Som jag redan skrivit ett par gånger är Anders Gerdmars bok riktigt upplysande, saklig och ömsint. Han har redan i första kapitlet berättat om de nära konversionerna i den familj han kommer ifrån. Han berättar också vidare att han har avsagt sig sitt prästämbete och att han vill hålla sig till Bibeln och inget annat. Men jag lägger märke till att han i den där ömsinta tonen aldrig helt förkastar det han kallar efter-bibliska läror. Det kan ju finnas efter-bibliska läror som är rätta, riktiga och nödvändiga. Och det är här jag avviker från honom. Låt mig få ta upp några punkter eftersom Anders själv inte har något emot det och eftersom sakfrågan är oändligt mycket viktigare än polemiken. Faktum är att gamla medeltida ordstrider är helt ointressanta. Det är så mycket mer som står på spel i vår tid. Vi måste hitta varandra.
Själva det pedagogiska greppet att utgår från vår gemensamma kanon, vår Bibel är bra. Bibeln, och där håller jag helt med, måste vara överordnad och normgivande i allt vad vi förespråkar. När vi låter Bibeln vara helig Skrift finner vi varandra oavsett vilket samfund vi tillhör. Och även om vi tolkar olika förenar texten. Tolkningar är nödvändiga och jag tackar Gud för att det finns människor som viger sina liv åt bibelforskning inom kyrkans ram. För det är där Bibeln hör hemma.
Nu kan man uppfatta Gerdmar som att han bortser från traditionen. Både den som föregår Bibelns kanonisering och den som fortgår. Nu tror jag inte att han gör det men det är lätt att få det intrycket. Bibeln är Guds inspirerade ord från den stund orden skrevs ner men det utesluter inte ett historiskt skeende. Skulle så vara har man blivit fundamentalist i ordets dåliga mening. Man styrs då snarare av en föreställning, en ideologi som tolkar Bibeln på ett ohistoriskt sätt. Som sagt tror jag inte Gerdmar menar det men hur uppfattar läsaren saken?
Kent och jag hade ett fint samtal med f Christian Braw och jag bad honom kommentera Romersk-katolsk teologi. Eftertänksamt som alltid svarar han: "Den Romersk-katolska kyrkans stora problem är jurisdiktionen". Om jag förstår honom rätt är det just det faktum att romarna fastslår efterbibliska läror som "de juridiskt enda rätta" och genast får vi ekumeniska problem som vi borde få slippa. Gerdmar tar upp ett antal sådana läror, till exempel om påvens ofelbarhet, Maria när hon snarast framställs som ett himmelskt väsen än en vanlig människa, om missbruk i samband med nattvardsfirande, om skärseld och avlat. Gerdmar gör det på ett mycket fint sätt. Han framställer inte dessa läror enbart som efterbibliska utan också som obibliska. Men, menar jag, till nästa upplaga, för en sådan tror jag det blir, kunde han gärna för mig lägga betoningen mer på jurisdiktionen än på bibeltroheten. Jag ska ge ett exempel.
I kapitel 6 gör Gerdmar upp med tanken på ett läroämbete och apostoliska succesion när han visar att dessa läror är efterbibliska. Men saknar de stöd i Skriften? Det är frågan. Vi vet att Jesus tillsatte apostlar och senare profeter, evangelister, herdar och lärare. Vi vet att församlingarna leddes av biskopar, präster och diakoner och vi vet att det så kallade monarkiska episkopatet är på plats redan bland andra generationens kristna. Tron på hierarkin, att det finns en ordning inom kyrkan där biskopen är ett "slags överhuvud" är grundläggande inom alla historiska kyrkor. Inte bara Romersk-katolska kyrkan utan också i de ortodoxa, den anglikanska och till och med i Svenska kyrkan. Här är inte platsen att lägga ut texten, men jag lägger märke till två punkter. För det första avfärdar Gerdmar detta genom att hänvisa till Bibeln som enda norm. I Bibeln har varje enskild troende direkt tillgång till Fadern. det behövs inga "mellanhänder". Det har han rätt i, men hur är det med synden? Hur är det med alla dessa ofullkomliga församlingar, alla splittringar, sekter och samfund? Hade det inte varit bra om den helige Ande hjälpt oss med lite kyrkliga ordningar? Självklart. Jag är en anhängare av det ämbete Gerdmar tog avstånd i från.
Men ... återigen jurisdiktionen. Har inte Romersk-katolska kyrkan gått för långt när den hävdar att just deras förståelse av kyrkan och ämbetet är den enda rätta? Det är kanske inte deras syn på kyrkan och ämbetet som är problemet. Ser inte det olika ut i olika kyrkor och samfund? Är inte problemet snarare självgodheten? Detta att Romersk-katolska kyrkan i juridisk mening hävdar att de är de enda som har förstått saken? Att de slagit fast detta som allmännelig lära? Tänk om de har fel? Kommer det någonsin bli möjligt att erkänna andra traditioner än den egna?
Det finns mycket mer att skriva om detta. Jag gör det bara lite översiktligt, lite ytligt men jag tror att mina läsare, särskilt de som inte läst teologi, kan "drabbas" av kommande diskussioner och då är den där ödmjukheten som Gerdmar äger så viktig. Tack Anders för boken! Helst skulle jag vilja kommentera något om den apostoliska succesionen och något om nattvarden också, men det ryms inte här och nu.
Har jag inte bloggat om detta tidigare? Jo, vid en sökning på apostolisk succesion fann jag 16 bloggar och när jag sökte på Biörn Fjärstedt, klicka här, fann jag 11 bloggar. Vill du läsa mer kan du också söka.
Själva det pedagogiska greppet att utgår från vår gemensamma kanon, vår Bibel är bra. Bibeln, och där håller jag helt med, måste vara överordnad och normgivande i allt vad vi förespråkar. När vi låter Bibeln vara helig Skrift finner vi varandra oavsett vilket samfund vi tillhör. Och även om vi tolkar olika förenar texten. Tolkningar är nödvändiga och jag tackar Gud för att det finns människor som viger sina liv åt bibelforskning inom kyrkans ram. För det är där Bibeln hör hemma.
Nu kan man uppfatta Gerdmar som att han bortser från traditionen. Både den som föregår Bibelns kanonisering och den som fortgår. Nu tror jag inte att han gör det men det är lätt att få det intrycket. Bibeln är Guds inspirerade ord från den stund orden skrevs ner men det utesluter inte ett historiskt skeende. Skulle så vara har man blivit fundamentalist i ordets dåliga mening. Man styrs då snarare av en föreställning, en ideologi som tolkar Bibeln på ett ohistoriskt sätt. Som sagt tror jag inte Gerdmar menar det men hur uppfattar läsaren saken?
Kent och jag hade ett fint samtal med f Christian Braw och jag bad honom kommentera Romersk-katolsk teologi. Eftertänksamt som alltid svarar han: "Den Romersk-katolska kyrkans stora problem är jurisdiktionen". Om jag förstår honom rätt är det just det faktum att romarna fastslår efterbibliska läror som "de juridiskt enda rätta" och genast får vi ekumeniska problem som vi borde få slippa. Gerdmar tar upp ett antal sådana läror, till exempel om påvens ofelbarhet, Maria när hon snarast framställs som ett himmelskt väsen än en vanlig människa, om missbruk i samband med nattvardsfirande, om skärseld och avlat. Gerdmar gör det på ett mycket fint sätt. Han framställer inte dessa läror enbart som efterbibliska utan också som obibliska. Men, menar jag, till nästa upplaga, för en sådan tror jag det blir, kunde han gärna för mig lägga betoningen mer på jurisdiktionen än på bibeltroheten. Jag ska ge ett exempel.
I kapitel 6 gör Gerdmar upp med tanken på ett läroämbete och apostoliska succesion när han visar att dessa läror är efterbibliska. Men saknar de stöd i Skriften? Det är frågan. Vi vet att Jesus tillsatte apostlar och senare profeter, evangelister, herdar och lärare. Vi vet att församlingarna leddes av biskopar, präster och diakoner och vi vet att det så kallade monarkiska episkopatet är på plats redan bland andra generationens kristna. Tron på hierarkin, att det finns en ordning inom kyrkan där biskopen är ett "slags överhuvud" är grundläggande inom alla historiska kyrkor. Inte bara Romersk-katolska kyrkan utan också i de ortodoxa, den anglikanska och till och med i Svenska kyrkan. Här är inte platsen att lägga ut texten, men jag lägger märke till två punkter. För det första avfärdar Gerdmar detta genom att hänvisa till Bibeln som enda norm. I Bibeln har varje enskild troende direkt tillgång till Fadern. det behövs inga "mellanhänder". Det har han rätt i, men hur är det med synden? Hur är det med alla dessa ofullkomliga församlingar, alla splittringar, sekter och samfund? Hade det inte varit bra om den helige Ande hjälpt oss med lite kyrkliga ordningar? Självklart. Jag är en anhängare av det ämbete Gerdmar tog avstånd i från.
Men ... återigen jurisdiktionen. Har inte Romersk-katolska kyrkan gått för långt när den hävdar att just deras förståelse av kyrkan och ämbetet är den enda rätta? Det är kanske inte deras syn på kyrkan och ämbetet som är problemet. Ser inte det olika ut i olika kyrkor och samfund? Är inte problemet snarare självgodheten? Detta att Romersk-katolska kyrkan i juridisk mening hävdar att de är de enda som har förstått saken? Att de slagit fast detta som allmännelig lära? Tänk om de har fel? Kommer det någonsin bli möjligt att erkänna andra traditioner än den egna?
Det finns mycket mer att skriva om detta. Jag gör det bara lite översiktligt, lite ytligt men jag tror att mina läsare, särskilt de som inte läst teologi, kan "drabbas" av kommande diskussioner och då är den där ödmjukheten som Gerdmar äger så viktig. Tack Anders för boken! Helst skulle jag vilja kommentera något om den apostoliska succesionen och något om nattvarden också, men det ryms inte här och nu.
Har jag inte bloggat om detta tidigare? Jo, vid en sökning på apostolisk succesion fann jag 16 bloggar och när jag sökte på Biörn Fjärstedt, klicka här, fann jag 11 bloggar. Vill du läsa mer kan du också söka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar