Det finns skäl att sucka ofta och mycket när man ser partipolitiseringen av Svenska kyrkan. Det är allt fler människor som inte bara begär utträde utan också helt enkelt ger upp. Här om dagen fick jag en artikel till mig som jag läst med förundran. I denna artikel citeras tre kulturellt och teologiskt starka personligheter. De kommer från tre olika decennier.
Den förste av dem är Romano Guardini, en Romers-katolsk intellektuell som förutsåg vad vi idag ser. Hans bok The end of the modern world skrevs redan 1950 och i den förutser han det kulturella Europas söndring och fall. Han menade efter krigets slut att det kristna arvet nu kommer att förskingras. Trovärdigheten vittra bort. Men han slutar inte där. Han längtar inte tillbaka men skriver om de kristna att de måste skapa och hålla distans till det kaos han förutsåg. Och det sker genom att de kristna kallas samman i en eskatologisk gemenskap byggd på ömsesidig kärlek. Det var hans framtid 1950.
Den andre skrev 1970. Han var då en tämligen okänd professor vid namn Joseph Ratzinger. Han skrev boken Glaube und Zukunft. Han förutsåg att Europa gick mot en trons kris. Krisen skulle komma som en stormvind över oss och riva ner kyrkan så som vi känner den. De som skulle gå vidare med smärta och de små gemenskaper som överlevde kommer att få börja om från början.
Den tredje personen kände också av det kulturella skiftet. Hans namn är Alasdair MavIntyre och hans bok After Virtue kom ut 1981. Han varnar för att vi inte vill eller förmår att se skiftet. De mörka krafterna är redan över oss, skriver han, och för att kunna hålla stånd eller rent av överleva måste nya strukturer och former till.
Nu har vi 2016 och horder av kristna går till kyrkan som om ingenting har hänt. Många är helt förblindade. Andra gömmer sig i grottor. Ytterligare några anordnar konferenser om kyrkans förnyelse.
Det är inte läge att under de närmaste åren förtvivla, stanna vid att kritisera, även om också det har sin tid och plats, utan att arbeta för nya former. Ända sedan vi i Värnamo släppte modellen Cellkyrkan har vi känt på oss och Gud kommer att använda de erfarenheter vi gjort. Koinonian är sannolikt ett steg i rätt riktning eftersom just koinonia sägs vara det främsta kännetecknet på en kristen församling, gemenskap med Gud och andra. Under 40 år har jag hoppats på en förnyelse inom Svenska kyrkan, läs av Svenska kyrkan, men det blir allt svårare att tro. När vi beslutade att koinonian skulle vara autonom tog vi ytterligare ett steg i rätt riktning. Men det var väl så Han sa till oss; steg för steg ...
Den förste av dem är Romano Guardini, en Romers-katolsk intellektuell som förutsåg vad vi idag ser. Hans bok The end of the modern world skrevs redan 1950 och i den förutser han det kulturella Europas söndring och fall. Han menade efter krigets slut att det kristna arvet nu kommer att förskingras. Trovärdigheten vittra bort. Men han slutar inte där. Han längtar inte tillbaka men skriver om de kristna att de måste skapa och hålla distans till det kaos han förutsåg. Och det sker genom att de kristna kallas samman i en eskatologisk gemenskap byggd på ömsesidig kärlek. Det var hans framtid 1950.
Den andre skrev 1970. Han var då en tämligen okänd professor vid namn Joseph Ratzinger. Han skrev boken Glaube und Zukunft. Han förutsåg att Europa gick mot en trons kris. Krisen skulle komma som en stormvind över oss och riva ner kyrkan så som vi känner den. De som skulle gå vidare med smärta och de små gemenskaper som överlevde kommer att få börja om från början.
Den tredje personen kände också av det kulturella skiftet. Hans namn är Alasdair MavIntyre och hans bok After Virtue kom ut 1981. Han varnar för att vi inte vill eller förmår att se skiftet. De mörka krafterna är redan över oss, skriver han, och för att kunna hålla stånd eller rent av överleva måste nya strukturer och former till.
Nu har vi 2016 och horder av kristna går till kyrkan som om ingenting har hänt. Många är helt förblindade. Andra gömmer sig i grottor. Ytterligare några anordnar konferenser om kyrkans förnyelse.
Det är inte läge att under de närmaste åren förtvivla, stanna vid att kritisera, även om också det har sin tid och plats, utan att arbeta för nya former. Ända sedan vi i Värnamo släppte modellen Cellkyrkan har vi känt på oss och Gud kommer att använda de erfarenheter vi gjort. Koinonian är sannolikt ett steg i rätt riktning eftersom just koinonia sägs vara det främsta kännetecknet på en kristen församling, gemenskap med Gud och andra. Under 40 år har jag hoppats på en förnyelse inom Svenska kyrkan, läs av Svenska kyrkan, men det blir allt svårare att tro. När vi beslutade att koinonian skulle vara autonom tog vi ytterligare ett steg i rätt riktning. Men det var väl så Han sa till oss; steg för steg ...
1 kommentar:
It's good to know that all journeys begin with one simple step. Keep moving forward!
God Bless you
James
Skicka en kommentar