Anders Gerdmars bok är väldigt bra. Så kan jag skriva även om jag inte är med honom i allt. Det beror särskilt av två skäl.
Det första skälet är att jag alltid tyckt och tänkt att Bibeln vilar i Kyrkan. Kyrkan är större än Bibeln på samma sätt som Gud är större än Bibeln.
Det andra skälet satte f Christian ord på då han hävdade att den Romersk-katolska kyrkans verkliga problem är jurisdiktionen, det vill säga det faktum att den rent kyrkorättsligt förklarar sina egna läror för de enda sanna och därmed blir o-ekumenisk. Som Gerdmar skriver: "Katolsk betyder egentligen att den sanna tron är gemensam för alla heliga och har ingen speciell koppling till den romersk-katolska kyrkan", sid 31.
Som om Gud själv ledde mig har jag börjat läsa om f Gunnars bok om den apostoliska tron och då särskilt den andra delen, den om Kyrkan. Jag ska nämligen återigen till Finland för att predika och undervisa om den stridande Kyrkan. Så jag behöver repetera ecclesiologin, läran om kyrkan. Så återvänder jag till Gerdmars bok och läser noggrant kapitel 1: "Varför jag aldrig valde att konvertera". Där förklarar Anders varför han "ändrats radikalt på femton år", sid 33.
Hans bakgrund är den jag fortfarande lever i och av, den högkyrkliga. Anders växte upp i den. Jag armbågade mig in i den. Skälet till att Anders övergivit den tycks mig vara att Bibeln står över och att han spelar ut Bibeln och traditionen mot varandra. Han skriver "vi behöver inget annat rättesnöre" (det vill säga än än Bibeln, HS)., s 28.
Sedan beskriver han högkyrkligheten så som han uppfattade den. Han skriver "högkyrkligheten i den form vi levde stod till det yttre nära romersk-katolska tron, men teologiskt ändå ganska långt ifrån". Sedan ger han exempel från nattvarden där också vi (högkyrkliga) tror på Jesu Kristi reella närvaro men drar olika slutsatser i tillämpningen. Högkyrkligheten använder bara ibland den sakramentshus, den röda lampan och aldrig monstransen. Han vittnar om Eva Spångbergs Maria-bilder, men noterade aldrig att vi bad till Maria, sid 29. Sedan exemplifierar han med min lärofader, f Gunnar, som aldrig kallade Maria för "Himmelens drottning", men väl för "Apostlarnas drottning", sid 30. Gerdmar noterar högmässans liturgiska utformning , men skriver att formen i sig "ändå inte var huvudsaken", sid 30. Men han saknar någonting och jag förstår precis vad han menar när han talar om att ha upptäckt det nya livet i den Helige Ande.
Men sedan börjar svårigheterna. Det "nya" tar överhanden. Gerdmar själv talar om två olika paradigm, två olika sätt att betrakta Kyrkan. Det tror jag han har rätt i om man spelar ut dem mot varandra. Själv tror jag mer på olika sätt att betrakta saken än på olika paradigm. För Gerdmars del kom det gamla paradigmet, det högkyrkliga, att vara så starkt att det tog överhand. Det gick inte att kombinera "det nya" och det som nu blivit "det gamla". Går det inte att var fri och samtidigt låta sig inordnas? Inte är väl frihet att göra som man själv vill? Inte menar väl Gerdmar det? Här, just här, tror jag vi måste stanna.
När den tid som kommer efter Bibelns tar över, till och med blir överordnad är fara å färde. Men varför ska den förnekas? Traditionen är ett faktum, men är inte och kommer aldrig att bli överordnad Bibeln. Traditionen är underordnad, men den finns. Och inte bara en Tradition med stort T utan många traditioner, mer eller mindre bibliska, men aldrig överordnade Bibeln. Det tror jag inte heller romarna menar även om det emellanåt blivit så. Traditioner kan utgå från Bibeln och vara bibliska utan att Bibeln upphör att vara vårt rättesnöre.
Kanske är det på sin plats att rangordna. Först kommer Bibeln som är Guds Ord. Sedan kommer Bekännelsen som tolkar Bibeln, först därefter talar Traditionen och slutligen Ämbetet. Det kan jag tro, men inte spela ut dem mot varandra.
Anders Gerdmar är en viktig person och hans bok är viktig. Jag lägger märke till att han utövar självkritik, sid 36, och att han ger sitt erkännande till dem som tror oavsett vilket samfund de tillhör. Han betonar att tron förenar samtidigt som han förstår att den skiljer samfunden åt, sid 37. Det är sanningsfrågan som gör att han måste skriva boken. Det är inte rätt att den Romersk-katolska kyrkan gör anspråk på att ensamt äga sanningen. Därför varnar han för konversioner.
När Kent och jag mötte f Christian hävdade denne att det är just den romerska kyrkans jurisdiktion som är det stora problemet, detta att de säger sig ensamt äga sanningen. När vi bekänner "en, helig, allmännelig (katolsk) och apostolisk kyrka" är det inte den Romerska-katolska ensam som åsyftas. Man kan som Gerdmar skriver "vara 'katolsk' (allmännelig) utan att vara romersk-katolsk och man kan vara romersk-katolsk utan att vara 'katolsk'."
Problemet syns mig uppstå när den Romersk-katolska kyrkan övertolkar Bibeln, Traditionen och sin egen betydelse. Samtidigt är jag medveten om att alla kyrkor och samfund har sina egenheter. Ingen jordisk kyrka, allraminst Svenska kyrkan, sitter inne med ensamrätt. Den Romersk-katolska kyrkan har några obibliska läror i sin tradition, till exempel de om Jungfru Marias obefläckade avlelse, hennes syndfrihet eller den om Påvens ofelbarhet som ingår i deras tradition. Dessa läror är inte ekumeniska, omfattas inte av alla. Andra samfund som till exempel Svenska kyrkan har också sina o-ekumeniska läror som till exempel den om kvinnliga präster eller vigsel av samkönade. Så ser det ut och skälet tycks mig vara synden. Det är synden som gör att vi behöver jordisk "ordning och reda". Dessa ordningar ser olika ut i olika traditioner. Först Bibeln och sedan de oundvikliga traditionerna.
Det första skälet är att jag alltid tyckt och tänkt att Bibeln vilar i Kyrkan. Kyrkan är större än Bibeln på samma sätt som Gud är större än Bibeln.
Det andra skälet satte f Christian ord på då han hävdade att den Romersk-katolska kyrkans verkliga problem är jurisdiktionen, det vill säga det faktum att den rent kyrkorättsligt förklarar sina egna läror för de enda sanna och därmed blir o-ekumenisk. Som Gerdmar skriver: "Katolsk betyder egentligen att den sanna tron är gemensam för alla heliga och har ingen speciell koppling till den romersk-katolska kyrkan", sid 31.
Som om Gud själv ledde mig har jag börjat läsa om f Gunnars bok om den apostoliska tron och då särskilt den andra delen, den om Kyrkan. Jag ska nämligen återigen till Finland för att predika och undervisa om den stridande Kyrkan. Så jag behöver repetera ecclesiologin, läran om kyrkan. Så återvänder jag till Gerdmars bok och läser noggrant kapitel 1: "Varför jag aldrig valde att konvertera". Där förklarar Anders varför han "ändrats radikalt på femton år", sid 33.
Hans bakgrund är den jag fortfarande lever i och av, den högkyrkliga. Anders växte upp i den. Jag armbågade mig in i den. Skälet till att Anders övergivit den tycks mig vara att Bibeln står över och att han spelar ut Bibeln och traditionen mot varandra. Han skriver "vi behöver inget annat rättesnöre" (det vill säga än än Bibeln, HS)., s 28.
Sedan beskriver han högkyrkligheten så som han uppfattade den. Han skriver "högkyrkligheten i den form vi levde stod till det yttre nära romersk-katolska tron, men teologiskt ändå ganska långt ifrån". Sedan ger han exempel från nattvarden där också vi (högkyrkliga) tror på Jesu Kristi reella närvaro men drar olika slutsatser i tillämpningen. Högkyrkligheten använder bara ibland den sakramentshus, den röda lampan och aldrig monstransen. Han vittnar om Eva Spångbergs Maria-bilder, men noterade aldrig att vi bad till Maria, sid 29. Sedan exemplifierar han med min lärofader, f Gunnar, som aldrig kallade Maria för "Himmelens drottning", men väl för "Apostlarnas drottning", sid 30. Gerdmar noterar högmässans liturgiska utformning , men skriver att formen i sig "ändå inte var huvudsaken", sid 30. Men han saknar någonting och jag förstår precis vad han menar när han talar om att ha upptäckt det nya livet i den Helige Ande.
Men sedan börjar svårigheterna. Det "nya" tar överhanden. Gerdmar själv talar om två olika paradigm, två olika sätt att betrakta Kyrkan. Det tror jag han har rätt i om man spelar ut dem mot varandra. Själv tror jag mer på olika sätt att betrakta saken än på olika paradigm. För Gerdmars del kom det gamla paradigmet, det högkyrkliga, att vara så starkt att det tog överhand. Det gick inte att kombinera "det nya" och det som nu blivit "det gamla". Går det inte att var fri och samtidigt låta sig inordnas? Inte är väl frihet att göra som man själv vill? Inte menar väl Gerdmar det? Här, just här, tror jag vi måste stanna.
När den tid som kommer efter Bibelns tar över, till och med blir överordnad är fara å färde. Men varför ska den förnekas? Traditionen är ett faktum, men är inte och kommer aldrig att bli överordnad Bibeln. Traditionen är underordnad, men den finns. Och inte bara en Tradition med stort T utan många traditioner, mer eller mindre bibliska, men aldrig överordnade Bibeln. Det tror jag inte heller romarna menar även om det emellanåt blivit så. Traditioner kan utgå från Bibeln och vara bibliska utan att Bibeln upphör att vara vårt rättesnöre.
Kanske är det på sin plats att rangordna. Först kommer Bibeln som är Guds Ord. Sedan kommer Bekännelsen som tolkar Bibeln, först därefter talar Traditionen och slutligen Ämbetet. Det kan jag tro, men inte spela ut dem mot varandra.
Anders Gerdmar är en viktig person och hans bok är viktig. Jag lägger märke till att han utövar självkritik, sid 36, och att han ger sitt erkännande till dem som tror oavsett vilket samfund de tillhör. Han betonar att tron förenar samtidigt som han förstår att den skiljer samfunden åt, sid 37. Det är sanningsfrågan som gör att han måste skriva boken. Det är inte rätt att den Romersk-katolska kyrkan gör anspråk på att ensamt äga sanningen. Därför varnar han för konversioner.
När Kent och jag mötte f Christian hävdade denne att det är just den romerska kyrkans jurisdiktion som är det stora problemet, detta att de säger sig ensamt äga sanningen. När vi bekänner "en, helig, allmännelig (katolsk) och apostolisk kyrka" är det inte den Romerska-katolska ensam som åsyftas. Man kan som Gerdmar skriver "vara 'katolsk' (allmännelig) utan att vara romersk-katolsk och man kan vara romersk-katolsk utan att vara 'katolsk'."
Problemet syns mig uppstå när den Romersk-katolska kyrkan övertolkar Bibeln, Traditionen och sin egen betydelse. Samtidigt är jag medveten om att alla kyrkor och samfund har sina egenheter. Ingen jordisk kyrka, allraminst Svenska kyrkan, sitter inne med ensamrätt. Den Romersk-katolska kyrkan har några obibliska läror i sin tradition, till exempel de om Jungfru Marias obefläckade avlelse, hennes syndfrihet eller den om Påvens ofelbarhet som ingår i deras tradition. Dessa läror är inte ekumeniska, omfattas inte av alla. Andra samfund som till exempel Svenska kyrkan har också sina o-ekumeniska läror som till exempel den om kvinnliga präster eller vigsel av samkönade. Så ser det ut och skälet tycks mig vara synden. Det är synden som gör att vi behöver jordisk "ordning och reda". Dessa ordningar ser olika ut i olika traditioner. Först Bibeln och sedan de oundvikliga traditionerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar