Igår publicerade Kyrkans Tidning en intressant intervju med äktenskapsforskaren Emma Audas under rubriken Vill Gud att vi gifter oss? Intervjun är intressant därför att den så tydligt visar den avgrund som uppstått mellan statens syn på äktenskapet och kyrkans syn. Här tycker jag mig se en sammanblandning. Och det i sig är märkligt eftersom vi nu skulle skilja mellan stat och kyrka. Eller försöker kyrkan hålla ihop de två? Kan det verkligen lyckas? Det tror inte jag.
Kyrkans Tidning vill varje vecka publicera något intressant under rubriken Kultur & Teologi. Ser vi inte sammanblandningen redan här? Som kristen förstår jag att äktenskapet är instiftat av Gud som ett profetiskt tecken. Slutmålet för mänskligheten, det vi kallar "komma till himlen" är ju Lammets bröllop. Äktenskapet är ett sakrament eller åtminstone en sakramental handling. Det är kyrkans uppgift att förvalta detta. Kyrkan har under årtusenden lyckats få staten att samverka i detta uppdrag, men nu är den tiden förbi. Varför är det så konstigt att se och förstå det enkla? Är det för obekvämt? Vill kyrkan så gärna anpassa sig? Eller är det för att kulturen blivit överordnad teologin?
Emma Audas kritiska frågor riktar sig till staten snarare än till kyrkan. Varför behåller staten äktenskapet? Äktenskapet är ur icke kristen synvinkel med rätta i frågasatt. Varför fortsätter vi (läs icke kristna) att gifta sig? Har giftermål - ärligt talat - någ8med kärlek att göra, frågar sig Audas. Länge var det inte alls så. Äktenskapet var till för att skydda kvinnor och barn. Äktenskapet reglerade arv. Äktenskapet sammanförde släkter. Det var inte kärleken som stod i centrum. Staten vill dessutom ha kontroll över sina medborgare i reglerade förhållanden. Det har ingenting med kyrkan att göra.
Idag utnyttjar staten kyrkans tro. Svenska kyrkan är statens förlängda arm och prästerna är i viss utsträckning dess tjänstemän. Jag menar att det är djupt ohederligt och ohållbart ganska snart. SvD har en kritisk serie artiklar om "den stora kärleken" och "det fantastiska bröllopet", tankar som man stulit från kyrkan. Audas skriver att i Finland måste också de som gifter sig borgerligt lova "att älska varandra". Audas säger: "Där lägger sig staten i väldigt intima saker." Varför duger det inte med ett juridiskt avtal? Och varför kan jag inte skriva ett sådant med min syster?
Jag kan inte förstå varför staten fortsätter med äktenskapet? Visserligen finns numera andra lagliga former för samlevnad och fler lär det bli, men det gör väl äktenskapet än mer onödigt. Varför vill staten att folk ska gifta sig? Kan inte människor göra som de själva vill?
Jo, människor lever numera som de själva vill. Staten har naturligtvis fortsatt sina motiv, men i grund heyer det: "De två som ingår äktenskap med varandra blir makar." Siffran två är naturligtvis utbytbar. Äktenskapsbalken innehåller sedan en del goda ansatser hämtade från kyrkan, men som sagt i praktiken, går de ur icke kristen synvinkel att reglera på andra sätt.
Sammantaget är det intressant att en forskare som Audas tar sig an de för samhället grundläggande frågorna. Samtidigt är kyrkans aningslöshet både skrämmande och beklämmande. Men som jag sagt tidigare en "öppen och demokratisk" kyrka har inga förutsättningar att hantera Kyrkans frågor. Nu är det staten som hanterar äktenskapet.
Kyrkans Tidning vill varje vecka publicera något intressant under rubriken Kultur & Teologi. Ser vi inte sammanblandningen redan här? Som kristen förstår jag att äktenskapet är instiftat av Gud som ett profetiskt tecken. Slutmålet för mänskligheten, det vi kallar "komma till himlen" är ju Lammets bröllop. Äktenskapet är ett sakrament eller åtminstone en sakramental handling. Det är kyrkans uppgift att förvalta detta. Kyrkan har under årtusenden lyckats få staten att samverka i detta uppdrag, men nu är den tiden förbi. Varför är det så konstigt att se och förstå det enkla? Är det för obekvämt? Vill kyrkan så gärna anpassa sig? Eller är det för att kulturen blivit överordnad teologin?
Emma Audas kritiska frågor riktar sig till staten snarare än till kyrkan. Varför behåller staten äktenskapet? Äktenskapet är ur icke kristen synvinkel med rätta i frågasatt. Varför fortsätter vi (läs icke kristna) att gifta sig? Har giftermål - ärligt talat - någ8med kärlek att göra, frågar sig Audas. Länge var det inte alls så. Äktenskapet var till för att skydda kvinnor och barn. Äktenskapet reglerade arv. Äktenskapet sammanförde släkter. Det var inte kärleken som stod i centrum. Staten vill dessutom ha kontroll över sina medborgare i reglerade förhållanden. Det har ingenting med kyrkan att göra.
Idag utnyttjar staten kyrkans tro. Svenska kyrkan är statens förlängda arm och prästerna är i viss utsträckning dess tjänstemän. Jag menar att det är djupt ohederligt och ohållbart ganska snart. SvD har en kritisk serie artiklar om "den stora kärleken" och "det fantastiska bröllopet", tankar som man stulit från kyrkan. Audas skriver att i Finland måste också de som gifter sig borgerligt lova "att älska varandra". Audas säger: "Där lägger sig staten i väldigt intima saker." Varför duger det inte med ett juridiskt avtal? Och varför kan jag inte skriva ett sådant med min syster?
Jag kan inte förstå varför staten fortsätter med äktenskapet? Visserligen finns numera andra lagliga former för samlevnad och fler lär det bli, men det gör väl äktenskapet än mer onödigt. Varför vill staten att folk ska gifta sig? Kan inte människor göra som de själva vill?
Jo, människor lever numera som de själva vill. Staten har naturligtvis fortsatt sina motiv, men i grund heyer det: "De två som ingår äktenskap med varandra blir makar." Siffran två är naturligtvis utbytbar. Äktenskapsbalken innehåller sedan en del goda ansatser hämtade från kyrkan, men som sagt i praktiken, går de ur icke kristen synvinkel att reglera på andra sätt.
Sammantaget är det intressant att en forskare som Audas tar sig an de för samhället grundläggande frågorna. Samtidigt är kyrkans aningslöshet både skrämmande och beklämmande. Men som jag sagt tidigare en "öppen och demokratisk" kyrka har inga förutsättningar att hantera Kyrkans frågor. Nu är det staten som hanterar äktenskapet.
1 kommentar:
Tänkvärt. Ja äktenskapet är i sanning ett sakrament instiftat av Gud, så vad Han vill framgår tydligt av Bibeln. Men i övrigt borde det ju räcka med ett vanligt avtal utan särskilda ceremonier, för den som inte bryr sig om Guds nåd i det sakramentalt äktenskapet.
Jonas
Skicka en kommentar