År 1789 ägde den franska revolutionen rum och från den stunden inleddes den moderna tiden. Det vi sällan tänker på är att det skedde på "den gamla tidens" bekostnad. Det var något man lämnade bakom sig. Det fanns sådant som stod i vägen och som man behövde göra sig av med för att få till stånd den nödvändiga förändringen.
När jag lyssnade till biskop Roald i NKK återupplevde jag dessa tankar på ett mycket närgånget sätt. Biskopen talade om Kyrkan och särskilt framtidens kyrka och satte in kyrkans utveckling i historien. I sitt föredrag ställde han frågan: "Vad har skett?" Utan en förståelse för vad som har skett kan vi inte rätt tolka vad som sker eller ana vad som kommer att ske. Logiskt.
Den gamla samhällsordningen med en absolut kungamakt och feodala institutioner hade blivit alltmer föråldrad och ineffektiv. Revolutionen pågick under tio år och innebar bland annat att staten tog hand om all kyrklig egendom och en civil kyrklig organisation började byggas upp. Banden med Rom bröts radikalt. Det fanns präster som inte ville underordna sig. Vad man tyckte om dem är inte svårt att gissa. Den första mänskliga rättighet som infördes var rätten att välja eller slippa religion. Religionen fick bli en privatsak. När jag själv reflekterar över detta kan jag tacka Gud för att vi har fått religionsfrihet också i Sverige om än först 1951, men i alla fall. Samtidigt inser jag att det naturligtvis finns en bortre gräns för religionsfriheten. Naturligtvis är det på samma sätt med demokratin och rösträtten, med föreningsfriheten eller demokratin.
Det finns nu ganska mycket som talar för att Europa börjar nå den bortre gränsen för de friheter som rått under den moderna tiden. När vi lämnar den moderna tiden eller den så kalla upplysningstiden för ett mer postmodernt samhälle hårdna kampen om hur de olika friheterna får användas. Inget konstigt med egentligen. Men hur då?
Biskop Roald problematiserade demokratin. Exakt hur hans ord föll kommer jag inte ihåg men i mina anteckningar påminde jag mig om hur demokratin i flera länder "utvecklats" till vad som kallas illiberal demokrati. Det betyder att maktmänniskor kommer till makten genom demokratiska val, men väl vid makten ser de mest om sitt eget hus, Det gäller att bevara makten. Maktinnehavets viktigaste blir just att bevara makten. Och så länge man gör det på ett smart sätt finns möjligheter att bli omvald. Detta var något man förstod redan i antikens tidevarv. Makthavarna förstod att ge "bröd och skådespel" åt folket så att de kunde tycka tillvaron vara lugn och trevlig.
Ett annat område biskopen menade vara i fara är äktenskap och familj. I vår postmoderna tid gäller det att göra sig av med de gamla värderingarna. De ska betraktas med misstro och motarbetas eftersom de håller oss kvar i den moderna tiden. Nu är det det privata som ska uppmuntras (till en viss gräns också det naturligtvis). Äktenskapet binder människor samman men djävulen vill splittra sådan föreningar för att lättare kunna manipulera. Alla som låter sig manipuleras premieras. Hellre det än att motarbetas. Vidare kommer de som antar den nya tiden att finna varandra och bilda nya maktcentra. De gamla behövs inte länge. De nya ska ta över. Är detta ett fenomen som vi känner igen? Jag tror det numera till och med på lokalplanet.
Demokrati, familjebindningar och den kristna tron måste bort eftersom de håller oss kvar i det förgångna. Nu är det inte helt enkelt, men också här finns råd. Genom att dekonstruera centrala begrepp, det vill säga göra sig löjlig över dem, motsäga dem och avskaffa dem kan man fylla de begrepp som överlever med nytt innehåll. Ett sådant exempel är begreppet "frälsning". Begreppet är judiskt och härstammar från uttåget ur Egypten då Israel kunde lämna mörkret och vandra mot ljuset för att använda en bild. För en kristen betyder det att lämna synden, ta emot förlåtelsen och erfara upprättelsen i sin relation till Gud. Men jag kan ange en mängd andra exempel inte minst från mitt eget sammanhang i Svenska kyrkan.
Jag tror att förföljelsen av äkta kristna och troende präster är en nödvändighet. Rätta präster representerar något annat än det vi ser idag. Därför utgör deras blotta existens en nagel i ögat på de nya makthavarna.
Det finns många exempel på samhällsomdaningar i vår tid och kyrkan ingår i denna omdaning vare sig den vill eller inte. Men många av våra goda kristna bröder och systrar blundar för eller försöker fly vad som sker nämligen att staten håller på att upprätta en civil kyrklig organisation. Sådant har skett förr.
