lördag, augusti 13, 2016

Vårt katolska arv

En av Svenska kyrkans mest kända kyrkoledare var ärkebiskopen Nathan Söderblom. Han påpekade gärna att det finns en grundläggande enhet mellan Svenska kyrkan och den Romers-katolska kyrkan eftersom det aldrig bildades någon ny kyrka i Sverige och eftersom förkämparna lyckades föra vidare vårt katolska arv.

Manfred Björkquist räknas som en av upphovsmännen till den så kallade ungkyrkorörelsen. Det var en rörelse som ville tro och arbeta för förnyelsen av Svenska kyrkan. Den hävdade att Svenska kyrkan hade stora framtidsmöjligheter och att hon hade en särskild gudomlig kallelse att vara kyrka just i Sverige och för alla svenskar. Men det var i början av 1900-talet, alltså för 100 år sedan. Ändå är det denna tanke som ligger bakom vad vi kallar folkkyrkan. Bra tänkt, men fel genomfört. Gör om! Gör rätt!

Med detta ville jag bara visa att kyrkan i Sverige med sitt katolska arv alltid har upplevt sig vara just kyrkan i Sverige. Det finns ett arv som inte får förskingras. Nu är det vad jag förstår förskingrat. Det har blivit alltmer uppenbart efter att staten och kyrkan skildes åt. Då satte riksdagen en ramlag för Svenska kyrkan om att den skulle vara öppen, demokratisk och territoriell och på den vägen är det, det vill säga en icke-katolsk väg. Den lagen måste bort.

Den stora frågan är om det finns människor som hela tiden levt det katolska arvet, om de finns idag, om de kan plocka upp det katolska arvet och föra det vidare? Kanske är det så att det katolska arvet aldrig har varit knutet till ett viss samfund? Det må vara Romersk-katolska kyrkan, Svenska kyrkan eller frikyrkan. Kan det vara så att det katolska arvet närmast kan liknas vid ett ljus som lyser på sanningen? Att det finns mer eller mindre i alla på Jesus Kristus troende kyrkor och samfund? Är det vad vi menar när vi säger att kyrkan till dels är osynlig?

Jag har nämnt Laurentius Petri och nu Nathan Söderblom. Manfred Björkquist som är en av folkkyrkans förgrundsmän och kunde nämna fler som till exempel biskopen Bo Giertz. Halldorf nämner med rätta f Gunnar. Han är mannen som fördjupade det katolska medvetandet och den liturgiska förnyelsen inom Svenska kyrkan. När jag skriver katolska menar jag inte inte Romersk-katolska. F Gunnar skrev till och med en bok där han förklarade varför han inte konverterade. Den heter Varför jag inte gått till Rom och utkom redan 1958, samma år som Svenska kyrkan vek ifrån sin bekännelse om ämbetet, Boken innehåller ett knappt 20-tal skribenter som skriver under temat.

F Gunnar blev den som hjälpte mig att förstå Kyrkans väsen. I en tid av vilsenhet rekommenderades jag att läsa f Gunnar, en präst som jag aldrig tidigare hade hört talas om förrän han dök upp på Fjellstedtska skolan och viftade med sin röda snusnäsduk. Den första boken jag läste av honom heter just Vårt katolska arv. Den utkom år 1956. Efter den har jag läst det mesta av honom och det är inte så lite. Han skrev en dogmatik, Den apostoliska tron, redan år 1948 och att den är katolsk i ordets bästa mening går inte att ta miste på. I den behandlar han ämnen som rör Kyrkans väsen, beståndsdelar och kännetecken. Han skriver om sju sakrament trots att han är präst i Svenska kyrkan! Men med det återger han endast vår katolska tro!

Det kan förvisso vara på sin plats att medge att Luther nöjde sig med två eller kanske tre sakrament, antalet har diskuterats eftersom definitionen av ett sakrament kan se lite olika ut. Man ska komma ihåg att de argument som användes hör samman med skolastiken snarare än med Bibeln. De ortodoxa kyrkorna har alltid varit tämligen ointresserade av sakramentens antal, men de är åtminstone sju. Det konstaterades år 1267 gemensamt av väst- och östkyrkan, det vill säga i Romersk-katolska och ortodoxa kyrkan. De är:

          i väst                      i öst

  1. dopet                      dopets sakrament
  2. nattvarden              eukaristins sakrament
  3. bikten                     boten sakrament
  4. konfirmationen      myrrhasmörjelsens sakrament
  5. prästvigningen       ämbetets sakrament
  6. äktenskapet            äktenskapet sakrament
  7. sista smörjelsen     oljesmörjelsen sakrament

F Gunnar gick noga igenom dem alla i sin bok och jag har noterat dem. I Svenska kyrkan finns alltså de som håller sig till två eller tre sakrament och de som håller sig till sju. Att det inte finns någon direkt strid om antalet beror sannolikt på att en sådan strid är ointressant. Det viktiga är hur vi betraktar och förvaltar sakramenten. Själv har jag alltid bejakat punkterna 1-3 som just sakrament medan jag tillsammans med andra betraktat punkterna 4-7 som sakramentala handlingar. Men jag medger gärna när jag nu slutat min tjänst att jag är böjd att tillsammans med f Gunnar använda begreppet sakrament om alla sju. Prästvigningen har alltid varit det för mig och likaså äktenskapet. Det hör till de bekännelsetrogna prästernas lidande att tvingas inse att den officiella Svenska kyrkan ingenting tycks begripa eller än värre om de begriper att de tycks överge det ena sakramentet efter det andra. Nu senast äktenskapets. Men betyder det att alla har övergivit vårt katolska arv? De tror jag inte och min bön är att det än en gång ska bli synligt. 

1 kommentar:

Unknown sa...

Håkan,

Stort tack för ditt inlägg. Det berör på djupet. Det finns så mycket bra i det du skriver här, inte minst om vår gamla Kyrka som just tappat den sakramentala förståelsen av såväl ämbetet (1958) som äktenskapet (2009).

Letade efter din mailadress men hittade den inte. Du får gärna skriva till mig, perlun på gmail, så kan jag gärna dela några ytterligare tankar kring detta.

mvh,
Per