Den lutheranska kyrkan?

Det har inte gått att missa att påven Franciskus idag kommit till det lilla landet Sverige. Medierna rapporterade hans landning på samma sätt som när den första människan landade på månen. Jag ska blogga lite mer om denna "historiska" händelse om några dagar eftersom jag med spänning först vill se vilka slutsatser media drar av besöket. Och då särskilt de kristna medierna. Men jag måste redan nu säga att jag inte kan låta blir att lägga märke till den okunnighet som svenska journalister ogenerat visar upp.

I Text-TV annonserades att påven denna eftermiddag firade mässa i Lunds domkyrka. Den som skrivit texten avslöjar att hon/han inte vet vad en mässa är för något och slutsatsen är att vet man inte det vet man inte mycket. Men skriva texter till hela svenska folket går an.

En annan återkommande nyhet är att vi tillhör den lutheranska kyrkan. Detta uttryck har använts konsekvent i de sändningar jag har sett. Det ska blir intressant att höra vad de säger i Aktuellt om någon timme.

Apropå det svenska evangelisk lutherska trossamfundet som Svenska kyrkan är enligt riksdagens beslut måste jag citera min lärofader f Gunnar. Han menade bestämt att Svenska kyrkan är katolsk, det vill säga allmännelig och skriver i en av sina böcker om relationen mellan Romersk-katolska kyrkan och Svenska kyrkan:

... vi är ett i roten. VI ÄR ETT, vi komma från samma rot. Ingenting kan göra detta om intet. Annorlunda uttryckt: Murarna mellan oss må vara höga, men de nå inte upp till himmelen. Detta skulle mycket klarare komma till synes, om man ville använda rätta uttryck, då man talar om Kyrkan. Nu kallas ofta Romerska kyrkan för Katolska Kyrkan, som om hon vore den enda katolska! Svenska kyrkan är lika katolsk! Svenska kyrkan kallas å andra sidan ofta för Lutherska kyrkan, Evangeliskt-Lutherska kyrkan eller något dylikt, vilket är motbjudande. En kyrka skall icke kallas efter en människa, det är fel, och namnet Lutherska kyrkan är den enda benämningen på en Kyrka med människonamn. Det är mot Luther själv! Bort med detta okristliga namn. Sedan talas det om hela den av Luther påverkade delen av Kyrkan som den Lutherska Kyrkan; men något sådant finns icke. Det finns ingen Luthersk och ingen Protestantisk Kyrka ...

23 veckan efter Trefalidget

Matt 6:9-15 

Inledning: Det kan låta märkligt men denna söndag är Gud i centrum på ett särskilt sätt. Rubriken är Förlåtelse utan gräns. En sådan rubrik kan bara tillskrivas Gud vad jag förstår. Det finns väl ingen människa som kan förlåta gränslöst? Eller kan ta bort skuld alls? Men Gud kan. Lärjungarna såg hur Jesus drog sig undan för att be, hemligheten, hur gick det till när han bad? Nu vill Jesus lära dem att be

1. Så skall ni be

a) I Bibeln finns många exempel på olika slag av böner. Lärjungarna var sannolikt förtrogna med de flesta av dessa. Men i vår text lär Jesus oss att be i den Helige Ande. FV finns i olika versioner, med har det gemensamt att de saknar avslutning. Vi har att göra med ett mönster.

b) Alltför många kristna menar att det är svårt och komplicerat att be. Hur kan vi veta att vi ber rätt?  Denna vecka kan vi genom FV lära oss ett mönster. När vi ber vill vi ha bönesvar. Det är inte det första Jesus lär oss. Vi ska be för att Guds vilja ska ske. Först när vi kommer till Vårt dagliga bröd … kommer vår egen vilja till uttryck. Jesus lär oss att prioritera rätt.

c) Värnamo församling har en böneplan som kan hjälpa oss att be både regelbundet och rätt.

2. Och förlåt oss våra skulder

a) Denna vers är en nyckelvers eftersom den får oss att se oss själva i rätt perspektiv. Det kan aldrig vara en prestation att be. Det finns inget skäl att berömma sig av sin bön eller kyrkogång. Den gör ingen skillnad. Vi är ändå i grund fördärvade till vår inre människa, till vår köttsliga natur.

b) Jamen, vi är ju kristna, försonade med Gud, rättfärdigförklarade. Helt rätt, men det är inte vår förtjänst. Det är Guds verk. Ju mer vi får del av den Helige Ande desto mer inser vi att vi är svaga och hjälplösa utan Guds Ande. När vi växer i tron växer också vårt behov av att vandra i ödmjukhet och att vara aktiva i syndabekännelse och bot.

c) Kanske någon undrar hur det ska gå till. Vi ska förstå oss själva som lärjungar, som människor som tar vara på de tillfällen som erbjuds att bekänna synder och vår delaktighet i en ofullkomlig värld. Vi ska lära oss att be om och sätta Guds vilja främst. Vandra i ödmjukhet. Och därmed stannar vi inför det tredje och sista påståendet idag.

3. Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser skall er himmelske Fader också förlåta er.

a) Dessa versar finns som ett tillägg hos Matteus. Här stryker Jesus under vikten av att förlåta. Jesus talar om detta ibland annat liknelsen om den obarmhärtige tjänaren, Matt 18. Där heter det att Gud ska behandla oss på samma sätt som vi behandlar våra medmänniskor. Gud är inte obarmhärtig. Han förlåter gränslöst, men det finns en relation mellan Gud och människan.

b) Många kristna tänker gärna att Gud förlåter och förlåter och förlåter. Men Gud är ingen syndatjänare skriver Paulus i Galaterbrevet. Jesus lär oss att det finns en relation mellan vårt lärjungaskap/vår omvändelse och våra möjligheter att leva och vandra i försoningen.

c) Finns det oförsonlighet i ditt liv? Besvikelser och bitterhet kan göra att Guds förlåtelse, vilja och välsignelse inte förverkligas i ditt liv. Därför …

Civiläktenskap

Idag publicerar Aftonbladet debattartikeln "Inför civiläktenskap". Den fick kortas ner eftersom den bara fick innehålla 1500 tecken inklusive mellanslag. Rätt kort med andra ord. Det är Carl-Erik Sahlberg som skrivit den och jag har åkt med som undertecknare. Här följer den något längre versionen:

Äktenskapsfrågan skär djupa sår inom Svenska kyrkan, men skapar också frågetecken för andra kyrkor och samfund.  Det finns ett enkelt sätt att lösa den här frågan – inför civiläktenskap!

Skälen för att överföra äktenskapsbildningen till staten i form av civiläktenskap är, både från kristet och icke-kristet håll, egentligen ganska många.

 1. Staten ska efter år 2000 vara neutral i förhållande till olika trossamfund och deras uppfattningar. Om staten tvingar samfund och vigselförrättare att handla på ett visst sätt – till exempel att viga samkönade par – så ger man upp denna grundläggande princip. Vissa samfund får då i praktiken en privilegierad ställning jämfört med andra. Det kommer då alltid att finnas vissa trossamfund som har vigselrätt och vissa som saknar den. Det är principiellt oacceptabelt att staten på det sättet tar sig rätten att betygssätta trossamfund och ge befogenheter enbart åt vissa.

2. Systemet med att alla giftermål som genomförs gör så i formen av civiläktenskap finns redan i flera länder, exempelvis Frankrike och Nederländerna. Där är det alltså den borgerliga vigselförrättningen som blir juridiskt gällande inför staten och det offentliga. Det står sen naturligtvis var och en fritt att, om man så vill, komplettera med en religiös vigselceremoni där paret får möjlighet att fullt ut ingå äktenskapet enligt sin religiösa tradition.

3. Civiläktenskap skulle också till stor del kunna punktera de spänningar som idag finns inom främst Svenska kyrkan.  Goda prästkandidater som inte kan tänka sig att viga samkönade par prästvigs inte, och aktiva präster med samma inställning nekas högre kyrkliga tjänster. Om civiläktenskap infördes borde därmed en viktig stridsfråga kunna begravas, förutsatt att Svenska kyrkan undviker frestelsen att göra en politisk fråga till en teologisk fråga.

Glädjande nog arbetar flera krafter redan för att en sådan här lagändring ska komma till stånd. Liberalernas partistyrelse lade inför landsmötet i vintras ett sådant förslag, som tyvärr röstades ner av landsmötet. Riksdagsledamoten Ulf Nilsson från samma parti motionerade 2013 för en sådan lagändring. Kristdemokraterna har också som helt parti uttalat sig i den riktningen. 


Det är i civiläktenskap framtiden ligger, till makars, kyrkors och samfunds och hela samhällets bästa. Må den dagen och den lagen komma!

Pro Vita - för Livet

I går morse fick jag besök av lille Elliot, tio dagar gammal. Elliot är Karis och mitt åttonde och förmodligen sista barnbarn. Det är underligt men jag förstår att uppskatta dem allt mer ju äldre jag blir. Kanske har det att göra med livsperspektiv. Låt oss vara uthålliga i våra förböner för barn och barnbarn. De växer inte upp i något kristet land och blir de kristna får de räkna med att gå mot strömmen. Kyrie eleison!

Morfar och barnbarnet Elliot båda skapade till Guds Avbild.

I går fick jag också en liten tidning i brevlådan från Stiftelsen Provita. Den handlade om vår samvetsfrihet eller rättare sagt om hur vår samvetsfrihet kränks. För en gång skull passar det att använda ordet "kränks". Tidningen är en nätbaserad prenumerationstidning och utkommer en gång i månaden, men den här gången kom det som sagt en papperstidning, närmast att likna vid ett upprop.

