Flera skäl att sluta

I går lunchade jag tillsammans med en god vän på "Gästis". Då kom det fram en man och berättade att han läst om mig i Värnamo Nyheter. Vi samtalade och han var klart tagen. "Det verkar vara toppstyrning", blev hans tema. Och det har han rätt i. Just nu tror jag det är det som stör mig mest, att politikerna lyckats knäcka ryggraden på prästerna. Lagen om Svenska kyrkan,  den politiska koncentrationen av makten genom stordriften, den pågående förändringen av trons innehåll och den så kallade öppenheten sker utan nämnvärt motstånd. Och inte nog med det; politikerna har genom Kyrkoordningen och medhjälp av opinionen lyckats få prästerna av alla att genomföra det hela. Det är klart jag gråter.

Ska då alla präster sluta? Nej, det tycker jag inte. Men det jag uppriktigt menar är att de som är anställda har en skyldighet att kämpa den goda kampen liksom alla vi som inte är anställda. Som det är nu har de anställda i stor utsträckning blivit isolerade. Inte så att de inte har folk i sina verksamheter utan så att de inte delar liv och tro med dem. Idén om att präster och andra anställda ska "nå ut" eller vara "som vanliga människor" är både konstlad och förlegad. Resultatet blev snarare isolation. Nu är det interna möten som gäller, rättning i leden och samhällstjänst som gäller. Men var är själva budskapet?

Kollegan Christian Braw gav ett bra exempel hämtat från det som är själva hjärtat i kyrkan. Under rubriken Ge oss evangelium och inte lag och krav. Du kan läsa den i sin helhet genom att klicka här. Han påpekar att många präster börjar sin predikan med och låter den handla om dagens ämne. Sedan visar han att så var det inte förr. Ämnen som "kampen mot ondskan" eller "samhällsansvar" får oss att predika över ämnen,  begrepp och lag i stället för att predika över "dagens evangelium". Detta är ett utmärkt och träffande exempel på den förskjutning som har skett och sker inom Svenska kyrkan. Kollektbönen som utgick till Heliga Trefaldighets dag är ett annat exempel. Vi bombarderas av dessa förskjutningar och den blivande Kyrkohandboken är ytterligare ett prekärt exempel. Detta är några skäl till att vara högljutt kritisk och till att jag inte vill ta ansvar för fortsättningen utan föredrar att kämpa den goda kampen på andra sätt.

Är det bara jag som är kritisk? Är det bara "kvinnoprästmotståndare" och "homofober" som är kritiska? Nej, allt fler är det och till och med Kyrkans Tidning publicerar nästa varje vecka kritiska debattartiklar och insändare från alla möjliga håll. Akademier och institutioner kritiserar öppet Svenska kyrkan. Men man lyssnar inte.

I går fick jag blogga om att jag slutat min anställning. Strax innan, och jag befann mig i Italien, så stack Aftonbladet och Dagens Eko hål på bubblan "kulturen inom Svenska kyrkan". Ja, inte överallt men på fler ställen än lovligt. Jag inser att saker och ting går att diskutera. Jag är för bruket att resa och att resa utomlands men inte för missbruket att resa  och att resa utomlands. Detta är värt en analys utöver alla andra argument som talar emot Svenska kyrkan. En som har skrivit om detta är Ann Heberlein, doktor i etik (sic). Hennes debattinlägg i DAGEN är lätt skrämmande. Du kan läsa den genom att klicka här. I ingressen står att läsa:

En kultur av arrogans, självrättfärdighet och toppstyrning. Det är rötterna till den ekonomiska skandal som just nu skakar Svenska kyrka.

Läs orden igen - sakta - en kultur av arrogans, självrättfärdighet och toppstyrning. Det är ord och inga visor. Tyvärr tror jag hon har rätt. Denna kultur når snart ner på det lokala planet. Man lyssnar inte på kritik därför att staten har ju bestämt att kyrkan ska ha en demokratisk organisation, alla är lika mycket värda och servicen ska nå ut överallt. Här finns inga alternativ och ledningen kan inte och vill inte höra något annat. Den har förlorat förmågan att lyssna, tvingats till likriktning och lärt metoder för att driva saken.

Detta är ytterligare skäl till att radikaliseras, återvända till evangelium och lära av de första kristna.