Peter Halldorf är en mästare att formulera sig. När jag läste hans senaste bok Att älska sin nästas kyrka som sin egen gjorde han en hedersam beskrivning av Svenska kyrkan som jag gärna återberättar. Svenska kyrkan framstår som en förnyelsekyrka och kanske är det dess kallelse?
Bakgrunden är reformationen av kyrkan i Sverige. Den genomdrevs av kungen Gustav Vasa och diakonen Olaus Petri och helt smärtfritt var det inte. Och inte helt enkelt. Det var många turer innan Upsala möte 1593 för att inte tala om hur lång tid det tog för svensken i allmänhet att förstå reformationen. Det Halldorf lyfter fram som det riktigt intressanta är att till skillnad mot reformationen i Tyskland eller Danmark skapades inte någon ny kyrka.
Martin Luther var som vi alla vet, inte lutheran, utan "en god katolik, ja, i själva verket en bättre katolik än de kyrkoledare han kritiserade", för att citera Halldorf. Det är lysande! Mitt i prick.
När reformationen i Sverige tog sin början fanns sju stift. Inte som idag 13. Men bara två överlevde. Biskoparna av Skara och Strängnäs avrättades vid Stockholms blodbad. Biskoparna av Västerås och Åbo (Finland hörde till Sverige vid denna tid) var döda. De båda hade dött en naturlig död. Och ärkebiskopen Gustav Trolle var i landsflykt. Återstod två, Hans Brask i Linköpings stift och Ingemar Petri i Växjö stift. Dessa var med andra ord vigda i Romersk-katolsk ordning och de överlevde! I Västerås stift valdes Petrus Magni till biskop 1524. Han var föreståndare för Birgittahuset i Rom och vigd i god katolsk ordning innan han kom till Sverige. Vi har nu tre riktigt vigda biskopar men på grund av det politiska läget blev de aldrig erkända av påven. Men de var riktigt vigda och "det katolska" överlevde in i den kyrka som allteftersom blev mer reformerad. 1531 valdes Laurentius Petri till ärkebiskop och han kämpade så att det katolska arvet fördes vidare. Och lyckades, även om ytterligare strider kom att utkämpas. Halldorf skriver: "Reformationen var alltså djupt förankrad i kyrkans katolska arv". Det blir också uppenbart när kyrkan antog den nya bekännelsen Confessio Augustana 1593.
Halldorf återger en händelse. När Fredrika Bremer, efter sitt besök hos påven Pius IX 1859, sa till den kardinal som påpekade att en person som hon inte borde dö som kättare: "Men jag är inte kättare, jag är en katolsk kristen" Varpå kardinalen sa: "Men inte Romersk-katolsk?!" "Nej," svarade Fredrika Bremer, "jag anser mig mer katolsk än så!"
Själva ordet "katolsk" betyder allmännelig. Det står i motsats till det provinsiella och det är så vi ska förstå reformationen i Sverige. Man ville inte bilda en ny kyrka utan få bort de missbruk som fanns. Reformationen såg som sin uppgift att korrigera utvecklingen och var därför en förnyelserörelse. Det skriver jag väl medveten om att reformationen inte tog sig fram på någon banad väg. Det fanns starka politiska intressen av kyrkan, då som nu.
Beteckningen "luthersk" dyker upp för första gången på 1700-talet. det är alltså först nu som kyrkan markerar mot den Romersk-katolska kyrkan. Och som jag tidigare skrivit; begreppet Svenska kyrkan användes först 23 oktober 1860!
Nu måste vi fråga oss om Svenska kyrkan till sitt väsen är en katolsk kyrka? Mer om det i nästa blogg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar