Idag har vi varit på vigsel i Nydala klosterkyrka. Det var kollegan Martin som gifte sig med Sara. Kyrkan var fullsatt och det var verkligen en högtid. Det stod på programbladet "Vigsel med mässa" och då påmindes om, jag tror det var f Lars i Ö Vingåker, som sa att det borde heta "Mässa med vigsel".
Celebrant och vigselförrättare var Carl Magnus Adrian, kyrkoherden i Sankt Pauli församling i Göteborg. Han började gudstjänsten i Faderns, Sonens och den helige Andes namn. Det tycker jag var en bra början.
Och det fortsatte bra. Fredrik Sjöblom spelade på orgeln. Det är alltid njutbart när han spelar. Han var organist i Värnamo "på min tid" men är nu organist i Kristine kyrka i Jönköping. Som ingångspsalm sjöng vi "På bröllopsdagen ber vi till dig som kärlek är. Du lever mitt ibland oss i glädjen nu och här. Vi prisar dig som skapar och känner allt som sker. Förnyare av livet, till dig, vår Gud, vi ber." Det var fyra passande versar jag aldrig hört sjungas förut. De sjöngs på melodin Den blomstertid nu kommer. Var kom denna text ifrån? Det fanns ingen författare angiven.
Sedan var det naturligtvis skriftemål och några solosånger. I lovsången, den som prästen leder, hördes orden: Underbara är dina verk, Herre vår Gud, underbart har du skapat man och kvinna till din avbild ... Och vidare i inledningsorden: Äktenskapet är ett heligt förbund förordnat och välsignat av Gud, himmelens och jordens skapare. Det var så långt från statens definition man komma. Jag skulle vilja säga att Kyrkans och statens olika förståelser av äktenskapet inte är kompatibla.
Sedan fortsatte kyrkoherden med att citera Jesus, den andra personen i gudomen: Skaparen gjorde från början människorna till man och kvinna. Ni vet det där klara och härliga bibelordet från Matt 19:4-6 som slutar med orden: Vad Gud har sammanfogat får människan alltså inte skilja åt.
I vigseltalet tyckte jag mig höra att Jesus är vår brudgum och vi är hans brud. Sådant tal förpliktar. Jag vet att det sker stora påfrestningar på äkta makar i vår tid. Staten och dess olika organ har en annan syn. Och det är som vi sjöng i offertoriepsalem så att: Här levs ej blott i rosengård och mången prövning kan bli hård." Men varför är det alltid det som ska framhållas? Kan vi inte en dag som denna få hålla fram Guds löften och närvaro i detta Sakrament eller åtminstone i denna sakramentala handling?
Jag hoppas det inte var sista gången vi fick vara med om en sådan här "Mässa med vigsel."
Celebrant och vigselförrättare var Carl Magnus Adrian, kyrkoherden i Sankt Pauli församling i Göteborg. Han började gudstjänsten i Faderns, Sonens och den helige Andes namn. Det tycker jag var en bra början.
Och det fortsatte bra. Fredrik Sjöblom spelade på orgeln. Det är alltid njutbart när han spelar. Han var organist i Värnamo "på min tid" men är nu organist i Kristine kyrka i Jönköping. Som ingångspsalm sjöng vi "På bröllopsdagen ber vi till dig som kärlek är. Du lever mitt ibland oss i glädjen nu och här. Vi prisar dig som skapar och känner allt som sker. Förnyare av livet, till dig, vår Gud, vi ber." Det var fyra passande versar jag aldrig hört sjungas förut. De sjöngs på melodin Den blomstertid nu kommer. Var kom denna text ifrån? Det fanns ingen författare angiven.
Sedan var det naturligtvis skriftemål och några solosånger. I lovsången, den som prästen leder, hördes orden: Underbara är dina verk, Herre vår Gud, underbart har du skapat man och kvinna till din avbild ... Och vidare i inledningsorden: Äktenskapet är ett heligt förbund förordnat och välsignat av Gud, himmelens och jordens skapare. Det var så långt från statens definition man komma. Jag skulle vilja säga att Kyrkans och statens olika förståelser av äktenskapet inte är kompatibla.
Sedan fortsatte kyrkoherden med att citera Jesus, den andra personen i gudomen: Skaparen gjorde från början människorna till man och kvinna. Ni vet det där klara och härliga bibelordet från Matt 19:4-6 som slutar med orden: Vad Gud har sammanfogat får människan alltså inte skilja åt.
I vigseltalet tyckte jag mig höra att Jesus är vår brudgum och vi är hans brud. Sådant tal förpliktar. Jag vet att det sker stora påfrestningar på äkta makar i vår tid. Staten och dess olika organ har en annan syn. Och det är som vi sjöng i offertoriepsalem så att: Här levs ej blott i rosengård och mången prövning kan bli hård." Men varför är det alltid det som ska framhållas? Kan vi inte en dag som denna få hålla fram Guds löften och närvaro i detta Sakrament eller åtminstone i denna sakramentala handling?
Jag hoppas det inte var sista gången vi fick vara med om en sådan här "Mässa med vigsel."
1 kommentar:
Det verkar som en underbar högtid. Man rycks med i glädjen bara av att läsa ditt referat från denna "Mässa med vigsel"
Jo, det bär heta så. Själv tror jag att jag fått det påpekat av Niklas Adell. Mässan är alltid centrum och kan aldrig bli ett påhäng på något annat. Att det i vårt kyrkoliv ofta kan uttryckas som om det vore på det senare sättet är kanske ett av det svenskkyrkligas viktigaste bidrag att riva omkull det hägkyrkligheten ville bygga upp.
Likaså bör det heta (hög-)mässa med konfirmation när dessa två firas tillsammans.
Skicka en kommentar