Det har blivit allt tydligare med åren att Svenska kyrkan lider av en grundläggande svår och djup konflikt. Debatten om mitt kors eller för all del om deltagandet i Pride-festivaler är tecken på något betydligt allvarligare. Det allvarligare är att saltet mister sin sälta. Det är sant att kyrkan alltid levt i relation till statsmakterna. Ibland har kyrkan varit den starkare parten och andra gånger staten. Ibland har stridigheter blossat upp för att sedan lägga sig. Och så går tiden. Det som händer sedan staten och Svenska kyrkan reglerade sin relation i "Lag om Svenska kyrkan" är att staten gör om Svenska kyrkan inifrån.
Det är fel att säga att kyrkan har skilts från staten. Men så sägs det när lögnen ska presenteras som en sanning. För det är just en lögn menar jag. Sanningen är att staten har tagit över Svenska kyrkan genom sina politiker. Dag Sandahl som för övrigt hade en artikel i tidningen Världen idag häromdagen, du kan läsa den genom att klicka här, hade i en av sina bloggar en träffande bild. Han frågade sig hur det kunde komma sig att så få personer kunde tillåtas styra hela Svenska kyrkan. En fråga vi alla ställer oss. Sandahl jämförde kyrkan med en båt. Vid rodret sitter de som styr, men i båten sitter de många som ror. Bilden säger att många (anställda, förtroendevalda och frivilliga) ror allt vad de orkar, duktigt och uthålligt, MEN det är andra som styr. Bilden är förskräcklig om det betyder att det är just alla dessa roddare som i rask takt för båten åt fel håll utan att kunna göra någonting åt att det går åt fel håll. Bilden är som sagt träffande och ledsam. Folk vill så väl men det blir fel.
"Lagen om Svenska kyrkan" säger att Svenska kyrkan ska vara öppen, demokratisk och territoriell. Fel, fel och åter fel. För det första är inte Kristi kyrka öppen för alla och allt. Tvärtom har kyrkan till exempel i alla tider exkommunicerat folk som inte ska vara med vid nattvardsbordet. Genom statens skrivning och styrning har det nu blivit en kriminell handling att neka någon rätten till kyrkan. Jag väljer att avstå från exempel. För det andra styrs inte kyrkan med demokrati. Jesus Kristus, hans befallningar och sätt att tillsätta tjänster är avgörande. Även om inte alla i kyrkomötet är partipolitiker är det ändå partipolitikerna som är i majoritet och som vinner varenda omröstning. För det tredje är kyrkan inte längre territoriell i praktiken. Territorialförsamlingen är en illusion. Folk går väl i kyrkan var de vill! Själv var jag i Rydaholms kyrka förra söndagen. I storstäderna reser folk kors och tvärs. Det finns väl ingen kyrkoherde som på allvar kan tala om sitt territorium. Det kunde man förr när folk inte var så rörliga. Men det är en svunnen tid. För mig är det närmast ett mysterium att staten kan stifta en sådan lag de gjort, men som sagt staten sitter vid rodret. Röstningen för vigsel av homosexuella är ett tydligt exempel på ett politiskt beslut. Ja, men säger någon det är ju kyrkomötet som tagit beslutet. Jag svarar genom att påstå att det är samma partier i riksdag och kyrkomöte. Visst det finns en viss debatt, några reservationer etc, men vad hjälper det? Riksdagen har ju bestämt att kyrkan är öppen. Då kan väl inte kyrkomötet stänga?
Folkkyrkans tid är över även om de styrande gör vad de kan för att dölja det. Endast en liten bråkdel av befolkningen röstar och än färre kommer till gudstjänsten. Jag gnäller inte. Bara konstaterar. Men så sluta då tala om alla medlemmar! Eller omdefiniera kyrkan till att vara en religiös institution, statens förlängda arm, moralens väktare, miljöns förkämpar eller vad du vill, men inse att villkoren för Svenska kyrkan ser helt annorlunda ut efter år 2000.
Så har jag i korthet beskrivit den underliggande konflikten. Det är denna som kommer till uttryck i arbetet med kyrkohandboken, resorna till utlandet på medlemmarnas bekostnad, det ensidiga ställningstagandet i Mellanöstern, oviljan att erkänna folkmord, reaktionerna på mitt kors och så vidare. Listan kan göras lång. Dessa exempel är kännetecken på en kyrka som är djupt splittrad i sin identitet. Jag är glad när detta blir synligt, men ledsen över att inte kunna se någon lösning på problemet. I alla fall inte med den nuvarande "Lagen om Svenska kyrkan".
Nu är kyrkan att jämföra med vilken arbetsplats som helst. Kyrkoherden blev chef eller VD och övriga anställda inklusive övriga präster blev tjänstemän. Det här är en utveckling som blir svår att göra något åt. Samtidigt är ingenting omöjligt för Gud trots att konflikten skjuter fart.
Det är fel att säga att kyrkan har skilts från staten. Men så sägs det när lögnen ska presenteras som en sanning. För det är just en lögn menar jag. Sanningen är att staten har tagit över Svenska kyrkan genom sina politiker. Dag Sandahl som för övrigt hade en artikel i tidningen Världen idag häromdagen, du kan läsa den genom att klicka här, hade i en av sina bloggar en träffande bild. Han frågade sig hur det kunde komma sig att så få personer kunde tillåtas styra hela Svenska kyrkan. En fråga vi alla ställer oss. Sandahl jämförde kyrkan med en båt. Vid rodret sitter de som styr, men i båten sitter de många som ror. Bilden säger att många (anställda, förtroendevalda och frivilliga) ror allt vad de orkar, duktigt och uthålligt, MEN det är andra som styr. Bilden är förskräcklig om det betyder att det är just alla dessa roddare som i rask takt för båten åt fel håll utan att kunna göra någonting åt att det går åt fel håll. Bilden är som sagt träffande och ledsam. Folk vill så väl men det blir fel.
"Lagen om Svenska kyrkan" säger att Svenska kyrkan ska vara öppen, demokratisk och territoriell. Fel, fel och åter fel. För det första är inte Kristi kyrka öppen för alla och allt. Tvärtom har kyrkan till exempel i alla tider exkommunicerat folk som inte ska vara med vid nattvardsbordet. Genom statens skrivning och styrning har det nu blivit en kriminell handling att neka någon rätten till kyrkan. Jag väljer att avstå från exempel. För det andra styrs inte kyrkan med demokrati. Jesus Kristus, hans befallningar och sätt att tillsätta tjänster är avgörande. Även om inte alla i kyrkomötet är partipolitiker är det ändå partipolitikerna som är i majoritet och som vinner varenda omröstning. För det tredje är kyrkan inte längre territoriell i praktiken. Territorialförsamlingen är en illusion. Folk går väl i kyrkan var de vill! Själv var jag i Rydaholms kyrka förra söndagen. I storstäderna reser folk kors och tvärs. Det finns väl ingen kyrkoherde som på allvar kan tala om sitt territorium. Det kunde man förr när folk inte var så rörliga. Men det är en svunnen tid. För mig är det närmast ett mysterium att staten kan stifta en sådan lag de gjort, men som sagt staten sitter vid rodret. Röstningen för vigsel av homosexuella är ett tydligt exempel på ett politiskt beslut. Ja, men säger någon det är ju kyrkomötet som tagit beslutet. Jag svarar genom att påstå att det är samma partier i riksdag och kyrkomöte. Visst det finns en viss debatt, några reservationer etc, men vad hjälper det? Riksdagen har ju bestämt att kyrkan är öppen. Då kan väl inte kyrkomötet stänga?
Folkkyrkans tid är över även om de styrande gör vad de kan för att dölja det. Endast en liten bråkdel av befolkningen röstar och än färre kommer till gudstjänsten. Jag gnäller inte. Bara konstaterar. Men så sluta då tala om alla medlemmar! Eller omdefiniera kyrkan till att vara en religiös institution, statens förlängda arm, moralens väktare, miljöns förkämpar eller vad du vill, men inse att villkoren för Svenska kyrkan ser helt annorlunda ut efter år 2000.
Så har jag i korthet beskrivit den underliggande konflikten. Det är denna som kommer till uttryck i arbetet med kyrkohandboken, resorna till utlandet på medlemmarnas bekostnad, det ensidiga ställningstagandet i Mellanöstern, oviljan att erkänna folkmord, reaktionerna på mitt kors och så vidare. Listan kan göras lång. Dessa exempel är kännetecken på en kyrka som är djupt splittrad i sin identitet. Jag är glad när detta blir synligt, men ledsen över att inte kunna se någon lösning på problemet. I alla fall inte med den nuvarande "Lagen om Svenska kyrkan".
Nu är kyrkan att jämföra med vilken arbetsplats som helst. Kyrkoherden blev chef eller VD och övriga anställda inklusive övriga präster blev tjänstemän. Det här är en utveckling som blir svår att göra något åt. Samtidigt är ingenting omöjligt för Gud trots att konflikten skjuter fart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar