Idag har vi kört bil, mycket bil. Ungefär 60 mil. Första stoppet var i Linköping och besöket hos läkaren på Linköpings Universitetssjukhus. Det var goda besked. Röntgenbilderna visar att läkningen fortgår. Brottet på överarmen har inte läkt sedan olyckan, men efter operationen för 6 månader sedan har läkningen satt igång. Och det var bättre nu är för tre månader sedan. I praktiken är jag färdigbehandlad. För även om det kan bli lite bättre så finns inget mer att göra. Om ytterligare sex månader i mars 2017 är jag definitivt färdig. Då vidtar arbetet med försäkringsfrågorna. Det ser jag fram emot.
Sedan åkte vi vidare till Katrineholm för att hälsa på mor, 93 år. Hon var svag när vi begravde far efter att ha vakat och skött honom in i det sista, men efter begravningen och sedan en tid tillbaka sover hon bättre och har återfått krafter. Vi hade en mycket god stund tillsammans.
Väl hemma igen fick jag ägna en stund åt att gå igenom dagens telefon och mail. Jag har ingen mobil längre utan träffas via hemtelefon och mail. Jag hade ett hyfsat långt samtal med en kollega om läget i pastoratet. Inte så upplyftande tyvärr. Vidare ville Kent rapportera om planeringen inför den ekumeniska lovsångsgudstjänsten. Vi får ta det imorgon. Sedan fick jag en förfrågan om att leda en resa till Israel. Har inte bestämt mig men det var några år sedan jag var så det är kanske dags igen. Följer ni med då?
Så har jag tittat igenom ett utkast för att fira mässa i hemmen. Mycket intressant måste jag tillstå. Vi får se vart det tar vägen. Det finns en hel del platser i Sverige där det är svårt att fira en rätt mässa och det finns själar som är i nöd. Jag önskar mycket att antalet koinonior kan växa ut. De behövs och kommer att behövas än mer framöver. Visst finns det mässor att gå till men det de som går vill inte bara att sakramentet förvaltas rätt utan de vill också känna sig välkomna och få erfara att det finns en gemenskap värd namnet. Jag menar en stabil gemenskap, en som inte bara är tillfällig eller sluten för att tala med biskop Modéus.
Sedan var det någon som ringde ganska sent men Kari sa att personen får återkomma i morgon på förmiddagen. Som ni ser sitter jag inte sysslolös på dagarna. Faktum är att det är lättare för mig att fungera som präst efter att jag har slutat min anställning där jag upplevde det som att jag reducerades till tjänsteman. Nu kan jag göra det som är prästens kallelse och stora delar av hösten är nu bokad. Jag får väl se till att vara hemma också för att be, läsa och skriva. Ibland är dagarna långa och ändå korta.
Nu ska jag sova gott förhoppningsvis utan blixt och dunder som var fallet natten till idag. Sov gott och på gjensyn i morgon.
Sedan åkte vi vidare till Katrineholm för att hälsa på mor, 93 år. Hon var svag när vi begravde far efter att ha vakat och skött honom in i det sista, men efter begravningen och sedan en tid tillbaka sover hon bättre och har återfått krafter. Vi hade en mycket god stund tillsammans.
Väl hemma igen fick jag ägna en stund åt att gå igenom dagens telefon och mail. Jag har ingen mobil längre utan träffas via hemtelefon och mail. Jag hade ett hyfsat långt samtal med en kollega om läget i pastoratet. Inte så upplyftande tyvärr. Vidare ville Kent rapportera om planeringen inför den ekumeniska lovsångsgudstjänsten. Vi får ta det imorgon. Sedan fick jag en förfrågan om att leda en resa till Israel. Har inte bestämt mig men det var några år sedan jag var så det är kanske dags igen. Följer ni med då?
Så har jag tittat igenom ett utkast för att fira mässa i hemmen. Mycket intressant måste jag tillstå. Vi får se vart det tar vägen. Det finns en hel del platser i Sverige där det är svårt att fira en rätt mässa och det finns själar som är i nöd. Jag önskar mycket att antalet koinonior kan växa ut. De behövs och kommer att behövas än mer framöver. Visst finns det mässor att gå till men det de som går vill inte bara att sakramentet förvaltas rätt utan de vill också känna sig välkomna och få erfara att det finns en gemenskap värd namnet. Jag menar en stabil gemenskap, en som inte bara är tillfällig eller sluten för att tala med biskop Modéus.
Sedan var det någon som ringde ganska sent men Kari sa att personen får återkomma i morgon på förmiddagen. Som ni ser sitter jag inte sysslolös på dagarna. Faktum är att det är lättare för mig att fungera som präst efter att jag har slutat min anställning där jag upplevde det som att jag reducerades till tjänsteman. Nu kan jag göra det som är prästens kallelse och stora delar av hösten är nu bokad. Jag får väl se till att vara hemma också för att be, läsa och skriva. Ibland är dagarna långa och ändå korta.
Nu ska jag sova gott förhoppningsvis utan blixt och dunder som var fallet natten till idag. Sov gott och på gjensyn i morgon.
7 kommentarer:
Hej!
Skönt att höra att det går åt rätt håll!
Men vad betyder det att förvalta sakramentet rätt? Jag förstår att detta inte är något frågeforum, men det här begreppet stöter man på allt oftare (säkert av en anledning).
Vad kännetecknar ett gott förvaltat sakrament? Ska man vara vaksam på något?
Det ryktas också att vinet späs ut. Är det sant, och varför gör man det? Så många har vi inte varit att det kan vara en ekonomisk fråga. Det måste i så fall finnas något annat skäl som jag inte kan klura ut?
Vänliga hälsningar Kerstin
Hej Kerstin, Just nu håller vi på att i koinonian tala om detta. I ett av mina utkast läser jag:
"Det har diskuterats hur många sakramenten är till antal. Den allmänneliga kyrkan räknar i regel till sju sakrament. Dopet, nattvarden, bikten, konfirmationen, äktenskapet, prästvigningen och de sjukas smörjelse. Inom Svenska kyrkan har man talat om två sakrament och fem sakramentala handlingar.
Ett sakrament uppstår när ett Guds instiftelseord kommer till elementen. Sakramentet är en förening av det himmelska och det jordiska. Det är ett tecken på Guds närvaro.
Varje sakrament vilar i en gudstjänst. Denna ska innehålla bibelord och handlingar som tydliggör sakramentets innehåll. Ordningen på dopgudstjänsten ska peka på dopets innehåll. Till nattvarden hör utdelandet.
Krävs det något mer för att sakramentet ska vara giltigt? Ja, men det bestäms i viss mån av de enskilda kyrkorna var för sig. En allmänkyrklig regel är att sakramenten förvaltas av en ämbetsbärare. Men en lekman kan i vissa fall döpa. Däremot kan en lekman enligt våra regler inte viga till äktenskap. En annan för kyrkan gemensam grundregel är att en sakramental handling ska föregås av rätt lära. En tredje faktor är att det ska vara rätt element. Det duger inte med vatten och frukt när man firar nattvard. Det ska vara bröd och vin. Det fjärde som brukar nämnas är kyrkoorganisationens intention. Om till exempel en otroende präst leder nattvardsfirande är nattvarden ändå giltig därför att kyrkans intention är den rätta. En femte faktor är att mottagandet sker genom tron."
Räcker detta tills vidare? När soldaten stack upp Jesu sida med en lans rann det ut "vatten och blod", sinnebilden för dopet och nattvarden. Det påminns jag om när jag slår i lite vatten i vinet.
Åh! Vilken fantastisk förklaring! Nu förstår jag vattnet också. Tusen, tusen tack för att du tog dig tiden.
// Kerstin
Visst finns det mässor att gå till men...... Var finns gemenskap eller ett andligt liv i gemenskapen ? Det kanske inte går att utveckla på bloggen.AT
Mycket angeläget detta! På många håll finns det alls inte mässor att gå till. En diagonal utmaning som jag förhoppningsvis får till en uppsats om. Detta med mässor i hemmen är mycket spännande, inte minst vad det gör med hemmet ifråga: "Saliga de som bor i Herrens hus, de lovar dig ständigt" Det hem där mässa firas blir helgat genom Jesu sakramentala närvaro, ett "Herrens hus". Jag pratar/skriver gärna mer om detta så kontakta mig gärna på telefon eller mail, det vore uppbyggligt för oss båda är jag övertygad om!
Gunvor. Jag upptäckte inte din kommentar förrän nyligen. Hoppas du upptäcker att jag nu reagerat. Tack för din kommentar. Jag ska strax skriva mer om detta med mässafirande hemma. Då kan vi återkomma.
Skicka en kommentar