Tidningen berättade om hur det utförs illegala aborter i på svenska sjukhus. Kanske vill jag underkänna ordet illegala eftersom Inspektionen för vård och omsorg (sic!) hade gett sitt tillstånd till denna "illegala" abort. Kvinnan i fråga hade intagit den föreskrivna aborttabletten, men den hade inte fungerat. Och eftersom sjukhuset glömt att kalla till efterkontroll växte fostret till 23 veckor och var fullt livsdugligt. Inspektionen löste problemet genom att ge tillåtelse till sen abort. Fostret togs ut med hjälp av sugklocka och placerades levande på skötbordet. En barnmorska och en undersköterska lindade in barnet i en varm handduk men lät det ligga. När de 20-30 minuter kontrollerade barnet levde det fortfarande. Ingen läkare tillkallades utan barnet dog. Jag gråter uppriktigt när jag läser om hur barn kränks till döds.

Tidningen informerar också om barnmorskorna Ellinor Grimmark och Linda Steen, barnmorskor som kränks därför att de vill slippa utföra aborter. Deras samveten vill inte tillåta aborterna. Jag citerar:

Av utredningen i målet med Linda Steen framgår det att hon förhindrats att arbeta som barnmorska primärt på grund av att landstingets företrädare inte velat ha en anställd med hennes åsikter till abort verksam i vården. Chefer har också försökt förmå Linda att "tänka om". Detta är en dramatisk inskränkning av r'ätten till samvetsfrihet och tankefrihet i Europakonventionen (artikel 9) och åsiktsfrihet (artikel 10). I ett demokratiskt samhälle och i offentlig verksamhet måste vi kunna ge plats för olika åsikter, tros- och livsåskådningar. I princip har Linda belagts med yrkesförbud samtidigt som det råder en enorm brist på barnmorskor i hela landet. På så sätt blir förlossningsvården lidande och patientsäkerheten riskerar att sättas ur spel. Domen i barnmorskemålet meddelas den 4:e november.

Med tanke på vad jag skrev i förra bloggen inser jag att det inte bara är rätta präster och kristna som ska marginaliseras och röjas ur vägen för den nya tiden. Det gäller även barnmorskorna. Sannolikt även andra yrkeskategorier. Den av Kyrkan västerländska kulturen bryts nu ner snabbt av den nya generationen och kaos kommer i dess ställe.

En civil kyrklig organisation

År 1789 ägde den franska revolutionen rum och från den stunden inleddes den moderna tiden. Det vi sällan tänker på är att det skedde på "den gamla tidens" bekostnad. Det var något man lämnade bakom sig. Det fanns sådant som stod i vägen och som man behövde göra sig av med för att få till stånd den nödvändiga förändringen.

När jag lyssnade till biskop Roald i NKK återupplevde jag dessa tankar på ett mycket närgånget sätt. Biskopen talade om Kyrkan och särskilt framtidens kyrka och satte in kyrkans utveckling i historien. I sitt föredrag ställde han frågan: "Vad har skett?" Utan en förståelse för vad som har skett kan vi inte rätt tolka vad som sker eller ana vad som kommer att ske. Logiskt.

Den gamla samhällsordningen med en absolut kungamakt och feodala institutioner hade blivit alltmer föråldrad och ineffektiv. Revolutionen pågick under tio år och innebar bland annat att staten tog hand om all kyrklig egendom och en civil kyrklig organisation började byggas upp. Banden med Rom bröts radikalt. Det fanns präster som inte ville underordna sig. Vad man tyckte om dem är inte svårt att gissa. Den första mänskliga rättighet som infördes var rätten att välja eller slippa religion. Religionen fick bli en privatsak. När jag själv reflekterar över detta kan jag tacka Gud för att vi har fått religionsfrihet också i Sverige om än först 1951, men i alla fall. Samtidigt inser jag att det naturligtvis finns en bortre gräns för religionsfriheten. Naturligtvis är det på samma sätt med demokratin och rösträtten, med föreningsfriheten eller demokratin.

Det finns nu ganska mycket som talar för att Europa börjar nå den bortre gränsen för de friheter som rått under den moderna tiden. När vi lämnar den moderna tiden eller den så kalla upplysningstiden för ett mer postmodernt samhälle hårdna kampen om hur de olika friheterna får användas. Inget konstigt med egentligen. Men hur då?

Biskop Roald problematiserade demokratin. Exakt hur hans ord föll kommer jag inte ihåg men i mina anteckningar påminde jag mig om hur demokratin i flera länder "utvecklats" till vad som kallas illiberal demokrati. Det betyder att maktmänniskor kommer till makten genom demokratiska val, men väl vid makten ser de mest om sitt eget hus, Det gäller att bevara makten. Maktinnehavets viktigaste blir just att bevara makten. Och så länge man gör det på ett smart sätt finns möjligheter att bli omvald. Detta var något man förstod redan i antikens tidevarv. Makthavarna förstod att ge "bröd och skådespel" åt folket så att de kunde tycka tillvaron vara lugn och trevlig.

Ett annat område biskopen menade vara i fara är äktenskap och familj. I vår postmoderna tid gäller det att göra sig av med de gamla värderingarna. De ska betraktas med misstro och motarbetas eftersom de håller oss kvar i den moderna tiden. Nu är det det privata som ska uppmuntras (till en viss gräns också det naturligtvis). Äktenskapet binder människor samman men djävulen vill splittra sådan föreningar för att lättare kunna manipulera. Alla som låter sig manipuleras premieras. Hellre det än att motarbetas. Vidare kommer de som antar den nya tiden att finna varandra och bilda nya maktcentra. De gamla behövs inte länge. De nya ska ta över. Är detta ett fenomen som vi känner igen? Jag tror det numera till och med på lokalplanet.

Demokrati, familjebindningar och den kristna tron måste bort eftersom de håller oss kvar i det förgångna. Nu är det inte helt enkelt, men också här finns råd. Genom att dekonstruera centrala begrepp, det vill säga göra sig löjlig över dem, motsäga dem och avskaffa dem kan man fylla de begrepp som överlever med nytt innehåll. Ett sådant exempel är begreppet "frälsning". Begreppet är judiskt och härstammar från uttåget ur Egypten då Israel kunde lämna mörkret och vandra mot ljuset för att använda en bild. För en kristen betyder det att lämna synden, ta emot förlåtelsen och erfara upprättelsen i sin relation till Gud. Men jag kan ange en mängd andra exempel inte minst från mitt eget sammanhang i Svenska kyrkan.

Jag tror att förföljelsen av äkta kristna och troende präster är en nödvändighet. Rätta präster representerar något annat än det vi ser idag. Därför utgör deras blotta existens en nagel i ögat på de nya makthavarna.

Det finns många exempel på samhällsomdaningar i vår tid och kyrkan ingår i denna omdaning vare sig den vill eller inte. Men många av våra goda kristna bröder och systrar blundar för eller försöker fly vad som sker nämligen att staten håller på att upprätta en civil kyrklig organisation. Sådant har skett förr.

Några dagar med NKK

Det är alltid skönt att komma hem efter några dagars bortovaro. Helgen har jag tillbringat på Gran några mil norr om Oslo. Det var Nordisk-katolska kyrkan som höll höstkonferens. Temat var Kyrkan, kyrkan och församlingen. Biskop Roald talade initierat om Kyrkan, men det är tydligt att han inte har någon tro på folkkyrkan. Han berörde inte alls det som är vår prekära situation. Han verkar däremot vara mån om att vi får ordning på detta med Kyrkan, kyrkan och församlingen. Och det finns sannerligen ett stort behov av det också i eller främst i våra sammanhang. Biskopen nämnde om en nyutkommen bok med titeln The Church that has been. Kanske skulle jag försöka få tag på den.

1. Kyrkan är en, helig, katolsk och apostolisk. Det handlar om det som läres överallt i alla tider. För att det ska stå klart finns en regula fidei, en trosregel, Nya Testamentets vittnesbörd om Herren Jesus och en kanoniserad Skrift. 

2. Kyrkan är de döptas gemenskap och blir synlig som en kropp. Kyrkan är en kropp! De kristna är förenade genom dopet och i eukaristin synliggörs gemenskapen på ett särskilt sätt. Kyrkan är en och kan inte vara annat än en, men kristenheten är splittrad. Men eftersom det "bara" är kristenheten som är splittrad kan de åter förenas i Kristus, återställas.

3. Hela Kyrkan blir synlig i eukaristin. Nu behöver vi få tillbaka en rätt förståelse av nattvarden. I brödet och vinet får vi del av Kristi sakramentala närvaro. Kristi offer på Golgata blir närvarande. Med den förståelsen blir det öppna nattvardsbordet än viktigare.

Det är uppenbart att vi behöver återerövra vår katolska syn på Kyrkan, kyrkan och församlingen. Såg förresten att Sofia Lilly Jönsson i SPT efterlyste några artiklar i ämnet eftersom förvirringen nu tycks ha uppstått också bland de styrande i kyrkan, bland politiker och journalister. Kanske ska jag göra ett försök.

Den västerländska kyrkan har förlorat fästet i samhällets struktur. Den har marginaliserats i takt med den inre sekulariseringen och i takt med att den blivit en institution. Detta är ett hot inte bara för oss kristna utan för samhället i stort, men det får jag återkomma till.

Det var en stor glädje för mig att bättre få lära känna fader Franciskus Urban som leder församlingen i Karlskrona och ärkediakonen Albertus Magnus. Jag tycker absolut att ni ska besöka deras respektive hemsidor. F Franciskus Urban påpekade riktigt att vad jag skrev i min förra blogg kräver ett tillrättaläggande. Det är rätt att Nordisk-katolska kyrkan (NKK) var en PNNC:s missionsprovins i Norden, men sedan NKK fick en egen biskop Roald är den en självständig kyrka i Norden. NKK står numera i union med PNNC, den så kallade Scranton-unionen. Men som sagt det är viktigt att stryka under att kyrkan är autokefal, en kyrkan med egen biskop.

Nej, nu måste jag lägga sista handen vid kvällens Bibelförklaring där jag går igenom Rom 11:11-16 under rubriken Israels fall är tillfälligt och meningsfullt!

Till höger kan du klicka till NKK.

Jag stannar kvar ... tills vidare.

Under de senaste dagarna har jag verkligen brottats med frågan om Svenska kyrkan och dess framtid. Eller rättare sagt om min plats i Svenska kyrkan i framtiden. Det är inga roliga tankar eftersom det står allt klarare att Svenska kyrkan generellt sett knappast önska några andliga förändringar. Det handlar nästan bara strukturförändringar, chefskap, miljö, medlemstapp och så vidare ...

Och när till exempel biskoparna uttalar sig är det nästan alltid något sekunda. Sällan eller aldrig visar de prov på krismedvetande trots att de väl inser att folkkyrkans tid är förbi och andra krafter tagit över. Anpassningslinjen kommer inte att förbättra situation utan snarare försämra. Nej, det ser inte bra ut all emedan ännu en generation, för nu är det inte längre bara ett hot mot en enda. Nu är det andra eller till och med tredje generationen som knappast hör evangelium i alla fall inte tar till sig evangelium.

I en artikel i Dagen som du kan läsa genom att klicka här har journalisten Göran Skytte förklarat varför han tills vidare vill stanna kvar i Svenska kyrkan. Själv har jag klarat mig nästan till pension genom att skilja mellan Svenska kyrkan och Kristi kyrka. Visserligen har jag tänkt att de överlappar varandra. Jag har försökt tjäna enligt Skriftens förmaningar så långt jag klarat, men inser också att det inte uppskattas av min överhet, Och nu när jag inte är anställd är förutsättningarna för att bidra i pastoratet närmast obefintliga. Jag sitter med på mässan i Mariakyrkan och har än så länge Bibelförklaringar. Jag har fått lov att göra färdigt Romarbrevet, men sedan ...

Nu står det klarare för mig att det inte räcker med att tillhöra den osynliga kyrkan eftersom kyrkan här på jorden inte är osynlig utan den är synlig, Men nu blir det svårt ...

I dag har jag laddat ner Växjö stifts framtidsbilder och det var ingen munter läsning. Dag Sandahl har kommenterat de fina orden och inte ens jag orkar ta mig igenom all den kritik han riktar mot framtidsbilderna. Jag blir bara trött och inser att jag återigen vill leta upp de gamla stigarna och gå dem.

• Guds rena och klara Ord
• En rätt och riktig sakramentsförvaltning
• Ett apostoliskt biskopsämbete
• En sann gemenskap

Och även om vi aldrig blir fullkomliga här i tiden, även om ogräset växer tillsammans med vetet och det finns både goda och dåliga fiskar i näten eller kanske just därför faller ansvaret så tungt på de ansvariga,

Att lyfta pension är definitivt ingen avslutning på en tjänst i Kristi kyrka.

Det ska bli skönt att tidigt, tidigt i morgon resa till Norge och få umgås i dagarna tre med bröder och systrar i Nordisk-katolska kyrkan. Säkert kan jag få ny inspiration där. Jag säger som Göran Skytte:

Jag stannar kvar ... tills vidare

Nordisk-katolska kyrkan

Nu lägger jag sista handen inför helgens utflykt. Jag ska resa till Norge och delta i Nordisk-katolska kyrkans höstkonferens. Temat är De helliges felleskap och skälet till att de kallat mig är sannolikt för att jag skrivit en bo i ämnet, boken De heligas gemenskap. Jag ser mycket fram emot detta framför allt därför att jag vill lära mig mer om Nordisk-katolska kyrkan.

Eftersom jag själv bekänner mig till den odelade kyrkan om än en något reformerad sådan blir det spännande att möta denna näst intill unika kyrka. Den som vill veta mer om denna kyrkobildning kan läsa genom att klicka här.

Kyrkan är att betrakta som en missionsprovins i Europa under Polish National Catholic Church, (PNCC). Det kan låta lite långsökt men om jag förstått saken rätt utvandrade katoliker från Polen till USA någon gång under högmedeltiden. De tog med sig sin tro men levde nu i USA.

År 1870 förklarades påven i Rom för kyrkans överhuvud, men inte alla var med på noterna. Påven förklarades till och med vara Kristi ställföreträdare med exklusiva anspråk. I Utrecht i Holland fanns en gammalkatolska kyrka som inte ställde upp på denna lärosats och strax anslöt sig ganska många gammalkatolska kyrkor till dem och de bildade Utrechtunionen där bland andra PNCC ingår.

Missionsprovinsen den Nordisk-katolska kyrkan etablerades 1999 av högkyrkliga präster i Norge. De hade gett upp tron på att det går att bedriva en god och riktig kristen kyrka genom folkkyrkan. I Sverige bildades som bekant Svenska kyrkans fria synod, men vad blev det av den? Och vad kommer det att bli av den?

När de norska prästerna sökte hjälp utifrån kom de i kontakt med denna PNCC-kyrkan och sedan år 2000 ingår den Nordisk katolska kyrkan som en del av PNCC. Till biskop vigdes Roald Flemstad som nu kallat mig till höstkonferensen. Redan från början hade norrmännen beslutat att de inte ville bilda en ny kyrka utan hellre ansluta sig till någon redan befintlig, någon erkänd av den Romersk-katolska kyrkan och av de ortodoxa. Och eftersom PNCC står i en gammelkatolsk tradition anslöt de norska prästerna sig dit. Nordisk-katolska kyrkan firar gudstjänst efter västlig liturgi som vi i Svenska kyrkan, men deras teologi knyter mer an till de ortodoxa kyrkorna. Därmed är Nordisk katolska kyrkan helt unik. Den kombinerar Romersk-katolsk liturgi, ortodox tro med luthersk fromhet och är därför i hög grad ekumenisk. Någon har hävdat att bara det är riktigt katolskt som tros av alla, på alla platser och i alla tider.

Den Nordisk-katolska kyrkans ämbeten och sakrament är erkända både av den Romersk-katolska kyrkan och av de ortodoxa kyrkorna. Teologiskt bekänner sig Nordisk-katolska kyrkan till den odelade kyrkan det vill säga sådan kyrkan var innan år 1054. I Norge ingår Nordisk-katolska kyrkan numera i Norges kristna råd.

När vi nu ska fira reformationen är det viktigt att förstå att reformationen syftade till just reformation. Inte till nytolkningar som man tycks tro i Kyrkans Hus i Uppsala. Är det inte Dag Sandahl som bruka säga att är vi sanna lutheraner är vi apostoliska och är vi apostoliska är vi också katolska! Det är mitt i prick!

Det finns för närvarande fem församlingar i Norge och två i Sverige, en i Stockholm, du kan läsa om den genom att klicka här och en i Karlskrona, som du hittar här.

Vad ska jag göra där? Jo, jag ska inleda och leda ett panelsamtal om nya församlingar. Församlingarna inom Nordisk-katolska är tror jag fortfarande rätt små till storleken. Det kan till och med vara så att flera av dem samlas i hemmen. Det ska bli riktigt spännande att få möta dem på höstkonferensen.

Jag har tidigare skrivit om Nordisk-katolska kyrkan. Vill du läsa dessa bloggar så skriv in kyrkans namn i sökmotorn!

Det blev en pojke

Äntligen en ny blogg. Jag får passa på nu eftersom jag kommer att vara borta fredag-måndag. I morgon ska jag berätta om ett spännande uppdrag. Förutsatt att jag kommer ut på nätet. Det har varit problem med det några dagar nu. Jag förstår inte varför.

MEN nu har det fantastiska hänt. Elisabet födde sitt tredje barn i lördags, Karis och mitt åttonde barnbarn. Och det blev lika dramatiskt den här gången som förra gången. Grabben föddes i farstun. Så var det när Linn föddes för fyra år sedan och Kari fick vara barnmorska. Men inte trodde vi att det skulle hända en gång till.

Klockan 04 på natten ringde telefonen. Det var Elisabet som ville att Kari skulle komma ut. Det börjar dra ihop sig. De åkte in till Värnamo sjukhus och Elisabet undersöktes 05.30 men fick åka hem igen. Då gjordes bedömningen att det skulle dröja ytterligare ett antal timmar innan det var dags. Så strax efter 06 var de hemma igen och Kari kom tillbaka.

Vid 08 ringde det igen och det var dags att åka ut. När Kari kommer ut står ytterdörren öppen och Elisabet föder i farstun - igen! Två minuter senare kom ambulansen och tog över.

De båda barnen var hemma och vakna. När äldste sonen märke att mamma hade ont sa han: "Mamma, tänk på något roligt". Det var väl sött!

Själva förlossningen tog 30 minuter och 08.30 var pojken född. Då fick han den mössa som ambulansförare delar ut vid sådana här tillfällen. Nu har familjen i Lindstad två sådana. Sedan blev det ambulans till Värnamo sjukhus. Pojken, som ännu inte har något fastställt namn, vägde 3800 gr och 53 cm lång. En bra storlek vad jag förstår.

Jag har fått särskilt tillstånd av Elisabet att skriva det här och lägga ut vad jag förstår är den första bilden på nätet. Han verkar lite trött ett par dygn efter förlossningen. Det tror jag vi andra är också. Men än en gång har vi mycket att tacka Gud för!

21 veckan efter Trefaldighet

Evangelium är ett underbart budskap från Herren själv till var och en som vill lyssna, ta emot och anpassa sig. Varje söndag får vi i kyrkans gemenskap lyssna till Herren. Denna vecka berättas om en man i Jeriko som visade det sig hade den rätta inställningen.

1. Sackaios hade hand om tullen och han var rik

a) Sackaios hade förstått att någon måste ta ansvar för tullen. Det fanns flera skäl till att det var viktigt för romarna att upprätta en tull för människorna i och utanför Jeriko. Det var visserligen förenat med en del problem, men ändå. Systemet var sådant att Sackaios utnyttjades, åtminstone kände han det så. Han fick kompromissa med sitt samvete när han beskattade sina landsmän och genom att han själv fick bestämma storleken på tullavgiften. Romarna skulle naturligtvis ha den större delen, men ovanpå den skulle Sackaios lägga på sin egen lön. Ibland kände han det som att det blev fel hur han än gjorde. Hela situationen var djupt otillfredsställande och hans landsmän föraktade honom djupt.

b) Gud har lagt ner sin vilja i alla människor, i samvetet om än det är grumlat. Vi talar numera om det som mänskliga rättigheter. Det betyder tyvärr inte att vi handlar därefter. Synden förstör det mesta för oss. Detta var också Sackaios dilemma, ett dilemma han inte visste hur han skulle hantera. Det är i sådana situationer Gud på ett särskilt sätt kallar oss att vara lärjungar, att lyssna, ta emot och anpassa oss. Nu hade Sackaios hört talas om Jesus och att denne var på väg in i Jeriko. Vad drev Sackaios att klättra upp i sykomoren? På vilket sätt kan Jesus förändra situationen? Vad hoppades Sackaios få ut av mötet?

c) Han ville gärna se och lyssna till Jesus. Det var sannolikt inte bara läran utan personen som intresserade honom som gjorde att han inte bara ville se utan också lyssna.

2. Jag måste komma och stanna i ditt hus (FB)

a) Här rättar jag översättningen eftersom Lukas skriver dei meinai som betyder just måste stanna, förbli, motsatsen till gästa. Lukas har här en teologisk poäng. Jesus gästar oss inte utan kommer för att stanna. Johannes använder samma ord när han i Joh 14:17 talar om Anden som ska förbli (menei) hos oss. När Lukas skriver att Jesus måste komma ger han uttryck för något enastående. Skälet till att Jesus måste komma till Sackaios och oss andra är att han älskar Sackaios och oss alla så mycket att han inte kan hålla sig borta. Han måste få komma till oss.

b) När Jesus knackade på dörren till Sackaios blev han glad. Han visade inte bort Jesus än mindre gjorde han som många gör idag när de tar emot Jesus men sedan försöker övertala honom att de själva vet bättre. Det är inte Jesus som behöver förvandlas utan Sackaios. Det är vi som behöver lyssna, ta emot och anpassa oss. Detta är det enda nödvändiga!

c) Upphör då hans samhällsansvar? Inte alls. De konservativa kristna riktar gärna in sig på frälsningen och vad som hör till den, medan de liberala koncentrerar sig mer på skapelsens utmaningar. Men här gäller det att inte låta sig luras. Kristen tro handlar om relationen till personen Jesus. Och han var varken konservativ eller liberal, möjligen både och. När vi anpassar oss till Jesus får det alltid sina följder.

3. Hälften av vad jag äger skall jag ge åt de fattiga

a) Varje människa har två kallelser. Den första delar vi med alla; att uppfylla jorden, förvalta och förmera skapelsen. Gud skapade perfekt, men inte färdigt. Vi är hans medskapare när vi fortsätter att bygga hus, producera livsmedel eller undervisa. Denna kallelse tog Sackaios på nytt allvar. Han visste att han handlat fel och ville nu göra rätt, en kallelse han delar med alla människor. Men det finns också en andra kallelse som bara getts till kyrkan.

b) Kyrkans särskilda kallelse är att ”göra alla folk till lärjungar”. När vi idag ifrågasätter missionens vikt ska vi påminnas om att Gud älskar alla människor. Redan i begynnelsen uppmanas vi att vara fruktsamma, föröka oss, uppfylla jorden och lägga den under oss. Gud vill lägga allt under sin välsignelse. När vi genom tron på Jesus som Herren förvandlas enligt Guds vilja får vi de nödvändiga förutsättningarna att ta oss an verket. Bara de som själva lyssnat till, tagit emot och anpassat sig till evangelium kan ge det vidare. Här kanske vi måste förstå om än beklaga de många präster och pastorer som inte har tagit emot eller anpassat sig till evangelium. Då saknar de helt enkelt den nödvändiga förutsättningen att föra Guds uppenbarelse vidare till nya människor.

c) Men vi behöver alla anpassa oss till Herrens person. Han är densamme igår, idag och i evighet så det finns stora möjligheter att lyssna till och lära känna honom. Han vill gärna komma till oss och han vill gärna stanna ibland oss.

I den heliga nattvarden förnyas de båda kallelserna. Här dukas bröd och vin ”gåvor av jorden frukt och människor arbete”. Här bär vi fram vårt offer och oss själva till tjänst. Här uppstår den kristna gemenskapen samtidigt som Herren själv uppenbarar sig. Han är hos oss, äter och samtalar med oss. På samma sätt som han en gång för långe sedan besökte Sackaios.

Johaug, Dylan och Wikström

Det har varit en dag med starka intryck. En dag som väcker frågor och tankar till liv. Frågor och tankar som mycket väl kan eller till och med bör sättas in i ett större sammanhang. Jag förklarar.

För det första, vid 11-tiden får jag veta att Therese Johaug testats positivt för doping. Jag är gift med en norska och har genom åren haft en viss kontakt med landet. Jag vet hur stor skidåkningen är i Norge och vilken glädje norrmännen äger i sina skidåkare. Jag kunde se presskonferensen i direktsändning via webben och led med Therese. Hon förklarade utförligt och hennes förklaring bekräftades av läkaren som tog på sig hela skulden. Han vädjade till WADA som nu ska behandla ärendet och sa att finns det någon liten lucka i lagen så måste Therese frikännas. Hon är helt oskyldig.

Det större sammanhanget stod den svenske skidåkaren Thomas Wassberg för i sin första kommentar. Han menade att man i jakten på dopare och dop preparat gått så långt att det uppstått en snårskog att förbjudna medel. Det är nästan omöjligt att inte få i sig något. Dessutom även om Therese fått i sig det förbjudna medlet är det inte alls säkert att det är prestationshöjande. Thomas antydde med andra ord att det är fel på regelverket.Säg nu att det faktiskt har gått till som det beskrivits. Då är Therese helt oskyldig. Men hon kommer ändå att dömas i värsta fall med tävlingsförbud under en längre tid. Bokstaven dödar, men anden ger liv! Kanske är det dag satt diskutera dopingsreglerna?

För det andra, två timmar senare, sitter jag framför TV:n och väntar på att få veta vem som har fått Nobels Fredspris. Bob Dylan! Visserligen jublades det spontant men det gick inte många minuter i TV-studion förrän chocken var påtaglig. I dagar har de diskuterat olika författare från olika världsdelar. Expertisen har gissat på än den ene än den andre. Och så blir det Bob Dylan. Jag tycker ändå skälet var tänkvärt. Alltifrån klassiker som Homeros till Shakespeare har mycket skrivits för att framföras i sång, musik eller för scenen! Som Mikael Wiehe sa i Aktuellt: Vi är tillbaka till litteraturens rötter. Så var det från början och nu går vi in i en tid då man inte bara ser film och teater, lyssnar på musik utan också på ljudböcker. Så varför inte?

Det större sammanhanget ställer frågan vad är det som förmedlas? Var inte Bob Dylan en 68-man? En rebell och upprorsmakare? Vilka värderingar förmedlar han? Jag vågar fråga eftersom jag inte kan svara. Är det upproret som premieras? Och om nu inte min bild är felaktig; Kommer han verkligen att vilja ha societetens pris? Vad säger det om honom? Är det kanske så, som också sas i Aktuellt att priset betyder mer för Nobelkommittén än för Dylan?

Det tredje hände på kvällen. Jag lyssnade för första gången till professorn Owe Wikström. Han föreläste i S:t Johannes, Värnamo i kväll. Och det var inget annat att säga än att här har vi ett riktigt proffs. Inte bara att han talade fritt och ledigt utan koncept utan han gjorde det intresseväckande och oerhört kunnigt. Men jag inser naturligtvis att det här har han talat om hur många gånger som helst. Ni som känner till honom vet att han bland annat talar om sekulariseringen i Sverige. Han berättade att de för tillfället har gästföreläsare ifrån USA och Frankrike om jag minns rätt i Uppsala. Dessa föreläsare är såååå fascinerade över att få komma till ett såååå sekulariserat land som Sverige. Den religiös kulturen eller icke kulturen i Sverige är helt unik. den saknar motstycke i tiden och rummet.

Det större sammanhanget eller kanske ska jag skriva det mindre är att i denna situation kan Svenska kyrkan skryta med att den är folkkyrka! Tala om sina 6,3 miljoner medlemmar. Och vad värre är ha tusentals anställda som inte alls inser den prekära situation landets kristna befinner sig i. Det om något är helt otroligt. Men kanske är det så enkelt som att när man står i skogen är det svårt att se den på grund av alla träden.

Hhm. det blev en tänkvärd dag. I morgon ska jag hålla bibelstudium på Hela Människan/LP. I den gemenskapen möter jag en annan verklighet, en mer närgången sådan.

Världen i dag

I dag har jag kört 60 mil, Katrineholm fram och tillbaka. Jag har tillsammans med mor och min bror varit vid fars grav. Efteråt fick jag en stund på äldreboendet med mor. Det var en god resa.

Jag hann hem till vårt onsdagliga cellmöte som egentligen inte är ett cellmöte i ordets rätta mening. Men sedan ett antal tillbaka träffas vi varje onsdag, äter middag, samtalar och ber. Vi går runt i våra hem, fyra olika hem. Det är vanligt att folk som kommer med i en cell som går i stå, det vill säga som inte multiplicerar sig att folk undrar hur ska jag komma ur detta. Hur ska jag kunna avsluta det hela utan att verka otacksam? Som väl är finns det olika slag av smågrupper och kanske hör det till det viktigaste att man redan från början skaffar sig en samsyn vad gäller överlåtelse, tidsåtgång och syfte. Det är här många missar.

Men vår gemenskap på onsdagarna har gått över i något mer. Kanske är det rätta ordet husförsamling. Vi upplever inte minst sedan jag slutade min anställning en mycket spännande tid och framtid. Nu har vi varit med så länge att vi förstår vikten av att samtala och att att skynda långsamt. Säkert får jag anledning att återkomma till vad jag tror blir en ekumenisk utveckling.

Annars kan jag konstatera att jag uttalat mig i Världen idag. Det handlar om den kontraproduktiva motionen 2016:48. Den som ytterligare vill begränsa ämbetets handlingsfrihet och straffa den präst som leder gudstjänst i fel sammanhang. Den som vill läsa kan göra det genom att klicka här.

Motionen är kontraproduktiv därför att den säger mer om motionärerna än om prästerna. Motionens ovilja är inte uttalad men lyser igenom. Det är tragiskt. Det har ändå det goda med sig att det sluttande planet blir uppenbart för allt fler.

Jag såg också att gode vännen Anders Gerdmar skrivit en debattartikel i anledning av påvens besök. Det är bra. Ju, fler debattartiklar vi får om väsentligheter desto bättra! Den som vill läsa artikeln kan göra det genom att klicka här. Men jag har fortfarande svårt att hålla med gode vännen mer än till dels. Gerdmar önskar i bästa mening visa på skillnaderna mellan Romersk-katolsk lära och evangelisk-luthersk. Och det kan man göra, men är det så klokt? Eller vill Gerdmar mest vara tydlig mot Livets ordarna som skakats i grund på av Ulf Ekmans konvertering? Det kan inte hjälpas men jag blir påmind om den där historien om brodern som beklagade sig över att alla runt omkring honom hade avfallit. "Nu är det bara min bror och jag kvar. Och jag är inte säker på att jag kan lita på min bror."

Det kan finnas skäl att visa på skillnader, men är inte skälen att visa på det gemensamma arvet väl så¨starka? Det jag själv sörjer mest över, och vem vet kanske ska jag undervisa om det i framtiden, är att den Romersk-katolska kyrkan i flera avseenden avviker från den allmänkyrkliga linjen, har skaffat sig en egen jurisdiktion och låser den ekumeniska utvecklingen. Det är allvarlig kritik men ändå är det så att vi delar Bibeln som kanon och vi delar trosbekännelsen. Det är faktiskt mer än vad man gjorde i fornkyrkan! Vi har kommit en bra bit på vägen till enheten i tron. Och visst är deklarationen om rättfärdiggörelsen ett tecken på god vilja, liksom påvens besök i Lund.

Men det är som sagt möjligt, kanske till och med troligt, att Gerdmar vill upplysa förvirrade Livets ordare. Och upplysning kan inte vara fel särskilt inte i vår mörka tid. Så skriv fler artiklar. Debattera mer - men gör som Gerdmar; gör det i kärlek!

En kristen kommun!

Jag fick ett mail här om dagen. Det kom från en förening som kallar sig Böneberget Lidnäs. Den har (än så länge?) inte så många medlemmar vad jag förstår, men tillräckligt många för att vilja arrendera gården på två år från och med nyår 2017. Det är en fantastiskt fin belägen gård med kapell. Marken skänktes en gång i tiden till missionen. Det var Värnamo pastorat som tog emot den och drev den under några decennier, men som vi alla vet lever vi i en tid då det är svårt att fylla sådana gårdar med verksamhet. Vi lever liksom i en annan tid. Men Pingstkyrkan kunde tänka sig att köpa Lidnäs och fick göra det för en billig penning. Det var tio år sedan, men också de har haft svårt att fylla gården med verksamhet. Och de entusiaster som ändå finns är nog typ + 70. De klipper gräs och sopar gångar men mycket mer kan man inte begära.

Nu har den nybildade föreningen fått arrendera gården på två är och nu ställs föreningen inför stora utmaningar. Jag hörde i kväll när jag hade Bibelförklaring i Värnamo kyrka att "många" nu var ängsliga för att det skulle bildas en ny församling.

Lidnäs kapell

Det är tydligen svårt att förstå att vi lever i en ny tid. Det är klart att det kommer att uppstå en ny gemenskap, en ekumenisk sådan. Det tycker jag är bra och det ska stöttas rejält. Tycker inte Pingstkyrkan det? Om inte ska de väl inte hyra ut den? Jo, jag hoppas de blir glada när människor från olika kyrkor och samfund hittar till Lidnäs kapell för att erfara Guds närvaro. Den som vill bli medlem i föreningen utan kostnad kan bli det  genom att anmäla sig till medlem@lidnas.se och vill du veta mer om gården kan du klicka här. Kanske finns det anledning att så småningom rapportera om utvecklingen.

För övrigt har jag idag fastnat för en artikel med anledning av att det idag är Världsfetmadagen. Artikeln återfinns i SvD med rubriken Fetma en allvarlig kronisk sjukdom. Det var särskild en presenterad sanning jag fastnade för. Det står: "Hälso- och sjukvården kan inte på egen hand minska förekomsten av fetma. För det krävs förändringar på samhällsnivå. För att bromsa fetmaepidemin måste vi först betrakta fetma som den kroniska och allvarliga sjukdom den är."

Artikeln handlar inte om Svenska kyrkan eller andra samfund utan om fetma, men man kan lära sig av allt. I artikeln konstateras att fetma nu finns i alla delar av världen och tycks vara en ofrånkomlig följde av det moderna samhället. På samma sätt klan jag betrakta likgiltigheten, tröttheten och förvirringen inom kyrkor och samfund som ett resultat av sekulariseringen.

Men artikeln konstaterar att det inte är möjligt för hälso- och sjukvården att ändra på saken. Problemet är större och mer omfattande än så. Därför blir det helt avgörande att sätta in förebyggande åtgärder. Överallt och alltid behöver samhället informera om situationen och särskilt hos barn och ungdomar. Massiva informationskampanjer tillsammans med konkreta åtgärder som kommer alla till del. Hhm, tänker jag. Är det så illa med svensk kristenhet? Är det vad som måste till för att ändra läget i kyrkor och samfund?

Skribenterna, de är sju stycken, stannar inte här utan hävdar att det behövs strukturella förändringar på samhällsnivå. Förändringarna behöver omfatta hem, skolor, arbetsplatser och infrastruktur. Då kommer jag att tänka på vad som kallas plausibilitet. Ordet syftar på förmågan att nå ut till alla. Svenska kyrkan nådde ut till alla genom obligatoriska dop och kristendomsundervisning i skolan. Detta påverkade hela samhället! Idag? Nja, Svenska kyrkan kan skruta med 6,3 miljoner tillhöriga, men är i verkligheten kraftigt marginaliserad. Egentligen helt obetydlig för folk i allmänhet.

Artikeln avslutas med konstaterandet att "här behövs evidens och bidrag från experter inom flera olika discipliner, förutom forskare och vårdpersonal, även arkitekter, trafikplanerare och skolpersonal". Behövs alla dessa för att motverka fetma vad behövs då inte för att motverka sekulariseringen?

Sedan läggs förslaget att pröva ett multidisciplinärt projekt i någon svensk kommun som vill profilera sig som en långsiktigt hälsomedveten. Varför inte när man ändå är i gång också utse en svenska kommun som vill profilera sig som kristen? Det är väl vad alla kyrkopolitiker önskar sig; en kristen kommun!

Steg för steg

Det finns skäl att sucka ofta och mycket när man ser partipolitiseringen av Svenska kyrkan. Det är allt fler människor som inte bara begär utträde utan också helt enkelt ger upp. Här om dagen fick jag en artikel till mig som jag läst med förundran. I denna artikel citeras tre kulturellt och teologiskt starka personligheter. De kommer från tre olika decennier.

Den förste av dem är Romano Guardini, en Romers-katolsk intellektuell som förutsåg vad vi idag ser. Hans bok The end of the modern world skrevs redan 1950 och i den förutser han det kulturella Europas söndring och fall. Han menade efter krigets slut att det kristna arvet nu kommer att förskingras. Trovärdigheten vittra bort. Men han slutar inte där. Han längtar inte tillbaka men skriver om de kristna att de måste skapa och hålla distans till det kaos han förutsåg. Och det sker genom att de kristna kallas samman i en eskatologisk gemenskap byggd på ömsesidig kärlek. Det var hans framtid 1950.

Den andre skrev 1970. Han var då en tämligen okänd professor vid namn Joseph Ratzinger. Han skrev boken Glaube und Zukunft. Han förutsåg att Europa gick mot en trons kris. Krisen skulle komma som en stormvind över oss och riva ner kyrkan så som vi känner den. De som skulle gå vidare med smärta och de små gemenskaper som överlevde kommer att få börja om från början.

Den tredje personen kände också av det kulturella skiftet. Hans namn är Alasdair MavIntyre och hans bok After Virtue kom ut 1981. Han varnar för att vi inte vill eller förmår att se skiftet. De mörka krafterna är redan över oss, skriver han, och för att kunna hålla stånd eller rent av överleva måste nya strukturer och former till.

Nu har vi 2016 och horder av kristna går till kyrkan som om ingenting har hänt. Många är helt förblindade. Andra gömmer sig i grottor. Ytterligare några anordnar konferenser om kyrkans förnyelse.

Det är inte läge att under de närmaste åren förtvivla, stanna vid att kritisera, även om också det har sin tid och plats, utan att arbeta för nya former. Ända sedan vi i Värnamo släppte modellen Cellkyrkan har vi känt på oss och Gud kommer att använda de erfarenheter vi gjort. Koinonian är sannolikt ett steg i rätt riktning eftersom just koinonia sägs vara det främsta kännetecknet på en kristen församling, gemenskap med Gud och andra. Under 40 år har jag hoppats på en förnyelse inom Svenska kyrkan, läs av Svenska kyrkan, men det blir allt svårare att tro. När vi beslutade att koinonian skulle vara autonom tog vi ytterligare ett steg i rätt riktning. Men det var väl så Han sa till oss; steg för steg ...

Hjärtligt besök

I kväll hinner jag inte med några längre utläggningar eftersom jag tittat på Partiledardebatten. Jag tror aldrig jag sett en sådan alert debatt. Partiledarna är verkligen på hugget. Och det kan man kanske förstå när man tänker på det  parlamentariska läget. Ska vi få en valrörelse liknande den i USA? Man kan undra.

Men ingen har tagit upp Svenska kyrkans skiljande från staten. Finns det ingen som kan väcka den frågan? Eller än bättre; kräva ett svar från politikerna? Eller är fråga totalt ointressant?

Ser ni vem som sitter i stolen i mitt fina bibliotek här hemma på Smultronvägen? Kanske inte så lätt.
Kanske skulle jag underlåta att ge er svaret så får ni skicka in era gissningar?

Nej, det ska jag inte göra. I dag har Kari och jag haft besök av gode vännen Anders Gerdmar. Vi har inte suttit ner och samtalat så här på över 30 år! Visserligen har vi stött på varandra här och där, men aldrig pratat i nästan sex timmar i sträck som vi gjort idag. Hans kära hustru Else-Marie gick som barn i Fryele byskola och nu hade klassåterträff. Då passade vännen på att besöka oss vilket jag är mycket glad för.

Jag hade tänkt att vi skulle ta en promenad efter ett par timmar men av det blev intet. Tiden gick så fort att vi inte ansåg ha tid med det planerade besöket på Vandalorum. Nej, nu börjar debatten igen. Vi hörs i morgon.

Bifall åt Motion 2016:48

Jodå, det gick bra i TV 2020, tror jag. Vi får väl se när de lägger ut intervjun.

Nu måste jag skriva och beklaga ännu en motion till kyrkomötet. Det ska ju beslutas i ett antal motioner 21-23 november. Och nu har utskottens betänkanden, förslag till beslut, lagts ut på kyrkomötets hemsida. De flesta motioner avslås, men några bifalls, som till exempel nr 48.

Motion nr 48 handlar om präster i Svenska kyrkan får leda eller medverka i gudstjänster i annat kristet samfund. Och i Kyrkoordningen står det att det får de. Men det finns en begränsning när det heter att gudstjänsten inte får "vara av sådan karaktär att den står i strid med Svenska kyrkans tro, bekännelse eller lära." Det tycker jag låter som en god ordning.

Nu var det som bekant några präster som lett eller medverkat vid gudstjänst som arrangerats av Missionsprovinsen. Då beslutade domkapitlet i Göteborg att avkraga dessa. Överklagandenämnden upphävde sedan det beslutet. Det kunde ha stannat där. MEN visade det sig; domkapitlet respekterar inte överklagandenämndens beslut. Jag undrar varför? Det ligger nära till hands att misstänka att domkapitlet i Göteborg vill hämnas. Domkapitlet tycker helt enkelt illa om Missionsprovinsen. Man vill marginalisera och om man kunde också eliminera Missionsprovinsen. Beteendet känns igen.

Överklagandenämnden tolkar Kyrkoordningen positivt, det vill säga en präst får verka utanför sin tjänstebefattning  och arbetsbeskrivning. Det är en god tanke att sprida evangelium i alla sammanhang. Men domkapitlet i Göteborg tolkar det negativt. Varför, frågar jag mig? När blev domkapitlet i Göteborg så mån om den rena lutherska läran?

Överklagandenämnden har klargjort att det är OK att en präst leder eller medverkar i annat kristet samfund, i alla fall om prästen följer Kyrkohandboken. Det tycker jag är bra. Men det tycker inte domkapitlet i Göteborg. Nu är det visserligen inte domkapitlet som har lagt motionen om "att  utreda behovet av ytterligare bestämmelser ... ", men det är representanter för domkapitlet som tillsammans med ÖKA, BA, C, ViSK, S, MPSK och biskopen (sic!) i Göteborg. Här finns nu ännu ett tillfälle för kyrkopolitikerna att köra över Svenska kyrkans präster.

Ola Isacsson och Berth Löndahl har reserverat sig i utskottet eftersom utskottet beslutade att bifalla motionen. De ställer i sin reservation följande frågor: "Är det tillåtet för en pensionerad präst att leda dopgudstjänst i ett hem? Är det tillåtet om några av gudstjänstdeltagarna tillhör en kyrka som Svenska kyrkan inte har ekumeniska relationer till? Är det förbjudet om flertalet gudstjänstdeltagare tillhör en kyrka utan ekumeniska relationer till Svenska kyrkan? Är det tillåtet för en präst att leda friluftsgudstjänst i grannförsamlingen? Är det förbjudet att leda samma gudstjänst i en byggnad som tillhör ett kristet samfund Svenska kyrkan inte har ekumeniska relationer till? Får en präst i Svenska kyrkan leda nattvardsgudstjänst och dela ut nattvarden till deltagarna vid den ekumeniska kommuniteten i Bjärka-Säby? Är det förbjudet att dela ut nattvarden om deltagarna tillhör Missionsprovinsen?"

En annan ledamot gjorde ett särskilt yttrande. "Medarbetare i Svenska kyrkan har på flera sätt samverkat med diametralt motsatta trossamfund såsom islam och driver på flera håll en långtgående samverkan utan någon större analys, vilket ligger betydligt längre från Svenska kyrkans tro och bekännelseskrifter än gudstjänster hos exempelvis Missionsprovinsen. I så fall bör samverkan med andra kyrkor och trossamfund utvärderas och analyseras i ett bredare perspektiv än det som motionären efterlyser."

Nu finns det en påtaglig riska att motionen går igenom. Och även om det kan ha en poäng att frågan utreds är risken att resultatet begränsar prästernas handlingsfrihet uppenbar. För det är ju syftet. Först knäcker politikerna ryggraden på ämbetsbärarna, sedan stiftar riksdagen en ramlag för deras agerande, sedan ska de tvingas att samarbeta och viga samkönade. Nu ska de nekas att sprida Guds Ord utanför det egna sammanhanget. Nog liknar prästerna mer statens förlängda arm, Svenska kyrkans springpojkar än apostlarnas efterträdare?

Guds vilja

I morgon blir det TV-inspelning. Det är TV 2020 som vill göra en intervju. Programmet heter Vardagstro special. Det kommer visst att handla om viktiga val. Anders Wisth som producerar programmen, ja hela kanalen, är en gammal god vän från tiden i Hjälmseryd. han var då pastor först i Allianskyrkan och sedan i Pingstkyrkan i Stockaryd om jag minns rätt. Vi gjorde en resa till Israel tillsamman med en grupp. Efter att vi lämnat Hjälmseryd, någon gång i slutet av 1990-talet vet jag att Anders arbetade inom möbelindustrin i Lammhult. Han måste då ha varit på väg bort från pastorstjänst. Hur länge han arbetat med Media-huset, som hans bolag heter, vet jag faktiskt inte. Jag får väl fråga i morgon. Men jag ser på de program som finns att de har en seriös tro. Och jag vet att TV2020 vill försöka spegla människors vardagstro.

Några av frågorna kommer säkert att handla om hur det kom sig att jag "valde" Cellkyrkan, vad som hände med den modellen och hur jag ser på det idag. Åtminstone är jag beredd på det. Ett annat viktigt val jag gjort var att alls lämna Hjälmseryd. Det blir nog några frågor om det också. Det som eventuellt kan intressera vanliga tittare är nog de teologiska frågorna som typ; Kom visionen från Gud? Ser du slutet i Hjälmseryd som ett misslyckande? Vad händer nu i Värnamo? Det finns tyvärr inga enkla eller snabba svar på den typen av frågor, men jag kan inte förneka att jag funderat över dem många gånger.

Säkert kommer han också att fråga om olyckan i Nepal. Den kan väl inte ha varit Guds vilja? Hur har din bild av Gud påverkats? Nåja, vi får se vart det tar vägen, men som du märker har jag bearbetat frågorna även om det som sagt inte finns några enkla svar.

Annars präglas den här kvällen av väntans tider. Elisabet väntar sitt tredje barn, Karis och mitt åttonde barnbarn, vilken timme som helst. Nu snackar vi verkligheter. Att föda barn är inte en teori. Om det tar lång tid, om det går snabbt eller det tillstöter komplikationer; vem kan påverka sådant? I kväll känner jag mig lugn annars måste jag erkänna att det varit lite oroligt eller ska jag säga att mitt hjärta varit i bön för henne. Med ålderns rätt vet jag att inte ta ut något i förväg. Inte ta saker och ting för självklart. Våra liv ligger i Guds händer och vi har att förlita oss på Honom.

Den här bloggen blev inte skriven i kronologisk ordning. Innan jag började fundera över morgondagen och innan jag var ute hos Claes och Elisabet har Kari och jag varit på mässan i Mariakyrkan i Värnamo. Jag tror jag har nämnt om det tidigare. När vi inte längre mer eller mindre rutinmässigt går till Värnamo kyrka har Mariakyrkan och mässan på torsdagskvällarna blivit vårt nya hem. Mariakyrkan ligger inte heller längre än fem minuters promenad från bostaden så det passar bra. På denna mässa brukar det vara fem till tio personer, men jag tycker det har ökat något under senare tid. Flera av bröderna och systrarna i koinoinan har också sökt sig dit och denna kväll var vi kanske 15 personer. Jag räknade inte, Men eftersom vi inte är många och vi alla känner varandra väl så blir det en mycket god anda i mässan. Mässan blir fylld med frid, trygghet och glädje. Och bäst av allt; Herren Jesus är närvarande på mer än ett sätt. När vi samlas i hans namn är han hos oss. Han syns i bröderna och systrarna. Och hans närvaro blir konkret i, med och under gestalterna av bröd och vin.

Nu ber jag att han ska vara med dig och oss alla den natt som ligger framför oss. Herren ska vara med under morgondagen. Det är också Guds vilja. Sov gott!

