När jag först läste Anders Gerdmars bok uppfattade jag den inte som ett försvarstal för Livets ord utan som ett sätt att ställa två olika bibelsyner mot varandra. Han skrev boken för att tydliggöra och vägleda människor i allmänhet. Men det är möjligt att boken främst riktar sig till Livets-ordare.
I går på vägen hem från Bjärka-Säby blev det ganska uppenbart att boken är skriven utifrån situationen på Livets ord i och med att tidningen DAGEN ställt frågor till Ulf Ekman och Joakim Lundquist och att Bengt Malmgren kommenterade. Det gör inte boken sämre men ett något annat ljus kastas över den.
Ulf Ekman gav uttryck för, trots att han inte läst boken, att Anders Gerdmar "vrider klockan tillbaka" med sin bok. Jag förmodar att Ulf menar att Gerdmar som nu ger uttryck för Sola scriptura-principen väcker den hopplösa diskussionen om hur Bibeln inspirerats av Gud till liv igen. Den där läran som också gjorde begreppet fundamentalism till ett skällsord. Jag har svårt att tänka mig att Ulf ifrågasätter Bibelns inspiration eller auktoritet. Nej, det är själv pajkastningen som väcks till liv. (Rätta mig om jag har fel.) Nu tror jag inte det kan bli så därför att saken som i och för sig är viktig ligger inte rätt i tiden. Det är inte bibelsynen som behöver diskuteras så mycket som traditionen.
Jag lägger märke till att Gerdmar inte direkt går emot traditionen även om det kan tolkas så. Han talar inte vad jag minns så mycket om obibliska läror som om efterbibliska. Att läran om till exempel ämbetet är efterbiblisk behöver inte betyda att den är obiblisk. Lika lite som läran om Treenigheten eller Kristi natur. Självklart är inte Gerdmar emot dessa apostoliska läror utan han finner dem i Bibeln.
Om jag får ge en synpunkt på Gerdmars bok, en reflektion till nästa upplaga skulle jag råda honom till att inte dra skiljelinjen mellan Romersk-katolska kyrkan och de evangelikala med hjälp av synen på Bibeln. Det kan finnas skäl och exempel på att det är rätt, men det som är mer åtskiljande än något annat och mer plågsamt för ekumeniken är den Romers-katolska kyrkans jurisdiktion. Det vill säga att den har gett sig själv företräde. Som Joakim Lundquist säger i intervjun: om man talar om sig själv som den rätta kyrkan har man samtidigt sagt något om de andra. De andra andra kan då inte vara lika rätta. Här ligger det större problemet. Under flera hundra år var den Romersk-katolska kyrkan inte den enda rätta. Även om den går tillbaka på Jesu ord till Petrus så härleder andra kyrkor som de ortodoxa, de gammal-katolska eller varför inte den Nordisk-katolska, också sitt ursprung till Jesus och Petrus. De lutherska kyrkorna grundar sig inte på Luther utan på Bibeln. Den Romersk-katolska har blivit den enda rätta med hjälp av den politiska utvecklingen.
Kari och jag var i Bjärka-Säby i går. Det påminner mig nu om den österländska traditionen som inte stannar vid Bibeln, inte ens vid traditionen utan gör dem båda närvarande i liturgin! Gud själv blir närvarande i den gudstjänst där Ordet läses, församlingen tror och när människorna delar brödet och vinet som är Kristi kropp och blod med varandra. Jag måste erkännas att jag fascineras av tanken att tänka på tre källor - Bibeln, Traditionen (Bekännelsen) och Liturgin! De tre ger ett starkare perspektiv på saken.
Det är inte bra att spela ut dessa mot varandra. De ska tvärtom vara samstämmiga. Vi får bjuda på att olika kyrkor och samfund uppfattar saker och ting olika, men vi behöver lära oss att känna igen Kristus i varandra.
När jag gör mig till tolk för Bjärka-Säby påminns jag om Peter Halldorfs ord att vi inte söker enhet under påven, utan med påven.
Tänk om kyrko och samfund, kristna i gemenskap, kunde först känna igen, sedan erkänna och gestalta kristen enhet. Är inte det en vision? Bibel, tradition och liturgi!
I går på vägen hem från Bjärka-Säby blev det ganska uppenbart att boken är skriven utifrån situationen på Livets ord i och med att tidningen DAGEN ställt frågor till Ulf Ekman och Joakim Lundquist och att Bengt Malmgren kommenterade. Det gör inte boken sämre men ett något annat ljus kastas över den.
Ulf Ekman gav uttryck för, trots att han inte läst boken, att Anders Gerdmar "vrider klockan tillbaka" med sin bok. Jag förmodar att Ulf menar att Gerdmar som nu ger uttryck för Sola scriptura-principen väcker den hopplösa diskussionen om hur Bibeln inspirerats av Gud till liv igen. Den där läran som också gjorde begreppet fundamentalism till ett skällsord. Jag har svårt att tänka mig att Ulf ifrågasätter Bibelns inspiration eller auktoritet. Nej, det är själv pajkastningen som väcks till liv. (Rätta mig om jag har fel.) Nu tror jag inte det kan bli så därför att saken som i och för sig är viktig ligger inte rätt i tiden. Det är inte bibelsynen som behöver diskuteras så mycket som traditionen.
Jag lägger märke till att Gerdmar inte direkt går emot traditionen även om det kan tolkas så. Han talar inte vad jag minns så mycket om obibliska läror som om efterbibliska. Att läran om till exempel ämbetet är efterbiblisk behöver inte betyda att den är obiblisk. Lika lite som läran om Treenigheten eller Kristi natur. Självklart är inte Gerdmar emot dessa apostoliska läror utan han finner dem i Bibeln.
Om jag får ge en synpunkt på Gerdmars bok, en reflektion till nästa upplaga skulle jag råda honom till att inte dra skiljelinjen mellan Romersk-katolska kyrkan och de evangelikala med hjälp av synen på Bibeln. Det kan finnas skäl och exempel på att det är rätt, men det som är mer åtskiljande än något annat och mer plågsamt för ekumeniken är den Romers-katolska kyrkans jurisdiktion. Det vill säga att den har gett sig själv företräde. Som Joakim Lundquist säger i intervjun: om man talar om sig själv som den rätta kyrkan har man samtidigt sagt något om de andra. De andra andra kan då inte vara lika rätta. Här ligger det större problemet. Under flera hundra år var den Romersk-katolska kyrkan inte den enda rätta. Även om den går tillbaka på Jesu ord till Petrus så härleder andra kyrkor som de ortodoxa, de gammal-katolska eller varför inte den Nordisk-katolska, också sitt ursprung till Jesus och Petrus. De lutherska kyrkorna grundar sig inte på Luther utan på Bibeln. Den Romersk-katolska har blivit den enda rätta med hjälp av den politiska utvecklingen.
Kari och jag var i Bjärka-Säby i går. Det påminner mig nu om den österländska traditionen som inte stannar vid Bibeln, inte ens vid traditionen utan gör dem båda närvarande i liturgin! Gud själv blir närvarande i den gudstjänst där Ordet läses, församlingen tror och när människorna delar brödet och vinet som är Kristi kropp och blod med varandra. Jag måste erkännas att jag fascineras av tanken att tänka på tre källor - Bibeln, Traditionen (Bekännelsen) och Liturgin! De tre ger ett starkare perspektiv på saken.
Det är inte bra att spela ut dessa mot varandra. De ska tvärtom vara samstämmiga. Vi får bjuda på att olika kyrkor och samfund uppfattar saker och ting olika, men vi behöver lära oss att känna igen Kristus i varandra.
När jag gör mig till tolk för Bjärka-Säby påminns jag om Peter Halldorfs ord att vi inte söker enhet under påven, utan med påven.
Tänk om kyrko och samfund, kristna i gemenskap, kunde först känna igen, sedan erkänna och gestalta kristen enhet. Är inte det en vision? Bibel, tradition och liturgi!
2 kommentarer:
Jag tror ju Ulf Ekman aldrig kommer att läsa den boken och missförstår Gerdmar totalt när han tror att boken ska skapa klyftor mellan kristna. U.E har alltid varit kategorisk och enögd och hans uttalande bör inte tas till intäkt för att Gerdmar vill skapa opinion inom LO mot RKK.
Du har så rätt i vilket som är problemet med RKK. Det gör att läran inte kan korrigeras av hela kristenhetens samfällda läsning av Bibeln och traditionen. Av maktspel i Europa blev RKK högmodig. Men jag ser större ljusning bland gamla katoliker än de nykonverterade som ofta, liksom UE är rätt fanatiska. Jag tror vi redan nu har gemenskap med påven, men troligen tar det lång tid innan vi får det med UE.
Intressant. Kanske har du rätt. Jag känner ju både Ulf och Anders personligen och inser att det ligger något i vad du säger. Det är också min farhåga att konvertiterna är besvärligare än de infödda. Är inte Peter Halldorfs svar på påståendet "Enhet under påven", "Enhet med påven" underbart?! Jag hoppas verkligen att RKK kan ge med sig något på den punken.
Skicka en kommentar