Idag har det varit begravning. Det är många sådana nu när kollegorna gått på semester. Men det är OK eftersom det för övrigt lugnare. Många betyder i det här fallet ett par begravningar per vecka. När jag var i Katarina handlade det om betydligt fler så jag klagar verkligen inte.
Begravningsgudstjänsten ger mig perspektiv. Det har den alltid gjort men än mer efter olyckan. Vårt liv varar 70 eller 80 år om det blir långt säger psalmisten och när det är som bäst är det möda och fåfänglighet. Jag håller med.
Därför gäller det att göra det bästa av livet. Det räcker inte med att anpassa sig. Det måste till mer. Jag lider verkligen av att det protesteras så lite. Det anpassas alldeles för mycket. Det är ett ett av skälen till att jag lämnar min anställning inom Svenska kyrkan. Det anpassas. I Värnamo finns det knappt någon som protesterar mot utvecklingen. Tvärtom. I det präktiga Värnamo håller man masken.
Jag märker också att våra kyrkopolitiker gör vad de kan för att "ställa upp". I våra sammanhang är det en dygd. Men det blir ju helt fel. En del av problemet är att det finns kyrkopolitiker som inte kan att skilja mellan sak och person. Det betyder att om till exempel jag kritiserar sak, det vill säga kyrkopolitiker, statens medlöpare, tar de det personligt. De personer som tjänar systemet är ganska ointressanta. De är faktiskt bara medlöpare. I och för sig är det ett problem. Att vara anställd som arbetsledare eller förtroendevald är inte problemfritt. I Värnamo hör jag sällan eller aldrig någon som protesterar.
Men allt oftare möter jag kritiska debattartiklar av olika slag. Och nu hojtas det efter en ny reformation. Det ska bli intressant att följa fortsättningen eftersom allt mer kommer att komma upp till ytan. Samtidigt är jag rädd att många kommer att bli allt mer förskräckta. Den kristna tron, och då menar jag den i Bibeln grundade tron, är snart utplånad. Och ingen eller få i arbetsledningen eller bland de "förtroendevalda" reagerar. Det är en mycket märklig situation.
Det är viktigt att skilja mellan sak och person. Det finns många personer som vill väl, men inte förstår att de är ja-sägare eller medlöpare för att använda ett mer belastat ord. Det är sorgligt. Riktigt sorgligt. Det paradoxala inträffar att de mest villiga blir de mest villiga. Det är så sorgligt att se. Men det är en gammal insikt att det näst bästa är det bästas fiende.
Det är viktigt att försvara de bibliska värderingarna, att om möjligt bryta ner de tankebyggnader som reser sig mot kunskapen om Gud men också att värna om varje människas värde, rätt och skyldigheter. Det går att skilja mellan sak och person även om det är svårt i en så självupptagen tid som vår.
Begravningsgudstjänsten ger mig perspektiv. Det har den alltid gjort men än mer efter olyckan. Vårt liv varar 70 eller 80 år om det blir långt säger psalmisten och när det är som bäst är det möda och fåfänglighet. Jag håller med.
Därför gäller det att göra det bästa av livet. Det räcker inte med att anpassa sig. Det måste till mer. Jag lider verkligen av att det protesteras så lite. Det anpassas alldeles för mycket. Det är ett ett av skälen till att jag lämnar min anställning inom Svenska kyrkan. Det anpassas. I Värnamo finns det knappt någon som protesterar mot utvecklingen. Tvärtom. I det präktiga Värnamo håller man masken.
Jag märker också att våra kyrkopolitiker gör vad de kan för att "ställa upp". I våra sammanhang är det en dygd. Men det blir ju helt fel. En del av problemet är att det finns kyrkopolitiker som inte kan att skilja mellan sak och person. Det betyder att om till exempel jag kritiserar sak, det vill säga kyrkopolitiker, statens medlöpare, tar de det personligt. De personer som tjänar systemet är ganska ointressanta. De är faktiskt bara medlöpare. I och för sig är det ett problem. Att vara anställd som arbetsledare eller förtroendevald är inte problemfritt. I Värnamo hör jag sällan eller aldrig någon som protesterar.
Men allt oftare möter jag kritiska debattartiklar av olika slag. Och nu hojtas det efter en ny reformation. Det ska bli intressant att följa fortsättningen eftersom allt mer kommer att komma upp till ytan. Samtidigt är jag rädd att många kommer att bli allt mer förskräckta. Den kristna tron, och då menar jag den i Bibeln grundade tron, är snart utplånad. Och ingen eller få i arbetsledningen eller bland de "förtroendevalda" reagerar. Det är en mycket märklig situation.
Det är viktigt att skilja mellan sak och person. Det finns många personer som vill väl, men inte förstår att de är ja-sägare eller medlöpare för att använda ett mer belastat ord. Det är sorgligt. Riktigt sorgligt. Det paradoxala inträffar att de mest villiga blir de mest villiga. Det är så sorgligt att se. Men det är en gammal insikt att det näst bästa är det bästas fiende.
Det är viktigt att försvara de bibliska värderingarna, att om möjligt bryta ner de tankebyggnader som reser sig mot kunskapen om Gud men också att värna om varje människas värde, rätt och skyldigheter. Det går att skilja mellan sak och person även om det är svårt i en så självupptagen tid som vår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar