är bra. Ju, fler debattartiklar vi får om väsentligheter desto bättra! Den som vill läsa artikeln kan göra det genom att klicka här. Men jag har fortfarande svårt att hålla med gode vännen mer än till dels. Gerdmar önskar i bästa mening visa på skillnaderna mellan Romersk-katolsk lära och evangelisk-luthersk. Och det kan man göra, men är det så klokt? Eller vill Gerdmar mest vara tydlig mot Livets ordarna som skakats i grund på av Ulf Ekmans konvertering? Det kan inte hjälpas men jag blir påmind om den där historien om brodern som beklagade sig över att alla runt omkring honom hade avfallit. "Nu är det bara min bror och jag kvar. Och jag är inte säker på att jag kan lita på min bror."
Det kan finnas skäl att visa på skillnader, men är inte skälen att visa på det gemensamma arvet väl så¨starka? Det jag själv sörjer mest över, och vem vet kanske ska jag undervisa om det i framtiden, är att den Romersk-katolska kyrkan i flera avseenden avviker från den allmänkyrkliga linjen, har skaffat sig en egen jurisdiktion och låser den ekumeniska utvecklingen. Det är allvarlig kritik men ändå är det så att vi delar Bibeln som kanon och vi delar trosbekännelsen. Det är faktiskt mer än vad man gjorde i fornkyrkan! Vi har kommit en bra bit på vägen till enheten i tron. Och visst är deklarationen om rättfärdiggörelsen ett tecken på god vilja, liksom påvens besök i Lund.
Men det är som sagt möjligt, kanske till och med troligt, att Gerdmar vill upplysa förvirrade Livets ordare. Och upplysning kan inte vara fel särskilt inte i vår mörka tid. Så skriv fler artiklar. Debattera mer - men gör som Gerdmar; gör det i kärlek!
1 kommentar:
Håkan!
Det är välgörande med den kärleksfulla tonen i det du skriver om din vän Anders G. Vishet är viktigt i alla sammanhang - och svårt. Personligen tror jag mycket på den allmänna, heliga, fornkyrkliga församlingen eller kyrkan. Tillbaka till rötterna är helt nödvändigt om det ska bli någon ekumenik värt namnet.
Finns det någon annan möjlig spegel för församlingens lära och liv än Jesus och den nytestamentliga församlingen?
Allt gott
Kenneth Palmquist
Skicka en kommentar