En avslöjande folder

Socialdemokraternas har nu satt i gång sin partipolitiska propaganda inför nästa val. Jag borde inte bli ledsen eller upprörd eftersom jag vet hur eländigt staten och kyrkopolitiken hanterar Svenska kyrkan. Bit för bit bryts Svenska kyrkan ner och den nya tidens kyrka byggs upp, en kyrka som inte har Guds verk i och genom Jesus Kristus i centrum. Tvärtom finns det mer och mer som indikerar att kyrkopolitiker inte vill ha med Herren att göra över huvud. Överdriver jag?

Jag läser Dag Sandahls blogg och kan via den hitta propagandafoldern. Den som vill kan själv läsa foldern genom att klicka här.

Här bekräftas det som forskare länge känt till, men inte folk i allmänhet vågar jag påstå, nämligen att Socialdemokraterna styrs av kristendomsfientlig partipolitik. Det uttrycks inte så helt öppet. Då får man gå tillbaka till Socialdemokratins bildande för att hitta den typen av formuleringar. Men i denna folder sägs att "Svenska kyrkan har en viktig funktion i det samhällsbygge socialdemokratin vill genomföra". Med en sådan definition av sin politik har man också förklarat alla dem som inte röstar på Socialdemokraterna som motståndare.

Svenska kyrkan ska med andra ord vara ett redskap i socialdemokratins samhällsbygge. Jo, visst det har jag väl vetat hela tiden och jag välkomnar om nu fler får veta det. Då kanske det blir lättare att genomskåda vad som sker i Svenska kyrkan. Till socialdemokratins förtjänster hör också enligt folderns beskrivning att de vill verka för en kyrka som står upp för alla människors lika värde. Jag trodde att kristen tro snarare än socialdemokratin karaktäriserades av just detta.

I foldern som uppmanar folk att engagera sig kyrkopolitiskt får jag också veta varför man ska rösta socialdemokratiskt. Jo, därför att "vi behöver en stark socialdemokrati för att bekämpa homofobi och kvinnoprästmotstånd." Här preciseras inte vilka som är homofober men om du undrar kan jag berätta. Homofober är alla dem som håller fast vid att äktenskapet är för man och kvinna. Om du gör det så känna dig träffad av Socialdemokraternas propaganda! Är det inte att trakassera och att skrämma människor till tystnad? Är det syftet?

Talet om kvinnoprästmotstånd ska förstås på samma sätt. Vad jag vet finns inget kvinnoprästmotstånd i Svenska kyrkan. Men däremot finns det på goda grunder människor som håller fast vid den allmänneliga kyrkans tro att det finns ett särskilt ämbete för män. Att dessa skulle utöva aktivt motstånd mot nuvarande ordning inom Svenska kyrkan är helt enkelt inte sant. Finns det några sådana exempel? Eller är det helt enkelt så att Socialdemokraterna har bestämt vad folk ska tycka? Vill socialdemokratin samla alla rädda och skrämda människor till sig, alla som tycker illa om homofober och kvinnoprästmotståndare? Ska de som inte tycker som socialdemokrater ska tycka föras upp på särskilda listor, diskrimineras och förföljas? Är det inte förföljelse när man skriver att man vill bekämpa homofobi och kvinnoprästmotstånd?

Vidare heter det i foldern att kyrkan är hotad av de kristna! Ja, det uttrycks inte så. det står att Svenska kyrkan "hotad av grupper som istället vill göra kyrkan inåtvänd och exkluderande." Kristna människor skiljer sig från andra genom dopet, men det kanske socialdemokratin har missat. Eller så vill man göra om Svenska kyrkan som det hette i början på 1900-talet eller som det heter nu på 2000-talet att man vill använda kyrkan i sitt samhällsbygge.

Jag älskar Svenska kyrkan men tycker riktigt illa om att socialdemokrater med stöd från andra grupperingar bryter ner Svenska kyrkan och bygger upp en ny, den nya tidens kyrka ledda av den nya tidens biskopar och den nya tidens kyrkoherdar.

Det är dags för staten att gripa in, säga ifrån och avsäga sig dessa dumheter. Märker inte staten att Socialdemokraterna tydligen åter vill göra Svenska kyrkan till statskyrka, en sekulär sådan? Eller vill de andra partierna de också? 

Claphaminstitutet

Hemkommen från vespern och Bibelförklaringen i Värnamo kyrka är det dags att lägga ut en ny blogg. Som jag nämnde tidigare har jag blivit en så kalla "fellows" till Claphaminstitutet och dess verksamhet. Clapham är en del av London, den del där bland andra William Wilberforce (1759-1833) levde och verkade. Wilberforce var en kristen apologet, parlamentsledamot och verkade för mänskliga rättigheter.

Den svenska, kristna tankesmedjan Claphaminstitutet grundades år 2008. De var inte mindre än 75 personer som hjälptes åt för att få institutet på plats. Bland stiftarna fanns biskop Bertil Gärtner, Bengt Holmberg, Eva Hamberg med flera, med flera. Tankesmedjan "bekänner sig till" den så kallade Lausannedeklarationen som bekräftade år 1974. Denna deklaration får nog betraktas som evangelisk men med ekumeniska anspråk. Tanken är att "stimulera utbildning, undervisning och vetenskaplig forskning om och i kristen tro"

Institutet producerar och vill publicera en artikel i veckan i olika svenska media. Hur det fungerar i sociala medier som Facebook eller Twitter vet jag inte eftersom jag själv inte är där, men det finns en blogg där du kan hitta alla artiklar och regelbundet få del av nya. Du hittar den genom att klicka här.

Institutets ordförande är för tillfället riksdagsmannen Tuve Skånberg (KD) och dess direktor är Per Ewert. De har hållit seminarier i Riksdagen och inte minst regelbundet i Almedalen. Dessa seminarier brukar finnas tillgängliga på hemsidan. Tanken är naturligtvis densamma som Wilberforce stod för, kristen apologetik och att sprida kunskap om kristen tro. Det är sannerligen en mycket viktig uppgift i en tid som denna. Institutet är opinionsbildande. Det formar och samarbetar gärna med nätverk av olika slag. Arbetet stöds av de svenska frikyrkorna men också av Trosrörelsen, Romersk-katolska kyrkan, Syrisk-ortodoxa kyrkan, ICCC, olika lutherska sällskap med flera, så det är brett förankrat.

Eftersom det är dags för svensk kristenhet att vakna, komma ut ur grottorna och stå upp för Kyrkan är jag glad för att institutet finns. Om du och jag kan bidra på något sätt är det också bra. Låt oss be för dem som arbetar med det viktiga uppdraget att verka för kristne tro. Och låt oss läsa vad som distribueras. Och kanske kommentera i de media där vi finns och verkar.

Studiecirkel om Israel

I kväll har jag varit på studiecirkel. Jag trodde jag hade nämnt om den men hittar ingen blogg om den när jag bläddrar. Den började 5 september och ska hållas en gång i månaden under höst och vår för att sedan avslutas med en resa. Jag hade nöjet att få inleda första gången. När man blir kallad att inleda på en studiecirkel tänker man sig 15 eller 20 deltagare om det blir många. Några dagar innan när jag stämde av förstod jag att läget var ett annat. Då hade drygt 70 personer anmält sig. Jag fick därför förbereda en föreläsning. När jag sedan kom dit på måndagskvällen hade 120 personer anmält sig! Mitt ämne var Israel i Bibeln.

I kväll hölls den andra samlingen som mer kom att likna ett möte. Journalisten Sivert Öholm talade och hans ämne blev Israel sett ur en journalists synvinkel. Sivert började frimodigt att deklarera sin kristna tro och därmed var infallsvinkeln given. Han gjorde sedan en bra genomgång av den moderna staten Israels utveckling och särskilt hur den svenska staten förhållit sig till Israel. Han började med att redogöra för Tage Erlanders positiva hållning, fortsatte med Olof Palmes omsvängning. Palme var till en början inte kritisk men politiken ändrades när han tog Arafat i hand och banade väg för denne in i FN-huset. Det blev en milstolpe inte bara för Sverige utan också för FN.

Tydligen fanns det vid den här tiden ett gäng Palestina-anhängare inom SSU. Kan det ha varit dem jag mötte under mina år på Fjellstedtska 1970-1973? Var det inte då de unga på vänsterkanten började klä sig i Palestina-schalar? Jag minns hur de först försökte övertala mig och under min första resa till Israel med klassen försökte få mig att ta ställning. Antingen var man pro-Israel eller pro-palestinier. Något mellanting fanns inte vid den här tiden. Diskussionerna kunde bli ganska hätska och argument från Bibeln var inte att tänka på.

Sedan lugnade det ner sig, åtminstone för min del, men tydligen inte inom politiken. Den anti-israeliska propagandan hade fortsatt inom SSU och Margot Wallström var tydligen en av de drivande. Andra som drev saken så hårt att de fick inreseförbud i Israel var Gustav Fridolin för att inte tala om Mehmed Kaplan som samarbetade med Muslimska Brödraskapet. När dessa kom i regeringsställning började de med att erkänna Palestina som stat trots att det kan sättas i fråga om landet ens finns, om det finns säkra gränser, om det finns en armé som kontrollerar området, om det alls finns något folk som kan kallas palestinier ...

Journalisten Sivert Öholm visste att Sverige skickat ner miljarder i bistånd. Pengar som aldrig varit villkorade. Pengar som omdirigerades av Arafat direkt till hans privata konton i Schweiz. När Arafat dog var han en av världens rikaste personer. Idag lever hans hustru på dessa pengar som bland annat kommer från svenska skattebetalare. Palestinierna själva har inte kunnat åtnjuta alla dessa miljarder som ständigt strömmar in från olika delar av världen som ett understöd till Palestina. Förresten stannar det inte vid pengar. Iran och andra arabländer förser Hamas i Gaza med ett flöde av allt modernare vapen.

I detta läge tar Svenska kyrkan av någon outgrundlig anledning mer eller mindre ensidig politisk ställning mot Israel! I går tittade jag igenom några av motionerna till årets kyrkomöte. Jo, mycket riktigt där fanns en motion från en politiker inom Öppen kyrka för all (ÖKA) med förslag till kyrkomötet att kontrollera om Svenska kyrkans församlingar nu verkligen har följt tidigare beslut taget i kyrkomötet 2012. Då beslutades att Svenska kyrkan med dess församlingar ska följa uppmaningarna som kommer från Palestina att "avbryta alla investeringar, införa sanktioner och bojkotta företag och produkter från de israeliska bosättningarna på de ockuperade palestinska områdena, Västbanken och Östra Jerusalem."

Men inte nog med det; dessutom bör kyrkomötet uppmana den svenska regeringen att ... nä, jag orkar inte ens skriva ut förslaget.

Efter kvällens föredrag i en fullsatt Allianskyrka i Värnamo, uppskattningsvis över 200 personer, ställde sig gode vännen och brodern Erik upp och önskade se en Israels rörelse i svensk kristenhet. vem vet kanske är det nu dags att stå upp för Israel för tusentals räddhågsna kristna. I går höll jag Bibelförklaring i Pingstkyrkan i Vrigstad med ganska mycket folk samlat, idag detta i Värnamo och på onsdag och torsdag talar KG Larsson i Missionskyrkan i Forsheda. Kanske, kanske kan vi få se en motrörelse till svensk kristenhets mer politiska linje.

Kyrkomötet igen och något om Israel

Puh, det blev en lång dag men innehållsrik.

Eftersom jag inte måste läsa alla motioner till kyrkomötet denna gång har jag inte heller gjort det. Men den där om att tvinga kandidater till att förrätta vigsel av par av samma kön tar väl ändå priset. Hur kan man ens komma på tanken? Jo, därför att vigselförordnandet är ett statligt uppdrag. Det skickas ut från Kammarkollegiet och det måste sticka rejält i ögonen på politikerna att det för närvarande finns präster som är undantagna från svensk lag. Äktenskapet är enligt lag könsneutralt och den präst som inte godtar det bör naturligtvis inte heller ha något förordnande eftersom denne inte kan följa lagen. Naturligtvis måste kyrkomötet på sikt justera detta hur okristligt det än kan uppfattas.

Varför är då Svenska kyrkan så mån om att tillgodose statens behov? Och varför är staten så mån om att behålla en särskild lag om Svenska kyrkan? Är det inte så enkelt att svenska folket tydligen vill ha det så? Det spelar då ingen roll vad Bibeln eller bekännelsen säger. Men det stora mysteriet tycker jag ändå är, inte att staten vill kontrollera Svenska kyrkan, utan att staten samtidigt som den ska vara sekulär samarbetar intimt med Svenska kyrkan. Samarbetar? Ja, vigseln är ett bra exempel, men också begravningsväsendet. Kyrkbyggnader, kyrkogårdar för att inte tala om krishantering av olika slag. Det är klart att det är skönt för staten att slippa sådant!

Förutom att de kristtrogna bör ge sig på staten kanske de skulle samarbeta med Humanisterna. Christer Sturmark kan väl inte vara främmande för att verka för civiläktenskap, göra kommunerna till huvudmän för begravningsverksamheten eller läsa dikter när det krisar? Hur som helst kan inte jag se annat än att här behöver göras några rejäla omtag. Vi lever faktiskt inte på 1900-talet, än mindre på 18-, 17-, eller 1600-talet.

---

Jag hade tänkt publicera en artikel från Claphaminstitutet men det visade sig bara vara arbetsmaterial än så länge. Så det får anstå. Jag vet inte om du känner till Clapham, men från och med idag länkar jag till hemsidan här i högerspalten sedan återkommer jag när artikeln blir offentlig.

---

För övrigt har Kari och jag tillsammans med diakonissan idag firat högmässan i Rydaholm. Där celebrerade f Thomas som assisterades av f Stefan Sträng. det blev ett kärt möte för det var länge sedan jag träffade Stefan. Han har nu gått i pension från sin kyrkoherdetjänst så kanske blir det fler tillfällen att ses.

Sedan på eftermiddagen har jag haft Bibelförklaringar över Romarbrevet. det är Missionskyrkan och Pingstkyrkan i Rydaholm som har bett mig att under fem söndagar gå igenom kapitlen 9-11. Det är kärt arbete och verkar uppskattas eftersom det var mycket folk samlade. Roligt. Dessa kapitel om Israel och dess utkorelse är högaktuella i dagsnyheterna men nyheterna speglar självklart inte ur ett bibliskt perspektiv. Men människorna lyssnar när jag går igenom det bibliska perspektivet. Paulus erkänner Israels företräden men håller det också ansvarigt för att inte ha levt upp till dessa. Men det är tveklöst så att Israel enligt Paulus har en viktig plats i Guds frälsningsplan för mänskligheten.

Förvirringen på grund av okunskap om vad Bibeln lär om Israel är numera vida utbredd också i kristna sammanhang. Det finns två diken som jag ser det. I det ena diket bortser man helt från Israel och i värsta fall tillämpar man någon variant av ersättningsteologi. I det andra diket missförstår man Israels företräden och inbillar sig att Israel skulle ha något slag av genväg till Guds hjärta.

Nu dröjer det två veckor till nästa jag får tillfälle att fortsätta genomgången. Då ska vi ta oss an den andra delen, 9:30-10:21. Tänk jag ser redan fram emot det!

Förresten hade inte kyrkomötet att besluta något om Israel denna gången? Jag tror det. Ska kolla.

Kyrkomötets första session

Det finns flera skäl till att jag lämnat min anställning inom Svenska kyrkan. På Kanal 10 kunde jag informera tittarna om Lag om Svenska kyrkan, den ramlag som gör hela Svenska kyrkan till statens förlängda arm. Börje Claesson och Kjell Lindstedt hade ingen aaaaning om detta. Nej, och de flesta svenska har knappast det. Den lagen föreskriver att Svenska kyrkan ska vara öppen, demokratisk och territoriell.

I praktiken betyder det att det är mycket svårt för Svenska kyrkan att säga nej till riksdagsbeslut eftersom då blir Svenska kyrkan i något avseende sluten. Svenska kyrkan kan knappast säga nej till något. Att Svenska kyrkan är demokratisk betyder i sammanhanget att den är partipolitiskt styrd som redan har sett flera exempel på. Jag tänker förstås på ämbetsfrågan och vigselfrågan. Att Svenska kyrkan är territoriell förhindrar att min medlemsavgift hamnar utanför territoriet och förhindrar människor från att bilda nya församlingar. Det låter så fint med ord som öppen, demokratisk och territoriell men är förödande.

I det kyrkomöte som nu avslutat sin första session och förberett inför den andra sessionen i november har en motion 2016:29, du kan läsa den genom att klicka här, föreslagit att:

Kyrkomötet beslutar att uppdra till kyrkostyrelsen att till kyrkomötet återkomma med ett förslag till ändring i kyrkoordningen, som innebär att det blir ett villkor för vigning till präst att ha förklarat sig beredd att förrätta vigsel av par av samma kön.

Motionen är undertecknad av folk från Socialdemokraterna, Folkpartister i Svenska kyrkan, Öppen kyrka, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Nu hör det till behandlingen att Läronämnden ska uttala sig i denna fråga. De har yrkat avslag. När materialet sedan behandlades i utskottet röstade 8 personer att motionen ska avslås, men 7 att den ska röstas igenom! Det betyder att nästan halva utskottet går emot biskoparna som alla sitter i Läronämnden.

För att bli prästvigd i Svenska kyrkan krävs:

1. dop och konfirmation
2. medlemskap
3. har förklarat sig beredd att i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra som vigts till uppdrag i kyrkans vigningstjänst oavsett deras kön.

Nu vill kyrkopolitikerna införa ett fjärde krav; att man har förklarat sig beredd att förrätta vigsel av par av samma kön.

Teologiskt sett, om teologi har någon betydelse, är detta helt förkastligt. Biskopen ensam bestämmer vem han bedömer som lämplig för prästvigning. Har Svenska kyrkan upphört att vara episkopal i ordets rätta mening? Jag tror det.

Frågan är nu om politikerna kommer att köra över biskoparna i den andra sessionen i november. Jag håller inte det för omöjligt. Skälet är politiskt. Om jag förstått saken rätt är det Staten som genom Kammarkollegiet delar ut vigselförordnanden och de kräver att den som innehar ett vigselförordnande också är beredd att viga par av samma kön. Präster inom Svenska kyrkan ska inte kunna förvägra att utföra vad som är svenska lag. Om det finns sådana präster, och det gör det än så länge, ska de politiskt sett inte ha tillgång till ett vigselförordnande. Samvetsfrihet kan på den här punkten inte gälla på sikt.

Det finns bara ett sätt att lösa detta på; Ta bort Lag om Svenska kyrkan och inför civiläktenskap.

Till saken hör emellertid att Svenska kyrkan med sitt kyrkomöte inte kan fatta sådana beslut. det kan bara staten göra genom riksdagsbeslut.

Därför önskar jag att detta blir en valfråga till nästa val. det är dags att hålla staten ansvarig för kyrkans prekära situation. Hur kan staten stoltsera med att vara sekulär samtidigt som den hanterar kyrkan på detta sätt? Kräv att staten skiljer Svenska kyrkan ifrån sig!

Jag vet inte hur kyrkomötet kommer att rösta i november. På ett sätt spelar det ingen roll. Det ändrar ingenting för oss på kort sikt, men går beslutet igenom kommer Svenska kyrkan att bli än mer sekterisk.

Härom dagen fick jag en intressant artikel till mig via Claphaminstitutet. I en kommande blogg, efter att den publicerats, ska jag publicera och kommentera den.