När jag lyssnade till biskop Roald i NKK återupplevde jag dessa tankar på ett mycket närgånget sätt. Biskopen talade om Kyrkan och särskilt framtidens kyrka och satte in kyrkans utveckling i historien. I sitt föredrag ställde han frågan: "Vad har skett?" Utan en förståelse för vad som har skett kan vi inte rätt tolka vad som sker eller ana vad som kommer att ske. Logiskt.
Den gamla samhällsordningen med en absolut kungamakt och feodala institutioner hade blivit alltmer föråldrad och ineffektiv. Revolutionen pågick under tio år och innebar bland annat att staten tog hand om all kyrklig egendom och en civil kyrklig organisation började byggas upp. Banden med Rom bröts radikalt. Det fanns präster som inte ville underordna sig. Vad man tyckte om dem är inte svårt att gissa. Den första mänskliga rättighet som infördes var rätten att välja eller slippa religion. Religionen fick bli en privatsak. När jag själv reflekterar över detta kan jag tacka Gud för att vi har fått religionsfrihet också i Sverige om än först 1951, men i alla fall. Samtidigt inser jag att det naturligtvis finns en bortre gräns för religionsfriheten. Naturligtvis är det på samma sätt med demokratin och rösträtten, med föreningsfriheten eller demokratin.
Det finns nu ganska mycket som talar för att Europa börjar nå den bortre gränsen för de friheter som rått under den moderna tiden. När vi lämnar den moderna tiden eller den så kalla upplysningstiden för ett mer postmodernt samhälle hårdna kampen om hur de olika friheterna får användas. Inget konstigt med egentligen. Men hur då?
Biskop Roald problematiserade demokratin. Exakt hur hans ord föll kommer jag inte ihåg men i mina anteckningar påminde jag mig om hur demokratin i flera länder "utvecklats" till vad som kallas illiberal demokrati. Det betyder att maktmänniskor kommer till makten genom demokratiska val, men väl vid makten ser de mest om sitt eget hus, Det gäller att bevara makten. Maktinnehavets viktigaste blir just att bevara makten. Och så länge man gör det på ett smart sätt finns möjligheter att bli omvald. Detta var något man förstod redan i antikens tidevarv. Makthavarna förstod att ge "bröd och skådespel" åt folket så att de kunde tycka tillvaron vara lugn och trevlig.
Ett annat område biskopen menade vara i fara är äktenskap och familj. I vår postmoderna tid gäller det att göra sig av med de gamla värderingarna. De ska betraktas med misstro och motarbetas eftersom de håller oss kvar i den moderna tiden. Nu är det det privata som ska uppmuntras (till en viss gräns också det naturligtvis). Äktenskapet binder människor samman men djävulen vill splittra sådan föreningar för att lättare kunna manipulera. Alla som låter sig manipuleras premieras. Hellre det än att motarbetas. Vidare kommer de som antar den nya tiden att finna varandra och bilda nya maktcentra. De gamla behövs inte länge. De nya ska ta över. Är detta ett fenomen som vi känner igen? Jag tror det numera till och med på lokalplanet.
Demokrati, familjebindningar och den kristna tron måste bort eftersom de håller oss kvar i det förgångna. Nu är det inte helt enkelt, men också här finns råd. Genom att dekonstruera centrala begrepp, det vill säga göra sig löjlig över dem, motsäga dem och avskaffa dem kan man fylla de begrepp som överlever med nytt innehåll. Ett sådant exempel är begreppet "frälsning". Begreppet är judiskt och härstammar från uttåget ur Egypten då Israel kunde lämna mörkret och vandra mot ljuset för att använda en bild. För en kristen betyder det att lämna synden, ta emot förlåtelsen och erfara upprättelsen i sin relation till Gud. Men jag kan ange en mängd andra exempel inte minst från mitt eget sammanhang i Svenska kyrkan.
Jag tror att förföljelsen av äkta kristna och troende präster är en nödvändighet. Rätta präster representerar något annat än det vi ser idag. Därför utgör deras blotta existens en nagel i ögat på de nya makthavarna.
Det finns många exempel på samhällsomdaningar i vår tid och kyrkan ingår i denna omdaning vare sig den vill eller inte. Men många av våra goda kristna bröder och systrar blundar för eller försöker fly vad som sker nämligen att staten håller på att upprätta en civil kyrklig organisation. Sådant har skett förr.
2 kommentarer:
Frid broder, forlat min dalig svenska, men kan du forklara vad du skrivit harunder?
Rätta präster representerar något annat än det vi ser idag. Därför utgör deras blotta existens en nagel i ögat på de nya makthavarna.
Tack James
Broder. Jag blir lika glad varje gång du hör av dig. Säg till mig när du kommer till Sverige nästa gång.
Rätta präster är de som är godkända av Herren Jesus. Jag tycker det räcker tills vidare.
Skicka en kommentar