Så har då äntligen Kari kommit hem. Hon har varit i Skåne hos Elia som fyllt 13 år. Han fick en sådan där Airboard i present. Du står på en platta med två hjul. Jag begriper inte hur det går att åka på en sådan, men det gör Kari. Hon klarade det elegant till barnbarnens förtjusning, - tills hos skulle gå av den. Då, vips for den iväg. Airboarden åt ett håll och Kari åt ett annat. Tyvärr föll hon så illa att hon bröt handleden. Det blev akuten på Helsingborgs sjukhus där två läkare genom att armen dra åt varsitt håll kunde få benen på plats och sedan gipsa det. Men nu är hon alltså hemma. Ska på ny röntgen nästa vecka och vara gipsad fem veckor. Hoppas nu det läker bra och rätt!
Annars har dagen varit lugn. Jag har kunnat läsa en del. Håller på med förberedelserna till min nästa Finlandsresa. Om du önskar se programmet för 9-11 september kan du klicka här. Det är en årligen återkommande helg för de kristtrogna rörelserna i Svenskfinland och brukar samla en hel del människor. Det ska bli spännande att få vara med som talare. Jag ska tala vid fem tillfällen och mitt första ämne är Den bekännande kyrkan med texter från Matt 16:13-20 och Judas v 3f. Lördagens bibelstudium har ämnet Den stridande kyrkan med text från Ef 6:1-10, men jag kommer nog att mer använda 2 Korintierbrevet där Paulus gör upp med de falska apostlarna.
Under det senaste året, ja halvåret, har vår Herre för mig pekat på just Kyrkan, kyrkan och församlingen med hela handen. Det verkar vara det mest angelägna för den närmaste tiden. Jag skulle tro för flera år framöver.
Vid en snabb tanke tro jag det finns flera skäl till detta. Ett är att kyrkor och samfund tycks helt ha tappat förståelsen för kristen tro, för det nya förbundet och vad det är att vara tjänare i det nya förbundet. Murarna mellan de olika kyrkorna och samfunden raseras snabbt och den nya skiljelinjen går rakt igenom alla kyrkor och samfund. Det är egentligen inget att förvåna sig över eftersom samma sak sker inom europeisk också svensk politik. Vänster-högerskalan blir allt oviktigare. Nu är det snarare öppenheten står emot nationalismen. Jag tycker det är tänkvärt att se hur länder som Ryssland, Ungern, Polen och Turkiet som alla är demokratiska länder nu via illiberalismen tycks gå mot autokrati det vill säga självtillräcklighet. Jag ser samma skeende gå genom kyrkor och samfund.
Kyrkorna och samfunden visar prov på självtillräcklighet, blir alltmer intoleranta. Åtminstone gäller det Svenska kyrkan. Kanske är det inte så konstigt eftersom Svenska kyrkan är öppen, demokratisk och territoriell att den också får gå igenom samma process som andra demokratiska institutioner.
När de gamla dogmatiska och ekklesiologiska uppfattningarna inte längre är relevanta behövs ny undervisning om Kyrkan, kyrkan och församlingen. Det är det ena skälet. Det andra hänger samman med det första och handlar om ekumeniken. Jag har med spänning läst Peter Halldorfs ekumeniska manifest för kristen enhet. På sidan 19 skriver han att "ekumenisk är man inte för att man kallar sig så". Kan det sägas mer utmanande? Påståendet ligger i linje med bokens titel Att älska sin nästas kyrka som sin egen, utgiven av Artos och jag rekommenderar den mycket till var och en som intresserar sig för saken. Det är frågan om det gemensamma, det allmänkyrkliga, vårt katolska arv blir så helt avgörande. På vilket sätt kan vi bäst bidra till ekumenikens utveckling?
Detta är i vår tid mycket viktiga frågor för var och en av oss, inte minst för Värnamo koinonia. Det förutsätter en grundläggande insikt om Kyrkan, kyrkan och församlingens väsen, beståndsdelar och kännetecken. Dagens kyrkor och samfund har inte råd med självtillräcklighet. Ekumeniken blir nödvändig.
Annars har dagen varit lugn. Jag har kunnat läsa en del. Håller på med förberedelserna till min nästa Finlandsresa. Om du önskar se programmet för 9-11 september kan du klicka här. Det är en årligen återkommande helg för de kristtrogna rörelserna i Svenskfinland och brukar samla en hel del människor. Det ska bli spännande att få vara med som talare. Jag ska tala vid fem tillfällen och mitt första ämne är Den bekännande kyrkan med texter från Matt 16:13-20 och Judas v 3f. Lördagens bibelstudium har ämnet Den stridande kyrkan med text från Ef 6:1-10, men jag kommer nog att mer använda 2 Korintierbrevet där Paulus gör upp med de falska apostlarna.
Under det senaste året, ja halvåret, har vår Herre för mig pekat på just Kyrkan, kyrkan och församlingen med hela handen. Det verkar vara det mest angelägna för den närmaste tiden. Jag skulle tro för flera år framöver.
Vid en snabb tanke tro jag det finns flera skäl till detta. Ett är att kyrkor och samfund tycks helt ha tappat förståelsen för kristen tro, för det nya förbundet och vad det är att vara tjänare i det nya förbundet. Murarna mellan de olika kyrkorna och samfunden raseras snabbt och den nya skiljelinjen går rakt igenom alla kyrkor och samfund. Det är egentligen inget att förvåna sig över eftersom samma sak sker inom europeisk också svensk politik. Vänster-högerskalan blir allt oviktigare. Nu är det snarare öppenheten står emot nationalismen. Jag tycker det är tänkvärt att se hur länder som Ryssland, Ungern, Polen och Turkiet som alla är demokratiska länder nu via illiberalismen tycks gå mot autokrati det vill säga självtillräcklighet. Jag ser samma skeende gå genom kyrkor och samfund.
Kyrkorna och samfunden visar prov på självtillräcklighet, blir alltmer intoleranta. Åtminstone gäller det Svenska kyrkan. Kanske är det inte så konstigt eftersom Svenska kyrkan är öppen, demokratisk och territoriell att den också får gå igenom samma process som andra demokratiska institutioner.
När de gamla dogmatiska och ekklesiologiska uppfattningarna inte längre är relevanta behövs ny undervisning om Kyrkan, kyrkan och församlingen. Det är det ena skälet. Det andra hänger samman med det första och handlar om ekumeniken. Jag har med spänning läst Peter Halldorfs ekumeniska manifest för kristen enhet. På sidan 19 skriver han att "ekumenisk är man inte för att man kallar sig så". Kan det sägas mer utmanande? Påståendet ligger i linje med bokens titel Att älska sin nästas kyrka som sin egen, utgiven av Artos och jag rekommenderar den mycket till var och en som intresserar sig för saken. Det är frågan om det gemensamma, det allmänkyrkliga, vårt katolska arv blir så helt avgörande. På vilket sätt kan vi bäst bidra till ekumenikens utveckling?
Detta är i vår tid mycket viktiga frågor för var och en av oss, inte minst för Värnamo koinonia. Det förutsätter en grundläggande insikt om Kyrkan, kyrkan och församlingens väsen, beståndsdelar och kännetecken. Dagens kyrkor och samfund har inte råd med självtillräcklighet. Ekumeniken blir nödvändig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar