Idag kom så Kyrkans Tidning. Det är lite spännande att se den i ett 20- eller 30-årigt perspektiv, eller hur länge har den funnits? Jag har i alla fall läst den så länge den funnits. Jag tycker mig minnas den första tiden då vi, vilka vi?, kallade den "en tidning av kvinnor och för kvinnor". Så var det i några år åtminstone. Sedan gick den över till att kallas "Torsdagsdepressionen". Inte så få kallar den fortfarande så.
Men jag tycker den har skiftat med bytena av chefredaktör. Plötsligt blev den mer nyanserad. Mitt minne är inte det bästa även om jag skulle kunna forska fram det, men under en tid var chefredaktören från Österbotten i Finland. Då kunde vi läsa lite mer positiva nyheter om kyrkan i världen. Tidningen har annars under långa tider haft ett snävt perspektiv. I våra dagar pågår de största väckelser världen har skådat! Inte ett ord om det i Kyrkans Tidning.
Minns fel om jag påstår att tidningen försökte lyfta sig något när Ingvar Laxvik var chefredaktör? Jag undrar om eller vilka som försökte hålla ordning på honom. Han var ju rätt frejdig, emellanåt var han djärv och han var duktig med pennan. En annan seriös broder var Stenström. Han ville nog höja kvalitén på tidningen. Mer av analyser och rapporteringar säger mitt minne.
Nu vet jag inte riktigt vad chefredaktörerna vill. Men jag lägger märke till att de numera släpper fram kritik på ett sätt jag inte sett förut. Idag är det tre debattartiklar om en förestående, nödvändig reformation. Gösta Tingström har arbetat som konsult i etik och ledarskap i 20 år. Han är präst i Täby och beklagar sig över vad han set. Jag citerar:
Sedan min prästvigning 1990 har jag i samtal med många kyrkoledare fått bekräftat att organisationskulturen inom kyrkan till stor del karaktäriseras av rädsla. Och i dess förlängning en tystnadskultur som skapar utrymme för de tokigheter vi nu ser en liten skärva av.
Redan i inledningen av sin artikel frågar han:
Har du hört någon kyrklig företrädare på allvar uttrycka självrannsakan inför det som framkommit i den senaste tidens mediala granskning? Någon som sett granskningsresultatet som ett tecken på att det finns mer omfattande, ännu dolda, tokigheter? Finns det någon som sagt annat än att det handlar om kamerala misstag som ska rättas till?
Den här typen av artiklar publicerades inte förr vad jag kan minnas. Nu finns de i vart och vartannat nummer. Jag tycker det är bra. En omvändelse börjar alltid med insikt. Insikten om att inte allt står väl till börjar komma till ytan. Om det sedan räcker tvivlar jag på. Tingström vädjar till medlemmarna. Han menar att de måste ta sitt ansvar. Det är utomordentligt anmärkningsvärt att så många lekmän är så tysta. Kanske konverterar dem? Kanske tror de sig "bära dem korset" i tystnad? Eller är de helt omedvetna? Det påminner mig om en tidigare kyrkoherde som på 1980-talet frågade sig: Hur länge ska så många betala så mycket för så lite?
Jo, nog är det dags att tänka igenom vad kyrkans ledning vill. Vart tänker den föra oss? Kanhända ger Kyrkans Tidning oss en hint om framtiden?
Men jag tycker den har skiftat med bytena av chefredaktör. Plötsligt blev den mer nyanserad. Mitt minne är inte det bästa även om jag skulle kunna forska fram det, men under en tid var chefredaktören från Österbotten i Finland. Då kunde vi läsa lite mer positiva nyheter om kyrkan i världen. Tidningen har annars under långa tider haft ett snävt perspektiv. I våra dagar pågår de största väckelser världen har skådat! Inte ett ord om det i Kyrkans Tidning.
Minns fel om jag påstår att tidningen försökte lyfta sig något när Ingvar Laxvik var chefredaktör? Jag undrar om eller vilka som försökte hålla ordning på honom. Han var ju rätt frejdig, emellanåt var han djärv och han var duktig med pennan. En annan seriös broder var Stenström. Han ville nog höja kvalitén på tidningen. Mer av analyser och rapporteringar säger mitt minne.
Nu vet jag inte riktigt vad chefredaktörerna vill. Men jag lägger märke till att de numera släpper fram kritik på ett sätt jag inte sett förut. Idag är det tre debattartiklar om en förestående, nödvändig reformation. Gösta Tingström har arbetat som konsult i etik och ledarskap i 20 år. Han är präst i Täby och beklagar sig över vad han set. Jag citerar:
Sedan min prästvigning 1990 har jag i samtal med många kyrkoledare fått bekräftat att organisationskulturen inom kyrkan till stor del karaktäriseras av rädsla. Och i dess förlängning en tystnadskultur som skapar utrymme för de tokigheter vi nu ser en liten skärva av.
Redan i inledningen av sin artikel frågar han:
Har du hört någon kyrklig företrädare på allvar uttrycka självrannsakan inför det som framkommit i den senaste tidens mediala granskning? Någon som sett granskningsresultatet som ett tecken på att det finns mer omfattande, ännu dolda, tokigheter? Finns det någon som sagt annat än att det handlar om kamerala misstag som ska rättas till?
Den här typen av artiklar publicerades inte förr vad jag kan minnas. Nu finns de i vart och vartannat nummer. Jag tycker det är bra. En omvändelse börjar alltid med insikt. Insikten om att inte allt står väl till börjar komma till ytan. Om det sedan räcker tvivlar jag på. Tingström vädjar till medlemmarna. Han menar att de måste ta sitt ansvar. Det är utomordentligt anmärkningsvärt att så många lekmän är så tysta. Kanske konverterar dem? Kanske tror de sig "bära dem korset" i tystnad? Eller är de helt omedvetna? Det påminner mig om en tidigare kyrkoherde som på 1980-talet frågade sig: Hur länge ska så många betala så mycket för så lite?
Jo, nog är det dags att tänka igenom vad kyrkans ledning vill. Vart tänker den föra oss? Kanhända ger Kyrkans Tidning oss en hint om framtiden?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar